Hobie 16 Europeans 23 juli – 1 augusti 2015

Idag är det måndag och det är nästan en vecka sedan vi lämnade Täby. Vi sitter kvar på kajen vid torget i Porto di Bogliaco, det fläktar en svag varm vind trots att vi sitter alldeles nära vattnet. Ingen av alla flaggor här ovanför våra huvuden har vind nog för att röra sig, utom en… den svenska!

Solen steker redan och klockan är halv tio på förmiddagen. Sextiofyra båtar har precis trasslat sig ut från hamnen för att tävla den första kvaldagen inför Open. När vi kom hit till torget och hamnen i torsdags, tittade vi på ramperna för iläggning, Vi bara skakade på huvudet. Hur skulle över hundra båtar kunna läggas i med endast dessa två ramper att tillgå och hur skulle alla båtar kunna ta sig ut på Gardasjön genom det minimala hål som kallas hamn?

Efter två dagars tävlingar som redan pågått, har vi nu fått svaret. Det har funkat och kommer nog att funka framöver med. På en av alla båtar som nyss lämnat hamnen, sitter Robert och Katarina och vi hejar som bara den på dem. Det är mycket lätt vind, så det kommer att bli en ganska så trixig segling idag.

Själva har vi redan kört två dagar, både lördag och söndag i Master tillsammans med 17 andra deltagare i vår klass, alltså klassen där rorsmännen är över 45 år. Förutom 18 båtar i vår Masterklass var det också 10 båtar i Grand Master (då rorsman är över 55), 6 i Great Grand Master (rorsman över 65), 9 i Women plus ett 20-tal ungdomar, med eller utan gennaker… som lämnade hamnen. Vi delades upp sedan på tre olika starter, alltså tävlade i olika klasser, men körde samma bana. Det var helt omöjligt att hålla koll på sin placering vid målgång. För att alls ha någon aning behövde man identifiera dem ombord. Var de enbart tjejer eller ungdomar ombord? Med eller utan gennakerbom? Var rorsman över 50, eller över 55, eller hur gammal? Säg att vi hade 15 båtar efter oss men alla seglade i andra klasser, ja då var vi ju ändå sist i vår klass. Just på vår startlinje var det cirka fyrtio båtar runtom oss. En närmare beskrivning av Masterdagarna 1 och 2 finns att läsa strax.

Team Windrike (SWE) lämnade Täby och Statoil på Marknadsvägen med nypumpade däck vid halv ett på förmiddagen på tisdagen. Vi i bil och Hobien på släp. Vi var framme i Trelleborg vid 19-tiden och hade tre timmar över i väntan på färjans avgång till Travemünde. Vi hann ta en middagspizza (den godaste på länge kan vi avslöja) och tur som vi hade blev det tidig incheckning så vi slapp sitta i hamnen och vänta.

Färjan anlade Travemünde redan klockan 07:00 nästa dag och vi hade då Innsbruck som mål, 104 mil bort, där ett hotell väntade. En lång resdag som svepte förbi Hamburg, Hannover, Leipzig, Nürnberg och München. Det var stekhett ute, växlade mellan 31 och 38 grader. Framemot kvällen tornade Alperna upp sig och det blev en mer spännande resa att följa med bergsmassiv på båda sidor.

Strax före klockan 20 åkte vi in i Österrike och en timme efter det var vi framme vid hotell Gruberhof Igls, en skidort som ligger 900 meter upp i bergen. Ovanför våra huvuden hängde kabinen. Men något annat hängde där också. Regn! Och snart både mullrade och blixtrade det. Mörkret sänkte sig och den majestätiska utsikten försvann utanför vårt hotellrumsfönster.

