Augusti 2015

Just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Jag förs framåt av kraftiga vindar. Just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Jag har tron på mig själv på min sida.

…Så sjöng vi till Kentas låt innan vi stack iväg. Det hade blivit dags för årets Midnattslopp, som årligen bokas i maj för att sedan köras i augusti. En hel del vatten har hunnit flyta under broarna på fyra månader men särskilt mycket träning hade inte prioriterats dessvärre. Att sjunga att man var stark just denna kväll var så att säga rena hyckleriet. Men tröjan var snygg. Extra snygg i år faktiskt och av märket Adidas, med revärer och v-ringning. Den toppade alla de andra, även färgmässigt med sin blåa ton. Vit, grön, varselgul, orange, kornblå, limegrön, rosa är de färger tröjorna haft åren dessförinnan, i funktionsmaterial av mer eller mindre bra kvalitet. Vädret var perfekt. Efter flera heta dagar var det ändå inte en alltför varm kväll och en vind som fläktade svagt.

Vi sprang på den sämsta tiden hittills, åtminstone tio minuter långsammare än vi borde, men så hade Thompa en dålig rygg också efter Italien. Naprapaten hade rekommenderat vila och viss osäkerhet rådde här, men mest troligt var inte en mil Midnattslopp det som menades med vila. Och jag, som preppat med avslagen Cola, var ändå tvungen att gå på Holken vid Renstiernas gata. Mycket opassande av två skäl. Dels för att det var äckligt och dels för att det inte var speciellt tidseffektivt om man säger så. Att huka där (ja att sitta var otänkbart) i mörkret och höra hundratals fötter passera och veta att dessa fötter… var de som var starka just idag och skulle komma i mål långt före oss. Och de var många. Skit också.

”Just idag är jag stark” stämde inte på mer än ett plan. Jag hade precis jobbat första veckan efter den välbehövliga ledigheten. Alla krav, måsten, beslut och all schemalagd stress forsade över mig och det kändes som om jag höll på att drunkna. På liknande sätt möter jag varje höst. Efter så mycket som åtta veckors ledighet och med det lugn som samlats i ladorna, så var det mesta borta på bara ett par dagar. Tjipp tjopp bara, puts väck.

Överallt behövde jag vara, överallt behövdes mina tankar och ”vore det inte bra om du kunde…” eller ”åh vad synd att du inte är…” eller ”kan du tänka dig att göra…” och så vidare. Ja, så kändes det i alla fall. Spec används lite som löshästar, utan att egentligen vara det (alltså såna som man kan stoppa in än här, än där i verksamheten) och vi ställs gärna in i vilken box som helst. Önskvärt vore nog om vi kunde byta box lite då och då fastän våra egna små spiltor under tiden överhopas av skit och sällan blir mockade. Specar är servicestationer och tankningsställen, likt öar flyter vi runt men har sällan möjlighet att stilla oss för att kolla låg- eller högvatten. Vi hinner inte alltid med när vattenfallen plötsligt stupar. Vi tvingas byta vindriktning ofta, ska klara kyla lika bra som hetta, det karga lika väl som det igenväxta. Kort sagt, vi ska kunna lite om det mesta men utan särskilt mycket förberedelsetid. Ändå ska vi vara experter på de svåraste eleverna och agera proffsigt utan betänketid. Som en slags sista utpost.

Min upplevelse av arbetets karaktär kontra den ledighet som plötsligt var slut, gjorde att paniken steg tillsammans med tårar i ögonen. I arbetsmöte efter arbetsmöte kände jag hur snaran bara drogs åt. In på toa; kissa, lipa, snyta näsan, blåsa ögonen torra. Jag orkade inte kliva in i ett nytt läsår igen, orkar inte vara duktig. Orkar inte vara expert och proffsig. Orkar inte vara organisatör och peppkärring. Tårar, papper, snor, tårar, papper, snor. Näe, det här håller inte. Jag VILL inte. Jag är fel person på fel plats. Eller…?

