Juli 2015

 

Vi kom hem från Ponti Bay – Vassiliki – Lefkada – Greece efter två ljuvliga veckor. Två veckor utan några som helst ansträngande fisar 😉 Alla upplevelser därifrån lade vi sedan in på lagerhyllan som märkts upp med ’perfekta semestrar’. Vädret var utmärkt, både vindar, värme och sol och vi fick vår hårdvindsträning och mer än 30 timmar ombord. För den som undrar, jobbar vi fortfarande på de där 10 000 timmarna av idog träning som krävs för att man ska nå expertnivå… men hahaaa… vi kommer nog aldrig dit. Forskare har sedan ett femtiotal år tillbaka studerat detta med huruvida medfödd begåvning spelar roll för att nå framgång. Det man kommit fram till är att medfödd begåvning spelar liten roll. I stället handlar framgång om intensiv övning. Nu ingår inte katamaransegling i dessa studier men väl så vitt skilda områden som fotboll, schack, kirurgi, golf, Alfapet, musik och skrivande. Så variationen är stor och vi tänker att forskningsresultatet kan vara trovärdigt just därför.

Så kan man ställa sig frågan hur segling alls kan antas vara en medfödd begåvning? Det om något är väl obegåvat tänkt? Idag är det få som tror att begåvning enbart handlar om genetik. Däremot menar en hel del forskare att vissa har en medfödd genetisk potential för att bli exempelvis framstående akrobater eller matematiker. Med rätt stimulans och motivation kan dessa individer utveckla sin talang och då lättare nå en högre nivå på grund av sin medfödda fördel. Den som uppmärksammas för sin begåvning kanske också uppmuntras extra mycket med exempelvis tillgång till bra lärare, bra träningsvanor och jubelrop för varje framsteg. Fast…! Hemligheten bakom exceptionella prestationer är hårt arbete, ingen når riktigt höga nivåer utan att ha tränat runt 10 000 timmar. Så som sagt, vi tränar på. En Hobiesimulator som den här ovan, skulle vara nåt att ha hemma i vardagsrummet. Då skulle träningen nå nya höjder.

 

Direkt efter Wildwind åkte Thompa på utlandsjobb. Han åkte till den svenska ambassaden i Skopje för att bland annat installera en e-postserver där. En hel vecka var han borta, fast sista helgen var mest som turist. Han såg statyer, fontäner, monument, broar, grottor, linbanor och turistfällor i en salig öststatsröra där ömsom lyx, ömsom fattigdom turades om att visa upp staden.

Ville var på en kompis landställe och själv parkerade jag mig med min bok och en kaffekopp i solstolen på altanen. Där satt jag i tre hela dagar och läste, lyssnade på sommarpratare och grubblade över livet om vartannat. På eftermiddagarna sprang jag sjukilometersrundan. Efter tre dagar på altanen fick jag sånt hopplöst soleksem att jag på allvar började grubbla över livet. Jag tänkte; nu kanske livet inte blir så långt om jag sitter och utsätter mig för solen på det här sättet. Så då satte jag min inne i stället. Och bytte ut solskyddskrämen mot mild kortison. I tretton hela dagar satt jag inne, vilket inte gjorde nåt eftersom solen gick i moln och temperaturen sjönk. Den svenska sommaren hade etablerat sig. Mitt innesittande fick sig en paus över helgen mitt i dessa tretton dagar.

  

  

Den helgen åkte vi och Ville till Örö tillsammans med bland annat födelsedagsbarnet Ellinor som fyllde 86. Med på trippen var också Thomas syster och bror plus respektive, samt barn till alla och en var i en spännande blandning. Vi var där från lördag till söndag och precis på utvägen med båten, sprack himmelen upp och solen kom fram. Vi hade en härlig förkväll på trappan med ett glas bubbel och en lika fin middag i gröngräset därefter. Roligast av allt var att Ville hade jättetrevligt tillsammans med Thomas brors sambos pojke. Detta får betraktas som räddningen för vistelsen. De båda fiskade, umgicks, hängde runt eller var med oss. Så kul, eftersom ingen av dem ville åka till Småland för nåt smör i Småland… men där fick de ett ljust minne att stoppa in på någon av sina egna lagerhyllor.

 

Det var helgen det. Men de där tretton dagarna, vad gjorde fru Windrike inne då? Jo, jag tog tag i manuset igen. Jag började med att läsa igenom hela del 1 och hela del 2. Var uppe med tuppen före 07:00 och hann skriva i många timmar innan Ville vaknade. Utfodrade honom och satte mig sedan igen. I och med läsningen från början till slut hittade jag en hel del ska sägas. Sånt som saknats, var fel eller behövde ändras, byta plats, en massa fix och trix i fyra hela dagar. Resterande dagar gick åt till att påbörja, fantisera, strukturera, sammanställa, slutföra och granska del 3. Både ned- och uppvägen till Västervik och Örö förvandlades till intensiva skrivstunder.

