December 2015

Risgrynsgröt, lussebullar, stora pepparkakshjärtan, skinkmacka med senap plus luciamorgon på Svt 1… Alltså, en del traditioner är bra trevliga. Det till och med singlade ett par snöflingor genom luften. När mamman därtill tar fram flöjten och spelar ”Natten går tunga fjät”, ja då är hela stämningen på topp hemma hos Windrikes. Själva spelandet ackompanjerades av plock i diskmaskinen och svordomar vid FIFA, so what? Det hela var tillräckligt stämningsfullt och halvfalskt, som det lätt kan bli när exempelvis noten ”e” plötsligt behöver bli ett eiss.

Dagen innan hade vi kört den allra sista seglingen för säsongen innan avmastning och övertäckning av båt. Tre katamaraner och en bana, startbåt och allt. Det kan inte bli annat än en lyckad dag fast lite på gränsen till kall förstås.

 

 

I ett försök att ytterligare övertyga oss om juletider närmade sig (trots rådande vårväder med tillhörande knoppar) körde vi julbord. Platsen vi valde var Fredriksborgs fästning och rummet hette Knut. Trevligare än så kan man knappast ha det.

För att överleva det eländes mörker som december sprider, körs årligen en intensiv belysning igång av exempelvis träd, fönster och ingångar med slingor och lampor av alla sorter. Enligt energimyndigheten är det fortfarande relativt vanligt med glödlampor i stället för LED-lampor i elljusstakar och julgransbelysningar. Myndigheten har gjort en beräkningen på åtgången av kilowattimmar baserat på dygnet-runt-tänd julgransbelysning mellan julafton och tjugondag Knut. (Ja vadå, något ska väl de också göra?) Energimyndigheten har enbart fokuserat på de två miljoner julgranar som säljs i Sverige och har lämnat all annan belysning därhän i sina beräkningar. Om två miljoner granar har glödlampsljus, drar de tillsammans cirka 39 miljoner kilowattimmar. Detta motsvarar hushållselen (alltså el till lampor, datorer, tv, kyl, frys, tvätt- och diskmaskin) i 6600 småhus.

Mer belysning alltså för att hindra mörkrets spridning. Om man ska tro media, är det särskilt vid jul som man också ha extra varma känslor. Eller kanske budskapet är mer det att man ska ha varma känslor extra mycket vid jul. Kanske. I juletid ska man i vart fall se till att ge mer, vara mer, handla mer, tindra mer, älska mer, äta mer, pynta mer, göra insamlingar och helt enkelt vara en mycket mer god människa. Bort med den gamla, in med den nya personen. I ärlighetens namn, hur kan detta alls kombineras med att man också stressar mer? …bara för att hinna allt annat som man ska göra mer. Den som arbetar som journalist tvingas tillfälligtvis flytta fokus från att granska, förklara och rapportera om viktiga personer och händelser i samhället, till att enbart rapportera om hur människor ”känner”.

En som har tröttnat på detta är journalisten Elisabeth Åsbrink. Hon tycker världen är full av människor som känner i stället för att tänka, och protesterar mot ett samhälle som styrs av en längtan efter att vara god. Hon menar att man måste handla efter förnuft och kunskap. Ett samhälle ska byggas på mer långsiktiga överenskommelser, på varaktighet och lagar, på konventioner och förordningar. Jag tänker att detta bygge stavas mänskliga rättigheter och löper igenom alla högtider och årstider, oavsett månad och dag. Det är detta samhället ska byggas på och det är därför vi ska exempelvis hjälpa andra i nöd. Inte för att visa godhet. ”Det som sker med dig kan också ske med mig”, skriver Åsbrink. En insikt som bygger på förnuft och som till inget pris får överges.

Möjligt är att det är en egen kurs på journalistutbildningen, den att inhämta, analysera och framför allt hantera stora datamängder efter att man ställt frågan: ”Vad är kärlek för dig?” En inte helt ovanlig fråga så här i juletid.