Egentligen vill jag helst bara rensa potatisland. Gå i raka fåror, rensa ogräs och rycka allt som inte verkar vara potatisplantor och skulle jag rycka fel betyder det inte så mycket. Bara att slänga på komposten, i det allmänna kretsloppet. Tänk att få göra sånt som är förutsägbart, enkelt, käpprakt och inte kan gå fel. Sånt som inte kan felbedömas, göras krångligt, åsiktas om eller behöver förklaras, motiveras och analyseras. Såååå…. den som har ett potatisland över, säg gärna till!

Något är fel, det är ett som är säkert. Det kommer inte vara möjligt att jobba vidare så här i 13 år till. Starta upp höst efter höst. No Way säger jag bara. Mest av allt önskar jag att jag kunde säga något i stil med ”skit samma” emellanåt. Och shit happens när det går fel. Bara ta´det lugnt, vara mindre seriös och lite mindre engagerad. Sluta ta över apan som borde sitta på någon annans axel. Det är ju bara ett jobb.

Ledningen har stöttat på ett utmärkt sätt, jag känner mig respekterad och lyssnad på. Så Täbyhälsan nästa. Biträdande rektor bokade tid och nu har två besök passerat. Några återstår, jag tror tre till. KBT-terapeuten langar servetter och jag snyter mig. Pratar och snyter mig om vartannat. Hon lyssnar, ger förslag och små läxor. Jag testar. Små enkla saker som ett första led i att varva ner. Det hela blir som att mata en elefant med jordnötter.

Just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Jag förs framåt av kraftiga vindar. Just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Jag har tron på mig själv på min sida.

Neeeej, faktiskt inte alls.

Skolan hade Kick-Off på Aronsborg i Bålsta även i år. Två trevliga dagar med mycket jobb och gruppmöten i olika konstellationer. Uppstartsmöten, processgenomgångar, lyssna, tänka (fast skallen var avgrundstom efter ledigheten) men också tillfällen att bonda. Det var så himla kul att träffas igen och vi bjöds på mycket information, god mat och inspirerades av varandra… (ja, kanske inte de som fick vara med mig då…) Sedan var det teambuilding på eftermiddagen och tvårätters plus dans på kvällen. Morgonen efter vid frukosten stod två killar bakom mig i kön till kaffet och juicen. På Aronsborg beställer man valfri juice på en iPad. Lite underligt kanske men ändå inte. Som vilken maskin som helst. Man väljer mellan fyra olika juicesorter, trycker på juiceknappen på iPaden och ställer glaset under kranen precis bredvid. Killarna i kön spekulerade.

”Va? Trycker man på datorn för att få juice?”

”Ja, det står glas där bredvid så man tar bara ett glas och trycker på skärmen”

”Hehe… skojar du? Trycker man på datorn? Näeee, ere sant? Va?”

”Jo det är så man gör.”

”Äh, glöm det.”

Nu kunde jag inte hålla mig längre utan vände mig om och såg en liten tomte som på allvar säkert trodde att han var med i scen ur Sällskapsresan. Han var fast beslutsam här att inte göra bort sig. Inte en chans att han tänkte trycka på knappen och beställa juice från ”datorn”. Trodde nån att han var dum eller?

Teambuildingen var verkligen kul. Även den sköttes av paddor. Företaget som ledde det hela hette Green Hat Challenge. Funkar på vilken tillställning som helst, gå in och kika. Vi var 14 lag med 4-5 personer i varje lag som besvarade frågor på precis allt mellan himmel och jord på paddan. Återkommande uppdrag var att ta fotografier med särskilda motiv och vi skulle leta efter koder runt om på området för att knappa in. I 90 minuter höll vi på och sedan lämnades paddorna in. Vid middagen tillkännagavs vinnarlaget och de övriga placeringarna. Vårt lag kom femma från slutet eller något sådant. Vojne vojne.

Och Thomas har varit på sin efterlängtade resa till Nürburgring, den så kallade ”Ringen”. En 21 km lång klassisk bana i fantastiska omgivningar, om man nu gillar skog och kullar. Och motorljud. Få motsvarigheter finns till denna bana anno 1927 och många historier och händelser har skapats genom åren. Den populära allmänna åkningen skördar såväl människoliv som material. Säkerheten har höjts och fartbegränsningar finns på vissa ställen, 250 km/h är max under allmän körning.

