Jag blev avsläppt av en taxi utanför en stor tegelbyggnad någonstans i England. Färdvägen hade varit lite av ett kaos med evinnerliga vägbyten så jag hade ingen rimlig chans att lokalisera ens ungefär var jag befann mig. Det enda jag visste var att jag skulle till högstadiet på en skola för att vara lärare där. Rimligtvis behövde jag ta mig in i byggnaden, leta upp någon av lärarna och ett gäng elever i lämplig ålder. Jag hade tur. Det första lyckades jag med direkt. Jag hittade en dörr och klev rakt in i en trång korridor. Luften där var så fuktig och doftande av allt mellan himmel och jord, mest hormoner och parfym, att jag kände mig säker på att jag hamnat rätt. Ingen såg mig, ingen hälsade och ingen lärare fanns i krokarna så jag insåg snart att jag behövde ta mig vidare i byggnaden.
Jag hittade en dörr till vänster som ledde mig in i en ny korridor därifrån det hördes röster. På en lång rad, par om par, kom lärarna gående i ett taktfast tempo. I tur och ordning när de passerade, hälsade de med en diskret nickning åt mitt håll och jag kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle få stopp på dem. Jag hade ju ett helt batteri av frågor att ställa innan lektionerna skulle börja. Jag hakade på tåget mot slutet och började prata med den som såg vänligast ut. ”Hello, I´m from Sweden, I´m supposed to teach here but I don’t know whom or where and what subject. Not even if I am on the right place on earth or nothing but here I am and I follow your line. Thank You.”
Snart därefter satt vi alla i en jätte-aula och deltog som publik i en sång- och dansshow som varvades med prat och diskussioner. Jag tittade mig runt och varenda en i personalen hade en guldig överdel på sig. I brist på guld hade en och annan gult men det låg helt klart en tanke bakom och var långt ifrån min egen outfit. En blårandig tröja. Jag var fortfarande en outsider. Strax senare fick jag reda på att vi lärare skulle rida. Alla fick varsin häst, så även jag. Och helt plötsligt och alldeles otippat kunde jag rida. Ibland med tömmar och ibland utan.
Vi red på ett långt led och hej vad det gick. Jag red bakom min syrra och hon satt som en pösmunk så jag ropade fram till henne att hon skulle sträcka på sig och svanka mer. Hur jag själv satt såg jag givetvis inte men det kändes bra. Vi red in i hus och ut ur hus, uppför trappor och genom nya hus och nya rum. Jag kom lite efter och tappade kontakten med hästen framför. Vi red uppför en brant trappa och min häst var jätteduktig. Det blev trängre och trängre och jag ropade framför mig: ”Am I on the right way, is it possible to get through here?” och jadå, fick jag till svar. Det var bara att rida på. När min häst kommit fram till ett utrymme, så trångt att den försökte pressa sin mule genom hålet, insåg jag att det nog ändå var fel. Om inte mulen kom igenom, hur skulle hela hästen komma igenom då? Och hur skulle jag, som satt högst där uppe på hästryggen, kunna ta mig igenom? Jag var väl ingen neutrin heller?…
Det finns många olika typer av reaktioner då det skapas något. Exempelvis snabba reaktioner då bollar ska fångas eller arga reaktioner då gräl utbryter. Skilsmässor kan bli resultatet av mellanmänskliga reaktioner och klåda eller rodnad kan bildas av allergiska rektioner. Men så finns det också kärnreaktioner i solens inre. Det är då neutriner skapas. Det flesta av dem bildades vid Big Bang och de finns i ett galet stort antal. Samtliga bombarderar jorden konstant. Varje sekund drar tusentals miljarder fjäderlätta neutriner rakt igenom våra kroppar med ljusets hastighet. De fortsätter sedan sin färd genom golvet, marken och jordklotets inre, innan de kommer ut på andra sidan. Där far de genom Vintergatan och ut i den eviga och tomma rymden utan att stoppas på vägen. Just den möjligheten fanns inte för mig där högst uppe på hästryggen, helt säkert.