Så här svarar folk: Värme i hjärtat * Något man känner i sin familj eller till sina närmaste vänner * Något som gör en glad * Kärlek är när man tycker om någon * Att kunna ge lycka och kärlek till andra är det som gör mig glad och lycklig * Kärleken till mina barn * Pirr i kroppen * Det är något man får * Kan vara till ett syskon eller till ett husdjur * Kärlek är då man kan älska någon lika mycket som man blir älskad tillbaka * Värme, omtanke, gemenskap och samhörighet * Våga vara sig själv och känna tillit * Min familj * Trygghet och värme * Finns bara hos oss människor och inte hos djur * Respekt och ödmjukhet * Något man alltid bär med sig utan att känna den * Inte bara en enda känsla utan en blandning av flera; lycka, glädje och värme * Det värsta som skulle kunna hända är en värld utan kärlek, då skulle det kännas ensamt och sorgligt. Det skulle bli tomt och tungt.

Så känner vi alltså. Kärlek är viktigt och stort. Något man inte verkar kunna klara sig utan. Ändå är det precis det som många tvingas göra under olyckliga omständigheter. De tvingas separeras från sina nära och kära, från trygghet och kärlek. I stället för att mysa runt i det livet de byggt upp under flera decennier, jagas de bort från alltsammans.

De kommer från en tillvaro som tills relativt nyligen varit fullt jämförbar med den vi är van vid; med arbete och skola, internet och TV, kylskåp och toalett. Nu har deras hem, deras samhälle, deras land, slitits sönder av konflikter. De kommer för att söka skydd. Och vi stänger igen om oss för att vi inte kan hantera situationen. Att vi under inga omständigheter kan ta emot 150.000 flyktingar per år måste betyda att vi har en statsapparat oförmögen att hantera liknande oväntade situationer. Vi som har resurser, är ett rikt land, med gott om plats?

I bästa fall ringer nu en väckarklocka i var mans hem. Klarar vi inte ens ett högst sannolikt krisscenario? På grund av andras olycka har vi nu haft möjligheten att se över vad vi behöver förbättra för kommande världskriser. För vi är väl ett land som vill ta del av världen? Ida som sedan ett par månader arbetat på olika asylboenden, där de under månader tagit emot ett hundratal unga människor, sitter nu endast en enda liten pojke och filurar. Nästa vecka stänger boendet helt. Är kriget över, tog gummibåtarna slut eller vad var det som hände? Nej, en trolig förklaring är den att Sveriges gränser började kontrolleras. De som nu kommer in är så få att de stannar i Malmö, resten får åka någon annanstans. Vart är inte uppenbarligen inte vårt bekymmer.

Det kan vara den 14-åringen som sett sin familj beskjutas på gränsen mellan Syrien och Turkiet men räddat sig undan situationen och sedan själv rest vidare hela vägen mot Europa. I ovisshet över hur det gick för resten av familjen. Eller så kan det vara den unga pojken som först flydde med sin familj från Syrien men som tillfångatogs, fick se sin syster våldtas, sin mamma avrättas och sedan ensam fortsatt sin väg. Eller så kan det vara pojken som blev misshandlad så svårt att han förlorade medvetandet och lämnades kvar på platsen där han senare upptäcktes av en militär. Denne förbarmade sig över någon slags vård av pojken och puttade honom sedan i en tänkt riktning mot tryggheten. Givetvis utan att kunna ge några som helst garantier eller löften.

Det kan vara en av de trettio som sovit i skogen i väntan på att sätta sig i den utlovade gummibåten som de betalat 1 000 dollar för. Gummibåten som människosmugglarna plötsligt satte sextio personer i istället, en resa som resulterade i en helvetisk färd i flera timmar. Många drunknade eller frös ihjäl i det iskalla vattnet efter timmar av väntan på räddning. Som sagt; ”Kärlek är viktigt. Inte bara en enda känsla utan en blandning av flera; lycka, glädje och värme”. Och här fanns ingenting av det.

Ändå finns det folk som tvivlar. Folk som sitter i en fet och rik värld. Som tycker att flyktingarna tar något av oss fast vi egentligen redan har allt.

Det är många människor som rör på sig i världen, som flyttar eller flyr. Den allra största gruppen som migrerar gör inte det på grund av att de måste, alltså för att de verkligen måste fly. De flyttar för att skaffa eller byta arbete arbete eller så rör de sig av familjeskäl; familjebildning eller anhörigmigration. En stor grupp är faktiskt utlandssvenskar, sådana som bott lite varstans i världen men som vill bli gamla i sitt hemland.

