November 2015

Att vara någon får bli månadens tema, tillsammans med mottot ”Det är trevligt att vara viktig men viktigare att vara trevlig”.

En eftermiddag var det speciallärarträff på en skola i Täby. I gott sällskap tillsammans med två av de andra spec.kollegor representerade vi Byängsskolan. Trots att det var ett kommunalt initiativ var även friskolorna välkomna denna gång. Det märkliga i sammanhanget var att återigen (har tappat räkningen på vilken gång i ordningen) behöva förvånas över sig själv. Inför träffen skulle vi ha läst en bok eftersom den skulle fungera som diskussionsunderlag. Jag sa på en gång att jag inte tänkte läsa en enda rad och därför inte skulle gå på träffen. Vem var det som ändå kom på att vi kunde beställa boken och sedan dela upp den i fyra delar, läsa en del var och delge varandra? Vem var det som gjorde själva uppdelningen och strukturerade upp varje del med en post it-lapp? Vem var det som lade upp ett dokument på Google drive så var och en kunde skriva några rader om innehållet i respektive del där? Och vem var det som ändå anmälde oss till träffen?

Väl på plats kom mitt nästa beslut. Det var hårt ristat i sten. Idag skulle jag bara lyssna, jag tänkte inte vara aktiv och om jag säger som det är; nämligen att jag bara har läst en fjärdedel av boken, så förstår de. Men hur gick det då? Efter lite mingel, delades vi upp oss i fyra grupper för att diskutera boken. I min grupp var det ingen som riktigt tog till orda (och då tyckte jag så synd om gruppledaren) kring vad man fastnat för i boken, så vem var det då som öppnade ordbajseluckan? När det senare var återgivning i stor grupp, vem var det då som ombads berätta lite kort om diskussionerna i vår grupp? Huuur är detta möjligt?

Nåväl, träffen bestod av lika delar kloka tankar och supergoda stora kanelbullar plus massor av smågodis. Sånt är viktigt. Dessutom kryllade det av gamla bekanta, go’a tjejer som kantat min lärarväg sedan långt tillbaka i tiden. Plötsligt var vi alla på samma ställe. Fantastiskt roligt 😉 Tänk, att ha jobbat så länge att man nu tillhör de där tanterna som känner ”alla”; och är någon. Charlotte, en av dem som höll i träffen, mötte jag första gången för 18 år sedan. Då var hon lärare i min praktikskola när jag gick lärarutbildningen. Två tjejer som jag jobbade nära på Gripsvallsskolan på min första tjänst efter examen var också på mötet. Idas mentor från högstadietiden var på plats samt en kompis som jag läst specialpedagogik ihop med för tio år sedan. En av mina kollegor från min förra arbetsplats i Skärgårdsstad plus specialläraren som jag efterträdde på min nuvarande arbetsplats. Snacka om kramkalas! Och fler träffar blir det, så sa de.

Varje yrkeskår har sina gurus och proffs. Sina legender. I skolans värld är det för närvarande den 60-årige professor ­emeritus Dylan Wiliam som gäller. Verksam vid University College London. Tidigare var han lärare i matematik, men nu hade han blivit något annat; En guru. ”Tidigare” funderade jag över… var kanske även Wiliam en av de lärarna som höll i traditionell katederundervisning, som mest bara riktade sig mot de starkare och mest engagerade eleverna och som använde betygen till att slå ungarna i huvudet med? Eller hade han haft ett formativt undervisningstänk tidigt i sin yrkesgärning, som en slags pionjär? Kanske han var en sån där besvärlig lärare i personalrummet, som hade idéer och var farlig för de andra? Som med sina tankar kritiserade dem som höll hårt i gammal undervisningstradition. såna som hänvisade till det dummaste av alla argument: ”så har vi alltid gjort” eller: ”kom inte dragande med nåt nytt som vi ska göra nu också.”

Skolsystemet bär ett arv från industrialismen med skolklockor som ringer (kanske inte lika vanligt längre) men elever är fortfarande indelade efter ålder, varje ämne körs för sig och de långa korridorerna kantas av separata klassrum. Riktigt så ser det inte ut i det globaliserade samhället idag där digitalisering och automatisering alltmer tagit över. Där man ständigt svämmar över gränserna. Kreativitet, att behärska konsten att samarbeta, att inta ett analytiskt tänkande och argumentera för hållbarhet är förmågor som behöver ges större utrymme. Skolan levererar inte längre vad samhället efterfrågar. Och har inte gjort på länge faktiskt. Det är inte längre lika enkelt att utbilda unga människor eftersom tankearbete och kunskaper blivit allt viktigare i samhället. Om trettio år tänker man sig att skolan inte längre styrs  av regeringsbeslut, ministrar och verk. I stället är det lokala förutsättningar som styr. Det kommer att vara sådana som arbetar i skolans verklighet som tillsammans med externa aktörer utvecklar skolan.