Nu var det BMW M Experience det handlade om. BMW hyr Ringen fem gånger per år för kunder och intresserade förare. Denna omgång var cirka 140 förare med från olika länder och åtta förare var från Sverige. Fyra nybörjare, dit Thompa räknades, och fyra med tidigare erfarenhet av denna bana. Sjuttio bilar var uppställda kvällen innan för beskådning. Det var BMW M4, BMW M6, BMW M235i och ett gäng med Cooper Mini.

Samtliga bilar parkerades varje dag med perfekt precision, bilraderna var raka och snygga à la tysk ordning. Den svenska gruppen tilldelades 4 stycken vita BMW M4 som gått ca 500 mil och var precis inkörda. De erfarna hamnade i en grupp och de mindre erfarna i en annan. Det var en bil per två förare och instruktören körde först medan gruppen följde efter som en svans. Man tränades i sektioner på banan för att sedan köra hela varv. Av säkerhetsskäl fick inga passagerare följa med på de hela varven, eftersom det var mest bara då som olyckor skedde. I denna omgång kraschade två bilar under de hela varven.

Thompas instruktör arbetade annars på BMW där han utvecklade olika chassin men under ett år tillbringade han 4-5 veckor på Ringen i arbetet. Det vore väl ett skönt jobb va, att ägna sig åt sitt verkliga intresse på betald arbetstid?

Hela eventet var bra, boende likaså på ett hotell bredvid banan. Tysk mat när den är som bäst erbjöds under hela vistelsen.

Och detta för oss osökt in på området tänder. Tandläkarbesöken har dragit igång igen. Det första gick riktigt bra och handlade mest bara om att öppna upp ett provisorium och rensa lite kanaler igen inför den stundande rotfyllningen. Det enda problemet var att hela munhålan fylldes upp av en latexduk, vars syfte var att hålla undan bakterier under själva rensningen. Eftersom det var den allra bakersta tanden som pysslades om, gjorde duken det svårt att få luft. Nu är ytterligare fyra besök bokade och vi har redan hållit på ett år. Kanske allt är klart snart?

Ville har också varit hos tandläkaren och äntligen, äntligen har alla tänder kommit fram som visar hur himla illa det är ställt med bett och riktningar på garnityret. Tänderna står åt alla väderstreck och bettet är både ojämnt och skevt. Vi träffade tandregleringsspecialisten Von Dardel som ganska raskt tog beslut om en så kalla tandregleringscheck, vilken bekostar tandställningen. Ville önskar verkligen en tandställning och har gjort så i över ett år. Äntligen på gång nu.

Efter två månaders vila har vi börjat med gym och annan träning. Efter min revbenssmäll i Grekland på midsommarafton, fanns det all anledning att ta det lugnt och när vi var i Italien blev det ingen konditionsträning heller. Då var det Thompas tur att göra sig illa. Det var när vi hjälpte två killar att ta ner den översta av två båtar från deras släp. Åhej, åhå vad vi tog i och vad något vreds till i Thompas rygg, eller egentligen från rygg via höft och ner till benet. Det är fortfarande inte bra och det var därför kontakt togs med naprapat. Hur som helst gick två månader bort ur träningsdagboken (som om vi hade någon) och det blev en tung uppförsbacke tillbaka igen. Typ från scratch kändes det som och vi är just nu uppskattningsvis på läge halvvägs. Gymmet som för övrigt rustats upp med ny färg på väggarna, nytt golv och massor av nya maskiner. Min bästa hörna för styrketräning är eliminerad och maskinerna står tätt.  ”Broilerfabrik” blev känslan vid första intrycket. Jaja… det är bara att bortse från. Kämpa!