Just nu är antalet människor på flykt det högsta sedan andra världskriget. Just nu har vi anledning att damma av de kunskaper vi då fick. Av de sextio miljoner människorna som verkligen är på flykt, är hälften i rörelse inom sina egna landsgränser. De flyr därför att deras hem förvandlats till ruiner, de flyr från att bli dödade eller från en vardag där ingenting längre är säkert. Hot och våld finns överallt. Alla är beväpnade, det finns ingen tillit till någon och vem som helst har rätten att röva bort, misshandla, hota och döda. De som tillhör den andra halvan flyr till närliggande länder, exempelvis Turkiet och Libanon. Det lilla landet Libanon har på grund av flyktingkrisen tvingats öka sin befolkning med 25%, för så är det: oavsett BNP, rikedomar eller fattigdom, välfungerande strukturer eller inte, så hjälps man åt. De som kommer till Sverige och får asyl här, är till absolut största delen syrier. Vi vet sedan tidigare befolkningsförflyttningar att de allra flesta som flyttar runt oavsett anledning, återvänder hem. De är precis som vi. Tycker borta är bra men hemma är bäst.

Enligt flyktingkonventionen från 1951 är en flykting ”en person som känner en välgrundad fruktan för att utsättas för förföljelse i sitt hemland på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning”. Även de som riskerar dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning i hemlandet ges också skydd. Och rätten att söka asyl finns även uttryckt i artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den har Sverige skrivit under på. Ändå införde vi nu under december gränskontroller och började neka människor tillträde till Sverige. Men det är väl klart säger gemene man. Vi kan väl inte ”ta hand om alla”, vi kan inte hantera det här på ett tillräckligt bra sätt, vi måste ha ”någon typ” av kontroll och vi har inte råd att ta emot så många. Ja vi tycker att fler länder kunde hjälpa till, varför ska vi? Vi som inte kan ta hand om de vi redan har här i landet, om våra gamla och våra ungdomar, våra tiggare och uteliggare. Ha! Helt plötsligt blev de grupperna högintressanta och något att flytta fokus till helt lägligt. Precis som om det finns ett samband mellan ”många flyktingar in” –  ”pensionärer och ungdomar ut”. För, uteliggare och tiggare de är ju redan ute om man säger så.

Sverige är ett av världens rikaste länder och ett av de mest glesbefolkade i Europa. Enligt Världsbanken hade Sverige förra året världens femte högsta BNP per person. Per medborgare räknat finns bara fyra länder som är rikare än Sverige: Qatar, Norge, Australien och Danmark. Och bristen på befolkning är det största problemet i stora delar av Sverige, det vet vi alla. I Norrlands inland finns stora ytor per invånare. Tysklands befolkning är mer än åtta gånger större än Sveriges, på en yta som bara är fyra femtedelar av Sveriges. Om Sverige vore lika tätt befolkat som Tyskland skulle det rymmas 94 miljoner människor här. Vore vi lika tätbefolkade som Holland skulle det rymmas strax över 200 miljoner innanför Sveriges gränser. Vore vi lika tätbefolkade som vårt grannland Danmark skulle vi vara 53 miljoner i Sverige. Och så vidare.

Vi dövade det dåliga samvetet efter andra världskriget, vässade pennan och skrev under FN´s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Bara därför kan vi inte neka någon hjälp oavsett vad de andra EU-länderna pysslar med. I och med gränskontrollerna har vi brutit det löftet. Från att det har kommit hundratals ensamkommande flyktingbarn över våra gränser, kommer det numera endast ett fåtal till Sverige. Är det någon som är dum i huvudet här? Är det någon som tror att kriget i Syrien plötsligt tagit slut?

Den här flyktingströmmen är bara början. När klimatkrisen slår till och världen står inför såväl svält- och klimatflyktingar som miljökatastrofer hoppas vi väl att välfungerande rutiner finns. Nu har vi haft chans att träna på att ”slimma organisationen”, ”öka effektiviseringen”, ”vara nyfikna och ta för oss” samt ”ligga i fronten” som det så ofta heter i många andra sammanhang. Ingen svensk medborgares hälsa eller säkerhet äventyras av att vi tar emot flyktingar. Det värsta som kan hända om vi tar emot asylsökande i den omfattning vi gjort hittills är att vi får betala några kronor mer i skatt under några år. Lägg därtill kostnaderna för de asylboenden som bränns ner så blir det kanske en spänn till. Att ta emot flyktingar är inte bara en kostnad, utan också en investering. Det har historian visat gång på gång.