Den traditionella undervisningen som skolat så gott som alla vuxna hittills, har egentligen aldrig fungerat. I länder som Sverige, England och USA har vi ett skolsystem som är designat att vara framgångsrikt enbart för ett fåtal. Där alla ska stöpas i samma form och där alla inte behöver bli godkända. Det utbildningstänket var okej förr då vi bara behövde några få ledare och alla andra kunde arbeta med sina händer. Men kroppsarbetet har minskat med 60 procent de senaste hundra åren och håller nu på att försvinna helt. I framtiden kommer de enda jobb som finns i våra länder att vara tankearbete och därför behöver vi fler framgångsrika elever. De som inte är högutbildade kommer att få svårt att försörja sig. Nu måste alla nå kriterierna för det godkända betyget ”E”. För att bli någon.

Om trettio år kommer robotar att vara vanligare inslag i samhället och eleverna som undervisas ska förberedas i arbeten med robotteknologi. Ingen kommer att klara sig utan den teoretiska utbildningen som kommer att krävas när ännu fler av de manuella jobben försvinner. Att ha förståelse för datorer och hur man använder dem, kommer att vara viktigare än många av de andra skolämnena. Frågan: ”vilket samhälle ska vi undervisa våra elever för?” har aldrig varit viktigare att ställa. Helt överens kan man ändå vara att det är hög tid att lägga industrialismens tänkande bakom sig i fråga om att utbilda morgondagens kompetens. Skolan kan inte längre vara en ”konstlad” värld. Lärandeprocessen måste göras lätt och såväl lärare som skolledare behöver ständigt utvärdera och omvärdera vad de gör. Det kanske inte är det viktigaste att lära sig använda en svarv och lära sig tälja, det kanske är LED-teknik och programmering som är viktigast?

Skolpolitiken världen över har fullt sjå att lappa och laga befintliga system, fast det vi i själva verket skulle behöva är något helt nytt. Vi behöver ta ett stort kliv från det industriella skolarvet. Som sagt; skolklockorna har tystnat för länge sedan vilket kan anses vara väckarklockan för att det blivit dags att tänka nytt. Förmågan att lära in och lära om kommer att vara viktig i ett samhälle som förändras snabbt. Lärare måste våga släppa ifrån sig saker och coacha mer, låta eleverna träna sig på att lära sig självständigt. Att ge eleverna goda kunskaper i att läsa, räkna och skriva kommer fortsatt att vara viktigt men faktakunskaper är inte längre det viktigaste, även om viss allmänbildningsnivå givetvis ska hållas. I övrigt kommer datorer att sköta faktakunskaper åt oss. Vi måste prata om vilka värderingar och färdigheter vi ska rusta våra unga med och utbilda människor så att de förstår de utmaningar vi alla står inför. Det vi måste lägga stort krut på, är att lära våra elever att tänka. Och tänka om. Vissa kommer gå ut grundskola och gymnasium på sex år, andra på femton år. Det väsentliga är inte hur fort det går utan att man får en grund för ett liv där man kan fortsätta utvecklas.

Så där ja! Det var en rivstart rakt in i novemberbloggen. Kan det vara mörkrets krafter, dimmans magiska väsen eller trötthetskänslan som kväkte ur sig allt det här? Eller kan det vara ett rop rakt ut bara, till dem som ännu inte förstår vad dagens skola är för anrättning? Vi har passerat förrätten för länge sedan och utan rätt anslag nu (från politikerhåll …obs obs obs… inte från lärarna!) kommer vi aldrig till huvudrätten. Det i sin tur medför att efterrätten mest bara blir platt fall. Där våra söta studenter inte kan hoppa i arbetskläderna riktigt eftersom de har blivit oigenkännliga och obegripliga.