Det vi i stället fokuserade på, var vår skumpa med tilltugg. Vi firade femårig bröllopsdag minsann! Äggen snodde vi med oss efter frukosten på färjan, duken likaså. Skumpan och nötterna köpte vi. Allting mycket grundligt planerat. 😉

 

 

 

På torsdagen sedan, hade vi bara 25 mil kvar att köra till Lago di Garda och redan vid frukosten sprack molntäcket upp. Återigen blev alptopparna synliga och de moln som fortfarande låg kvar, hängde en bra bit under topparna, liksom ditklistrade. Vi lämnade hotell Gruberhof vid 10-tiden och de kommande milen körde vi längs med något mer kuperade vägar i dalgångar med gigantiska berg på var sida. Vi passerade genom flera vägtullar och genom Brennerpasset som ligger på 1370 meters höjd och är gränsövergången mellan Österrike och Italien. Brennerautobahn som vi nu färdades på, börjar i Innsbruck och sträcker sig hela vägen till Verona.

Efter ett par vägtullar och 14 mils autobahnstuggande i dalgång efter dalgång, skymtade vi plötsligt vatten! Vi var framme vid Gardasjön, i Riva del Garda på Gardasjöns nordvästra sidan. Det var inte mycket kvar nu av denna tvåhundramilsresa på två dygn.

Dock startade här den värsta, men klart vackraste, delen av resan. För att ta sig ner mot Gardas sydsida, var den enda vägen en smal, slingrande väg längs med vattnet och till stor del i tunnlar. Det var till att hålla andan vid varje möte och endast ett par centimeter utgjorde utrymmet mellan båttrailern och tunnelväggen. Så såg det ut i tre mil ner till distriktet Gargnano. Puh, vi klarade det!

GPS:en försökte lura in oss på vägar där det vare sig gick att svänga runt eller få plats. Ju närmare målet vi kom svarade chaufför Windrike fru GPS med tuffare och tuffare attityd. Från att ha lyssnat respektfullt på hennes väganvisningar med orden ”visst älskling”, började han svara henne: ”vad sa du va’, har du hakat upp dig?” eller ”jaja, ditt lilla våp”, till att slutligen skrika: ”håll käften kärring”. Det var när hon blivit alltmer ivrig i att dirigera oss efter hennes tycke och smak. Hon hade ju ingen aning om att vi hade en trailer och därför inte kunde svänga runt hennes föreslagna gathörn. ”Nu har jag fått nog av dig” var det sista som sades innan hon fimpades för gott.

 

Strax före 14 var vi framme på torget Piazza Nazario Sauro i Gargnano, där båten skulle ha sin plats under veckan. Som vanligt när vi var ute och reste, var vi plötsligt bara framme. Lika chockerande varje gång för den som är van att göra ett par hundra omtag i vanliga fall. Spot on är det som gäller ihop med chaufför Windrike (och fru GPS då…)

På detta torg, som skulle bli vårt andra hem under nio dagar, klev vi ut. Det var en stillastående värme som mötte oss och vi satte oss direkt på torgets pizzeria. Där delade vi på en pizza, fick kaffe och vatten. Det var också där vi gjorde ett första toalettbesök på en sån där toa med endast ett hål i golvet. Därefter startade vi en massiv båtriggning i den trettiotregradiga värmen. Med vår snits och grymma teamwork var det gjort på mindre än en och en halv timme. Vi svabbade oss med vatten med jämna mellanrum och den Marabou chokladkaka som följt med oss från Sverige, var bara att hälla ut.

 

Vi gjorde oss av med båttrailern först och sedan letade vi upp campingen, cirka en kilometer från torget. Det tog en och en halvtimme att komma i ordning där också, men i och med det var det ordning på allt! Båten, bilen, kärran och boendet. Till och med sängen var bäddad. Vi tog en mycket välbehövlig dusch, kokade oss en kopp kaffe med avec och smakade på citronsockerkakan som följt med oss hela vägen hemifrån. Det var gudomligt och nu skulle allt börja!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fredag morgon Camping Lefa. Vi vaknade upp efter någon slags halvdvala, såsom det gärna blir i tält, och det var fredag morgon. Natten hade innehållit regn, åska, blixtar och en oslagbar tryckande  värme. Man sover dåligt i tält. Först förväntat dåligt på grund av ljud och miljöer som inte känns igen, sen dåligt för att det är lite hårt. När man äntligen somnat, vaknar man för att man blir förvånad att man alls somnat, sen blir man kissnödig. Äntligen morgon! Vi fixade yoghurt, frallor, mortadella och bananer till frukost.