Till Täby har närmare 200 ensamkommande flyktingbarn kommit under de senaste månaderna och står nu under vår socialtjänsts ansvar. Några bor i kommunens boenden men den övervägande delen har fått flytta till andra kommuner. Vi är nämligen inte precis bäst på att placera barnen i familjehem, det kan vara så att enbart fem barn har kommit till riktiga familjer. Men det är kanske inte så lätt att ta emot barn eftersom man som ”flyktingförälder” helst behöver ha något slags arbete hemmavid alternativt arbeta deltid.

Här är Gzim. Eller i vart fall en bronsskulptur vars formgivning och inspiration hämtats ur hans berättelse. Egentligen har en annan person varit modell och konstverket finns i tre versioner och invigdes förra året. Gzim var en åttaårig kosovoalbansk pojke som anlände 2003 till en flyktingförläggning i Boliden. Han hade bevittnat en massaker och flyttat runt på olika flyktingförläggningar i Europa innan han anlände. Gzim lärde sig språket, den svenska kulturen och drömde som många andra pojkar om att bli fotbollsstjärna. Sedan utvisades han och hans familj till Kosovo där han nu lever ett bra liv igen, är gift och är lite över 20 år. Svenskan har han tappat men han finns kvar i Sverige på olika platser, bland annat lär han finnas på det nya Täby Centrumområdet. Så ett flyktingbarn i brons har vi i alla fall i kommunen… fast än har jag inte sett honom.

För ett och ett halvt år sedan hånades Sverigedemokraterna för sina rasistiska åsikter. Då sa vi att vi var ett land som öppnade våra hjärtan för människor i nöd. I dag tillhör 306 av riksdagens 349 ledamöter partier som står bakom den restriktiva flyktingpolitik Sverigedemokraterna efterlyste. Bara Centern och Vänsterpartiet står kvar vid sin tidigare ståndpunkt.

Och vi då, som inte är politiker utan är rätt vanliga människor och inte gör så mycket, inte vet vad vi kan göra eller kanske inte orkar göra något. Vi som lever i ett land där stridsyxan viner om vi själva blir orättvist behandlade. Där garantier och deklarationer finns på det mesta, där man kan teckna försäkringar för precis allt och där rätten till öppet köp och trygga livet gäller. Vi kan väl i alla fall stå emot dem som verkar tro att någon bara ”låtsas” vara flyktingar eller fattig. Som tror att svensk ekonomi kommer att undergrävas och att Sverige kommer att gå under på grund av alla som väller över våra gränser, som inte håller med om att vi ska hjälpa andra, som egentligen bara borde… snälla… men faktiskt… hålla tyst. Man vill tro att vi fattat mer. Hur kan någon av oss tycka att vi ska bryta mot de mänskliga rättigheterna? Vi har skrivit på att alla människor ska ha rätt att söka asyl. Det betyder att de ska ha rätt att söka när de behöver, inte när vi tycker så. Sverige har möjlighet att neka asyl men inte rätt att neka någon prövning. Det är så provocerande att lyssna på dem som är livrädda för andra kulturer för att de verkar konstiga. Kan inte de som tänker ”nej tack” bara låtsas vara välutbildade och civiliserade, att de fattar läget? Att de förstår att folk lider? Kan de inte bara göra det man lärde sig som liten: ”du får tänka vad du vill, men inte säga det”.

I mitten av december fick jag tillsammans med två årskurser möjlighet att lyssna till en mycket kunnig och insatt tjej från den antirasistiska stiftelsen Expo. Sara som hon heter föreläste om högerextremism och terrordåd, hatbrott och vardagsrasism. Det värmer i hjärtat att det finns unga, driftiga människor som gör rätt saker och utbildar oss andra tomtar som olyckligtvis somnat på loftet. Expo kom till under mitten av 90-talet då Balkankrigen förde många människor på flykt till Sverige. Då flyktingförläggningar brändes och rasistiska politiker stod på läskbackar och gormade och då folk visade på samma okunnighet och rädsla som nu. Det sorgliga är att Expo fortfarande finns kvar, efter 20 års verksamhet behövs de mer än någonsin.

