Det kan vara bland det värsta inköpstillfället man kan hamna i. Det där när man bestämt sig för att placera sin vinterglåmiga kropp i ett provrum med speglar från golv till tak, framför bakom och på sidorna. Själva beslutet har föregåtts av veckovisa förberedelser inför det som komma skall. Och säg nu inte: Guuuud vad du överdriver, hur självupptagen får man vara? Tänk på mig med mina eksem och jag som är dubbelt så tjock och jag som är jättegammal och tänk på alla utan armar och ben, på de som inte ens har pengar till en bikini, de som svälter, sitter inlåsta, bor i en kartong eller befinner sig i krig… För inget av det det hör hemma i bikinideppen. Var och en har sin verklighet och att prova bikini är bara fruktansvärt okul, punkt slut. Som väl är händer detta inte särskilt ofta eftersom det går många år mellan inköpen. Senast det höll på att ske räddades jag av Idas toppenfina bikini som jag fick ta över och som jag faktiskt trivdes i.
Att prova ut en bikini är inte bara det visuellt mest besvärande ögonblicket man kan hamna i utan också det mest tekniska. Man är ju inte storlek 38 all over. Förr köpte jag gärna 38-40 (eller medium) i byxdelen och 36 (eller small) på bh-delen. Men man kan inte vara säker, kroppen förändras… Det betyder att om man hittar fyra olika varianter på toppar och lika många olika byxor (vilket är lätt gjort) behöver man ta in åtminstone 16 delar i provrummet. Två i varje storlek. Och alla vet ju vilka sorts galgar som gäller för att sätta tillbaka alla sexton delar igen. Det är minst en halvtimmes jobb bara det. Efter ett evigt provande och till stor förvåning fick jag nu swoppa storlekarna till 36 nertill (eftersom jag hittade en så töjbar och fantastiskt stooor och praktisk byxa) och 38 på överdelen. Det beror inte på att jag fått en svulstigare byst, utan med åren har jag lagt ut över ryggen. Kanske på grund av träning, kanske på grund av segling, kanske på grund av festligt leverne. Men för att det skulle bli klargjort fick jag klä på mig alla kläder, hänga ut det provade i butiken, hämta en ny laddning toppar och byxor och köra allt en vända till. Så svaret är: ”JA!” Att prova bikini är en hemsk upplevelse. Just för att vi lever i ett rikt i-land där inga övriga större bekymmer finns.
Kommer det att behövas någon bikini i år då? En fråga som är både smärtsam och spännande att tänka på. Tänk om vi har längtat sedan i september, lidit hela långa vintern och huttrat in våren, bara för att fortsatt behöva klä oss i regnkläder och långärmat? Under maj hade vi i alla fall två riktigt härliga varma bikiniperioder. En redan vid Kristi Himmelfärd, då man kunde sitta ute i solen med en bok, grilla på kvällen, äta middag ute. Eller då vi efter att ha skurat, vaxat och polerat båten… glidit ut i Kyrkviken med lite mat och fika…25-30 grader i luften… solat igen, läst ännu mer, polerat som tusan och fiskat lite.
Klockan 13.49:
-Ska se om jag kan få nån liten fisk nu då.
-Men va faan vilket trassel! Jag förstår mig inte på dom här rullarna.
-Nu ska vi se här…
-Men vad fan gör jag? Jag rullade tydligen åt fel håll.
-Äh vad faan då, jävla skitsystem.
Klockan 13.56:
Spö ställs åt sidan.
Klockan 16.25:
Nytt försök.
-Fan, det var ju en fisk som hoppade…
Ett evinnerligt trasslande påbörjas med rulle och lina.
Så äntligen: ett kast, två kast, tre kast…
Klockan 16.29:
Ett sms avbryter de tillfälliga och mycket kortlivade framgångarna.
Klockan 16.50:
Efter sms:et blir det inget mer kastande…spöet ställs undan.
-Faan ta det här jävla skitspöet.
Ett skratt avfyras…
-Jag gråter bara, fan har aldrig varit med om att nåt sånt här har hänt. Så jäkla illa.
