Juni 2015

Flashlight! Så är det just nu 😉 Delightful – Georgious – Lovely – Wonderful – Deserving June…

Visst är det fullt upp på alla sätt och visst känner vi att den däringa naturen inte fått riktigt rätt uppmärksamhet när den bytt från vinter- till vårskrud och visst säger vi: ”oj, nu går det så fort allting, jag hinner inte njuta och nu är det redan juni” …men äntligen, äntligen kom så den första av de tre efterlängtade sommarmånaderna! Ulf Lundell kallar juni, juli och augusti för fredag, lördag, söndag och visst ligger det väl nånting i det? Att juni är lite ”fredagsmys” så där. Allt det bästa ligger framför en och det är just det som gör juni till en särskild månad. Att vi inte hunnit med är en sak, men att vädret inte heller anpassat sig, är värre. I Stockholmstrakten pendlade det mellan som lägst 4 grader och som bäst 24 grader och det har dessutom regnat mer än lovligt. Vi flydde visserligen landet den 13:e men följde vädret på hemmaplan genom att läsa alla förstämda och trumpna Facebookinlägg. Kulmen på dessa nåddes även i år på självaste midsommaraftonen, då det var dunjacka på, precis som förra året… fast detta år under regnkläderna. Det har också blåst en hel del under försommaren vilket gagnat seglingen, alltså hastigheten på vattnet, men kanske inte servat kroppen och knoppen på bästa sätt.

Efter Grekland summerade vi alla seglingstimmar denna vår till så många som 47 på Hobien och 18 på Vipern. Det är ovanligt många så här tidigt på säsongen. Vi summerade även antalet glänsande hårsvall till noll, antalet låsningar i ryggen till här och där, antalet blåmärken till ett gäng och antalet skelettdelar ”in pain” till flera. Vi satt några stycken och pratade om våra aj-aj-ont-här-och-där-skador som vi ådragit oss på grund av seglingen och kom fram till att vi kanske skulle toppa Börje Salming om vi skulle lägga ihop våra gemensamma blessyrer. Vi kom också fram till att det vanligtvis var gasten som klarade sig sämst, vilket särskilt gällde om gasten satt inne, alltså inte hängde utanför båten i trapets.

Så plötsligt hördes rorsmans Thomas röst. Han redogjorde för ett jack som han hade fått i huvudet, som hade tagit så hårt att blodet runnit och ett ärr fanns att vänta. Alla tystnade och lyssnade. Någon ställde frågan om vad han då hade gjort. -Äh, sa Thomas …jag slog huvudet i skrivbordet. Så alltså; gastfacket måste stärkas! Nu är håret i alla fall återställt och nylagt, nagelskulpteringen bokad, gasten äter ”Norgesic”, receptförskrivna i Grekland, med bipacksedel helt på grekiska (fast från ett läkemedelsföretag i Solna så då är det väl okej allting?). Personskadorna är anmälda till försäkringsbolaget så nu är det bara te å ta nya tag.

Motorbåten som sjösattes i slutet av april har fått rejält med luft, tur och retur Sandhamn. Vi tog med oss lunchsallad och lite fika, satte på oss vinterjacka, överdragskläder och mössa, tankade upp SCANDalen och drog ut. Målet var att titta på Sandhamn Open, ett F18-race strax söder om Sandhamn. Det var en mysig men kall tur ut, racet var guppigt men intressant och det hela avslutades med en skön lunchstund vid bryggan i Sandhamn.

Tisdag eftermiddag den nionde juni, hade vi avslutning. Det var som vanligt fint väder. Då firade vi att ytterligare ett år passerat, att ytterligare en årskull stakat sina vägar mot gymnasiet och att alla betyg blivit klara. Vi hade bara en enda elev i årskurs nio som saknade ett betyg. Så bra resultat har hittills aldrig dokumenterats på skolan. Jättekul och glädjande! Vi körde traditionsenligt en dag för niorna då de mötte lärarna i både brännboll och fotboll. En dag som avslutades med en sommarfest för dem på Nygårds värdshus i kyrkbyn. De bjöds på välkomstdrink samt en trerättersmiddag och det hölls tal och spexades. Jag hade skrivit en text till Zelmerlöws ”Heroes” som handlade om niorna. vilken framfördes av mentorer, studie- och yrkesvägledaren och mig. Det gick hellre än bra men var överraskande kul för eleverna.

