September 2015

Ve och fasa, nu får vi längta ända till Valborg. Hur ska det gå? Hembygdsgårdens café i Vaxholm stängde i mitten av september. Bye bye alla bakverk, adjö sköna stämningen och So Long härliga vågskvalp. Denna sista öppetdag tog vi SCANDalen till deras gästbrygga och hade Niklas (barndoms klasskamrat) och hans sambo som sällskap. Vi trodde nog att det var den sista turen med båten eftersom hon snart skulle upp, därav utflykten. Man vet ju inte hur det blir med det varannandagsväder som redan börjat plåga oss. Ena dagen lite indiansommar och shorts. Nästa dag, dubbla jackor och handskar. Båtlivet blir lätt lika nyckfullt då.

Faktiskt blev det en chans till att åka motorbåt. Vi packade lilla korgen med kaffe, bubbelvatten, tallrikar och fyllde sedan korgen ytterligare med ICA-stops räkwok. Därefter drog vi som vanligt över till Kyrkfjärden. 14 grader varmt och lite blåst så helt skönt var det inte men ändå… att var ute på sjön när solen står högt på himlen, att lyssna på andra båtars motorljud, på måsskrik och få känna doften av tång. Ännu en gång. Jag hade med mig min bok och Thompa hade med sig sitt kastspö. Vi åt woken och sedan försjönk jag i min bok medan Thompa började kasta.

Herregud vad det svischade runt huvudet där jag satt. Med jämna mellanrum lät det: ”Men va faan då!” eller: ”Oj! Fasen vad illa jag kastar.” Snart ändrades tongångarna något: ”Kanske är för kallt för fisken här?” Ett tyst accepterande följde typ; det är nog inte mig det är fel på, utan vattnet. Men så plötsligt: ”Fan också, nu gick det åt pipsvängen, nu har jag kastat in i vassen.” Därefter kändes en djup koncentration av den sorten fiskare infinner sig i när drag ska räddas. ”Ett smidigt litet spö det här …inte världsbäst men, men.” Draget var räddat och svischandet fortsatte. ”Näej, nu har jag tappat konceptet helt.” Efter ytterligare 15-20 minuter blev det slutligen konstaterat: ”Jag tror inte att det hugger så mycket mitt på dan här.” Därmed var fisket över för den här gången.

Vi åkte i stället till Vaxholm och åt varsin mjukglass och tog en lång promenad innan vi kom på att vi kunde besöka Fredriksborgs fästning. Där hamnade vi i orangeriet, smuttander på en öl och njöt av solnedgång och de sista strimmorna dagsljus. Det blir fort mörkt nu.

Torsdagsträningen på Bosön pågår än. Det är för övrigt det ljuvligaste sättet att avsluta arbetsveckan på. Men om för lite vind, för mycket vind, kyla, hagelskurar eller regn tidigare varit våra små fiender… har nu mörkret blivit ytterligare en. Det går givetvis inte att börja tidigare än klockan 18 eftersom alla jobbar, så vi har fått börja rigga lite snabbare än tidigare. När det är avriggning sedan är det pannlampa på som gäller. I mitten av månaden hade vi en helt fantastisk träning. Lärorik och sagolik. Mörkret föll över oss redan halv åtta så det gällde att få ihop några timmars segling innan dess. Himmelen som varit grå och regntyngd under dagen hade flera rosa stråk uthällda i det grå. Under kvällens lopp portionerade den om sina rosa stråk till en enda skarp lysande rosa strimma längst bort mot horisonten. Det halvdunkla kvällsljuset lystes upp och det himmelska skenet var bedårande vackert. Särskilt mot siluetten av våra segel. I det läget upplever man en stark känsla av ”här & nu”.

Vid ena träningstillfället körde vi den så kallade ”Argentinaren”. Det innebär att man efter start kryssar mot mål, men på sin väg upp, måste man slå sig in i banan så fort man kommit längst ut i jämförelse med de andra båtarna. Efter målgång vänder man det hela; det vill säga man startar med gennaker och kör undanvind. Då gäller på samma sätt att den som är längst ut i banan måste gippa in i banan. Hela träningsmomentet gör att det blir många möten och en upplevelse av att det är trångt på banan (ändå var vi bara fem båtar). Det blev snabba slag och många gippar, vi var svettiga och kände verkligen hur hårt vi tränat. Vid ett annat träningstillfälle blev det i stället startövningar från en ”startbox”, markerad med bojar bakom startlinjen. När det var 90 sekunder kvar till start, fick man inte vara utanför boxen. I stället skulle man trängas och positionera sig innanför. Det var svårt med all räkning av tid för att ligga rätt. Förutom träningen har vi haft superskön egen segling, exempelvis en söndag i mycket vind och bitvis otroligt jämn sådan, vilket medför att man kan stå stabilt i trapets långa sträckor medan man susar fram. FRIHET! Ungefär så har vi kört runt på Värtan i september.

