Alldeles i början av månaden var vi bjudna på en 110-årsfest i Tumba kulturlokal. Men innan vi hittade fram till festen tog vi en liten titta-runt-runda i trakten. Vi kom då fram till ett klassiskt brukssamhälle inklusive museum och café. En sån där plats där gräsmattorna doftade, grusgångarna knastrade och ett litet vattendrag porlade. Stora lokaler låg i anslutning till idyllen. Massivt inhägnade, alltså av flera lager staket och taggtråd och gallerförsedda fönster. Va? Ligger det en anstalt här? Ett fängelse mitt i idyllen? Men så kom vi på att här handlade det nog minst om rymningar och mest om att hålla eventuella inbrott på minimal nivå.
Vi hade kommit fram till Sveriges näste för framställning av sedelpapper. Inte bara Sveriges förresten, eftersom det amerikanska företaget Crane & Co som tillverkar sedelpappret till amerikanska dollarsedlar, förlagt huvuddelen av sin produktion här. Tumba Bruk består av pappersbruk för sedelpapper och sedeltryckeri samt Myntverket i Eskilstuna. Företaget är leverantör av svenska sedlar och mynt till Riksbanken och har som sagt även en betydande export av sedlar och sedelpapper.
Vi lämnade bruket och anlände till festen där vi grattade de båda jubilarerna. Den ena, som var Thomas barndomskompis fru, fyllde femtio. Den andra jubilaren var hennes svägerska. Många människor var bjudna på kalaset och flera av dem var musiker, sångproffs, kördeltagare… kort sagt såna som gått på Adolf Fredrik eller musikutbildningar på högre nivåer precis som jubilarerna själva. Vilka vi än pratade med handlade samtalsämnena om musicerande, sång, instrument eller kompositioner.
Kalaset som var otroligt trevligt och spännande, gick i bufféns tecken. Alltså inte bara gällande det man åt vilket var en hemlagad fantastisk tallrik med mycket smakrikt. Utan bufféupplägget gällde hela tillställningen. Eftermiddagen var schemalagd och man rörde sig mellan olika lokaler. Man var i caféet, i foajén, utomhus eller i olika smårum runtom. I ett intilliggande musikrum hamnade jag, Thompa och ytterligare åtta stycken och prövade på yoga. Ett val vi gjort i förväg när vi tackade ja till festen. Man kunde också ha valt Zumba men vem vill gå på fest och bli svettig, tänkte i alla fall jag när vi satt där hemma och utförde valet. Vad Thompa tänkte vet jag inte, men anar ändå svagt att det kan ha funnits dubier beträffande taktkänsla och koordination med i hans tankegångar inför valet. Att jag för min del senare under eftermiddagen ändå skulle hamna i den svettigaste upplevelse ever, anade jag föga vid tiden för valet.
Så, efter en tallrik med kryddiga lammfärsjärpar, kinesiska kycklingspett, bulgursallad, picklad rödlök, spenat- och gorgonzolapaj samt Waldorfsallad gick vi raka vägen till yogalokalen. Fast det blev inte riktigt raka vägen vilket gjorde att vi kom in 10 minuter senare än de andra. Hand upp någon som kommit för sent till en yogaklass någon gång. Som upplevt hur det är att komma in i ett rum där drogande musik redan drogat deltagarna vilka blundar hårt och avskyr dem som inte kan passa tiden. Samtliga med sen ankomst stör, hur mycket de än försöker smyga. Vi skulle dessutom leta oss fram till två mattor allra längst fram eftersom just dessa var de enda som var lediga. Stela, mätta och med ömmande ryggar samt helt utan ungdomlig smidighet, satte vi oss med ett hårt pladask på varsin matta. Jag på den lila och Thompa på den gröna. Ingen kunde ha missat att vi därmed var på plats.
Men hur långt hade de kommit? Vad hade vi missat? Vi förstod ganska snart att någonting mycket väsentligt hade missats för yogainstruktören pratade om att hitta fokus och tänka på det tredje ögat. Fokus hade jag riktigt svårt att hitta till så där direkt och det tredje ögat… var skulle det kunna tänkas sitta? Jag förmodade att det var i pannan så för att snabbt vara på banan föreställde jag mig att det satt där. Jag försökte liksom kika på det lite inifrån, som om jag kunde titta runt inne i mitt egna huvud fast utåt då, och genom pannan. Jodå, var det inte så att det faktiskt satt ett litet öga där? Men man kunde inte så noga veta. Var Thompa hade placerat sitt tredje öga var jag ganska nyfiken… nej förresten sjukt nyfiken på att få veta. Tanken på det där tredje ögat uppmanades vi gång på gång att fokusera på.
Vi satte oss med korslagda ben precis som övriga i gruppen och informerades om att vi skulle koppla ihop tummen med pekfingret på vardera hand. Tummen stod för jaget och pekfingret för visdomen. Att koppla samman dem skulle anses vara mycket klokt. Denna fingerposition kallades för Gyan Mudra, tumme mot pekfinger.