”Klass 9a å 9b å 9c, å ni från Sär. Nu är ni klara. Nu alla Byängs nior sitter prydligt här, ni fina är. Nu kan ni fara. Å pröva era vingar, känna hur det svingar, livet klingar skönt. Kan bara vara. I veckor först med sommarlov, sen kommer allt igång igen… Ni som är hjältar av vår tid — Som lämnar Byäng nu med härlig stil — Ni som är hjältar av vår tid. Hero oh oh oh oh oh oes oh oh oh oh oes…

Vem har vi här framför oss nu, vad ska du bli när du blir stor. Vi bara undrar. En volontär, en veterinär, en pionjär, textilkonstnär… vi er beundrar. Å pröva era vingar, känna hur det svingar, livet klingar skönt. kan bara vara. I veckor först med sommarlov, sen kommer allt igång igen… Ni som är hjältar av vår tid — Som lämnar Byäng nu med härlig stil — Ni som är hjältar av vår tid. Hero oh oh oh oh oh oes oh oh oh oh oes…

I mataffär, en bollkonstnär, finansiär, medresenär… Vi bara undrar. Ni som är hjältar av vår tid. Hero oh oh oh oh oh oes oh oh oh oh oes… Som lämnar Byäng nu med härlig stil. Hero oh oh oh oh oh oes oh oh oh oh oes… Ni som är hjältar av vår tid…”

 

Efter denna kväll återstod för min del endast fyra arbetsdagar utan elever. Dagar som gick åt till att städa, rensa papper, arkivera en massa dokument och strimla minst lika många. Jag tittade i backspegeln och skrev läsårsreflektioner och tittade lite genom framrutan och planerade upp inför hösten. Alla arbetslag får varje år en femhundring per person i laget att fira framgång för. Jag tillhör språklaget och vi bokade oss på en Vapianolunch. Nästa dag hade ”specarna” en gemensam avslutningslunch på Melanders och ytterligare en annan dag ordnades en fantastisk personallunch för all personal gemensamt i matsalen. Denna överraskningslunch bestod av persiska ingredienser som tillagats av vår skolsköterska och hennes mamma som kommer från Iran.  …så summa summarum, vi fullkomligt gnagde oss ur detta läsår!

Även privat gnagde vi på. Vi besökte det årliga evenemanget ”Smaka på Stockholm”. Det var en underbart varm och somrig kväll och Kungsan var knökfull av sommarfirande gäster. En annan varm och vindstilla kväll hamnade vi på Djurgårdsbrons sjöcafé, den på Djurgårdssidan. En gigantisk altan, eller snarare brygga, sträcker sig ut längs med Djurgårdskanalen. Vi delade en pizza och tog varsin öl, kollade in folk och båtar. Njöt.

Så kom alltså avresedatumet för årets tilldragelse. Två veckor i Vassiliki. Det vi längtat efter hela året. Solen kämpade som besatt denna dag och den allra varmaste junitemperaturen uppmättes. Det var som en putt i baken: ”sticknuråjävlasvikare”. Det var vi två plus Ville och Ida. På Arlanda slog vi oss samman med Katarina och Robert, våra seglarkompisar från Göteborg. Strax dök Pia med familj upp och seglarkompisen Thomas fast utan sin Marie denna första vecka. Ytterligare ett par från västkusten fanns där och familjen Slåtteby/Nyman plus två kompisar till dem som även var med förra året. Vi var inte lika många detta år, bara kring 20, vilket var mer än hälften av antalet svenskar jämfört med förra året. Några skulle segla, några skulle köra yoga. En minibuss hämtade oss på Preveza airport och körde oss de 75 minuter som transfern tar till Vassiliki.

FRAMME!! Älskar att komma fram i mörkret, att få sätta sig på Kavadias altan. Ta något att dricka, ta en sväng ner till båtparken, till stranden med alla runda stenar, till vågorna och den stjärnbeströdda himlen. Två veckor framför oss och det här var bara början. Andra veckan skulle vi decimeras rejält. Bara Thompa och jag, Katarina och Robert och Thomas och Marie skulle vara kvar.