Alla har inte turen att använda vatten som en plattform för nöjen, utan i stället som en slags mycket instabil livlina.

Den här månaden har det varit stort fokus på flyktingkatastrofen på Medelhavet. Det handlar om de tusentals människor som flyr det krigshärjade Syrien över till Turkiet därifrån de försökt nå Europas säkrare stränder. De har rest hundratals kilometer, vandrat milslånga sträckor och duckat kulor på sin väg från krigshärjade områden. Turkisk polis har försökt stoppa flyktingarna och tvingat dem att åka tillbaka genom att ta loss båtarnas motorer. Men flykten har fortsatt genom havets starka strömmar med hjälp av provisoriska paddlar. I Turkiet har de först fått stanna i övergivna läger innan de fått en plats i någon av de överfulla gummiflottar som tagit dem till den grekiska kusten. Där har den grekiska kustbevakning försökt få dem att stanna i båtarna och stuckit hål på dessa varpå alla ombord kastats ut i havet där de tvingats trampa vatten i timmar. Alla har inte klarat det.

Kanske var det bilden på den döde treåringen som spolats upp på stranden i Turkiet som fick gemene man att vakna till. Bilden på Aylans lilla kropp fick människor att reagera och bidra till starkt engagemang. Kampanjer, upprop och insamlingar startade. Pappan till pojken förlorade ytterligare ett barn och sin hustru när flyktingbåten de färdades i slogs omkull i vågorna och sjönk i havet. Cirka 2500 människor har i år dött efter att ha försökt korsa Medelhavet och ta sig till Europa.

Emanuel Karlsten; journalist, programledare, föreläsare och utbildare har berättat historier om flyktingarnas förtvivlan. När ljudet från bomber och skottlossning börjat och de snabbt samlat ihop saker som legat dem närmast om hjärtat innan de lämnade sitt hemland. Vad skulle du själv ta med dig om du plötsligt tvingades fly från ditt hem? Och vad skulle du kasta efter resans gång? Sex flyktingar öppnar sina resväskor efter att de förlorat allt. Genom att öppna sina resväskor berättar de historier om förtvivlan, om hur de varit flyktingar i sitt eget land. I ett land där säkerhet och trygghet kommit att bli obefintlig. Om oron och rädslan men också om de strimmor av hopp som tänts om en annan framtid. Så, vad fick de då med sig i brådskan?

20-årig mamma: Olika mediciner, en flaska steriliserat vatten och en burk bebismat. Ett litet förråd av servetter för blöjbyten. En mössa och ett par strumpor till bebisen. En blandning av smärtstillande, solskyddskräm, salva mot solsveda, tandkräm. Olika identitetshandlingar (inklusive bebisens tidigare vaccineringar) Plånbok (med ID-kort och pengar) Mobilladdare. Gult hårband.

6-årig pojke: Ett par byxor, en tröja. En spruta för nödlägen. Marshmallows och en slags sockerkräm. Tvål, tandborste och tandkräm. Bandage.

17-årig yngling: Ett par byxor, en tröja, ett par skor och ett par strumpor. Schampo och hårgelé, tandkräm och tandborste, kräm som gör huden vit. Kam, nagelsax, bandage. 100 U.S. dollar, 130 turkiska lire. Smartphone och backup-mobil. SIM kort till Afganistan, Iran och Turkiet.

34-årig apotekare: Pengar (packat för att klara vatten). Gammal telefon (blöt och oanvändbar) och en ny smartphone. Mobilladdare och hörlurar (plus ett extrabatteri). 16GB minneskort (innehåller familjefoton).