Vi såg Henrik Fexeus i ett av alla sommarprogram som visas på TV. Henrik är psykologisk manipulatör, mental illusionist och expert på kommunikation. Han kallar sig själv för tankeläsare och med programledarens hjälp gav han ett smakprov på sin förmåga att manipulera andra. Först såg han till att programledaren inte kunde se något. Under tiden visade han TV-tittare och publik en skylt som det stod ”VATTEN” på. Han skulle nu få programledaren att tänka på vatten. Så började han. Han ställde enbart två frågor. Den första var; är det du tänker på hårt eller mjukt. Programledaren svarade mjukt… ja, eller hårt i bland, lade han till. Nästa fråga rörde om det finns mycket av det han tänkte på på jorden. Om det gjorde det, svarade programledaren. Sen frågade Henrik honom vad han tänkt på och programledaren svarade ”VATTEN” samtidigt som Henrik höll upp skylten som det stod ”VATTEN” på. Herregud, så coolt! Lätt att utföra och möjligt att testa tänkte jag.

Så jag testade det på Ville. När han kommit i säng och jag legat bredvid honom ett tag och killat på hans rygg, höll jag för hans ögon och gjorde exakt som Henrik. På de två frågorna varade Ville exakt som programledaren, det vill säga ”mjukt” på först frågan och ”ja, massor” på den andra frågan. Eftersom jag inte skrivit ner ”VATTEN” på någon skylt innan, så bestämde Ville och jag att vi efter 1-2-3 skulle ropa ut vad vi tänkt på. Jag räknade 1-2-3… ”VATTEN” sa jag. ”OST” sa Ville.

Åtta nycklar behövs innan man är kommer iväg. Ytterdörren hemma behöver låsas och därefter ska bilen låsas upp. Förrådet, där bränsledunken står, måste också låsas upp. Snart också grinden till båtklubben, grinden till bryggan och hänglåset som låser fast båten vid sin plats. Slutligen behövs en nyckel till huvudströmbrytaren och en till tändningslåset. Sen kan man starta SCANDalen och tuffa iväg. Men vart åker man då?

 

 

 

 

 

 

 

Ja, exempelvis kan man åka till Kyrkfjärden och sola, läsa, luncha, bada, åka pulka (ja faktiskt!) samt både skura och vaxa båt. Eller så kan man ta en tur till Djurgårdskanalen, stanna och fika för att sedan ta en sväng runt hela Djurgården. Man kan då ta med mormor och Pelle, en kaffetermos och en korg full med bullar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Eller så kan man göra en långtur till skärgårdskrogen ”Sjöboden” på Djurönäset där de har en helt sagolik kött- och salladsbuffé inklusive efterrätt. Dit bjuds det också in artister som underhåller på den härliga bryggaltanen. Medan man äter och njuter i kvällssolen, spelas bra och underhållande musik.

Ena gången var Thomas Gee där, han som stod för draget på vårt bröllop. Nästa gång var det Sjöbodens bartömning. Just den sista kvällen, kom ett hopplock av sommarens artister dit. En helt fantastisk kväll på alla sätt och vis.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Innan denna kväll hade vi haft en heldag med båten. Vi körde från klubben, via Baggen och Saltis eftersom vi ville träffa Hobiekompisarna som raidade runt. Just vid lunchtid hade de landat på Ägnö så vi tog vårt fika ihop med dem. Det var Åke, Uno och Yves med besättning.

 

 

 

Torsdagsträningen med Vipern startade i slutet av augusti men vi missade första chansen. Eftersom vi visste om det, stack vi ut en snabbis torsdagen innan och fick en helt underbar kvällssegling på Stora Värtan, tur och retur Bosön. Det blåste alldeles lagom och vi lyckades ligga några sekunder med ena skrovet precis ovanför vattnet så att plaskljudet försvann och ersattes av ett susande, svävande ljud. Det är det närmaste man kan komma känslan av ”här & nu” och man vill knappt andas. Om det behövs åtta nycklar för att ta sig ut med motorbåten, behövs det inga nycklar alls för att rasta Vipern. Trodde vi. Eller hoppades snarare. Man skulle kunna säga att vi hoppades så pass mycket att någon slutligen fick hoppa in genom fönstret till klubbhuset, två meter upp eftersom omklädningsrummet alltid låses. ”Någon” blev jag. Nog ordat om det så länge.