Olof Röhlander säger: ”Om någon på ett nedlåtande vis skulle säga att det du vill göra och tror på inte kommer att fungera och att du inte kan, då ska du tänka kuyashii”. Ordet är japanska och är ett uttryck för den knutna nävens filosofi. En del människor får kämpa hårdare för att visa att de duger, sådana som ingen riktigt trott på, som fått slå i underläge och som andra viskat om bakom ryggen. Det går säkert att finna en miljon orsaker till att människor inte klarar av saker. De kan vara för korta, för tjocka, för långsamma, för veka eller för trötta. Ha för dåligt med pengar, dåliga betyg, inte fått förutsättningarna, inte getts chansen. Tyvärr räcker inte ursäkterna till, eftersom det bara är struntprat, de betyder inte något. Det enda som spelar roll är vad du gör just nu och det bästa du kan göra är att motbevisa alla tvivlare. Kuyashii kan fungera som en rustning, ett välbehövligt skydd och ett svar på tal. När du annars hade stått mållös, förs tankarna istället in på det här ordet. En vilja att visa att det går, en vilja att visa att du visst kan. Så K u y a s h i i alla fiskjävlar. Nästa gång min man fiskar, så nappar ni. Även om han knappt doppat ner kroken, om rullen rullar åt helvete eller om allt trasslar, så NAPPAR ni. Är det förstått?!
Innan vi kom så långt som till att putta i båten, hade vi en städdag på båtklubben. Det gick till så att alla städade i maximalt en timme, innan grillarna tändes och alla köade upp för vårstädningens obligatoriska hamburgare inklusive ett glas rött eller en bärsa. Ingen var egentligen där för att städa. Alla ville ha hamburgarna, alkoholen och brieosten. Till saken hör att jag själv inte städade ens en timme, faktiskt inte ens en kvart. Man skulle kunna säga att jag inte ens var på plats. Jag var i stället på ett helt annat ställe, nämligen på en kvällsaktivitet på skolan. När jag var klar där, hämtade Thompa mig så att jag kunde få den där hamburgaren och glaset med vin. Fast ”vi” hade städat duktigt och båda behövde inte… Nåväl, efter den så kallade iputtningen av båten, som gick förvånansvärt enkelt och till och med, men en motor som startade på ett kick, körde vi en kort sväng. Vi bara tittade på varandra och undrade vilket slags djävulskap som egentligen var på gång.
Svaret fick vi nästa gång vi kickade igång motorn och efter Kyrkviksmyset återkom till bryggplatsen på båtklubben, då en liten kladdig klick olja syntes i botten av motorrummet. Några dagar senare hade klicken fått sällskap av nära nog fyra liter olja, också det i motorrummet. Så numera vilar SCANDalen i herr Frödins händer. Vi höll våra tummar och knöt våra nävar för att det inte ska vara en allvarlig åkomma, men domen kom. Båten hade fått magsår, motorn hade rostat. Det var så att säga rost i maskineriet, ett knytnävsstort rosthål i botten på motorn. Skit också. Då var det bara att ta upp båten, demontera drev och propellrar och ställa upp den på verkstad.
Endera är det båten, eller så är det vi som i det uppkomna läget behöver insupa lite lustgas. Eller är det eventuell bara jag som behöver nu när tandläkarbesöken har startats upp igen. Nu är det en tand i överkäken som likt dem i underkäken gått samma öde till mötes som tjälsprängd asfalt. 80-tals amalgamet spränger tänder på löpande band och i ett försök att slippa rotfyllningar kapas sedan en tid tillbaka tänderna som sedan läggs igen med porslinskronor.
Att meka med tänder och att till och med dra ut tänder är smärtsamt. I mitten av 1800-talet levde en man vid namn Wells som trodde sig ha hittat något som kunde döva smärtan. Det hela började med att han demonstrerade lustgas på en show i USA. Tricket gjorde succé och den som ville, fick gärna inhalera lustgasen. Då upptäcktes att den som blivit påverkad av lustgasen inte kände smärta. Efter föreställningen begav sig Wells till en av sina tandläkarvänner. De diskuterade möjligheten att använda lustgas, eller så kallad dikväveoxid, på sina patienter. Wells och en vän bestämde sig för att börja experimentera med lustgas redan nästa dag. Medan Wells var påverkad av lustgas, drog vännen ut en visdomstand på honom. Wells kvicknade till inom loppet av några minuter. Han hade inte känt någon smärta under ingreppet. Narkosen var upptäckt. Det dröjde inte länge förrän Wells började experimentera på andra. Hans vision var en smärtfri tandvård och han såg ingen anledning att hemlighålla eller patentera sin upptäckt. Han reste runt till de fina universitetssjukhusen för att demonstrera sin upptäckt för en del av den tidens medicinska elit i USA.