Då vet vi det, miljarder neutriner strömmar genom våra kroppar varje sekund, fast det är ingenting vi tänker på. Forskare däremot, de tänker på sånt. Men de bekymrar sig samtidigt över att så många neutriner försvinner. Alltså, så jobbar de. Först hittar de något som i egentlig mening inte finns (eftersom de inte syns) och sedan undrar de vart det försvinner som inte syns. I ärlighetens namn… hur vet de att något försvinner som inte syns, känns, hörs eller går att ta på? Jo för att det finns teoretiska beräkningar som säger att av det totala antalet neutriner som skapas i atmosfären, så saknas upp till två tredjedelar i mätningar på jorden. Och inte nog med det, Forskarna bestämmer sig också för att fånga in det där som inte syns och därför kanske inte finns och knappt ens går att fånga. Och de lyckas!
Solneutrinerna har gäckat forskarna sedan slutet av 1960-talet men plötsligt en dag lyckades två forskare stoppa de svårfångade neutrinerna för att göra sina neutrino-observationer. Japanen Takaaki Kajita och kanadensaren Arthur B. McDonald har nu alltså upptäckt att neutrinerna under sin färd helt enkelt byter identitet och skepnad. Forskarna avslöjade solneutrinernas förvandlingsnummer genom att de mätte den totala mängden neutriner som kom från solens riktning och jämförde sedan resultatet med hur stor andel som bestod enbart av elektronneutriner. Man misstänker nu att konststycket de utför är svängning, så kallad oscillation, något neutrinon bara kan utföra om den har massa.
Det finns tre olika neutrinofamiljer: elektronneutriner, de som bildas i solen samt myonneutriner och tauneutriner. Tidigare forskare har bara letat efter var och en av dem, men inte förstått att de som startade sin resa som elektronneutriner, senare omvandlats till exempelvis en myonneutriner på sin väg mot jorden. Solneutrinerna byter alltså identitet och har lurat flera decenniers partikelfysiker som nu först börjat få klarhet i var elektronneutrinerna egentligen tog vägen. Alltså tänk som om Martin Emtenäs ska studera sandfärgade kameleonter i öknen och hittar 25 stycken. Dessa springer som tokar till stäppen för att svalka sig i skuggan av en massa gröna buskar där. Och Martin springer efter. När han kommer fram undrar han var de 25 sandfärgade kameleonterna tagit vägen för det enda han ser är 25 gröna. Tänk dig att han jobbar så i decennier utan att förstå vart de tagit vägen? Men så skulle Martin inte göra. Så klart, men så har han ju inte fått Nobelpriset heller. Än.
Detta betyder i sin tur att neutrinerna har en massa. Tvärtom mot vad man tidigare har trott. Den standardmodell av materiens innersta som använts i drygt 20 år måste göras om eftersom den till synes enkla neutrinon har visat sig vara en mycket mer komplicerad partikel än vad man någonsin förut har trott. Upptäckten får stora konsekvenser för partikelfysiken. Trätoämnet angående om neutrinon har massa eller inte har nu nått sin ände och det belönades med ett nobelpris i fysik. Prissumman på åtta miljoner svenska kronor, delas lika mellan pristagarna. Fysiknörden William Benckert från Täby fick äran, i uppdrag från Nobelmuseet, att komponera en tolkning av årets Nobelpris i Fysik. Det blev så klart en elektronisk låt. Alla priser har faktiskt fått en egen låt men Fysiklåten kommer från Täby.
Nu har ett helt nytt forskningsområde öppnats för neutrinoforskarna och eftersom de numera vet att neutrinerna har en massa, vill de förstås veta hur mycket de väger. Indikationer finns, som säger att det finns lika mycket massa i alla universums neutriner som i den synliga materien. Att alla universums små fjäderlätta neutriner skulle kunna väga lika mycket som universums samlade trupp av galaxer. Om man ska lyssna på professorer i experimentell astropartikelfysik alltså. Men jag kollar nog hellre på Emtenäs.
…MEN, precis där vaknade jag ur mina drömmar som innehöll funderingar kring hur jag skulle komma fram i det trånga utrymmet där jag satt på hästryggen. Klockan var strax före halv tio på morgonen, eller förresten… var klockan verkligen halv tio… kan man lita på det?