Konstnären till bronsstatyn Gzim gör just nu en film om sin farmors uppväxt i Stockholm på fattighus för 100 år sedan. Och det finns en parallell mellan denna husasyl och flyktingarnas. Årets julkalender var fantastisk! Tretton minuter per dag fick vi hänga med på en resa genom svensk historia. Vad passar väl inte bättre dessa dagar än att förstå vad vi passerat längs vägen till välfärden och hur majoriteten av människorna i vårt land haft det? Genom denna tidsresa – mellan runstenstiden och iPadtiden – mötte vi perioder då vi levt i eländes armod. Där allt handlat om boende, försörjning och mat i många långa år, egentligen ända fram till farmors tid. Ett liv i fattigdom och fattigvård, matbrist och svält, hemlöshet och sjukdomar. Då vi hade många barn och då barnarbete och barnauktioner var ett inslag i vardagen. Så många som en tredjedel av Sveriges befolkning lämnade landet. Tur för oss att vi inte sattes i en liten jolle då, att vi inte blev stoppade när vi kom fram och att våra tillfälliga bostäder inte brändes ner. För språket kunde vi inte utan slog oss ner för att pusta innan vi började på ny kula i det nya landet.

Thompa och jag var båtflyktingar för en dag. Nynäshamn var platsen, Destination Gotland var båten och färden skulle gå mot Visby. Fast vi satt bekvämt i stoppade stolar medan vi åt godis och läste. Och väntade. Stormen Helga slet och drog i allas våra ambitioner, fast åt motsatt håll mot vad vi önskade skulle man kunna säga. Helga ville inte släppa fram oss på havet. Vågorna gick höga där ute på havet, i snitt mellan tre och fyra meter. Kaptenen på båten samarbetade med Helga och vägrade släppa loss förtöjningarna, så därför satt vi där vi satt. Vi hade precis fått i oss en välkokt och kryddstark pulled beef samt varsin öl när vi fick veta att 11:30-turen ställts in. Vi bokades om på 20-turen i stället så det var bara att gilla läget. Helga slickade sina 15-20 sekundmeter längs med båtskrovet så rutorna skallrade.

Till slut fick vi komma iväg för att möta havet. Vi kan väl säga att det var fler spypåsar som stod för ruljansen än antal köttbullstallrikar under denna övergång. Men vi klarade oss bra. Läste och åt godis. Väl över på andra sidan, hade vi en fortsatt blåsig helg men himla mysigt som vanligt. Hotell Gute blev vårt näste även i år, julbuffén på Packhuskällaren likaså och däremellan shopping, go´fika, promenader och avkopplande verksamheter.

 

Från Visby har jag en gång fått ett jättefint armband, en så kallad frälsarkrans. Det kändes angeläget att ta fram nu. Smycket är egentligen ett slags modernt radband och historien bakom detta är Martin Lönnebos, biskop emeritus i Linköpings stift. Han skapade radbandet en sommar när han båtluffade i Grekland. En storm tvingade båten till en ö med bara 47 invånare inklusive byns präst. Martin fick tag på ett litet rum, och i det rummet började han skissa fram Frälsarkransen. Den finaste pärlan är den i guld: Den gyllene pärlan påminner om att det finns någon som alltid är med och som vakar över oss. Den är Frälsarkransens början och slut, ursprung och mål.

Så finns det sex ”tystnadspärlor” för att påminna om den viktiga tystnaden och att stänga av malande tankar och prestationskrav och bara vara. Den pärlemorskimrande lilla ”jagpärlan” riktar tanken inåt, till den vi är när yttre roller skalas bort. Den vita ”doppärlan” manar oss att våga börja om på nytt, det är aldrig för sent och den sandbruna ”ökenpärlan” symboliserar motgångar. Att acceptera svårigheter är ett steg mot att besegra dem. Den himmelsblå ”bekymmerspärlan” påminner om livets rastplats. Där i lugnet närs livslust och livsmod. Här får vi vara utan att göra. Här finns inga krav. Njut. ”Kärlekspärlorna” är två. Alla liv rymmer kärlek, Att älska är livets stora, flödande gåva. De tre små ”hemlighetspärlorna” rymmer hjärtats innersta hemligheter. De som vi inte pratar med någon om. Hemlighetspärlan med en nyans av grönt talar om medmänsklighet. Och slutligen ”nattens pärla”. Den svarta pärlan som står för livets tyngsta och mörkaste stunder. Men, för att uppleva dagen måste man utstå natten.