Wells hade svårigheter med att dosera lustgasen men demonstrationerna fortsatte och en läkarstudent lät Wells dra ut en tand på honom. Läkarstudenten hade visserligen inhalerat lustgas men skrek till av smärta när Wells skred till verket, vilket gjorde att lustgas i narkossyfte avfärdades som humbug. Wells blev utskrattad och hånad av åskådarna. Trots att han vid senare tillfällen kunde bevisa lustgasens användbarhet som narkos fick varken han eller narkosen det erkännande han önskade. Detta tog honom så hårt att han gav upp sin medicinska karriär. I Storbritannien började läkare använda kloroform för att söva patienter inför operation. Uppmuntrad av att narkosen vann alltmer mark inom flera olika medicinska fält återupptog Wells sina experiment. Under en kortare period, och väl hemma i USA igen, inhalerade han kloroform dagligen. En dag utvecklade han ett delirium och ställde till det för sig så illa att han hamnade i fängelse. Han kände så stor skam över det som inträffat att han tog sitt liv. Ironiskt nog genom att en sista gång inhalera kloroform och att därefter skära upp en artär i benet. Det tog ytterligare 20 år innan han fick återupprättelse som upptäckaren av narkos.
MASSOR med kul saker har hänt i maj. Vi har till exempel besökt vårt finkalasfik på Norr Mälarstrand, alltså Mälarpaviljongen, som öppnade i början av månaden. Där tillbringade vi en skön eftermiddag ute på den gungiga pontonen på böljan den blå, bland bullar, bögar och blandade skratt. Så himla mysigt. Manne, Jim och vi tittade på Schlagerfinalen ihop, en kväll som även detta år startade på en av våra kvarterskrogar. Först mat på The Public och sen efterrätt på hemmaplan. I år var det ovanligt många bra låtar och Sverige-Frans kom på femte plats.
Vi har firat Mia som märkligt nog blivit 54 år. Syrrebyrran som alltid varit 18 månader äldre än mig har plötsligt dragit iväg. Hon hade lagat chili och hällt upp vin, köpt glass och kokat kaffe. Hon hade därtill gjort ett mycket underhållande Kahoot-quiz om sig själv och vi tävlade i lag som vanligt och det var äran som stod på spel. Jag och Ville ledde länge, länge tills Ida och Gösta knep de sista poängen. Och lill-Ville som ska konfirmeras i augusti har därför behövt gå på tiotalet gudstjänster under våren. Konfirmanderna har också blivit inbjudna till olika event innan lägerstarten.
På ett av dessa event blev även föräldrar inbjudna och det var när fem musiker ur Täby församlings musikalgrupp dammade av hela Pink Floyds dubbelalbum ”The Wall”. Platsen var Tibble kyrka, det hela var gjort på ett par timmar och det lät delvis riktigt bra. Dubbel-LPn som gick varm hemma i ungdomsrummet på 80-talet fick sig en liten renässans, so thank you for the music! Numera har jag lagt till en något udda notering i min kalender: ”Ville döps söndagen den 7/8 klockan 11:00.” På ett av lägrets besöksdagar kommer det att ske. Ser fram emot den stunden.
Vårruset har även i år gått som planerat. Vi fick ihop vårt sexpack som sprang i lite varierande tempo. ”Vi” är Lena och jag som sprungit sedan många år och hon hade sina kompisar med sig. Även jag adderade en kompis till gänget, närmare bestämt Anita, som snart inte bara är en kompis utan också en kollega. Igen. Vi har inte jobbat ihop på fem år men nu blir det dags igen! Anita och jag ska dela på specen på högstadiet från och med i höst vilket ska bli alldeles otroligt kul. Och vilken tid fick jag då i målgången? Jag har faktiskt ingen aning… detta sjuttonde vårrus. Jag masade mig nog runt på en halvtimme eller så. Glädjande var att goodiebagen hade ett innehåll i år. Efter all kritik.