Nu var det femte gången vi fått den äran att besöka denna fantastiska lilla fiskeby, omgiven av de väldiga bergen på var sida om bukten. Och nu kan vi det här. Vi önskar alltid samma rum, ett rum på Phoenix bottenvåning vars balkong vetter mot båtparken och havet. Vi packar upp på rutin, vet var frullen finns och vad som serveras. Vi kan rutinerna med Safety briefingen som hålls på stranden den första morgonen och samlingen i Pagodan där vi presenterar oss och berättar om våra önskemål för veckan. Vi vet var vi hittar det som behövs för riggningen av båtar inför seglingen i det klorfärgade lugna vattnet på förmiddagen. Efter ett par timmar är det lunchdags och vi alternerar mellan två lunchställen, Kavadias eller Melas. Clubsandwich eller omelett, sallad, en saganaki-ost eller kyckling. Den kalla citronölen Radler, som en skänk från ovan med sin låga alkoholhalt och sin friska smak.

Strax efter maten börjar de hårda vindarna pusta och frusta, det vet vi. Det klorfärgade vattnet blir skummigt och mörkare. Hela bukten krymper en aning. Vi byter från shorts till långbent våtdräkt i hopp om att klara oss undan åtminstone några blåmärken. Vi kör så vattnet yr, så båtar välter och tillhörigheter försvinner långt ner på buktens botten. Instruktörerna i sina RIBbar har fullt upp att hjälpa upp jollar av alla sorter på rätt köl och mitt i allt detta körs Joyrides. Det är då instruktörerna själva sätter sig vid rodret och tar ombord dem som vill hänga med och njuta av helt galna, höga hastigheter, 18-23 knop. Under dagen byts flaggningen ut från grön till gul, sedan till svart och några eftermiddagar till och med röd flagg. Då råder seglingsförbud. Instruktörerna tittar upp mot berget och säger ”idag kommer det rulla får av berg”. Med det menar de att det blåser så hårt att seglingen kan bli snudd på ohanterlig.

Veckorna följer ett välbekant mönster. Vi tar alltid med springkläder och ger oss ut på en femkilometersrunda upp mot de östra bergen ungefär varannan morgon. Vi ställer klockan på 06:15, och då hinner man precis lagom tillbaka innan solen börjat sprida sin hetta i byn. En skön start på morgonen, det är bara 15-16 grader och alla sover än. Ja, alla utom tuppen förstås. Första dagen i Vassiliki, det vill säga på söndagens eftermiddag, ges en kort information på eftermiddagen om allt som stället har att erbjuda. Förutom yoga och segling, finns mot ett tillägg möjligheter att prova på scubadiving, snorkling, windsurfing och cykelturer. Man kan lära sig en hel del om kryddor, man kan få massage och man kan delta i träningspass. Samma kväll är det Welcome meal, ett bra tillfälle att få lite koll på de andra gästerna, alltså både yogamänniskor och seglare. Tisdag är det BBQ och det är instruktörerna som håller i det. De gör flera olika sorters sallader, de grillar och serverar. Det finns kyckling, gris eller vegetariskt, bakad potatis, tsatsiki och bröd. Hela altanen är fylld av gäster och när musiken drar igång kommer det folk överallt ifrån. De liksom bara väller in från alla vägar och bakom buskar. Detta är en av veckans höjdpunkter… lite ungdomskultur!

Nästa gång det händer något extra på hotellen är på torsdag kväll. Då är det Cocktail and Curry. Instruktörerna blandar drinkar, starka och färgglada och därefter gör farmor i huset en sagolik kycklinggryta, toppad med mango chutney och rödlök. Kvällen avslutas med trubadur och ballader. Fredag i svenskveckan = midsommar. Var och en av oss har själva tagit med hemifrån; sill och potatis, Kalles kaviar, västerbottenpaj, lax och citronskivor. Svenska flaggor, små grodor, nubbar, ”Helan går”, lite tjo och lite tjim. Så här dags har vi alla flertalet blåmärken, skrapsår och ömmande kroppsdelar och det finns ett outtömligt berättarskafferi med bravader och strapatser att ösa ur. Kvällen avslutas med grillspett som hotellchefen Illias förberett men som vi grillar själva.