Därefter deltog vi en övning som kallades ”tvättmaskinen”. Konstigt, jag trodde allt de flesta övningarna hette något som ujjayi, drishti, hatha eller pranayama. Denna övning gick ut på att vrida ryggen. Händerna på axlarna och underarmarna i 90 grader från kroppen OCH andas samtidigt. Nästa övning var ryggböjning. Händerna fortsatt på axlarna (fast hon sa ”armbågarna” vilket blev till ett inre fniss eftersom den ställningen är helt omöjlig att göra). Sedan skulle armbågarna – en i taget – närma sig höften och växla sida varannan gång. Även här skulle man andas, eller försöka andas åtminstone. ”Fällkniven”! Fäll fram överkroppen över raka ben, låter precis som det kändes. Stelt, osmidigt och allt annat än hopfällt. Skillnad på mig och en fällkniv: En fällkniv har ett ”svisch-läge” där den bara klappar ihop när man hjälpt den på traven. Läget då man nästan blir av med fingrarna om man inte ser upp. Det läget saknade jag. Skillnad Thompa och fällkniv: En fällkniv kan vika ihop sig.
Vi gick vidare till nackrullning, vila och växelvis andning via anusknip. Vid det senare skulle man också andas, vilket vem som helst visste som försökt knipa med anus… det går inte. Man håller hellre andan. Det vare sig yogafolket eller instruktören visste var att jag körde anusknip ungefär hela tiden för att inte fisa där i den drogade tystnaden efter alla kryddade färsbiffar och pajer.
En sista övning var att andas enligt fyra principer. Låååååångsamt in genom näsan och ut genom näsan. Sedan in genom munnen och ut genom munnen. Därefter in genom näsan och ut genom munnen och slutligen in genom munnen och ut genom näsan. (Läs gärna det där en gång till för det gick nog för fort). Vi fick också i uppgift att vissla varje gång vi släppte ut luft genom munnen. Detta fick till följd att det visslade lite gulligt då och då i lokalen beroende på när var och en kommit till just andas-ut-genom-munnen-stället. Det lät ungefär så som det låter om de sju dvärgarna när de sover i sina sängar i sagan om Snövit. Bland dessa små svaga susande visslingar, uppstod plötsligt ett högt ihållande ljud, ett sådant som låter från luften när ett flygplan bromsar in eller vad det nu gör. Alltså ett jetplan … det nästan skriker, i vart fall tjuter där uppe bland molnen. Det var Thompa som hade kommit till sitt andas-ut-genom-munnen-ställe. Då tappade jag tråden helt. Jag visste inte om jag skulle andas in eller ut, om det var munnen eller näsan som hade huvudrollen och att vissla när man bubblar av skratt… det går bara inte.
Sedan var det fika. En lika hemlagad, eller kanske mer hembakad tallrik fanns att få till en kopp kaffe. På tallriken fanns sesam- och limekakor, saffransskorpor, lakritssnittar, pannacotta och jordgubbsglassbomb. Precis när vi smulat i oss av allt det goda kom en man fram och delade ut sångblad. Han frågade: ”Sjunger ni?”
”Klart vi gör”, svarade vi. Vem sjunger inte när det är födelsedag? Vi tog emot noter och text till något de kallade ”Hallelujakören”. Det vi inte fattade var att frågan faktiskt handlade om ifall vi var SÅNGARE. Vi ställde upp oss i kören där vi hittade en ledig plats tillsammans med de andra som skulle sjunga. Trevligt, trevligt. Det vi inte riktigt hade fattat var att vi var omringade av till lika delar kammarkör som radiokör. Det var sopraner, tenorer, alt och bas. Dirigenten kom på plats. Jubilarerna kom på plats… Och så började vi sjunga. Shit pommes frites!! Håret fladdrade, ståpälsen reste sig, svetten rann. Det sjöngs så taket lyfte. ”Hallelujah! …for the Lord God omnipotent reigneth”.
Thompa och jag bara tittade på varandra… Vad gör vi här? Och var i papperet är vi? Alla sjunger ju olika ord, olika fort och på olika ställen?! Jag tittade mig runt och blev helt fascinerad av… nej fel ord… kände en eufori så stark som aldrig förr. Vilka kapaciteter, vilket kunnande, vilka proffs! Det var enorma krafter som släpptes lös. Som blixtnedslag, som vulkaner, stora jordskred, islossning. Helt fantastiskt.
”Håll god min, välj en stämma och mima”, väste jag till Thompa. Vi sjöng och vi sjöng. Försökte följa noterna på papperet vi hade framför oss. Räknade takter, tappade bort oss. Altarna klämde i så golvet skakade. Sopranerna sjöng så glasen sprack. Och mitt i allt detta stod vi. Pippi och Thompa.
Mer som hänt denna månad var ett plock av allt mellan himmel och jord. Thompa jobbade och jag påbörjade skrivandet av Taffel, den femte boken. Från ena fredagen till den andra var sex kapitel inklusive inledningen klar. En bra start eftersom det sedan blev ett över två veckors långt uppehåll.
Dagarna var varma och soliga, och sånt föranleder givetvis bokläsning och solning på altanen. Vi hann rasta Vipern en dag och gjorde några mat- och fikautflykter till Vaxholm och Solbrännan i Österskär. Vi var hos Anita och Robban och fick tips om besöksvärdiga ställen i norra delarna av Neusiedler See dit vi snart skulle. Och så började vi packa. Det var många detaljer att tänka på och snart var vardagsrumsgolvet som en enda röra här hemma. Klockan halv två den 14:e var vi packade och klara och lämnade Täby. Klockan 21:55 körde vi på färjan i Trelleborg. Det var så tight som fem minuter innan avgång eftersom alla marginaler blivit uppätna längs med vägen. Vi körde som idioter över hela hamnområdet och så fort vi hade kört ombord med bilen på båten stängde de igen luckan bakom oss. Därmed startade vårt stora europaäventyr. Mer om det i text och bild, och även med några filmsnuttar ligger i ett eget inlägg.
Hej så länge!