Sedan blev det en tjugo minuters promenad till seglingsklubben i Marina di Bogliaco, där själva event-tältet, race office och resultat- och informationstavlor fanns. Vi registrerade oss i ett märkligt kaos där all sorts ordning saknades. Det var säkert ett tiotal människor som arbetade där men bara två som faktiskt gjorde något. De andra åt, satt och stirrade rakt fram, pratade i telefon eller rörde sig fram och tillbaka mellan de tre rummen som fanns. Mest bara en behärskade engelska.

Efter ett hysteriskt bläddrande i en pärm med miljoner papper utan bokstavsordning, visade det sig att vi inte fanns med bland anmälningarna. Det var bara att skriva en ny registrering. Därefter var det invägning. 129,3 kilo är minimivikten för Masterklassen och Open. Väger man mindre måste man ha vikter ombord. Vi var inte det minsta oroliga så klart och vägde in oss på 145,3 kilo tillsammans. Därefter gick vi till torget, där vi tvättade och vaxade upp båten, satte på plats och ställde in rodren innan vi återvände till campingen och plockade ihop alla seglingskläder inför morgondagen. Luften stod fortfarande helt stilla, det var smällhett.

Första tävlingsdagen i Master för oss var på lördagen. Vi hade ställt klockan på sex. Det hade varit en orolig natt. Jag var helt säker på att ett expresståg passerat någon gång under natten men samtidigt förundrad över hur långt tåget måste ha varit… det tog ju aldrig slut! Så insåg jag att det var vinden som tjöt. Hård vind. Det sköt blixtar flera gånger per minut, så tältet som krumbuktade sig i vinden, lystes också upp stup i kvarten. Fin start tänkte vi, men när klockan ringde hade det mojnat av och i stället började det regna. Lätt regn. Vi hade tagit med toastjärnet hemifrån, en tub mjukost samt torkat kött så en toast och en kopp kaffe fick bli morgonmålet. Campingen och tillhörande frukostbutik öppnade inte förrän åtta på morgonen, så ett par toasts blev räddningen. Vi gasade på med att toa oss, frulla, plocka ihop och promenera från campingen till båthamnen. Regnjacka på.

Lördag och dag 1 Master: Det hela började med uppskjuten start på grund av orolig väderutveckling, skulle det bli enbart regn eller med inslag av åska? Under tiden undrade vi hur 90 båtar skulle kunna puffas ut ur hamnen. Dessa funderingar avbröts av att racetutan tjöt. Den signalen gör alltid att det knyter sig lite i magen. Av nervositet och stress. Många starka armar hjälpte till med att skjuta iväg båtarna och ta hand om allas vagnar.

Spöregnet kom och för första gången var det till och med lite kallt. Det var en bit ut till tävlingsområdet. Vi trodde att vi skulle starta i 3:e starten men de hade lagt ihop oss med damernas så vi fick plötsligt 2:a start och missade därför den med ett par minuter. Vi som hade pratat hur mycket strategi som helst inför starten, kalkylerade inte med möjligheten att missa den 😉 Regnet höll i, genom hela race ett så det var svårt att se märkena genom glasögonen. Race två gick bättre på alla vis; starten, sikten, vinden, solen. Race tre startades men avblåstes efter första varvet på grund av att vinden mojnat.

