September 2016

Nu har vi trampat oss igenom den allra första höstmånaden, den som kommer efter POFF, och plötsligt är sommaren förbi. Detta gällde för de allra flesta, fast vi hade turen att kunna förlänga sommaren lite till. Vi tog en vecka till i Grekland men innan det…

 

… var vi i Stensund. Första helgen i september hade det återigen blivit dags. Den där helgen då vi Hobieseglare leker och har så trevligt. Stensund, som är platsen för aktiviteten, är förlagd en kort bit utanför Trosa och det är nu sjunde året vi håller till där. Stensunds folkhögskola ligger på området och det finns också en strand, en bastu och ett ”logement”… den så kallade Tallstugan.

 

Stugan har ett kök samt ett tvättrum och numera finns också en vattentoalett, fast ute. Dessutom en alldeles ypperlig altan för torkning av kläder. Invändigt består stugan av ett allrum med sex angränsande sovhytter. Var och en av dessa avgränsas med ett litet draperi, det blir lite som att tälta. Man delar frikostigt på snarkningar och liknande kroppsliga ljud. 

Sett från huset finns åt ena hållet en skog och åt andra hållet vatten. Ännu lite längre bort skymtar havet.

Om man googlar på Stensunds folkhögskola möts man av texten: ”avslappnat och vackert” och precis så är det. För vår del kanske mer vackert och mindre avslappnat eftersom Leff körde hårt med oss, såsom träningsledare.

Detta år var det sju båtar (inklusive Robert och Katarina från Göteborg) som under två hela dagar övade starter, bankörning och regler. Vi tränade på att ligga still, att tajma startlinjen, att göra snabba manövrar och lärde oss att rigga och trimma på ett bra sätt.

Teori på land och närmare nio timmars praktiska övningar på vattnet hann vi med denna helg.

Första dagen vaknade vi till regn, riggade i regn och seglade ut i regn. Vi var dyngsura en bra bit in på förmiddagen innan molnen plötsligt skingrade sig och bjöd på värmande, torkande solsken.

Andra dagen fick vi rejält med vind vilket gav oss möjligheter att halvvinda i dubbeltrapets och chanser att kapsejsa.

Hushållet sköttes till stora delar av farbror Åke och Thomas Karlsson. De är ett team när det kommer till att fixa för andra, det är inte första gången de visar prov på det.

På fredagen, det vill säga ankomstkvällen, brukar var och en fixa middag på eget initiativ, vanligtvis pizza, men i år hamnade några av oss på ”Fina fisken” inne i Trosa.

På lördagen däremot brukade vi alltid äta en gemensam middag. Tidigare år fiskgryta inklusive rabarberpaj uppe på slottet men i år höll vi till i stugan med en kycklingryta följd av äppelpaj.

Bastanta frukostar och matsäcksmackor gällde till lunch båda dagarna.

Någonstans i pausen mellan mat och snarkningar hanns det med en sittning i den vedeldade bastu som ligger alldeles intill Tallstugan.

Från fyra på söndagen var det sedan nedriggning, packning och städning som gällde. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta en typisk Stensundsvistelse.

 

 

Enda undantaget från normen detta år var att Team Windrike riggade sin båt på ett nytt ställe och råkade hamna på fel sida av de luftburna ledningarna. Med starka armars hjälp lyckades vi tippa och luta båten samtidigt som vi bar den under ledningarna till andra sidan. Hehe. He. Klantarslen!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så kom vi plats igen. På Wildwind i Vassiliki. För sjunde gången nu men för första gången någonsin i september. För andra gången detta år. Målet med veckan var att delta i ”Ionian Regatta”, en regatta som kördes första gången 1988 och som går av stapeln just i september. Den som alla wildwindare pratar om, som erbjuder en chans att lämna bukten för en tur på havet.

Det blev en lite speciell vecka för oss. Dels för att vi den här gången var de enda svenskarna. Dels för att det var så tätt inpå sedan vi sist var där (bara tre månader sedan) och dels för att vi bodde i ”fel” rum på Melas. Rum 6 längst till höger i stället för rum 3 längst till vänster. Skämt åsido men till och med städerskan antydde att vi hade fel rum, då förstår man.