Plötsligt var det klart, och då var det plötsligt den sjuttonde dagen i månaden. Puhhh, femhundra sidor manus var nu klart. Mamma har fått alltihop för att läsa och jag ska läsa allt en sista gång, sen blir det tryckeriet nästa. Framsida, en baksidestext, en inledning för varje del och en epilog. Egentligen är det bloggen sedan alla år tillbaka som är kärnan i boken men allt är upphängt på ett tiotal olika personer. Det är deras upplevelser, tankar och drömmar som beskrivs i de olika delarna.

En del av julikvällarna gick åt med anledning av manuset, men lite annat har fått plats också. Glassätning i hamnen i Vaxholm eller på hembygdsgården där. Ett par svängar med motorbåten, exempelvis Djurgården runt så vi lyssnade på allsången och fikade. Så har Ville haft övernattande gäster och vi ett par krogrundor i all enkelhet.

Därefter var det dags att förbereda inför resan till Italien. Putsa upp båten och märka segel med nationalitetsbokstäver. Gå igenom allt nödvändigt i materialväg för att få fart på båten samt packa selar, stövlar, seglingskläder och flytvästar.

Plocka fram tält, bäddmaterial, köksutrustning och vattendunk. Ladda startklockor, GPS, kamera, actionkamera, dator med flera prylar. Gå igenom verktygslåda, packa kläder, toalettprylar och en liten sjukvårdslåda. Sist men inte minst; packa med en elkabel. Fast vart den skulle dras och om det alls skulle vara möjligt visste vi inget om men med skulle den. För, vilken normalutrustad campingmänniska kan klara sig utan ström i tio dagar? Ja, inte vi.

 

Tydligen är det bara jag som  tycker att Lake Garda ser ut som en penis, och du får se kartan hur du vill (fast nu vet jag att du bara kommer att se det jag redan sett) men här den i alla fall. Kartan över Lake Garda. Den gula pricken där vi kommer att hålla till, syns tydligt precis nordväst om pungen. Där kommer det att vara världsmästerskap för flera Hobieklasser. Hobie Tiger, Wildcat, Dragon och Hobie 14 kommer alla fightas om att bli världsbäst i sina olika tävlingar.

För just vår klass (Hobie 16) har det en gång i tiden beslutats att ska man ställa till med VM, ska man också erbjuda deltagarna en flotta av helt nya båtar att segla under mästerskapsdagarna. Så var det exempelvis i Australien. Där hade de lokalt på plats tillverkat och sålt 60 helt sprillans nya båtar inför VM. Båtar som vi kunde slita i stycken under tävlingsdagarna. Klarade man inte att följa det beslutet som VM-arrangör, fick det bli ett EM i stället och så gick det till när VM blev EM här i Garda. För Hobie 16 alltså. De kunde inte ta på sig kostnaden för nya båtar om det inte fanns någon återförsäljare som fångade upp alla vraken sen. Skoja, det blir inga vrak… men de är i alla fall lätt begagnade. Segel använda under ett par mästerskapsveckor motsvarar därefter ett årsgammalt segel.

Alla andra seglar som sagt VM men vi seglar EM, vi tävlar om att bli Europabäst kort och gott. Vi och 115 team till ska fightas. Eller… de fightas och vi tränar på att fightas. Deltagarna kommer förutom från Italien, också från Spanien, Österrike, Belgien, Tyskland, Frankrike,Portugal, Nederländerna, Grekland, Polen, Jersey, Danmark, Channel Islands, Kanada, USA, Brasilien, Tunisien, Venezuela, Sydafrika och Tahiti. Inget dåligt gäng va? Så tio dagar innan avresa fick vi plötsligt ett mejl från penis där långt borta i Italien:

Buongiorno Signor Windrike Thomas, With much regret, we write to inform you that because rock falls in Campione and consequential closure of the Univela facility by the local authorities, not depending on the will of Univela Hostel, the regatta Hobie MultiWorlds and Hobie 16 Europeans 2015 will always be coordinated by the Sailing Club Circolo Vela Gargnano and EHCA will have place directly in Gargnano, 10 km south from Campione del Garda.

 

Mästerskapet hade flyttats! Från Campione Univela, vilket var det vi tryckt på våra Team-tröjor (skit också) till en liten stad med 3000 invånare en mil söderut vid namn Gargnano. Seglingsområdet och klubben ligger i något som heter Circolo Vela Gargnano. Båten kommer att ställas upp i ett schematiskt kaos bland alla andra i Porto di Bogliaso och vi ska bo cirka en kilometer därifrån på Camping Lefa. Många vackra namn där!

