Augusti 2016

Morgonen den första augusti vaknade vi upp efter att ha tillbringat en sagolikt skön natt på havet. Vi låg då i varsin bädd i en hytt på Nils Holgersson, ett av TT Lines fartyg. Natten dessförinnan var minst sagt obekväm. Då vaknade vi i stället i varsitt säte i bilen på en parkeringsplats söder om Nürnberg. Just nu känns det här som något som hänt för väldigt länge sen. Både den första augusti, resan till Österrike, seglingen och alltihop. Vi är ju sedan några veckor helt back on track igen. Back in business liksom.

Thompa började jobba redan den andra, direkt när vi kom hem. Mina sista semesterdagar fram till den elfte var jag mol allena på dagarna. Lejonparten av tiden ägnade jag då åt att både skriva klart och grundredigera Taffel, alltså den femte boken. Några dagar var det så pass mycket sol att det funkade att sitta ute i bikini men mest var det växlande molnighet. Denna växling blev sedan totalt utan sol och i stället enbart mulen och ganska regnig. Lagom till min jobbstart var det rena rama hösten ute. Så såg det ut i nära två veckor. Inte förrän mot slutet av månaden återkom sommarvärmen.

Innan jag började jobba var vi på lite småutflykter kvällstid. I värsta hällregnet återsåg vi Sjöboden på Djurönäset där vi åt grillbuffé och tappade en telefon i toaletten. Det var Andreas Johnsson som var artist denna kväll och telefonen återfick fattningen först efter en dags upptorkning i torr risbädd. Maten var supergod som alltid och vem som tappade telefonen säger vi inte. Vi kan däremot säga att så mycket som det regnade denna kväll, skulle vilken telefon som helst kunnat hamna i rispaket, inte bara Thompas. En annan kväll var vi kalastrevliga och klädde på oss både fleecetröja och jacka bara för att få vara med på allsången på Winbergs i Vaxholm. Vi satt ute men sjöng väldigt lite. Typ inget alls. Kan väl säga som så att ölen var god och behöll kylan medan kaffet värmde gott men blev snabbt kallt. Burr.

Den första augusti var Ville fortfarande på konfirmationsläger. Han hade precis kommit dit faktiskt. Den 28/7 bussades drygt sextio ungdomar ut till Karlberg på Björkö, cirka elva mil hemifrån. Bara en ungdom ångrade sig och lämnade stället efter någon dag men resten fick minst sagt ett minne för livet. Direkt när konfirmanderna kom fram till Karlberg lades en Instagram-profil upp. Där kunde man sedan följa dem varje dag. Instagramsidan innehöll både info om sådant de gjorde och bilder på omgivningarna. Det var också filmer som visade de olika gruppuppgifter som de fått.

Gården de rumsterade på var enorm. En stor, grönskande gräsmatta och flera byggnader. En helt ny byggnad på cirka 1 400 kvadratmeter inrymde samlingssal samt två sovdelar. Ungdomarna delades upp i rum i en söder- och en norrlänga på var sida av ett mittskepp där undervisningssalar och samlingsrum fanns. Ville bodde med två andra killar i rum 10, Johannesörten. En kiosk fanns det också. ”Prästbyrån”, och den var öppen en timme per dag, Man deponerade sin godispeng i början av vistelsen.

Mitt på området fanns ett rött träkapell, öppet ända upp i nocken och med träbjälkar i taket. Ljuset smet in i springorna mellan plankorna. Ett stort samlingshus fick plats också. Det var där prästen och alla ledare bodde och där åt de alla tillsammans. Prästen hette Karin och det var framför henne herr och fru Windrike kysstes som gifta för första gången (bara en liten utsvävning)… En bit från alla dessa byggnader låg badviken. Där gjordes simtest första dagen men sen var det bad, segling och paddling som gällde. Det var även där Ville döptes.

Konfirmanderna hade ett schema ett så kallat ”måsten- och städschema” uppsatt med samlingsplatser för var de skulle vara på dagarna. Uppgifterna rullade under veckornas gång och återkom flera gånger. Samlingsplatserna var ställen som badviken, kapellet, hallen, matsalen, lekparken eller flaggstången beroende på vilken aktivitet det handlade om. Städning, lektion, mat, beachdans, sång eller Instagram stod på programmet. Ett antal sånger skulle repeteras och en dans skulle klaffa. Att hålla ordning och äta var ett måste och att kunna något om Bibeln likaså. Och som sagt, att ha en grupp som ansvarade för rapporterna på Instagram gav oss på hemmaplan möjlighet att följa dem men gav dem själva också ett minne efteråt.