I en redan befintlig röra som skolan utgör i form av arbetsplats, där vi lärare ständigt ska vara på tårna för att visa oss anpassliga, får vi nu svart på vitt att hela skiten liksom är ”fel”. Ja… alltså att vi inte riktigt vet vad eleverna ska rustas för yrkesmässigt, det har vi känt till länge. Men att vi, kämpar på i någon slags rekordsnabb utvecklingen som flåsar oss i nacken. Att vi tvingas tillbe utomjordiska gudar för att uppbringa resurser för ungdomars rätt att lämna grundskolan med godkända betyg i alla 17 ämnen. Och att vi arbetar med något som så att säga inte tiger still och nöjer sig, utan hellre vill vara någon annanstans… samtidigt som vi inte vet hur morgondagens tjänster kommer att vara utformade. Det är också ett arbete. Ett arbete i kris om man ska tro media.

På radioreklamen sägs det; ”Kort väg till kvalitetstid, åk till Kungsberget”. Kan väl säga så här… att vägen till kvalitetstid egentligen inte är kort annat än om man ska till Kungsberget. Den verkliga vägen är superlång och rejält svår för många och går genom hela grundskolan via gymnasiet och vidare in i högskolan. Det finns fler isiga uppförsbackar än pister som lutar nerför, det är långsamma liftar och snålblåst på toppen. Men det kan bli en våffla med sylt lite här och där som kan ge ny kraft inför stakandet upp mot toppen. För dem som klarat sig förbi ”GÅ” utan att ha passerat bakläxor, hemmasitteri, tröstlöshet, omprov, betygsvarningar och panikångest väntar kvalitetstid. I bästa fall. För vägen till kvalitetstid börjar i skolan. Det är där man blir någon ihop med andra, en plats för fostran och införskaffande av kompetens. Det är vi på träffen med alla bullar och smågodiset, som jobbar med de isigaste och krokigaste spåren skulle man kunna säga. Vilken tur då att jag ändå läste den där boken. Hör här:

Är barnet våldsamt/provocerande med flit eller gör hon/han sitt bästa för att inte misslyckas? Hur strukturerad var situationen/uppgiften? Hur bidrar man till att minska risken för att det ska hända igen? Barn upp till 11 år lär sig genom att lyckas. De kan misslyckas gång på gång utan att tycka det är ett problem. Det är först efter 15 års ålder barn lär sig genom att misslyckas. Barn som fortfarande misslyckas mycket i 9:an måste fortsatt ha mycket beröm för att lära sig. Barn kan enbart lära sig av att misslyckas genom att först lyckas jättemycket!! Det ger ingenting att tillrättavisa barn under 15 år. Konsekvenser, tillrättavisningar, bestraffning måste undvikas. Barnet känner sig bara orättvist behandlad och den ”vuxen/barn alliansen” får sig en törn och ökar i längden det beteendet man straffar för. Det finns risk att barnet bedömer värdet av handlingen större än det priset som hon/han fick betala, och kommer då utföra handlingen igen. Den som straffar får en känsla av kompetens och rättvisa men har egentligen bara förlorat alliansen, relationen, förtroendet.

Det finns andra chanser att vara någon. Man kan gå en kurs för att lära sig om nya e-postsystemet ”Exchange 2016”, alltså Fuglesang Discovery 2006, släng dig i väggen. För att lyckas med denna bragd åker man först tre dagar till Kista och utbildar sig för att sedan få ett diplom med texten: ”Thomas Windrike har under tre dagar genomfört kursen Exchange 2016 – What´s new”. Nu var det inte precis så det kändes för den här windowsnauten eftersom han så gott som varje eftermiddag kom hem och såg lätt förbryllad ut. Det var tydligen så helskotta mycket news och allt upplevdes krångligt. Men han fixade det!

Man kan vara incidentledare också. En hel vecka står man då med extraansvar på Regeringskansliet. Då känns det allt bra gött att ha sitt diplom där i bakfickan. I uppdraget ingår att hålla mejlservrar i flera delar av världen under bevakning  och så håller man i morgonmötena. Tiden var nu plötsligt förbi då man kunde ta en tupplur på mötena, tiden var i stället inne för att ha huvudansvaret över att minska ner incidentlistans längd. På dessa möten delger man det aktuella läget (tänk Hill Street Blues), utbyter viktig information och avslutar med orden: ”let´s be careful out there”, innan var och en ansluter till sin mejllåda. En kväll sa Thomas att det bara fanns en post kvar på incidentlistan. Otroligt tänkte jag, men undrade samtidigt oroligt om det hade råkat bli några swipes på skärmen följt av ett par tryck på deleteknappen som därmed eliminerat listan. Men, så klart inte. Thompa är världens bästa incidentledare. Och hemma var det plötsligt ett evigt plingande i den annars så tysta telefonen och plötsligt var vi en till vid frukostbordet, nämligen Fröken Dell; laptopen. Helt plötsligt pratades det i termer av ”satellitsändaren är nere”, ”avrapportering” och ”beredskap”. Och plötsligt började klockslag benämnas som ”noll-sex-fyrtiofem” i stället för ”kvart i sju”. Allt blev piggare och liksom mer Red Alert här hemma, lite som att vara gift med självaste Frank Furillo.