Vi blev körda i taxin från flygplatsen och chauffören som hämtade oss började prata om att vi hade varit där så många gånger. ”Va?”, undrade vi… ”hur vet du det?” ”Jo, de sa det på Wildwind”, svarade chauffisen, ”att jag skulle ta hand om er ordentligt.” Och det gjorde han kan vi säga. Han körde lugnt och fint hela vägen, ända fram till hotell Phoenix, där först Damian, och sedan Elias tog över. De visade oss upp till ett tillfälligt rum på deras övervåning där vi skulle få sova en natt innan rum 6 på Melas skulle vara ledigt. Det tillfälliga rummet bestod av två rum, ett nyrenoverat badrum och en balkong över poolen som bjöd på en utsikt ända bort mot havet.

 

Veckan började precis som alla andra veckor. Med bufféfrukost innan obligatorisk safety briefing på stranden. Vi hälsade runt på de instruktörer vi haft mest kontakt med, och så på personalen på Kavadias. Alla verkade så glada att se oss… för att inte tala om hur glada vi var att vara tillbaka. Till vinden, dofterna, stranden, bergen, katterna, gubben med fåren och After Sail med Corona 🙂 Vet inte vad det är med det där stället men det är onekligen en yttepyttig plats på jorden som bara har det.

Förmiddagsseglingen var lugn och vindfattig, kryss ner och halvvind upp i bukten. Eftermiddagarna gick i aningen fräsigare fart fram och tillbaka i halvvind. En förmiddag tog vi en fem kilometer lång cykeltur upp i bergen. GPS:en spårade upp våra olika färdvägar…

Redan på den första träffen i Pagodan, den när alla katamaranseglare träffades för att beskriva veckans ”aim”, gavs information om regattan som skulle gå av stapeln senare i veckan. Varje träff vi hade sedan var upplagda kring träning inför regattan, vad som krävdes av var och en av oss, information kring upplägget, tider och platser, betalning, säkerhet, hur vi skulle teama upp oss och så vidare. Det krävdes erfarna seglare. Alla skulle visa att de kunde räta upp båten, ingen kunde förvänta sig stöd och hjälp annat än i nödfall. Fast vi behövde inte visa upp oss, ”Thomas and Pipier can handle it”, sas det. På träningen sedan gick det bra. Trots att vi tränade med majoriteten av Tigerseglare kom vi först eller bland de första i mål. Till slut började folk ta kontakt och intressera sig, fråga ”hur gör ni?”, ”seglar ni mycket hemma?” och kommenterade att vi var så snabba (ytterligare en detalj som var annorlunda). Lite genant kändes det faktiskt och på självaste regattadagen hette det: ”If you don´t know where and when, just follow boat 99, they know what they´re doing”. 99 var vårt seglingsnummer.

Vi var med på Welcome chat vilket alltid är en trevlig och socialiserande aktivitet. Då stötte vi ihop med ett engelskt yngre par som var där för första gången. Under veckan senare träffade vi också ”Walther”, från Holland som varit på Wildwind under samma veckor som oss tidigare. Dessutom två män från Tyskland, Martin och Gerhard, som vi ofta hamnade tillsammans med. Dessa samtliga blev våra kompisar för veckan kan man säga när vi inte var för oss själva. Efter Regattan hade vi några fler att prata med kan man säga, men också några färre (hehe), det var de som blängde lite och undrade hur fan vi gjorde som kom så först hela tiden.

 

 

Något annat som var annorlunda med att åka i september mot i juni var att vädret var lite mer instabilt. Veckan innan vi kom hade det varit åsk- och regn oväder med kraschad vind till följd av det. Två dagar med inställd segling. Det hade också varit kallt och oerhört blåsigt.

Vi hade tidernas tur. Sol och 25-27 grader varje dag utom en. Då var det mulet och vindstilla hela dagen så vi lånade varsin cykel och tog en tur. Vi styrde ut mot Vassilikivägen, korsade den och hade då bukten i ryggen. Därifrån trampade vi oss upp, upp, upp i de norra bergen. Först till Agios Petros och sedan så högt som vägen ledde oss upp till Apollonioi, vilket var 370 meter över havet. Högt där uppe fanns en fotbollsplan, en elvamanna… utan staket runt om! (se bilden) En och annan boll låg nog i slänten nedanför. Från Apollonioi gick det sedan rakt ner under en evinnerligt lång tid tills vi kom tillbaka till Ponti, vilket är den västra delen av bukten. På eftermiddagen sedan var det ljuvliga vindar och vi seglade Tornadon några timmar. Det är den största katamaranen Wildwind har med sina 20 fot.