Övriga kvällar promenerar vi in till byn där vi har tre favoritrestauranger att välja på; Miramare ute på piren eller tavernorna Dolphin och Penguin som båda ligger längs med kajen. Cocktailbaren ”155” en bit upp på shoppinggatan, är också hur mysig som helst att häcka på. Där kostar drinkarna vad de smakar och bär traditionella namn som White Russian, Strawberry Daquiri, Pina Colada eller Vodka Espresso. Gotteligottgott! Ja, ungefär så ser en vecka ut. Aktiviteter, socialt umgänge, mat, drinkar och visst mått av träning. Just love it.

Vi har tryckt ihop våra två veckor på knappt 18 minuter med hjälp av film- och stillbilder. Stommen i filmen är just vår springrunda, så i det är inte bara segling i bukten. Vi är också uppe på båda bergssidorna, vi tittar runt inne på hotellområdet och vi gör till och med ett besök inne i byn och i hamnen. Kort sagt; vi visar upp hela vårt Vassiliki. (ps. missa inte grodorna på slutet 😉 )

Så helt egoistiskt tänkt får vi nu verkligen hoppas att inte krisen i Grekland gör att Wildwind blir ett ställe som man inte kan komma till mer. Engelsmannen Simon Morgan som (med sin Hobie på släp under 70-talets hippie-era) hittade till Ponti Bay … och som för drygt 25 år sedan bestämde sig för att starta Wildwind, mejlade sina kunder i dagarna:

”This short newsletter is simply to let you know that in spite of all the problems being reported about Greece, life in Lefkas and in Vassiliki is pretty much untouched. This morning tourists were able to withdraw cash from the ATM in Vassiliki — The beach bars are still accepting credit cards as well — Samba Tours, our local travel agent and organiser of our coaches and taxis, is open for business as usual, accepting travellers cheques and currency exchange — Most importantly: the wind is still blowing, the sun is shining, and as always we guarantee you a great holiday with us!”

För lite så har det varit genom åren. Kris i Grekland men full fräs i Vassiliki.

 

Vad är ett team? År 1993 definierade Katzenbach/Smith på Harvard Business School vad ett team är: Ett litet antal personer med komplementära färdigheter. Hängivna ett gemensamt uppdrag, mål och arbetssätt, för vilket de håller varandra ömsesidigt ansvariga. I teamet finns ett fördelat ledaransvar. Man diskuterar, beslutar och arbetar tillsammans. En för alla, alla för en. Man vinner och förlorar som ett lag och det finns inget så kraftfullt som ett starkt team med gemensamma mål och värderingar. Ibland är det frustrerande att jobba i lag, men det finns ett afrikanskt uttryck som lyder; om du vill gå snabbt, gå ensam. Om du vill gå långt, gå tillsammans. I ett team går det långsammare till en början, men färden går ofta mycket längre i ett samarbete.

Att delta som seglare i tävlingar av alla sorter är otroligt kul. Det är spännande och lärorikt, man tänjer på sina gränser och lär sig hur mycket som helst, både gammalt och nytt. Här gäller det verkligen att vara ett team. I år är det vår åttonde seglingssäsong tillsammans …tiden går fort. När man kämpat några år med någonting, känns det meningsfullt att ändra agendan lite för utvecklingens skull. I vårt fall kanske att ändra lite tampar, pröva ny teknik, nya banor, nya övningar, ny kommunikation, nytt vatten eller kanske till och med byta båt?

Vart man än samlar ihop folk som alla deltar på grund av ett genuint gemensamt intresse, blir det trevligt. När vi seglar Hobie 16 deltar vi i flera olika typer av tävlingar per säsong och med Vipern får vi också många seglingstillfällen på hemmaplan… men att komma iväg en bit hemifrån gör det hela ännu mer episkt. Det behöver inte just vara utomlands men det smäller onekligen högst. Välarrangerade evenemang och mästerskap är bland det roligaste man kan delta i. Det bästa av allt är att det är utmanande. Man kan inte banga hård vind och dramatiskt vatten, för om tävlingsledarna släpper ut en, då är det bara att köra. Röhlander säger: ”Om inte du kan, kan ingen annan. Du gör det här för att du inte räds utmaningar”. Stämmer!! Jag brukar snegla på andra team och tänka; ”kan de, kan vi”.