20-årig man: Liten väska med olika persondokument. Ett radband (gåva från en vän,) En klocka (Även den en gåva men den gick sönder under resan). Syriska flaggan, palestinsk berlock, silver- och träarmband (gåvor från en vän). Plektrum (en av dem är också en gåva från en vän). Mobiltelefon och ett syriskt simkort. ID-kort. En tröja.

En hel familj: En tröja, ett par jeans. Ett par skor. Hygienartiklar. En blöja, två kartonger mjölk och kakor. Persondokument och pengar. Bindor. En kam. De lyckades bara rädda en väska när båten de satt i började sjunka.

Sååååå… Just nu befinner sig 60 miljoner människor på flykt. Det är den högsta siffran sedan andra världskriget och som sagt, engagemanget flödar. Täby Park hotell ägnar sig numera inte åt sedvanlig hotellverksamhet, utan har blivit ankomstboende för flyktingar. På TV visades den största välgörenhetskonserten som någonsin arrangerats i Sverige. Såväl prinsar som politiker och sextiotalet artister medverkade och 40 miljoner kronor samlades in. Och den 18 oktober anordnas loppet ”Alla för Alla” – ett helt nytt lopp med välgörenhet som mål. Banan är fem kilometer lång och springs inne på Stockholms Stadion. Löparen väljer själv hur mycket hen vill betala i startavgift, från 150 kronor och uppåt. Alla intäkter, varje krona går oavkortat till FN:s flyktingorgan UNHCR. Och där kommer herr och fru Windrike att vara med. Första starten går klockan 10.00, därefter släpps grupperna iväg i 30-minutersintervaller. Man väljer själv fritt antal varv, men max 5 kilometer, så att så många löpare som möjligt kan vara med. Har man inte möjlighet att vara på plats, kan man ändå skänka en valfri startavgift och springa 5 kilometer var man än befinner sig.

Jo, det är så här. Ibland kommer man till en punkt i livet när man inser att något behöver förändras. Problemet är bara att det inte finns något svårare än att förändra på saker och ting. Särskilt om sakerna och tingen fungerat på ett hyfsat bra sätt tidigare och någon viss sorts framgång genererats ur det. Så det energi har lagts på denna månad har varit att ändra på inställningen till hur viktiga vissa saker är. Jag har kämpat med att lägga mig på rätt anspänningsnivå, att ”ta det piano”, inte bli toppengagerad utan göra saker i mer medveten närvaro. Lätt att tänka, lätt att säga men så svårt att ändra. Särskilt när man vant sig vid att jobba på ”fel” nivå sedan många år, typ alla yrkesverksamma. Jag har ofta jobbat dubbelt, trippelt och i en virvelvindsliknande hastighet, med effektivitet och kvalitet i tänket. ”Duktig-flicka-syndromet” skulle nu äntligen begravas för att ge plats för Uppskjutardjävulens ideal.

En första ansats var att ta itu med lyssningen av den CD-skiva som följde med Mindfulnessboken. Terapeuten tyckte ju att jag skulle beställa boken med tillhörande CD-skiva, vilket skedde för flera veckor sedan. Lyssningen däremot sköt jag på, och sköt på, och sköt på… Tycker nog att bara det var ett framsteg egentligen, i mitt arbete med att börja samarbeta med Uppskjutardjävulen. Att bara strunta i den, i CD-skivan alltså. Men så till slut tryckte jag på Play och började lyssna: ”Det – är – en – sann – ära …(konstpaus) … och – privilegium – att – få – tillfälle – att – arbeta – och – öva – med – dig – i – detta – program – där – vi – tillsammans – odlar – medveten – närvaro…”

Alltså denna speaker, hur dålig får man vara? Risk finns att man somnar innan det ens börjat och jag störs väldigt lätt om det är fel röst, fel intonation eller som i det här fallet: Helt monotont och livlöst. Från Play till Stop alltså.