Och nu sitter vi båda här hemma vid middagsbordet så proppfulla av sekretessåtaganden efter dagens slut att vi inget har att samtala om. I alla fall inget som rör jobbet. Måste vi säga något blir det i kryptiska ordalag där människor blir avkönade som ”hen”, betecknade algebraiskt som ”x” eller där vi pratar som utredare: ”jag är tyvärr förhindrad att kommentera det inträffade”. Om Thompa skulle yppa något om någon minister eller liknande så kommer en svart stor skåpbil och hämtar honom. Så säger han i alla fall varpå jag försöker pumpa honom ännu mer, alltså inte för att bli av med min älskade incidentledare, utan mer för att se om det där med skåpbilen är sant. Om jag däremot pratar bredvid mun vet jag inte riktigt vad som händer… kanske det är de där i vita rockar som kommer och hämtar. Så kan det vara och det skulle i så fall vara bra. Eller skönt. Skönt och avkopplande.

Man kan också bli någon genom att vara på Yasuragi en dag. Då blir man utvilad, uppblött, nedvarvad och matad. Man blir en trög lori. Ida och jag var där en fredag från åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen. Deltog i klangresan. Hällde ämbar efter ämbar med skönt varmt vatten över oss. Åt fantastisk sushi. Satt i varma pooler. Hängde runt och snackade strunt. Vi hade en riktigt skön dag och ute regnade det. Tunga, kalla droppar.

 

Man kan bli gammal tant. Det blir man när man fyller 52. Fast man kan göra det till ett riktigt kalas och ta med sig sköna familjen på skogstur. Okej, lite blåsigt och stundtals regn men inte så kallt. Vi gick Stolpaleden med start vid stora granen och en energibar där. Sedan gjorde vi ett stopp vid varje informationstavla och Pelle läste högt för oss andra.

 

Vi gjorde ett längre stopp vid vattenhålet ”Svältan” där vi gjorde upp en eld. Alla fick uppgifter för att träna upp arbetsminnet med under tjugo minuter medan Thompa grillade korv och jag dukade. Pelle och Mia fick träna in tiotalet svenska regenter, Ida och Emilia skulle göra detsamma med de tretton planeterna, Felix och Joel skulle memorera svenska uppfinningar och dess årtal, mamma och Gösta fick svenska landskap, medan Love och Ville skulle memorera tjugotvå decimaler av talet pi. Sedan var det korv, festis och redovisningar. Utan fusklappar och alla fixade det!! Så himla begåvat och stabilt. Min sköna familj alltså.

 

Man kan bli någon genom att trycka sina egna manus som varit aktiva till och från sedan ett par år tillbaka. Då bli man författare.

Först skriver man, sedan läser man och ändrar, därefter läser man och skriver en del till, sedan läser man och ändrar för att slutligen läsa och ändra igen. Därefter kommer korrigering och redigering till förbannelse och sen är det klart. Nej förresten. Att göra utsidan och få ordning på mallar där inlagor ska sparas för att sedan skicka iväg alltsammans, tar flera timmar och ändå är det Thompa som sköter det. Hade jag gjort detsamma, hade vi haft ett utmärkt exempel på hur det ser ut när ingenting hade blivit nåt.

Man kan vara någon genom att reprisera på det stora nöjet att leka slottsherre och slottsfru på Näsby slott där Afternoon Tea stod uppdukat två söndagar i november. Då serverades scones, smetana, lemoncurd, hemgjord sylt, minisandwishar, frukt och mycket annat smarrigt. Vid sidan av att bli slottsherre och slottsfru kan man också bli mycket fet, beroende på hur mycket man skopar i sig och hur ofta man går dit. En gång per år är kanske inte så farligt.

Så kan man bli övertäckt för vintern. Om man är en motorbåt, en SCANDal.

Och man kan bli tvåa i årets sista hobierace. I byar uppåt 10-12 sekundmeter men med skiftningar i vindstyrka ner till 5, så kan man köra tre race och till och med vinna ett av dem. Då blir man som sagt tvåa. Det var faktiskt det allra första som hände denna månad, den 1/11.