Klockan åtta varje dag var det väckning och halv tio andakt. Däremellan åt de frukost. På förmiddagen var det ett två timmars långt lektionspass innan lunch. Från klockan ett låg det ett fritids- och båtpass på tre timmar. Klockan fyra till fem var det städning och efter middagen sedan vid halv sju blev det lektioner igen innan kvällspasset på en timme. Dagen avslutades med kvällsfika och en kvällsmässa. Just det var Villes bästa stund enligt honom själv. På kvällsmässan tände de ljus i kapellet och hade en mysig stund, säkert med berättelser och gitarr och sång. De avslutade andakten med en stor kramring där alla kramade alla innan det var hopp i säng som gällde… NOT! För då började kvälls- och nattspringet, konfirmandernas eget Midnattslopp. En ny dag kom med väckning klockan åtta, frulle, andakt och så vidare under alla 17 dagar. Fast Ville tyckte att det kändes som tre. Han stormtrivdes.

Två besöksdagar var inlagda, lördag i första helgen och söndagen i den andra, då även konfirmationsmässan stundade. På lördagen var det dop för dem som inte var döpta. Dessa var sju stycken, däribland Ville. Thompa och jag åkte dit i sällskap med mentor/kollega/kompis Nina och det var verkligen jättekul att träffa Ville. Vi hade inte setts på en månad eftersom vi var i Österrike när han åkte. Ville med flera visade oss runt innan det var dags för dopet. Besökarna samlades i kapellet och alla konfirmander stod vid altaret, men bara de som skulle döpas hade sina kåpor på. Var av en av de sju fick en konfaledare till fadder. Karin och lägerchefen Adam ledde själva ceremonin kring dopet. Det var inledningsord och tackord: ”Gud, vi tackar dig för detta barn. Välsigna dem som bär ansvar för barnen (föräldrar, faddrar och vänner). Fyll dem med din kärlek, så att de kan ge ömhet och trygghet. Hjälp oss alla att leva så med varandra att vi tillsammans får glädjas över dopets gåva.”

Om man stannar upp här en stund och tänker på barn som ingen bär ansvar för, vare sig Gud eller föräldrar. Barn som blir utnyttjade eller förskjutna och som aldrig ges ömhet och trygghet. Barn som blir misshandlade och lämnade, vars föräldrar eller anhöriga aldrig känt tacksamhet över dem. Barn som inte fylls med kärlek utan enbart med känsla av oduglighet och skam… ja då vill man bara gråta. Det här var en sån dag.

Därefter var det befrielsebön då Karin och Adam la handen på Villes huvud. Hon frågade Ville vilket hans namn var och sa sedan: ”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria Bror Ville från mörkrets makt, skriv hans namn i Livets bok och bevara honom i ditt ljus, nu och alltid. Tag emot korsets tecken på din panna, på din mun och på ditt hjärta.” Karin tecknade ett kors i luften över Villes panna, mun och hjärta och det såg ut som om Ville tog emot minst Karins ord i alla fall.

Efter kapellstunden tågade alla ner till badviken. Först gick korsbäraren, sedan prästen. Därefter de som skulle döpas och övriga konfirmander. Sist gick de anhöriga. En efter en av de som skulle döpas leddes ner i vattnet och doppades tre gånger i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn. Det var rejäla dopp, inget larv med ett tunt strilande från prästens handflata. Nej då, utan hela Bror Ville var under vattnet. Sista stunden i vattnet, precis efter tredje doppet, stannade prästen tiden i en sån otroligt fin närhet till Ville. Hon strök honom på huvudet och gav honom en kram innan de återvände till stranden. Där väntade handduk och en fadder som tänt dopljuset. Korstecknet är den gudomliga kärlekens tecken, den långa kåpan är påminnelsen för den döpta att förstå att växa och mogna och den vita färgen symboliserar förlåtelsen. Dopljuset symboliserar världens ljus som ska vägleda, upplysa och värma. Så det var en smula humoristiskt att Ville, efter att vi packat in allt i bilen sista dagen och precis lagt i ettan för att lämna Karlberg, plötsligt ropade från baksätet: ”Nej, jag glömde mitt dopljus”. Att han också glömt sina älskade svarta NIKE-skor var för stunden satt i andra rummet. Dessa fick vi efterlysa hos lägerledaren sedan. Ändå tusen gånger bättre än att behöva efterlysa det ljus som var tänkt att vägleda, upplysa och värma 😉 (Utsvävning igen…)

Hemkörningen var dock inte förrän på besöksdag nummer två, alltså efter konfirmationen. Då var vi på plats än en gång och upplevde om möjligt ett ännu charmigare spektakel. Trots att regnet hängde i luften hölls konfirmationsmässan utomhus, ute i det fria. Konfirmanderna tågade från det röda kapellet och ställde upp sig i en halvcirkel på gräsmattan. Den här gången var alla klädda i sina kåpor. Vi fick lyssna till och själva delta i samlingsord, böner, bibelläsningar och trosbekännelsen (den om Jesus Kristus som är avlad av den Helige Ande, född av Jungfru Maria, pinad under Pontius Pliatus, korsfäst, död och begraven… nederstigen och uppstånden… uppstigen och sittande… igenkommen och dömande). Ja, kort sagt det där som ingen egentligen på fullt allvar kan tro på men ändå bekänner eftersom det känns så rätt där och då.