Vi startade tisdag förmiddag den 21 juli med Hobien på släp och en ”Till salu skylt” nedpackad i en förhoppning om att slippa släpa hem ekipaget igen… nej, nej, förlååååååt… så säger man inte om sin kompis men helt allvarligt är pärlan till försäljning. Där, bland hundratalet entusiaster kan det väl finnas en chans till en försäljning?

Som sagt, vi startade. Alltså, bilen startade och Team Windrike plus släpet och Hobien och minst 1583 prylar gav sig iväg. Vi passerade många orter på vägen men vi bara åkte och åkte. Målet med vår första etapp var Trelleborg. Nu var det tredje gången sedan 2013 vi åkt den vägen för att ta kvällsfärjan, sova en natt, äta frukost och strax efter passera Lübeckbukten och vidare in i Travefloden (Yipeee!) Älskar den allra sista delen av resan när färjan passerar Travemünde. Att stå där på däck och sakta glida förbi denna fantastiska lilla sagostad. Det är som en kortfilm på några minuter. ”Less is more.”

Vad som händer därefter vet vi inget. Vi kommer att åka av färjan, så mycket fattar vi, och sedan ta oss igenom Tyskland. I Innsbruck blir det en övernattning igen… vi måste ju tänka på formen och komma fram utvilade. På torsdag morgon sedan tar vi oss vidare de sista 25 milen genom Österrike och in i Italien där vi letar upp Gardasjön och Gargnano. Prio ett där blir att leta efter båtmaster för att på så sätt hitta vår avställningsplats för släp och båt. Sedan behöver vi leta upp seglingsarrangörer för att få kompletterande information och de kommer som alltid att vara stressade som åkersorkar.

Dagen ”D” och tidpunkt ”T”  kommer alltid tidigare än beräknat om man är den som håller i trådarna, sånt känner man till. Arrangörerna ligger säkert ett par dagar efter i schemat och dagarna har säkert fungerat helt anarkistiskt sedan det visade sig att mästerskapet behövde flyttas. Det är ingen liten apparat tänker vi. Bereda plats, göra upp med hotell och campingplatser, ställa upp ett nytt race office, ordna så att service, sjukvård, toaletter, informationstavlor, platser för flaggsystem och högtalare, matställen och kafeteria med mera kommer att fungera för de tävlande. Samtidigt kommer alltså vi och alla andra som fullkomligt bara packar in sig med båtar, frågor och önskemål. Såååå, mest troligt kommer arrangörerna inte bara vara stressade som åkersorkar denna gång. De kommer att kämpa med att gömma sig i närmsta jordhåla medan vi andra ideligen försöka fånga dem med frågor som allihop startar: ”excuse me, do you know…”

Så fort vi bringat klarhet i allt som har med båten och släpet att göra, går vi på nästa åkersorksgäng, fast de är redan etablerade på stället så de arbetar med större kontroll. Jag tänker på de som sköter campingplatsen. Vi kommer att få vår plats, sätta upp vårt tält, inreda och toppa ingången med en svensk flagga, en solcellsstyrd lampa och två campingstolar. Sist men inte minst kommer vi att dra en väldigt lång sladd rakt över till grannen och där säga någonting i stil med: ”excuse us, we are from Sweden. Do you know if we can borrow some power here…?” Sen går vi och tar varsin öl.

Arrangörerna, de har inte tid att ta en öl. De drog nog in ett djupt andetag i och med utskicket som började med ”Buongiorno Signor Windrike Thomas, With much regret…” den 15/7, ett andetag som inte släpper ut luft igen förrän lördagen den 1/8. Då tar de en djup klunk ur en kall öl på självaste avslutningsfesten, ler och säger: ”Det gick ju bra det där!”

Huruvida allt här ovan kommer att stämma eller inte, vet vi inget om. Men vi försöker rapportera i text och bilder om platsen, vädret, vindarna, boendet, seglingen och resultaten, kort sagt: Intryck och upplevelser på land och på vattnet genom dagarna som passerar. Vi är så glada för att vi har en aktivitet tillsammans där vi kan leka och ha kul ihop med andra vuxna. Det är verkligen en salig lycka. Den dagen kommer så klart när man är för gammal för att leka, men så länge man kan, är det bara att köra på. Och vi… vi firar femårig bröllopsdag den här veckan! Det blir nog en skumpa på Hotel Gruberhof-Igls i Innsbruck.

  

  

  

Eftersom vi är ute och reser och kommer att dra förbi såväl dialekter som språk på vår väg, vad passar väl bättre än lite Robert Gustafsson som avrundning här? Stora kramen från oss <3