 

Den dagen var också mamma mormors födelsedag. Hon blev 79 år och med anledning av det, var vi på Özz Nüjen och Måns Möllers föreställning ”Sveriges historia” på Rival. Showen handlade mycket riktigt om just Sveriges historia fast i kortformat och sanslöst humoristiskt återgivet. Flertalet exempel gavs på hur vi genom historien både dragit nytta av invandringen och själva varit invandrare och att Sverige inte på långa vägar kan anses homogent trots att folk fortfarande helt okunnigt hävdar det. Föreställningen handlade också om hur det kan gå till när man blir svensk. Özz berättade till exempel om hur det gick när han skulle lära sig språket och uttalade ordet ”get” med ”g-ljud”. Svenska-för-invandar-läraren instruerade honom att före ”e” uttalar man g-ljudet som ett ”j”. Senare bad Özz om ett ”jem” gör att sätta ihop lite papper med, men fick då ny information som sa att ”g” före ”e” i det fallet faktiskt uttalas som ett ”g”. Okej, och det man har i håret då? Heter det ”jelé” eller ”gelé”? Med ”j-ljud” eller ”g-ljud”? Då kom ny information igen: Här uttalas ”g” före ”e” som ”sje-ljud”. Känn på den! Och då var ordet ”garage” ännu inte konfronterat.

Och man kan bli vinkännare. Under en kväll i alla fall. För att lyckas med det gäller det att man känner någon som har en vinkällare exempelvis i Piperska palatset på Munkbrogatan i Gamla stan. Förutom ett palats behövs en greve som exempelvis Carl Piper, som tyckte det var idé att bygga ett palats år 1697. Han blev i samma veva hovmarsalk och förste rådgivare i Karl XI hov. Vi fick vänta några år, men så plötsligt, närmare 320 år senare blev vi bjudna. Det var lite mäktigt att stå där under det gamla välvda originaltaket byggt av tegel för flera hundra år sedan. Vinet däremot, det var köpt på Systembolaget på Lidingö, flera bra viner och inget kostade över 200 kronor. Vi bjöds på ett bubbligt vitt vin först och sedan fick vi sätta oss  framför ett underlägg med fem glas som vart och ett innehöll en halv deciliter rött vin. Varje glas var placerat på siffrorna 1-5.

Förutom att vi bekantade oss med de olika vinerna, fick vi en lektion om vindistrikten och flaskornas särskilda design. Vi lärde oss hur man luktar, smakar, studerar färg och drapering på insidan av glaset (mycket drapering = starkare vin). Därefter var det dags att betygsätta. Vi var sju stycken och alla tyckte ganska olika om de fem vinerna. Thompa och jag tyckte stundtals väldigt lika och hade samma favorit: ”Chateau Labadie” (129kr), vinet ”Café Culture” (79kr) blev min trea men Thompas tvåa. ”Le Hurlevent” (189 kr) blev min tvåa. Därefter skilde vi oss åt, det var när vi kom till ”7 deadly zins” och ”Faustino”. De var mindre bra. Fantastiskt svårt men himla roligt. Som sagt; det enda man behöver är en kompis med rätt nyckel och larmkoder till en vinkällare någonstans. Och kanske ett palats. Vi hade lite tur som fick både och.

Man kan också bli stolt pappa om man åker till Linköping och ser när sonen dansar. Flera av högskolans studenter hade satt ihop årets version av ”Holgerspexet”. På scenen – som bestod av trädet Yggdrasil och Mimers brunn – fick vi lägga ögon och öron på Oden och hans två korpar Hugin och Munin, Loke, Brynhilde, Snorre plus den stora läskiga draken. Det var många ordvitsar, roliga karaktärer och det mest underhållande av allt: publiken fick ropa ut kommandon som skådisarna skulle agera utifrån. ”Prata långsammare”, ”Prata på danska”, ”gör omtag”, ”byt roller”, ”låt som Zlatan” ”… som Persbrant”, ”se arg ut”, ”se argare ut”, ”ännu argare” och så vidare. Där på scenen kanske skolans framtida gurus stod utan att för närvarande veta om det.