Då skulle alla båtar tillbaka till hamnen och sedan trycka sig in igen i den smala passagen. På magiskt vis funkade det. Vi paddlade och trängdes. Efter lunch var det två race till och dagens placeringar blev: 15:e, 7:e, 10:e, 13:e plats. Vi plockade ihop båt och oss själva och spurtade bort till campingen för dusch och ombyte.

Sen var det bara att vända på klackarna och bege sig till eventtältet, där invigningsceremonin skulle hållas klockan 20… som blev 20:30… 21:00… 21:30, sen gav vi upp och förklarade det med Italiensk tidsordning och gick i stället till pizzerian vid torget. Den enda invigningen som blev, var kanske att samla folk i tältet? Ingen sa något eller bjöd på en välkomstöl med tilltugg. Märkligt. Jaja, vi återvände till campingen efter en supergod pasta med kräftor och zucchini.

Helt slut efter sex och en halv timmes segling. Ligger på 12:e plats av 18 båtar efter dagens segling.

Söndag och dag 2 Master: Upp klockan sex. Samma procedur med toastjärn, kaffe och packning. Uppskjuten start, denna gång på grund av för lite vind.

 

 

 

 

 

Medan vi väntade hann Robert och Katarina anlända. De hade kommit fram vid 23-tiden i går kväll och sovit i bilen på parkeringen i hamnen på natten. Vi berättade för dem om hur det varit så långt, men avbröts snart av att racetutan tjöt. Vi lämnade Robert och Katarina på torget och de började riggade sin båt. De skulle inte segla förrän nästa dag, i kvalet. Vi kom ut på vattnet vid 10 och det var bra vind vilken bara höll ena varvet runt.

På andra varvet fick vi slagövningar i lättvinden vid kryssmärket för att komma runt. Vi kom under märket… tvingades slå… behövde ducka för båt… tvingades slå… kom under märket… tvingades slå… behövde ducka för båt… tvingades slå… och så vidare. Åtta slag när meningen är att det ska räcka med ett!! Att svänga runt ett kylskåp i lättvind, är verkligen inte lätt. Att göra det åtta gånger, kräver sin besättning och under tiden svischade flera stycken om oss. Så jävla frustrerande och inte bra för stämningen ombord. Det blev bara ett race före lunch men efter lunch fortsatte vi och då blev det jättefin eftermiddagssegling.

Vi gjorde en kanonstart då vi drog iväg på startlinjen i fri vind längst bort mot babordsmärket, längst bort från startbåten. Där låg vi och höll oss kvar medan alla proffs började packa ihop sig bakom oss. De krockade och skrek, fyra båtar trasslade ihop sig fullkomligt så när starten gick svischade vi bara iväg. Å här syns vi på bild när vi rundar kryssmärket:

Där gjorde minsann ett bra race och tänkte att vi nog blev 6:a. Det visade sig att vi blev 11:a och vi fattade ingenting men som sagt, det var svårt att veta vilka tävlande som tillhörde vilken klass. Nöjda med våra prestationer och mängden varierad träning men naturligtvis grymt missnöjda med resultatet. Vi kan dock intyga att det inte bara är så att vi är dåliga, de andra är sjukt bra och har järnkoll på allt som krävs av seglingen i såna här stora fleeter. Vi är nöjda när vi flåsar dem i nackarna …när vi kan läsa seglingsnumren på deras båtar. Därmed var Mastertävlingen slut.

Placeringarna efter dagens fem seglingstimmar blev 15-15-11. Totalplacering i Masters, en 14:e plats efter två dagar, eller femte båten från slutet om det nu låter bättre. 

 

Måndag och Tisdag, två dagar med vila. Det var då vi hejade på Robert och Katarina som sagt, åt glass för första gången och gjorde en bilutflykt norrut tur och retur Riva del Garda och genom alla tunnar igen, fast denna gång utan Hobien där bak. Vi åkte av vid Limone och fortsatte upp en bit uppför en bergsväg till Tremosine sul Garda där utsikten var magnifik över Garda. Där slurpade vi i oss en eis-coffée, det vill säga vaniljglass med kallt kaffe i. Vi kollade dagens resultat efter kvalseglarnas fyra race. En 52:a plats för Robert och Katarina, de är med och fightas och i morgon är en ny dag.