Januari börjar som bekant alltid med en massa fyrverkerier, både sådana som syns och hörs men också dem som inte syns. Vackert och underhållande men rena mardrömmen för många. Exempelvis för djuren, för de som upplevt krig och för kineserna som inte bara tillverkar pjäserna, utan sprängs i luften med jämna mellanrum där i fyrverkerifabrikerna. Jag gillar det inte alls, det smäller och skapar kaos, man tröttnar fort. Får ont i nacken och det blir mycket att städa upp efteråt. Den här bilden som tagits över Europa just vid tolvslaget, är i sig ett fyrverkeri. Något att ha som fondvägg här hemma och duka vid när nästa nyårsafton kommer?
Januari inte bara började, den passerade också. En månad då man bara undrar; vad finns det att göra? Svaret är: Inte så mycket. Kylan kom strax efter jul och kämpade på med som mest arton minusgrader. Några snöfall och lite pulkkörning på det. Men i slutet av månaden var mest bara grus och några isfläckar kvar. Här deppar ingen för det och de snöskottningsprotesterande grannarna, som envisas med att upphöra sitt skottande utanför vår dörr (trots att vi delat upp veckorna), de får lägga sin energi på något annat i stället. Stackars dom.
Vi lägger i stället vår energi på gymmet. Actic är fortfarande livets viloplats och dit tar vi oss flera gånger i veckan. Vid ett av passen, på fredag förmiddag, gör numera mamma sällskap. Hon går då en cirkelträningsrond med andra seniorer och de är urstarka! Någonting annat som är urstarkt är att jag påbörjade del fyra i Köttrymdsserien den 28/12 och skickade den på tryck den 24/1. Det är hyfsat produktivt. Och Thompa har varit på F18-möte för han är mycket mer seriös än jag som bara varit på väninnemöten. Fikat med Carina, haft kafferep med några jobbisar och ätit hamburgare med före detta jobbisar. Jag har så många fina tjejer omkring mig och under tiden får Thompa som sagt gå på F18-möten. Nån måste ju göra det också. För att jämna ut det hela lite var vi på restaurang ”Knut” och åt sån där rackarns god måndagspalt igen.
Vi hade också en trevlig kvällsföreläsning på jobbet, med Jan Gunnarsson. Han pratade med oss alla om något så viktigt som bemötande. Ett öppet, välkomnande och inkluderande bemötande. Om värdskap, service, ledarskap och samverkan. Han uppehöll sig mycket kring medkänsla och kommunikation och han fick oss alla att skratta så där riktigt från både magen och hjärtat. Det var mycket igenkänning… eftersom man är människa liksom. Gunnarsson bidrog med en del nya perspektiv och insikter och ville ge oss känslan av stolthet över dem vi är och det vi gör. Och hur mycket vi kan bidra med för andra. Han ville få det till att de som lever välkomnande och öppet verkar lyckligare än de som inte gör det. Han jämförde och värderade sju grundläggande karaktärsdrag så här:
- Tjänande före egennytta
- Ansvar före undvikande
- Helhet före delar
- Omtanke före likgiltighet
- Kunskap före arrogans
- Dialog före konflikt
- Glädje före tungsinthet
En viktig anledning till det lidande och den disharmoni vi upplever i världen runt omkring oss är att många människor inte välkomnar sig själva menar Gunnarsson. Och han fortsätter: ”De är inte tillfreds och i harmoni med sina liv. Med det de har, med det de är eller med det de gör. Att vara otillfredsställd är inte något som bara stannar inom oss själva utan påverkar våra handlingar och sättet vi förhåller oss till andra. Att välkomna sig själv är att vara en god vän med den varelse man ska leva varenda sekund av sitt liv med. Att välkomna ”sitt” själv är att vara i kontakt med sitt grundläggande goda, omtänksamma och generösa. Att välkomna sig själv handlar om att vara sann mot sig själv och det vi värderar. Att inte sälja bort det för något yttre som vi tror ska ge oss framgång. När jobbet eller uppdraget kostar för mycket, kanske vi ska välja att vara sanna mot oss själva och tacka för oss?” Så sa han där vi satt, alla jobbisar tillsammans och det finns en anledning till att jag fetstilat en mening.