Jag läste en statusuppdatering som en Facebook-vän lagt in: ”För att motverka alla negativa och tråkiga bilder, filmer och inlägg som syns i mitt flöde och framför allt för att det är kul, så kommer jag att hjälpa till att fylla Facebook med tecknade superhjältar. ”Gilla” detta inlägg så kommer jag att välja ut en superhjälte åt dig”. Jag ”gillade” inlägget och fick följande superhjälte: ”Wonder Woman, en av jordens mäktigaste försvarare av fred och jämlikhet. Har hela paketet; skönhet, tankar och muskler”. Detta tackade jag givetvis för, men döm om min förvåning när det visade sig att jag i gengäld skulle dels byta min profilbild till Wonder Woman och dels lägga in samma statusuppdatering som jag själv ”gillat”. Därmed förstod jag att det var någon form av kedjebrev men gjorde ändå som jag blivit ombedd. Har man gett sig in i leken så…

Själv fick jag 22 ”gilla” på min statusuppdatering, vilket i praktiken innebar att alla 22 skulle tilldelas varsin superhjälte. Plötsligt fick jag ägna kväll efter kväll åt att leta lämpliga superhjältar åt 22 facebookvänner. Läsa på, välja ut och sammanfatta. Många av de jag hittade var skrivna på engelska så helvete vad jag slet. Till slut hade alla som ”gillat” min status fått varsin superhjälte. Jag vågade däremot inte be dem att förnya sin statusuppdatering, med tanke på vilken arbetsbörda det innebar så de fick bara sin hjälte. Och alla blev jätteglada. De här var några av dem jag delade ut:

Till tjejerna: Invisible woman: hennes primära krafter skapas genom ljusvågor. I detta osynliga kraftfält kan hon skydda sig själv och andra genom att bli osynlig. Shadowcat: hennes kraft tillåter henne att passera oskadd genom solida material samt att promenera på luft. Zatanna: hennes karaktär är att både vara en scen trollkarl och en sann magiker. Kan använda magi för enkla uppgifter utan att tala, i mycket sällsynta fall genom att skriva dem i sitt eget blod. Crystal: besitter förmågan att kunna styra över de fyra klassiska elementen: jord, eld, luft och vatten Modesty Blaise: en före detta gangsterdrottning som numera lever på rätt sida lagen. Hon bekämpar numera brott som hon antingen snubblar på eller blir tillfrågad att lösa. Storm: född med förmågan att kontrollera vädret. Tidigare var hon jagad som en tjuv, dyrkad som en gudinna, och bugade sig som en drottning, men i dag är hon mest känd för att inspirera nästa generation att vara det bästa de kan vara. Och givetvis Wonder Woman till några.

Till killarna: Nick Fury: Kan gå långt för att skydda sin planet. En mästarspion och har gått igenom flera terroristcellattacker och främmande invasioner än de flesta, och ännu när allt hopp verkar förlorat, verkar hans sida alltid att hamna på topp. Tony Stark, Superman: En man av kött och blod, gör allt för att strida mot skurkar och verkliga supermakter. Använder alltid sin överlägsna intellekt att försöka göra världen till en bättre plats. Wolverine: Är nästan odödlig och använder sina gåvor för att bekämpa alla typer av onda skurkar och personliga demoner från sitt förflutna. Han tar bördan från andra och sätter den på sina egna axlar och gör vad som krävs för att rädda dagen. Mr Fantastic: Hans övermänskliga förmåga är att kunna sträcka ut sin kropp på alla ledder men han är även en utmärkt vetenskapsman. Han räknas som Marvels smartaste karaktär och har en IQ på 267. Thing: Hans kraft är hans övermänskliga styrka. I de tidiga serierna kunde han lyfta 5 ton, men på senare tid anger många gånger större vikter som 85 ton. Han har dessutom ett hårt, stenaktigt skinn och övermänsklig uthållighet. Spider Man: Är hjälten av hjältar. Han har roligt och en massa coola befogenheter, men inte på samma gudalika nivå som Thor. Han är bara en vanlig kille med flickvän, problem och pengar. Han är en osjälvisk beskyddare av sin omgivning. Human Torch/Flamman: Han kan förvandla sig till eld och flyga samt kasta eldbollar.

Detta var historian om hur jag lyckades med att lägga mig på rätt anspänningsnivå, att skita i grejer, rycka på axlarna och engagera mig mindre. Ehh… det gick sådär va? Vem som helst kan förstå att den här människan behöver hjälp, men jag skärpte mig faktiskt och förändrade några saker.