Så tänkte herr Lönnebo och det blev ett himla fint armband. Det ska jag nog använda lite mer. Vilken av dessa nio pärlor behöver snurras lite extra mellan fingrarna kommande år tro?

Julaftonen närmade sig och kom. Vädret bjöd på åtta grader varmt och härligt solsken från en blå himmel där mest skira moln svepte förbi. Lite midsommarväder sådär minus regn. Georgious! Fast heter man Johan Rockström och är professor i miljövetenskap och noterar detsamma, säger man nog ”shit pommes frites” i stället. Han vet att vi närmar oss 1 grads uppvärmning av jordklotet och vad det i förlängningen innebär. Vid 2 grader kollapsar korallreven, vilket är jordens mest artrika plats och då är det inte bara fisket i Östersjön vi har att bluddra om längre. Vid 3-4 grader möter jordens lungor, alltså Amazonas regnskogar samma öde.

Och jordklotets  kylande poler, som likt gigantiska luftkonditioneringar tempererar jorden, kommer att smälta. Grönlands isar ger en vattenhöjning på 6-7 meter och vid 5-6 grader smälter Antarktis. Då kommer vattennivån mäta ytterligare 7 meter högre och Sveriges yta kommer därmed att krympa väsentligt. Då är det inte lika hippt att ha sjöutsikt längre tänker jag. Rockström beskriver hur händelseförloppet som ännu går att kontrollera inte sedan går att styra, om jorden själv tagit över och förändringen blivit än mer dramatisk.

För så kommer det att bli när den globala uppvärmningen målat om planeten. Is är vitt och reflekterar majoriteten av  solens strålar tillbaka ut i rymden. Mörka fläckar suger i stället åt sig solvärmen. Så… ju fler mörka fläckar på jorden, desto högre blir värmen vilket i sin tur gör att isarna smälter i ett allt mer skenande tempo. Ett isfritt tillstånd är inte självkylande utan i stället uppvärmande och det är då jorden tagit över. Vad vi än gör då, kommer det att vara försent. Rockström känner stor frustration eftersom vi är upplysta nog att förstå detta, att lösningar finns för att leva hållbart, att riskerna kan undvikas men att det ändå görs för lite. Det snubbiga i allt detta är att det finns ett geopolitiskt intresse av att ”skena på” det hela. USA, Kina och Ryssland vill få kontroll över mineral- och fossila energiresurser så de tycker nog att en rejäl avfrostning skulle göra tillvaron ljusare.

Julafton som sagt… den kom. Vi samlades som vanligt hos mamma och Pelle med glögg och pepparkakor, i år kraftigt Ernstpåverkade, men lika mysigt ändå. (Pelle däremot hade egen glöggkastrull och hade dragit upp strumporna hårt över ankelknölarna). Förutom det Ernstiga fanns också marmeladkulor, mammas knäck, chokladdoppade marsipankulor, kolor och så lite fikon, frukt och nötter. Julfint ordnat. Till maten sedan kunde vi avnjuta syrrans smarriga strömmingar inlagda eller gravade i löjrom eller wasabi, örter eller pepparrot plus ostar, bröd, lax och sill. Den senare var av märket ”Brantevikssill” och var enormt mjäll, söt och god. Mamma berättade lyriskt om upptäckten av denna sill och försökte komma fram till varifrån den kom. Hon letade i minnet, for runt i Skåne och vi hjälpte till. Mölle? Simrishamn? Kivik? Kristianstad? Skanör? Men nej, allt blev fel och mamma bara skakade på huvudet trots våra ansträngningar med att hjälpa till. Till slut kom vi inte på fler orter i Skåne och började fara runt i Bohuslän i stället. Smögen? Strömstad? Marstrand? Så kom hon plötsligt på det. I Brantevik så klart! (Plats för skratt) fast inköpt på ICA Stop.