Stiltje även på tisdagens morgon och regnet hängde i luften. Först uppskjuten start men vid tiotiden lämnade båtarna hamnen. De låg långt där ute och guppade med startbåten i väntan på att få en start. Vi lyckades skaffa information om att vi gått direkt in i guldfleeten, vilket innebar att 250 euro skulle läggas cash i deposition för att få ett tävlingssegel. Eh, jaha, var fanns det en bankomat då? Jo i Gargnano centro cirka tre kilometer bort, så då blev det en flipflop-promenad igen.

Under tiden som vi gick såg vi att kvalseglarna fick återvända till hamnen, vinden tog helt slut. Vi hittade en bankomat, stannade vid ett ställe och fikade och åt varsin banana split innan vi återvände tillbaka.

Precis när vi var tillbaka hade seglarna skickats ut igen men det blev bara ett enda race innan vinden gav upp igen. Så sammanlagt fem race på två dagar. Vi hoppas verkligen att vi får till mer segling under våra Open-dagar som startar i morgon. Robert och Katarina låg kvar på gårdagens poäng och hamnade därmed i silverfleeten.

Vi sågs en stund i event-tältet, där vi också träffade Joe och Marko från Wildwind. De hade lämnat sina tjänster i Vassiliki och kommit till Garda för att köra Tiger Worlds för England/Greece. På kvällen var det ett så kallat Cut Party i event-tältet som inleddes med att guldfleeten annonserades och gavs möjlighet att hyra sina tävlingsssegel. Det skulle ju vara enhetligt och snyggt i EM 😉 Vi bjöds på mat och liveband, det var prisutdelning för tävlingarna som pågått dittills och en otrolig massa folk. Vi var tillbaka i sovtältet runt 22. Där famlade vi runt i mörkret, en mycket svår uppgift faktiskt.

Onsdag Open dag 1: Vi var uppe klockan sex som vanligt för att få ordning på allt innan det var dags att gå. Gasolen tog slut idag mitt i kokningen, så vi fick halvljummet kaffe som matchning till toasten. Det första vi gjorde när vi kommit till hamnen, var att hämta ut vårt guldfleetsegel och spänna upp alla lattor. Vi riggade om båten och tömde skroven på vatten. Tävlingsledningen ville inte ha ut oss på vattnet förrän klockan elva. Det var 64 båtar i guldfleeten och vi startade på första signalen medan silverfleetens 41 båtar, fick andra start 105 båtar på samma bana. Spännande!

 

 

 

 

 

 

Båda fleeterna hann med fyra race och var på vattnet en hel arbetsdag, mellan klockan 11 och 18:30. En fantastisk syn faktiskt med över hundra båtar på samma bana, inte konstigt att det tjoades och skreks till varandra och mellan båtarna. En och annan sammanstötning, en och annan kapsejsning. De körde black flag för tjuvstarter och i olika race plockade de åtta, tio… ibland så många som 12 tjuvstartande. Innan de var identifierade och avstyrda från banan tog det sin tid.

Vinden var svag i stort sett hela dagen, ingen idealvind för oss med mycket vikt ombord. Vi gjorde verkligen så gott vi kunde och fick till ganska bra starter men hamnade i trassel vid den där förbannade kryssbojen flera gånger. Vid ett par tillfällen låg vi inledningsvis så himla bra till men seglade bort oss totalt sedan. Vi fick helt enkelt inte fart på kärran.