Exempelvis bestämde jag mig för att sluta vara på jobbet tidigare än jag behöver. Detta eftersom det ofta bara innebär mer jobb och fler möten på morgonen. Små kom-ihåg-uppgdrag som lätt lastar på minnet och som ger fler saker att lösa. Numera anländer jag fem minuter innan första lektionen, går direkt till mitt rum och sjunker där ner i min fåtölj. Där sitter jag sedan och pustar ut enligt 4-7-8 metoden: Andas enbart genom näsan i fyra sekunder (hjärnan tvingas att ta in mer syre), håll andan i sju sekunder (syret transporteras i kroppen och påverka blodflödet) och andas sedan ut genom munnen i åtta sekunder (koldioxid utsöndras från lungorna). Detta upprepar jag tre gånger (har jag hittat på själv) … eftersom alla goda ting är tre. Kombinationen av momenten ska ha en kemisk effekt på hjärnan som sänker pulsen och får en att somna på ett ögonblick. Det kommer att på ett effektivt sätt innebära lägre puls och öka syret i blodomloppet. Hjärta, huvud, och det centrala nervsystemet lugnas eftersom man kontrollerar andningen. Man har kommit fram till att alla stressade människor andas fel, med korta, små andetag.

Någonting annat jag börjat med är att gå en tio minuters promenad varje dag och jag har skrivit upp när jag ska gå eftersom jag annars struntar i det. Klockan 13:00 måndag, tisdag och torsdag. 13:15 på onsdagar. Visst är jag duktig? Tre stora förändringar redan. Jag har också slutat sitta på surfen större delen av eftermiddagen och kvällen. Trettio minuters facebooktid per dag får räcka, oftast på kvällen. I alla fall på vardagarna. Och så har jag dragit ner på träningen varje vecka. I stället för 2-4 gånger på gymmet, kör jag två och tar två lite längre promenader per vecka i stället. Fem förändringar!

Eller sex. Jag har tagit fram min gamla tvärflöjt och håller på att filar på grepp, käkmuskler och läppspänst. Så roligt! Vilken värld som öppnats och med vilken förvåning jag upptäcker att greppen fortfarande finns där. Jag kan faktiskt läsa noter och det låter bättre än jag vågat hoppas. Fast det går långsamt och låter – okej då – delvis riktigt illa. Jag blir glad av att spela, har skrattat förlåtande och svettats av skam. Nina min kollega, tillika Villes mentor har också börjat spela så vi skickar små ljudfiler till varandra. Våra respektive män ryser av väl – ja eller okej igen då – kanske mer av obehag. Tanken är att spela en duett i klass 8b, exklusivt bara för dem. Men det tar vi upp mer som ett förslag om de inte skulle sköta sig.

En sjunde förändring är att nagelskulpterandet, det vill säga att gå och ”göra naglar” varje månad, härmed är ett minne blott. Drygt 8 år och 50000 kronor senare togs beslutet. I ett led av att starta om, göra nytt, tänka till. Fast jag saknar dem, mina fina naglar, så vi får se hur långt uppehållet blir.

Nåväl, till slut hamnade jag ändå, med en kudde under huvudet, på golvet bredvid CD-spelaren och mindfulness-skivan. Eftersom jag väntade på minst ett angeläget telefonsamtal lade jag mobilen bredvid mig och sedan startade jag CD:n. Först tog jag mig igenom den styltiga inledningen som beskrivits här ovan. Sedan, efter bara en kort stund, började jag undra om jag inte var lite kissnödig. Jo, så var det och hur långt var det kvar till den första pausen tro? Läpparna kändes lite torra men när jag kände efter i fickan, fanns inget Lypsyl där. Läpparna blev plötsligt ännu torrare. Och speakern malde på. Det var som om hon pratade direkt till mig. Om de envisa vanorna som hör ihop med görandets förhållningssätt. Hon kallade övningarna för laboratorier och om vitsen med att helt och fullt engagera sig i dem snarare än att bara lyssna till dem — det här började ju bra.

”Det skulle också kunna innefatta att du stängde av dina olika telefoner” fortsatte hon, varpå jag var tvungen att öppna ögonen och se efter om männschan verkligen inte stod där i rummet. Hon hade alltså koll på mitt fusk, det vill säga att telefonen låg påslagen inom räckhåll. Speakerrösten fortsatte med att beskriva hur viktigt det var att ge rätt förutsättningar för att öppna upp och lära sig inta ett förhållningssätt att ”vara” och att släppa dragningskraften till görandets förhållningssätt. Jo, jag var faktiskt ganska kissnödig. Nu kunde jag knappt hålla mig längre, i vart fall var det väldigt svårt att koppla av. ”…så tar du själv en aktiv och kraftfull del i att stärka din hälsa och ditt välbefinnande…” Nu tyckte jag ändå att hon snäppat upp tempot en aning och jag började lyssna lite mer fokuserat. Det verkliga provet på medveten närvaro, påstod hon, var hur vi lever våra liv. Det är livet självt som är det yttersta laboratoriet för att utforska vår kapacitet att leva fullt ut. Tack, där kom pausen. Den åttonde förändringen var påbörjad.