Det var kollektupptagning vilken konfirmanderna hade enats om skulle gå till barncancerfonden. Numera kan man faktiskt swisha kollekten så ingen kom undan. Lovsägelse, nattvardsbön och Herrens bön (Vår fader, du som är i himmelen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himmelen…) Hör och häpna om inte konfirmanderna, inklusive Ville kunde hela Herrens bön utantill. Likaså alla sånger som sjöngs. Ja, de hade ju tränat och följt lägrets schema för aktiviteter daglig dags. Givetvis, övning gav färdighet!

Sedan följde brödbrytelse, nattvard, tackbön, lovpsalm och välsignelse. Sist men inte minst kom dansen. Den som de tränat på lika mycket som alla böner och sånger. När hela konfirmationsmässan var över dansade de järnet till ”Du är fantastisk” med Marcus och Martinus. Det såg störtskönt ut när de hoppade runt i gräset bland biblar och annat i sina vita kåpor. Lite som ”femton gastar på död mans kista hej o hå och en flaska med rom”.

Sist men inte minst samlades konfirmanderna i den sista av alla kramringar och det var en privat, seriös och fin stund där ingen fick mer eller mindre av uppmärksamhet, bekräftelse, high fives eller applåder. Kärleksfullt och fint, alla människors lika värde. Så till slut satt Ville där i bilen inför de elva milen tillbaka till Täby med sitt dopljus mellan benen, svintrött efter dagens upplevelser efter att ha dygnat natten innan.

Thompa. Den fantastiska plastpappan, styvfadern, extrafarsan eller morsans snubbe… alltså min avgjort bästa hälft… han deltog, lånade ut skjorta, skjutsade, filmade allt och stekte sedan hamburgare till Villes alla närmaste. Alltså oss på Fortvägen och Lansen + syskon och halvsyskon. Som ett rent avbräck till haverier i mejlboxar och trögfattade mejlboxinnehavare, grillade han så flottet stänkte.

Det är inte alla av dem som gör viktiga arbeten som blir översvallat uppmärksammade. Inte ens de som ligger bakom det som andra har dagligt beroende av. Om det inte var för Ray Tomlinson till exempel, hade det inte funnits några mejlhaverier. Inga incidentledare för kraschad mejltrafik och inga trögfattade mejlboxinnehavare. Lyssna nu. Det handlar om Ray Tomlinson. Det är han som ligger bakom det första e-postsystemet och alltså han som fixat jobb till Thompa skulle man kunna säga. Tomlinson fick nämligen en idé för hur namn och domännamn kunde skiljas åt med hjälp av @-symbolen. För att skilja personnamn och domännamn åt valde Ray Tomlinson at-tecknet, snabel-a eller det som i dagligt tal benämns kanelbulle (alla andra sorters kanelbullar pratar man inte om, de äter man). Tomlinson tyckte att tecknet skapade en känsla av plats och @-tecknet var den enda prepositionen på tangentbordet. Fiffigt va?

Tomlinson föddes 1941 och tog examen vid de kända tekniska instituten Rensselaer Polytechnic Institute i New York och MIT i Cambridge i USA-delstaten Massachusetts. Han var elingenjör och arbetade som programmerare. Så en dag, när han arbetade på ett teknikföretag 1971, började han fundera på hur man skulle kunna skicka meddelanden mellan datorer. Han lyckades klura ut det och skickade det första mejlet mellan två datorer i samma rum, ihopkopplade via en föregångare till Internet. Det tog dock många år innan e-posten blev något som fler kunde ta del av. Inte förrän när persondatorerna slog igenom mot slutet av 80-talet började tekniken spridas. Det mejlades vitt och brett. Först 1994 vaknade någon tomte upp och ställde frågan om vem det egentligen var som uppfunnit e-posten. Först då gav sig Ray Tomlinson själv till känna. Så han blev känd till slut. Den 6 mars i år dog han i en hjärtattack, 74 år gammal. Ja, så kan det gå.