Han pratade om turkosa människor som är i ett naturligt, vänligt, tacksamt och välkomnande tillstånd och de gråa som är giriga (och griniga), misstänksamma och exkluderande. Citat:
”Tänk om det är så”, sa han. ”Att varje morgon när jag kommer ut i badrummet så ligger ett val och väntar på mig på bänken i form av två par linser; de grå och de turkosa. Att välja de grå är ibland inte så svårt. Det finns mycket grått i tillvaron. Härom morgonen vaknade jag till radionyheterna. »Detta är rubrikerna: Nattsvart på börsen och snart är vinterkräksjukan här igen.» Jag väckte hustrun och frågade henne om hon visste vad som hänt. »Nej, vadå, vad har hänt?» undrade hon yrvaket. »Jo», sa jag som allvaret självt, »de säger på radion att vi alla kommer att bli ruinerade och sedan kommer vi att stå och spy!»
Men så ligger det ett par andra linser där på bänken. De turkosa. Och det fantastiska med att sätta i dem är att allt blir turkost! Till och med surgubbarna på tåget som sitter och muttrar »hur svårt kan det vara» när det är en halvtimmes försening. För varför ska man leva livet som en gnällgubbe eller gnällgumma? Att kritisera och klaga är väl bra att vi gör, men att gnälla?”
”Vill man leva i en turkos värld är det ju så mycket enklare att sätta in de turkosa linserna än att köpa all grön och blå färg som finns, blanda dem och försöka sig på att måla allt och alla i turkost. Världen därute är ofta grå. Att välja de turkosa linserna är ett bra sätt att välja att leva ett liv med glädje och kraft och att bidra till en värld där människor känner sig väntade och välkomna.”
Det hela rundades av med att prata om vikten att vara närvarande och lugn. Han pratade mindfulness och meditation. Det som står i vägen och skymmer sikten för det turkosa är sådant som sömnbrist, ohälsa, negativ stress, oro, rädsla och det stora egot. TACK Jan Gunnarsson!
Så till någonting helt annat. En liten rapport om när lantisarna lämnade förorten. ”Ta den sista vagnen”, sa Thompa när vi skulle tajma samma T-banetåg på T-centralen. ”Nemas problemas”, svarade jag. Jag skulle hoppa på tåget i Mörby och väl där uppstod ett litet problem. Med hjälp av det stillastående tåget kunde jag inte avgöra vad fasen som var just fram och bak… och i sin tur den ”sista vagnen”. Det fanns inga ledtrådar att gå på så jag tog sats mot den ände som troligast var slutet på tåget om det inte var tänkt att köras in i bergväggen. Nåväl, tänkte jag. Det löser sig. Så fort tåget startade var spekuleringarna över och teorierna bekräftade. Det åkte precis åt det håll jag inte trodde. Jag hade alltså hamnat längst fram i tåget.
Med SMS-kontakt gjorde vi därför upp att träffas på T-centralens perrong i stället. Tåget kom fram och jag gick hela perrongen bort till den ände som var slutet på tåget. Telefonen ringde. Fråga: ”Var är du?” Svar: ”Jag står på perrongen.” Fråga: ”Vilken perrong då?” Svar: ”På T-centralen.” Fråga: ”Okej, men var där? Vid trappan eller?” Svar: ”Ja, alltså ända borta i slutet av perrongen, det som är längst bak på tåget.” Fråga: ”Men det är inte möjligt. Där står ju jag också, står du verkligen vid Fruängen-/Norsborgslinjen?” Svar: ”Ja.” Fråga: ”Längst bak?”. Svar: ”Ja, alltså det som är längst bak på tåget när det kommer in.” Tystnad… tystnad… Insikt: ”Jaha, det är visst jag som står längst fram, vänta jag börjar gå nu, jag kommer!” Telefonen ringde: ”Hallå, Hallå? Hallå! Hallå!?!” Svar: ”Flås, flås, tystnad”… Troligtvis en fickringning.
Vi gick på Ramblas på Mariatorget och åt kalasgoda tapas. Till det drack vi Sangria, en stor kanna. ”Nu äter vi länge.” ”Jaaa!” Vi skulle senare gå och se föreställningen ”Ägd” Med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström på Rival. Vi åt och njöt av allt det goda, vitlökssmakande, smarriga. När klockan var 17:40 ville jag bara checka av tiden. Fråga: ”Var det halv åtta eller åtta?” Svar: ”Åtta tror jag, jag ska kolla.” Tystnad… tystnad… ”Oj, nej, det var visst klockan 18 (nervöst skratt) nu har vi nog lite brådis, ursäkta, kan vi få betala?” … Men vi hann och föreställningen var på topp. Och vi med!