Å lilla Hobien då? Efter Italien ställde vi den bredvid carporten här hemma och där fick hon stå. Inte förrän på Klubbmästerskapet, nästan en månad senare, seglade vi Hobie igen fast då med lånad båt så slapp vi frakta och rigga vår. Dagen till ära sken solen och det var bra med vind och rejäla kulor i den redan befintliga vinden. Faktiskt, i väntan på start ute på vattnet, blåste vi omkull med båten. Det gick inte att hejda, plopp bara. Dagen bjöd på ojämna förhållanden med 6-12 meter per sekund. Ena stunden hade båten fullt ställ för att strax efter hamna i ett hål av svag vind. Ut i trapetz, in till kanten, ut, in, ut, in. Thompa hann aldrig ens ut mellan varven utan satt inne och parerade vinden med hjälp av storen. Åtta båtar hade vi lyckats skramla ihop och vi hann med tre race. I första racet kom vi etta med god marginal, vi ägde verkligen i de båda varven runt banan. I andra racet blev vi tvåa, med tjugo sekunder fram till ettan och i sista racet knep vi första platsen med endast en halv båtlängd. Superspännande!

Jag har tänkt igenom jobbläget och tror att potatisplockare inte kommer att funka. Det finns risk för att det är: 1) lite för enformigt och 2) lite för säsongsbundet. Jag har i stället gjort en top-3-lista och en bottom-3-lista beträffande jobb. På första plats bland ”nej tack”- jobben kommer hyttstäderska på Finlandsbåt. På andra plats taxichaufför och på tredje plats försäljare på exempelvis Apple Store eller annan store som säljer teknisk kommunikation.

Så har jag också gjort en topp-3-lista på ”ja tack”- jobb. I första hand vill jag bli reseskildrare som med bild och text beskriver resmål, sevärdheter och personer på platsen. Om jag inte skulle kunna jobba med det kan jag tänka mig att ta över Phoebes roll i serien ”Vänner” om de planerar en ny säsong. Eller jag kan faktiskt tänka mig vilken roll som helst bara jag får vara med. På tredje plats hamnar morgonpratare tillsammans med Titti, Roger och Ola på Rix morronzoo. De verkar ha så himla kul och det är ett exempel på arbetsplats där det är högt till tak på riktigt! Den kommer på tredje plats enbart för att jag tror att man måste gå upp okristligt tidigt, annars är det en förstaplatsare.

Så där, det var mina värsta och bästa jobb. I väntan på att jobbförslagen ska välla in, ”pysslar” jag nog vidare som lärare. Man skulle kunna säga att lärarjobbet är ett mix av alla mina bottom-3 och top-3. Som personal i skolan får man prata, skoja och vara bland folk. Man får lotsa runt andra, ibland ta fram stora svabben, man kommunicerar och hanterar tekniska ting. Det gäller bara att sålla hårt bland uppdragen… för ingen vill väl verkligen ha sex jobb? Att anamma Phoebes stil kräver en del, det vill säga lära sig att vara lagom flummig och vimsig och göra det som faller en in. Här behöver mycket jobb läggas för att nå Phoebes framgångar.

Thompa förresten han har bytt jobb igen. För ganska precis ett år sedan avslutade han sin helt vanliga konsultjäveltjänst på Regeringskansliets e-post (hör man nästan på namnet vad det var för jobb). Han slutade eftersom han fick en ettårig anställning på portal (arbete med uppkopplingar mot olika system typ) men från den 1/9 är han tillbaka på e-posten igen. Där får han stanna ända till pension. Låter inte det ganska tryggt? Jo! tycker jag. Njaeee, tycker Thompa som minsann sökt en IT-arkitekttjänst också. Kan bli eller inte, but never mind, pensionen är i all fall säkrad.

Avslutar med tre stora viktiga saker som blivit utförda. Som äntligen blivit utförda skulle vi kunna uttrycka saken. 1) Vi har tagit ner klockan från väggen, satt i ett nytt batteri och ställt om den. 2) ”Vi” har skrapat bort fjällad gammal plåtfärg från taket och målat på ny färg. 3) ”Vi” har putsat fönster. Det är bannemej inte illa för att vara gjort av latoxar. Må så gott nu och njut av den värme och det ljus som alltjämt återstår. Pyss!