Mitt i veckan hade vi en seglingsdag med perfekta vindar. Vi hade racetraining ihop med tre Hobie 16, tre Tigrar och två Pacific med andra ord några av de som skulle köra Regattan. Bra vind för att träna i hela förmiddagen och vi körde startövningar tillsammans. Sedan kom en tidig cross shore som tog nya tag på eftermiddagen och bjöd på perfekt segling, ”champagne” som de kallar det för. De hade inte haft sådana förhållanden på två veckor sa de. Vi satte hastighetsrekord för månaden den eftermiddagen med över 20 knops fart och för det fick vi en notering på en speed stick. Två dagar senare bräckte vi oss själva med nytt rekord. 21.5 knop!!

Middagarna åt vi på de bästa ställena. I Ponti ligger ”The Wave”, som serverar stora portioner och bjuder på fantastisk utsikt. Där åt vi en kväll och en annan kväll var vi på ”Oceans” i stan, det är den bästa fiskrestaurangen. Där gjorde vi genidraget att plocka ihop en massa goda förrätter, exempelvis spenatbollar, halloumi och musslor och det var grymt gott alltihop. Kavadias och Wildwind-instruktörernas arrangerade BBQ och farmor Melas Chicken and Curry var två andra mål för veckan. Och givetvis var vi på ”The Dolphins” i Vassiliki hamn. Snacka om att plocka godbitarna ur kakan. Nytt denna gång var däremot Taverna ”Spirioula” i Sivota bay dit vi kom efter Ionian Regattan. Ja, hela Sivota var ju nytt för oss. Ett ännu mindre ställe än Vassiliki men med en stor hamn som var proppfull av stora segelbåtar som allesammans låg med aktern mot strandpromenaden. Så mysigt att vara där.

 

 

 

 

 

 

 

På själva racedagen var det riggning kl 10. Vi hade blivit tilldelade båtar redan dagen innan och på morgonen var varje båt kritad med namn uppe på trampolinen. Det var instruktörer på tre av Hobie16-båtarna så vi kände nog att vi var lite rökta redan innan tävlingen. Tretton båtar totalt (fem 16, fyra Tigrar och fyra Pacific) skulle ut men först riggning, sedan racebriefing. Det handlade om hela upplägget för dagen vilket inkluderade tidsschemat, de två starterna, budgeten och säkerheten. Även var vi skulle duscha, äta och kunna lämna av båtarna. De skulle baxas upp på stranden i hamnen. Vi märkte påsar med våra kläder så att vi kunde byta om när vi var framme i Sivota, ingen hade särskilt stor lust att gå på middag i våtdräkt och seglarskor. Det var mycket att arrangera och de gjorde det bra.

Starten till race ett gick i bukten strax efter 12 och vi tog täten direkt. Vi lämnade bukten och tog oss österut och ut mot havet. Fina vindar halva vägen men sedan dog det och det tog en evighet att närma sig mål med 2 knops fart. Efter nära nog två timmar kom vi i mål som fjärde båt, tre av de fyra Tigrarna hade kommit in före oss men ingen av de andra 16-båtarna. Hobie nummer två kom först 4 minuter efter oss.

Därefter låg vi och väntade i närmare en timme på att de stora segelbåtarna skulle dyka upp. Ionian regatta hade pågått i fyra dagar redan och just den här sekvensen av regattan gick ut på att segla tillsammans runt ön Arkoudi. De kom från andra hållet och medan vi väntade på dem byggde vinden. Ikapp med den, även vågorna. En undanvindsstart stod på programmet som start nummer två. När vi såg de stora båtarna långt borta i bukten varifrån de kom, fick vi startsignal. Även denna start tog vi ledningen ända tills Tigrarna fick fart på sina gennakrar. Då valde vi andra vägar för att få fri vind och närmade oss ön i tid innan de stora segelbåtarna hade kommit fram. Även de kunde förstöra vinden med sina stora segel så vi var nöjda med att ha dem bakom oss. Vi svischade på i undanvinden och hade alla andra 16-båtar långt bakom oss. Tre Tigrar framför. En Tiger och ett par Pacific omkring oss. På baksidan av ön var det byigt och svårseglat, på sydsidan kryss och rejäla vågor och på sista repan en raketsnabb halvvind i höga vågor. Där lyckades vi köra förbi Tigern och de två Pacific-båtarna. Av de 150 stora segelbåtarna syntes ingenting, utom tre. Två av dem körde vi också förbi på sista halvvinden.

Sedan dog vinden helt och målgången var i lugnaste laget. Medan de närmaste kattorna försökte skära på traditionellt vis på undanvinden, ställde vi oss upp på båten och slörseglade.