Så tillbaka till Mr Wiliam då. Vad förespråkar han som är så spännande att han blivit en ”guru” i skolans värld? Ja, svaret är exempelvis att han har precis det tänket som man behöver kring undervisning numera; han är en framtidsspanare och hjälper oss lärare att förstå hur vi måste förändra vårt sätt att undervisa. Han pratar formativ bedömning. I dag känner vi inte till någon undervisningsmetod som har bättre effekt på elevernas resultat än just formativ bedömning. Till att börja med är det mest betydelsefullt att identifiera var eleverna befinner sig i sitt lärande. Vart de ska och vilka åtgärder som krävs för att komma dit. Att tydliggöra mål och kunskapskrav. Han tycker att handuppräckning är helt förkastligt. För att läraren ska kunna ta beslut kring sin undervisning, kan det inte göras enbart genom att samla in information från elever som är snabba nog att räcka upp handen. Klassrummet blir mer demokratiskt om läraren delar ut frågorna slumpmässigt. Han ifrågasätter också varför lärare inte tar reda på vad eleverna har lärt sig förrän i slutet av undervisningsperioden. Det är bättre att ta reda på vad eleverna har lärt sig innan det är för sent att göra något åt det som de inte har lärt sig.

I traditionell undervisning undervisar läraren i en takt som passar dem som lär sig snabbast och ignorerar det faktum att vissa elever inte hänger med. I formativ undervisning handlar det om att läraren i stället stannar upp och organiserar effektiva diskussioner. I och med det får de svagare eleverna extra hjälp. Samtidigt förbättrar de starka eleverna sina resultat genom att förklara sina idéer för de andra. Genom formativ undervisning lär sig elever normalt mellan 50 och 70 procent mer under ett år, detta eftersom läraren måste gå fram långsammare. Alltså, aktivera eleven som ägare av sitt eget lärande och som resurser för varandras lärande.

Betyg är en viktig del av livet, men elever yngre än tio–elva år ska inte att ha några betyg alls enligt Wiliam. På högstadiet räcker det med betyg en gång per år medan betygen i gymnasiet i Sverige är viktiga eftersom de bestämmer vilka elever som får gå vidare till universitetet. Summativa betyg är sorteringsstöd för det administrativa och för politiker som vill ha kontroll över utbildningen. I gymnasiet borde det vara betyg varje termin. Egentligen är betyg bara viktiga i slutet av ett lärande. Problemet är att lärare ger eleverna betyg medan eleverna lär sig, och det hindrar lärandet. Undervisningen i dag är alltför anpassad till prov och betygssättning, vilket gör att provresultaten blir summativa. Det är formativa bedömningar som ska gälla i skolan, inte summativa, när det redan är för sent. Det eleverna lär sig av är konstruktiva kommentarer på ett provresultat, feedback som hjälper eleverna framåt. Men om man samtidigt ger ett betyg, kommer eleverna inte att bry sig om kommentarerna utan bara betyget. Allt enligt Dylan G. Uru. Wiliam.

Så… det händer en del i skolan, i den där institutionen som tydligen står så still att alla kan påstå sig känna till den pågående verksamheten. Alltså oavsett vilket decennium man själv suttit i skolbänken. I en skola där man inte längre kör med handuppräckning och där eleverna uppmuntras att göra välplanerade fusklappar för att ta med till proven. Där skolklockor inte längre ringer och där tuggummi under lektionstid plötsligt är okej. Att tugga anses vara bra för koncentrationen och betraktas alltså inte som en provokation mot disciplin och ordning. Där man deltar i sin egen bedömning och där alla rätt inte längre genererar högsta betyg. Där man diskuterar kunskaper i stället för att var och en kunskapar för egen maskin med faktainlärning eller rabblande ramsor. Där bänkboken inte längre är enbart tyst läsning utan där man plockar upp citat och tankar, diskuterar sådant som är underförstått, arbetar i grupper och har boksamtal, skriver loggar och gör kamratbedömningar. Och där man får provfrågorna i förväg.

Så tänker man nu för att ge fler chansen att bli något… men som Cornelis sjunger; vad gör väl det om hundra år?

Nu har det första ljuset tänts i adventsljusstaken här hemma. Det var blått. Så blev det i år, en färg för varje adventssöndag. Den blåa färgen står för kommunikation och dess energi skapar sanning och lugn. Det behövs så här innan julshoppingen slår till på allvar. Nästa ljus som vi tänder är gult. Den färgen står för livsglädje. Finurlighet och klarhet är energin. Det är bra krafter att sparka igång när julklappstankarna tar fart. Tredje ljuset är orange vilket handlar om livskraft. Nu tänker vi kreativitet och generositet. Och det sista ljuset tänds den tjugonde och det är grönt. Dagen innan det ”vänder”: Kärlek, hopp, drömmar.

Ha nu en fröjdefull jul!