Julklappsutdelningen nådde nya höjder. Var och en av oss elva julaftonsfirare stoppade ett enda paket i hundrakronorsklassen i en säck på bron. Ingen visste vem som bidragit med vilket paket och de alla hälldes sedan ut under granen. Vem av oss som skulle få välja ett paket, drogs ur en påse med lappar med vars och ens namn på. På första lappen stod det ”Pelle” och han valde ett paket som visade sig vara en yxa (mycket lämpligt). Nästa som fick välja var Ville. Då kunde han, i stället för att ta ett paket under granen, välja Pelles yxa varpå Pelles namnlapp återigen hade hamnat i påsen bland alla namn. Gudskelov valde inte Ville yxan utan öppnade i stället ett paket med 50 inplastade pysselkort som man kunde skriva på med en avtorkningsbar penna. Därefter var det Göstas tur och han fick en målarbok fylld av detaljerade bilder samt färgpennor som Ida taggade igång på. Så när det var Idas tur knyckte hon detta kit av Gösta, varpå hans namnlapp landade i påsen igen. Han fick strax en ny chans och blev därför med en frukostbricka i stället. Så gick utdelningen runt i år och det festliga var att i stort sett alla fick något de gillade. Pelle som ju var först ut hade mot slutet av utdelningen försjunkit i en enda stor romans ihop med sin yxa. Han satt med sitt huvud lutandes ömt och varmt mot yxhuvudet och hade snudd på somnat mot yxas blad.

Thompa däremot… han satt på juldagens frukost mitt emot mig och tittade rakt in i mina ögon. Han såg så där lite pillemarisk ut, studerande, nästan liksom kär. ”Vad är det?” undrade jag och tänkte: säg det säg det… säg att jag är, ditt allt. Sötast, gulligast, bäst, finast… säg det. Please, blygs inte…

”Jag ser inget genom mina glasögon längre, å jäklar vilken repa jag har fått, dags att byta ut nu.” (Ridå ner).

En av julklapparna blev varsin syskontröja, tryckt av Spreadshirt, uppstyrd av julmor utifrån en stulen idé.

Svenska folkets årets julklapp 2015 blev däremot robotdammsugaren. Något säger mig att det andas passivitet här. Året innan var aktivitetsarmbandet årets julklapp. Vad kan ha hänt från ena året till det andra? Övriga år dessförinnan var det råsaftscentrifug, hörlurar och matkassen som toppade klappinköpen.

På senare delen av 80-talet var det bakmaskinen, videokameran och wokpannan som var årets julklappar. På 90-talet gällde CD-spelaren, TV-spelen, mobiltelefonen, internetpaketet, dataspelen medan det på 00-talet var DVD-spelaren, verktyg, kokböcker, platt-TV:n, pokersetet och ljudboken bland toppönskningarna. Samtliga produkter är sådana som sålts i stort antal precis innan jul, som skvallrar om ett nyväckt intresse samt representerar samtiden.

Nyår firade vi ihop med Schönings och vår nyinköpta Crock*Pot gryta. I den gjorde vi högrevskött som efter nio timmar i grytan hamnade mellan två hamburgerbröd. Förrätten fixade Henke; bland annat ugnsbakade chevrebröd. Tre skumpor gick två, två exploderade helt av egen kraft och efterrätten var klassikern glace au four.

Och här är årets julkort. Taget på Gardasjön och arrangerat på Fortvägen. Från värme till kyla. För den kom. På juldagen ihop med ett lätt snöfall som la sig och fick ligga kvar.

Så här efter jul när det börjar ljusna och lacka mot beach 2016, vad passar inte bättre då än att återigen ta nya tag med rätt och fel då foderluckan öppnas? Vi inleder årets parbantning för att få ner vikten ombord. Listen up!

Ät minst fyra till fem smårätter per dag och gärna 2-3 äpplen som hjälper till att eliminera fett. Hoppa aldrig över frukost och middag! Drick två liter vatten per dag, ta bort salt och raffinerat mjöl samt givetvis godis och annat njutbart som hör till livets goda. Motionera regelbundet, bara genom att promenera 30 minuter per dag förbättrar du din hälsa avsevärt. Som en extra detalj, kan du gärna ta del av dessa sju livsmedel som bränner bukfett och förhindrar att fett ansamlas. Ta del av alltså, inte nödvändigtvis äta. Man väljer själv: äpplen, bananer, selleri, skaldjur, avokado, körsbär, tomater. Slut på listan.

Vi avslutar 2015 års blogg med ett citat av Bryan Adams: ”Det finns inget recept på framgång, så det är bara att göra sitt bästa så länge.”

Med de orden välkomnar vi nu nästa år. 2016, here we come!