Det klarade vi oss på och gled över mållinjen före dem. De som inte klarade sig över huvudtaget var de stora segelbåtarna som faktiskt inte kommit längre än där vi sist såg dem. De hade totalfastnat i ett bleke och närmade sig inte ens ön för rundning. Flera av dessa struntade i tävlingen till slut.

Vi däremot kom in som fjärde båt och första Hobie16 igen. Nästa kom efter 5 minuter. Med detta tänkte vi att vi kanske hade chans till pallplats med tanke på handikappsystemet. Hobie 16 är mycket långsammare än en Tiger så kanske…? Totalt sex timmar på sjön och mycket nöjda. Vi fick bogsering till den lilla stranden i Sivota där vi packade ihop oss och fick upp alla båtar, en efter en på rad.

En snabbdusch, torra kläder och så en plats i baren. Den ölen var den godaste på evigheter. Efter dagens lilla ägg och två Snickers följde en Corona med lime. Efter dessa bravader sammanstrålade vi alla seglare (plus yogafolket och andra från Wildwind som kommit med buss) på Taverna ”Spirioula”. Vi var kring 55 pers och vi åt förrätt; bröd med oregano och olja, tsatsiki, Saganaki, grekisk sallad och spenatbollar samt huvudrätt.

Efter en bra sittning där, trampade hela ligan bort mot den stora scenen centralt i hamnen och till prisutdelningen och musiken där. Plötsligt började det glunkas om att vi vunnit katamaranseglingen. Först kom Walther och antydde att det var så och sedan Marko. De rekommenderade oss att gå närmare scenen så att vi hade nära upp och visst, så var det. Vi blev uppropade på scenen och där var det allt annat än ordning vare sig när det gällde resultat eller priser men så kallades han som höll i det för ”Drunken Robbie” också. För oss var det definitivt äran som räknades och ingenting annat.
”…coming through in first place, the magnificient Wildwind sailors that we have this week we’ve got Thomas and Pippi in the Hobie 16”.

Efter kvällen som bara var ett enda stort party med massor av folk överallt, framför scenen och runt omkring utefter strandpromenaden och småfester i var och varannan båt, fick vi buss-skjuts hem. Vi la oss rätt så utpumpade på våra kuddar cirka halv två.

Nästa dag efter frukosten gick bussen tillbaka till Sivota för att köra det tredje racet. Det som gick ut på att ta båten från Sivota och tillbaka till Wildwind.

Några av instruktörerna hade sovit kvar på katamaranerna på stranden i Sivota och de hade påbörjat riggningen. När alla båtar var färdiga hade vi en kort racebriefing och sedan bogserades vi ut ur Sivota hamn. Starten gick strax efter 12 och vi tog ledningen även här och fick en fantastisk segling ute på havet. Känslan av att stå i dubbeltrapets med skroven smattrande på vattnet och bara ha horisonten framför sig… den är fantastisk!

Även detta race avslutades med brist på vind då det hela avslutades i ett lotteri. Vem skulle få vindstråken? Det försprånget vi skaffat på havet var borta i ett ögonblick när vi fastnade i bleket och till slut låg alla kattor utom en utspridda i bukten, totalt stilla. En av kattorna var helt borta. Det var instruktören Lenny som seglat halvvägs till Afrika eller så. Ettan kom i mål på 114 minuter. Vi nio minuter senare och Lenny inte förrän efter 260 minuter. Det går ju nästan inte 😉

Prisutdelning nummer två var på fredag kväll efter Cocktail and Curry i bersån vid poolen. Farmors goda gryta, det godaste målet mat på hela veckan… som vi trodde att vi hade missat eftersom vi var i Sivota dagen då det normalt sett serverades. Men curryn hade flyttats från torsdag till fredag och efteråt, vid 22-tiden samlades alla för prisutdelning av veckans alla race. Vi fick vårt förstapris för regattan vilket var varsin träbåt, lite olika, lite hemmasnickrade men faktiskt ganska fina. Så på många sätt och vis var detta en vecka som inte liknade någon av de andra på Wildwind. Nu är det ”bara” nio månader kvar till nästa besök, inte tolv 🙂

Två födelsedagar har vi haft: Ville och Felix, en i början av månaden och en i slutet. Därmed fick vi en ny 15-åring (den femte och sista på vääääldigt länge) och en ny 19-åring (den tredje) i storfamiljen. Vi alla samlades som vanligt först i det ena huset och sedan i det andra. Vid ett av tillfällena bredde vi mackor. Ni vet leken. Så här kunde det gått till: ”Jag brer en macka med smör, leverpastej, smörgåsgurka, Emmenthaler, kaviar, ägg, räkor, dill, majonnäs, tomatbitar, vitlökssås, oxfilé, potatisgratäng”.