 

 

 

Det gick ganska bra för Robert och Katarina i silverfleeten ända tills fjärde racet, då hela masten släppte och drog ned i vattnet med en smäll. Det var metalljärnet på ena skrovet som håller hanfoten på plats som släppte. De fick bogsering och hjälp i land. När racedagen var slut och alla båtar återvänt till hamnen och riggats av, kom världens störtskur och åskoväder. Vi fick ta skydd under balkongerna på torget och sedan gick vi raskt upp till pizzerian en bit upp i stan, där vi delade på en pizza och drack en stor god öl.

7,5 timmars segling. Vi gick och kollade våra resultat: 41-46-52-49 av 64 båtar men det räckte inte till bättre än en 58:e plats. Asdåligt!

Torsdag Open dag 2: Gasolen tog slut igår och inte helt oväntat fanns det inte möjlighet att skaffa ny. Därför blev det toast som vanligt men kaffe baserat på pulver i kallt vatten till frukost. Det funkade faktiskt och kallas iskaffe på caféer (om man inte tillrett det för att nöden inte hade någon lag, utan beställt det från en meny). Solen var igång redan på morgonen och det var väldigt lite vind.

Alla seglare samlades ändå på torget från klockan 07:00 och vi blev utskickade på vattnet två timmar senare. Innan alla båtar var ute på vattnet hade den lilla vinden som var mojnat av. Ett race drogs igång och vi fick en skitdålig start, det tog två minuter bara att komma över startlinjen. Vi förseglade oss helt och hamnade i stiltje och låg absolut helt still. Silverfleeten började komma i närheten och plötsligt var vi i ett läge vi känt skräck inför; att ligga som enda guldfleetbåt med det gröngula seglet mitt i silverfleeten. ”Snälla, snälla blås av racet”, bad jag och bönen hörsammades.

Motorbåten med den schackmönstrade flaggan kom susande. Racet blåstes av och efter två timmar på sjön blev vi inkallade till hamnen igen. Upp med alla båtar på ramperna vid torget, enkel avriggning och av med alla kläder. Vi hann äta en pizza och sedan tjöt racetutan igen och alla skulle ut. Äntligen kom vinden som passade oss bättre och vi körde fyra race i ett flöde, med undantag för tjuvstarter och diskvalificeringar som skulle redas ut.

I dagens race fick vi placeringar liknande gårdagens, som bäst med 25 båtar efter oss. Vi prövade alla varianter av vägval, riggade om och lade om strategier så många gånger att det började bli copy-paste av alltihop. Efter en rundning av kryssmärket hade vi galet många efter oss, men tappade det till nästa varv.

Sju och en halv timmes segling denna dag också och vår maxspeed var 19 knop. Det var en del kapsejsningar idag, exempelvis precis innan mållinjen då en jurybåt krockat med en katamaran. En annan olycka skedde när en katamaran krockade med startfartyget plus att det låg båtar kapsejsade lite här och där på banan. Efter seglingen, när vi var klara, gick vi till event-tältet och tog en öl och en tallrik paella. Robert och Katarina kom förbi också och vi sällskapade ett tag. Återvände till campingen innan mörkret föll på och där stötte vi ihop med Marko och Joe. Vi tog en öl tillsammans. De var nöjda med sina tävlingar och låg vid det laget tvåa.

Resultat dagens race: 33-55-52-56 av 64 båtar, så nu har vi trampat in på en 60:e plats. Mer än asdåligt!

Fredag Open dag 3: Upp klockan sex, lilla toan och trista frullen sen till torget. Det är en absolut livsfarlig första vägsnutt som tar oss dit. Den går bredvid huvudvägen där alla kör superfort och absolut ingen plats finns för fotgängare. Vadå trottoar? Vadå sänk farten? Vadå bred vägren? Idag var tävlingsansvariga på hugget, varningssignalen ljöd före klockan åtta och vi var ute halv nio. Det var bra med vind så tidigt på morgonen så de ville väl få till ett race innan det blev stiltje.

Tyvärr tog det alltid sådan evinnerlig tid att få ut alla båtar plus tiden för att segla till startfartyget, så vinden hann mojna något. Ett race hanns med men de fick korta av det, vi var med bra faktiskt 🙂 så nöjda som få återvände vi till en eis-coffée och en toast på pizzerian. Tempo , tempo… ny tuta, alla seglare ut.