SM-veckan i Malmö 2010 är ett exempel. Där vi tävlade på banor i ett skvalpigt Öresund tillsammans med tio andra Hobieseglare. Banor som vi delade med andra seglare eller som gick precis jämte andra klassers mästerskap. Det var skiffar, surfbrädor, Drakar, matchracing med flera klasser i en intressant blandning. Vi utgick varje dag från västra hamnens strand precis vid kallbadhuset där vi också tillbringade obeskrivligt sköna eftermiddagar och kvällar. Båtplock, eftersnack, taktiksnack i grilldofter, ljumma vindar och solnedgång. Efter 17 timmars segling, bitvis i (för oss) svåra förhållanden, kom vi hem med en bronsmedalj! Då var vi stolta.

Marstrand 2011 var också otroligt mysigt. När man väl hade krånglat sig ut på ön vill säga. Att trängas med ett hobiesläp (fast utan bil) på den lilla personfärjan som skulle ta oss över, var inte lätt. Sen att putta ekipaget över halva ön till rätt plats, var heller inte gjort utan ansträngning. Men sen hade vi som ett av sex team, superfin segling på långa banor ute på Marstrandsfjorden i flera dagar. Utmaningen här var just de långa banorna och även motståndet. Och det var vackert! Mellan racen hade vi Pater Nosters fyr och låga, karga klippor att vila ögonen på. Kvällslivet i Marstrand, vare sig man promenerade, njöt av en bit mat eller hängde runt bland båtarna var ingenting annat än en enda skön idyll. Även därifrån fick vi med oss en tredje plats.

Travemünde 2013, var vårt första mästerskapet med Vipern och det var verkligen minnesvärt. Vi lärde oss massor. Det var mitt under deras årliga Travemündevecka (kan liknas vid Stockholms vattenfestival) då miljontals människor strövade runt och bara semestrade, kollade segling och festade runt. Och på en av alla båtar som deltog fanns vi. Både på båten och stundom guppandes i vattnet utan båt (tänker då på när jag kastades över bord mitt i en manöver). Våra banor låg ganska långt ut och att ta sig från rampen vid land, genom den smala Travefloden och ut till banorna i Lübecksbukten utan att möta eller jagas av de stora passagerarfärjorna var ett träningsmoment i sig. Återigen dagar med hård träning och kvällar med underbart trevliga människor från hela Europa där alla var ”höga” av dagens eskapader och spända på nästa dags äventyr. Efter nära 30 timmars segling under veckan tillsammans med 32 deltagare i vår klass, slutade vi på en 18:e plats. Så himla nöjda, särskilt eftersom båten var ny för oss.

Jervis Bay New South Wales Australia 2014 kommer vi heller aldrig att glömma. Mängden Hobieseglare, mängden duktiga dito och mängden vatten med utmaningar bortom vår förmåga satte oss själva på kartan. Vad hade vi egentligen där att göra? Snart insåg vi att inte var det för att skapa konkurrens i fältet i alla fall, utan snarare för att träna på att bita i sura äpplen. Men vi var där! Vi tränade på startfält med nära 60 båtar, vi tränade slag i vågor, gippar i hård vind och vi tränade mod. Att ge oss ut även om vi inte vågade. Och så såg vi en liten bit av Australien. Därifrån åkte vi med en stor elefant i packningen. Han hette Jumbo.

Och nu är det snart dags igen, denna gång till Campione del Garda, med vår egen Hobie på släp. Vi har anmält oss till Europeans multi worlds, alltså EM. Här är en filmsekvens tagen i ett fallskärmshopp, vilket ger en fin vy över platsen. Plan nummer 1 är att ta färjan från Trelleborg över till Travemünde och sedan bila mer eller mindre i ett svep ner till Gardasjön där en tältplats redan är bokad. Gardasjön, som ligger mellan Venedig och Milano i närheten av Verona, är en kall och djup insjö i Norra Italien. Det är vindsäkert så klart, annars skulle man inte lägga ett mästerskap där. Campione ligger högt upp vid sjöns västra sida ungefär där det är en ljus fläck på kartan.

Plan nummer 2 är att köra på i racen med horn i pannan och så länge kroppen håller och plan nummer 3 är att komma någonstans i mitten resultatmässigt. Här nedan visas några bilder redan nu och sedan blir det givetvis något blogginlägg om just detta äventyr längre fram. Det ska bli fantastiskt spännande! Vi säger hej då till Juni och välkomnar lördagen …. dvs juli. Tjingeling!