Återkommer här till frågan huruvida man kan lita på att klocka verkligen är det den visar? Sedan alltfler blivit med iPhones har många av ”min-klocka-visar-… din-klocka-går-fel-… då-har-vi-olika-tid-diskussioner nästan försvunnit. Tiden för att lita på vad klockan är slagen har äntligen kommit och Shakespeare hade fel i första akten av Hamlet: ”Ur led är tiden. Ve att jag är den som föddes att vrida den rätt igen.” Det var faktiskt inte han som lyckades vrida tiden rätt, utan först var det Telegrafverket, sedan Fröken Ur och nu Steve Jobs som lyckats bringa ordning i tiden. Eller?
Fröken Ur är en institution. Trots det känns hon så bekant, ja snudd på personlig efter flertalet kontakter genom åren. Redan 1916 fanns en manuell tjänst och då var det telefonister som läste upp rätt tid för den som ringde. I början av oktober 1934 infördes tidsupplysningen som en tjänst via Telegrafverket. Så den automatiska Fröken Ur har hängt med ett tag nu. På bilden syns tre gånger fröken Ur. Ebba Beckman 1968-2000, Eva Ulvby 1934-1956 och Berit Hofling 1956-1968.
Året 1977 var den absoluta peaken på Fröken Urs karriär då hon fick 65 miljoner påringningar. Nu för tiden finns det klockor överallt och de flesta är bärare av en iPhone. Så då behöver man inte störa Fröken Ur så ofta längre. Men hon får vara kvar och det görs fortfarande cirka 2700 påringningar per dygn. Många av kunderna är synskadade.
Ingenjör Ahlberg som stod bakom tekniken med talapparaten förklarar hur det hela fungerar: ”Bärare av de olika intalade orden äro sammanlagt sex runda, plana filmskivor. På dessa ha de olika orden fotograferats på samma sätt som på en vanlig ljudfilm. Varje ord får därvid utseendet av ett mörkt tvärstrimmigt cirkelrunt spår på filmskivan. För 24 timmar fordras 2 sådana skivor, vilka hava var och en 12 ljudspår innanför varandra. De 60 minuterna äro uppdelade på tre filmskivor om 20 ljudspår, och de 60 minuterna äro uppdelade på tre filmskivor om 20 ljudspår och de 6 sekundorden ’och noll’, ’och tio’ etc t.o.m. ’och femtio’ äro intalade på en skiva.”
Skivorna är sammankopplade med en lampa som belyser ljudspåren. Det ljus som släpps igenom fångas upp av en fotocell. Det är spårets bredd som avgör hur mycket ljus och ström som släpps igenom. Strömmen kopplas till förstärkare och går ut i telenätet där det omvandlas till ljud i uppringarens telefon.
Sveriges Tekniska Forskningsinstitut hade ansvaret för den svenska standardtiden och egna atomur länkade till andra atomur över hela världen. Därmed säkerställdes att även Fröken Ur angav rätt tid. Detta med en noggrannhet med 0,1 sekund. Numera sköts detta med hjälp av datorer, både inspelningarna och övervakningen. Signalerna går analogt igenom systemet ända fram till omvandlingen just då de ska ut på telenätet. Däremot skickas de ut 20 millisekunder i förväg eftersom det finns fördröjningar i nätet. Systemet är sårbart och ett helt vanligt serverstrul kan ställa till så att både minuter och timmar blir fel. Det finns buffertkretsar på vägen, som inte gör det helt säkert att veta när signalen går ut ur digitaliseringen i datorn. Men att digitalisera hela systemet är inte ekonomiskt försvarbart än. Så helt rätt går inte Fröken Ur och alldeles bombsäker på tiden i mobilen kan man inte heller vara. Med all modern teknik som står oss till buds, tvingas vi lik förbannat att konstatera att tiden är ur led. Och att Hamlet hade rätt.
GRYMMA gänget sjunger Adeles ”Hello”
Och efter det säger vi Hejdå!
Det var roligast på slutet och råttan var sötast. Tror jag fastnade med nosen