Nu sydlig vind, 8 m/s men i ett race närmare 10 m/s. Vi var på som bara den och låååångt bort på startlinjen för att komma iväg i första ledet. De blåste av två starter på grund av plötslig banomläggning, så det blev en ganska taggig och aggressiv start till slut, men vi kom iväg bra. För oss som verkligen behövde träna mycket på starter, gjorde dessa omtag detsamma. Efter det racet var det en lång väntan på att en av båtarna som kapsejsat skulle vändas upp. Inget hände trots att det var fyra säkerhetsbåtar på plats. Hela fleeten låg och väntade, tiden gick. Så efter lång tid var den kapsejsade båten uppe och vi fick startsignal. På tre timmar blev det bara detta första race, vi undrade givetvis vad de höll på med. Sen löpte det på med två race till i fullkomligt förträffliga vindar. I sista racet fick vi verkligen till en start med fart. Det är inte ofta vi har tryck från början, så det var jättekul! Vi körde bort oss i ett race men i de övriga tre gick det riktigt bra denna dag.

Två och en halvtimme segling före lunch och fem timmar efter, totalt 7,5 timmar segling även denna dag. I slutet av filmen här ovan syns myllret av alla båtar när de packar in sig i hamnen efter seglingen. Som syns på bilden här, låg redan andra båtar i inloppet som stoppklossar i kaoset; segelbåtar, startfartyg och Ribbar. Men upp på land kom alla och så fort vi plockat ihop båten, gick vi till eventtältet. Där tog vi en öl och en pasta. Robert och Katarina gav upp seglingen helt idag, de tyckte att det blåste för mycket. På campingen började vi plocka ihop våra kläder och prylar. I morgon bitti skulle tältet fällas.

Resultat dagens race: 35-30-49-25 av 64 båtar, så nu har vi trampat in på en 55:e plats, så himla nöjda!

Lördag Open dag 4: Sista seglingsdagen. Vi fick sovmorgon ända till klockan sju, varningssignalen skulle inte gå förrän elva denna sista tävlingsdag. Vi började packa ut ur tältet, hann få oss en rejälare frukost och fällde sedan tältet. Vi lämnade campingen med en minst sagt fullpackad bil och skönt nog utan gassande solsken.

På platsen där båttrailern stått parkerad hela veckan, ställde vi även bilen för dagen och gick sedan ner till torget. Robert och Katarina var redan på plats och fler och fler seglare kom dit. Efter en timme kom alla tävlingsledare till torget, de samlade hela högen av deltagare och pratade till oss i mikrofonen. Dan som är speaker på tävlingarna, han som också kommenterade tävlingarna i Jervis Bay, tog till orda och hans röst darrade. Han var klart tagen av det han hade att säga.

Dan inledde med att säga att vi alla, oavsett landstillhörighet har seglingen gemensam och är en enda stor ”Hobie family”, att vi måste vara rädda om varandra. Vi måste stanna och hjälpa till om någon behöver hjälp. Även om vi har viljan att plocka placeringar och göra bra rundningar, måste vi ha koll på varandra och alla båtar, allt annat har lägre prioritet.

Dan berättade att Hobie Tigers tävlingar inleddes med en krock som förorsakade en nackskada och ett stort hål i en båt. Igår var det en tragisk olycka i Hobie 16 guldfleet då en undanvindsbåt krockade med stäven rakt på gasten som stod i trapets på mötande båt. Det gick så illa och skedde i sådan hög fart att gasten nu låg på sjukhus med flera revben brutna och blod i ena lungan. Det var alltså den olyckan som gjorde att vi fick sitta och vänta på en av starterna igår, fy vad läskigt. En annan båt hade stannat och besättningen där hade hoppat i vattnet för att hjälpa den skadade att hålla upp huvudet. Han klarade helt enkelt inte av det själv och hade kunnat drunkna. Sjutton år och en glad Hobieseglare. Nu behövde han stanna kvar på sjukhuset i ett par veckor och det kommer mest troligt att ta månader för honom att tillfriskna. Undanvindsbåten som förorsakat olyckan hade bara kört därifrån och inte lokaliserats förrän på kvällen. Då hade tävlingsledningen letat upp vilka det var. De måste ha blivit chockade eller något sådant, för så gör man bara inte.