Det sägs att sovpositioner avslöjar hur du är som person, men också hur bra din relation är. Sover du på rygg betyder det att du är en stark och tyst person, sover du på mage är du social och öppen. Och jag som nattetid vänder mig som en schnitzel i stekpannan, det vill säga byter från rygg- till magläge och vice versa.

En femtedel av alla par sover ”sked”, en position som betyder ”jag litar på dig”. I en mer mogen relation intas i stället den ”lösa skeden” då man sover sked fast inte lika tätt ihop. I en ny relation sover man i stället omslingrande och vända mot varandra, liksom rädda för att sova isär. Eller omfamnande, då den ena sover på den andres bröst som för att stärka kamratskapen och tryggheten. Sover man åt motsatt håll, det vill säga ända mot ända med mellanrum betyder det att man är säker i sin relation, det tyder på självständighet. Till och med nyförälskade sover så fast då tätt ihop ända mot ända. Hopslingrade ben eller benkontakt över huvud taget betyder att man inte kan få nog av varandra ens i sömnen. Den som breder ut sig i sängen med sina armar och ben eller nästan puttar ur den andra, är mest troligt en självisk person.

Som vanligt när det är september, har truppen av ”de edsvurna elva”, två födelsedagsbarn att fira. De edsvurna elva är vi på Fortvägen/Grindtorp som går runt i gårdarna år efter år och firar födelsedagar tillsammans. Först ut för att mottaga uppvaktning är Thompa i februari, sedan är det Joel och Love i mars, Mia i maj och Ida i juli. Först på hösten är Ville och sedan Felix, båda i september. Gösta i oktober, Vanja i november och så jag lite senare. Sist ut är Pelle i december. Det började med att jag kände sån önskan att göra något annat än att bara sjunga gratenäranvisor, fika/äta, öppna paket och säga tack för kalaset elva gånger om året. Så därför bestämde jag mig för att anordna ett bowlingkalas när jag fyllde 51. Flera av de edsvurna har följt idén, så därmed har vi också lekt ”På spåret”, tränat och sjungit kanon… och nu senast spelat ett familjespel. Med lagindelning, spelplaner, tärning och timglas. Askul!

Förutom att Thomas varit i Mantorp och diplomerat sig i en bankörningskurs, har Bamse (den blå BMW:n) fått 400 hästkrafter i motorn. Vi har också – igen – hamnat i provkörningsträsket på BMW i Solna där varje provkörning bidrar med etthundra kronor till cancerforskningen. Vi passade på att boka en BMW i8. En bil som man så att säga kryper in i, kör skiten ur och stoppar in i eluttaget när man väl är tillbaka. Jädrans snygg men till en klart överriggad kostnad. Skänk hela bilen till cancerforskningen vettja så behöver inga mer insamlingar göras på länge. Nu glunkas det om en oktoberträff på Bavaria i Solna också. Med tävlingar, fina priser, rabatter, korv och bröd. Okej, vi får väl se.

Det känns som om hela den här bloggen haft något av en hjältestatus över sig. Vardagshjältar, insamlingshjältar, överlevnadshjältar, superhjältar, förändringshjältar och banracehjältar. Och det här är Knut. Han var säkert också en hjälte på sin tid. Om honom berättar vi mer nästa vecka.

Nu avslutar vi alltihop med en Mission Impossible ekorre. En superhjälte, överlevare och underhållare under utbildning. Bygget av banan skedde etappvis så ekorren fick chansen att lära sig en bit i taget. Små steg av förändring och det tog två veckor att nå målet. Snacka om att vara lättlärd. Och modig!

Nu stöttar vi varandra i att andas, ta pauser, promenera, spekulera och ta det lugnt. Försöka ha ett klacksparksförhållande till livet. Carina skickade: ”Sinnet ska vara fritt från allt tjatter och utan analyser, bedömningar och planeringar”. Låter klokt. Det kör vi på! Ajöken så länge.