Ytterligare skojsigt i vår: Vi har varit på vernissage. Tre före detta kollegor från Skärgårdsstadsskolan ställde ut sin keramik, sina fotografier och tavlor på Roddarhuset i Vaxholm. Vi tittade, fikade och handlade. Precis som det ska va´. Thompa och jag var där tillsammans med Anita och Robban och tanken var också att få lite tips inför vår resa till Österrike i sommar. Vi ska ju segla EM på Neusiedler See, en sjö vars omgivningar var Anita och Robbans hemtrakter för många år sedan. Världen är liten, nästan så liten att den får plats i ett vattenglas, i en ficka eller tydligen i en skärva av norra Stockholm. Vi kommer att få massor av tips på vad vi kan göra om vi inte seglar varje dag. De har återkommit dit många gånger och hade nog åkt till trakterna även i år om det inte var för andra utlandsplaner.
I maj har vi också haft superfin, rolig och lyckosam segling så långt. En av klubbtävlingarna, den så kallade Majblomman, kördes, och det var fem Hobiesar på startlinjen. Det var en kul segling särskilt som Leff satt i startbåten. På inget annat sätt kan man knipa förstaplatsen vilket vi passade på att göra denna dag.
Nästa tävlingschans var Lidingö runt. Vi körde med Vipern även i år och flerskrovsstarten med 23 tävlande båtar var första startgruppen. Det var undanvindsstart och vi tog täten över mållinjen i de rejält byiga busvindarna (det är vi med den röda gennakern på bilden nedan). Vi drog iväg men strax senare tog det stopp då en stor Silja-färja kom in för att lägga till i Värtahamnen. Bakom den uppstod ett vakuum av vind och strax efter kom ett par rejäla knuffar. I en av dessa åkte vi omkull och jag som stod i trapets for iväg i en vid båge och landade framför båten. De andra startande kom snart ikapp och innan vi hade fått upp båten igen låg vi jämte de sista i vår startgrupp. Ingenting hade gått sönder i vurpan så det var bara att skota hem och fortsätta. Inom en dryg halvtimme hade vi seglat ifatt några platser och snart låg vi som tredje båt mot mål. En position som vi också behöll genom alla slag i Askrikefjärdens kryssvindar.
Vi kom 3:a i klassen och 39:a totalt av 226 båtar. Så jäkla nöjda, med så blåslagna ben och så stukade fingrar tog vi oss runt ön på 1 timme och 58 sekunder (snabbast hittills för oss). Tredje pris var ett presentkort på 250 kronor på båttillbehör vilket omvandlades till gasttillbehör… ett par Pelle P-shorts).
Dagen efter var det återigen Hobie-segling, denna gång Booregattan. Trots att ingen först hade anmält sig gav tjat resultat och det blev slutligen 9 båtar på startlinjen. Fyra race då vindarna i de tre första var ganska tama ända till sista racet då det brallade i lite mer. En fantastisk seglingshelg som man nästan blev lite ”hög” av. Varje gång vi är ute lär vi nytt, upplever nytt och kommer på vad som funkar och inte funkar.
En del av alla tävlingar under ett år samlas i det som kallas för svenska Hobie 16-cupen. Har man deltagit med flit och resultat i de lika tävlingarna kan man vinna cupen. Efter lite sammanräkningar nu i dagarna visade det sig att Team Windrike vann cup-priset även i år. Så den lille snedseglaren får bo hos oss ett år till. Det här var fjärde gången vi tagit hem honom. 2009, 2013, 2014 och 2015. Well done!
Det är som sagt oerhört mycket på vårkanten och särskilt i maj. Mycket är kul men det finns också många olika projekt och ”måsten” som ska huggas tag i. I tron om att allt behöver iordningsställas inför sommaren, känns det som om man behöver en adhd-diagnos för att få energi till allt. Hur hårt man än slår på reservkraftverket, så viftar man ändå bara runt i allt. Men så länge det är 17-23 grader varmt och solen skiner så viftar jag gärna på. Det enda trista är att maj passerar så otroligt fort.
Röhlander pratar inte bara om kuyashii. Han pratar också om att dra i snöret när det blir för många måsten. Han brukar ställa sig frågan: Hur mycket frihet kostar det? Det är väldigt klokt tänkt. Innan man tackar ja eller bokar upp sig behöver man köra det hela genom någon slags kvarn ett extra varv, allt för att inte förhandla bort sin frihet. Det finns inga löften, inget guld som glimmar tillräckligt förförande för att det ska vara värt att sälja bort det man tycker är viktigt. Frihet är väl ändå det som är viktigast, det finns inget annat.
Såååå herr och fru Windrike, boka inte för mycket nu för då blir det snabbt oktober igen. Njut i stället för var dag. Kanske först och främst av WILDWIND, elva dagar kvar!