Den informationen gav till lite smolk i bägaren givetvis och vinden kom aldrig igång denna sista dag. Istället startade ett ihärdigt regnande som bara tilltog i omfattning medan vinden höll sig borta.

Tävlingarna blåstes av halv två, så inga seglingar alls gick av stapeln denna sista dag. Alla började i stället att fälla master och plocka ner båtar. Vi, plus Robert och Katarina, satt då och åt en lunchpizza… vilken i ordningen visste vi inte men tur nog delade vi alltid en pizza på två.

 

 

 

 

 

Röran på torget var sen över alla bredder med segel som det plockades lattor ur och som skulle vikas. Master, tampar, trampoliner, spännband och strandvagnar i en salig röra. Till och från öste regnet ned.

 

 

 

Klockan 17 var det prisceremoni i eventtältet och lika mycket champagne som sprutade där inne, lika mycket regn svämmade in över tältgolvet. Borgmästaren höll tal och menade att det var himlen över Gargnano som fällde sina tårar över att alla deltagare nu lämnade platsen. I tältet samlades alla seglare i fyra tävlingar; Tiger, Wildcat samt Hobie 16 silver- och guldfleet så det var trångt. Ceremonin inleddes med information om att den skadade sjuttonåringen fått i sig lite mat och dryck och mådde svagt bättre. De som hade varit med på plats, besättningen och den båten som stannat för att hjälpa till berättade om det som hänt. Sen var det applåder i nära nog en timme för alla dem som stod på prispallen.

 

Vi var inte kvar på festen sedan utan surrade båtarna på trailer, åt en pasta och lämnade torget Piazza Nazario Sauro strax efter klockan 20:00. Vi avslutade denna Gardavistelse som vi började den för nio dagar sedan; med båtplock på torget, mat på pizzerian och ett besök på toan med enbart ett hål i golvet. Fast i stället för sol och ihärdig värme, var det desto mer ihärdigt regn.

Vi lyckades lämna Bogliaco utan att skrapa färgen av husfasaderna och vårt första delmål på hemresan blev samma hotellrum i Innsbruck som på nervägen. Där landade vi strax före 02 på natten. Vi hade kört i sällskap med Robert och Katarina så långt, men dagen efter sedan vi tagit en frukost ihop, skildes vi åt. På söndagen klockan 10:30 inleddes nästa etapp, alltså de 104 milen upp till Travemünde. Bitvis var det sega eller stillastående köer, så himla besvärligt. Vi hann i god tid till färjan Robin Hood som avgick 03 på natten där vi sov en gudomligt skön natt. Närmare halv tolv lämnade vi färjan och Trelleborg, stannade och fikade i Värnamo och var hemma i Täby strax efter 19. Alltså, det tog ganska exakt två dygn att resa de 200 milen i vardera riktning. Ganska otroligt.

 

En summering av fem dagars Hobie 16 mästerskap. Cirka 35 timmar seglade fördelade på 20 race. Master: (15)-7-10-13-15-15-11… Totalplacering 14 av 18 båtar. Open: 41-46-52-49-33-(55)-52-(56)-35-30-49-25… Totalplacering 55 av 64 båtar. Äh, vi skiter väl i resultaten. I stället stirrar vi som förhäxade på siffran 7 i Master och 25 i Open… Vi är oskadade och båten hel.

Fy fan va’ vi e bra!