I stället händer som följer: ”Va? Vadå bre en macka, vad är det? Jaha… okej”. ”Men jag gillar inte leverpastej… jag tar bort det”. ”Emmenthaler, vad är det? Aha, en ost”. ”Ja, fast jag sa bara Emmenthaler så det blir fel om du exempelvis skulle säga Emmenthalerost, det ska enbart vara Emmenthaler punkt slut”. ”Vadå, punkt slut, har vi brett klart?” ”Nej, nu kör vi, skärp er!” ”Jag är inte med, ni får köra utan mig”. ”Va?! Vill du inte vara med och bre´?”

Nya tag… som sedan löpte på genom kaviar, ägg men det här med att utesluta leverpastej mitt i allt ställde till det eftersom en del gillade leverpastej och andra inte. Leverpastejen åkte på och av hela tiden. Efter äggen blev ordningen helt hejkonbejkon: ”Jag brer en macka med smör, korv, ost…” ”Hallååå!! Du gööör FEL! Du måste bre i ordning!” ”Ja… gjorde jag inte det då?” ”Näää, du ska börja med smör… du ska säga: jag brer en macka med smör, leverpastej och så vidare”. ”Okej, jag brer en macka med smör, ost, korv…” ”Neeeeej, inte ost och ingen har ens nämnt korv, du måste lyssna”. ”Johooo, det var ost med, det vet jag.” ”Ja fast Emmenthaler, inte ost.” ”Men det är ju en ost, det är ju samma sak.”

Nåväl efter det kom räkor och dill och majonnäs med på tåget. Alla njöt av ordningen eftersom alla de fem senaste påläggen verkligen passar tillsammans och blev lätta att minnas bara därför. ”Äh, jag vill inte vara med längre, det är för jobbigt”, sa den som hoppade av. ”Då säger jag tomatbitar”, kom det från nästa. ”Och jag säger vitlökssås” ”Och då tar jag oxfilé” (fniss). Medan alla repeterade och fyllde på med nya godbitar, satt alltid en eller två och ljudade första bokstaven så det var aldrig fullt fokus på själva minnesövningen. I all välmening förstås, men i stället blev alla stressade och enbart experter på att tyda ledtrådar. ”Då lägger jag på potatisgratäng”. Tredje varvet: ”Jag brer en macka med smör, leverpastej, smörgåsgurka….” ”NEEEEJ, nu räcker det!” ”Va?!? Ska vi sluta redan?” ”Det börjar bli en sån äcklig och osmaklig macka.” ”Jamen man ska ju inte äta den. På riktigt, kom igen nu.” Ibland är det svårt att leka men så otroligt kul!

Det sista vi gjorde denna månad var att slänga ut det gamla och ta in det nya. Tjipp tjopp bara. Badkar ut, dusch in. Himla perfekt faktiskt, och då fick vi en anledning att bjuda hem Seno igen. Den hantverkande svenskkroatiern som alltid har så mycket att berätta för oss om livet. Hur man steker svamp och hur man kan montera en duschdörr. Hur det fungerar i Kroatien och hur man grillar fisk i salt- och äggviteskal. Och hur man får till ett bra våtrumsskikt och gör god sås med fikon och plommon…

Ja, lite så. Seno är ganska kul också, med sin brytning. När han hade jobbat klart sa han: ”Jo du Pipi… du Pipi… jag har den nyckel här. Jag lämna nyckel till dej tillbaka. Du har två dockor ute på bänken…” Jag svarade: ”Nej Seno det är inga dockor, det är tomtar. Jag har två tomtar som sitter utanför”. ”Jaha, bra Pipi. Du jag stoppa nyckel i docka… i tomtes… i den byxa va?” Jag svarade: ”Det blir perfekt, tack snälla för jobbet. Det blev jättefint, jag är så nöjd”. Du Pipi, jag tänkte på den… på den räkning… jag tänkte, jag har räknat, jag undra om du vill höra?” ”Absolut, visst vill jag veta vad det har kostar. Jag är beredd”, svarade jag. Seno: ”Då säger jag den summa nu då, nu säger jag vad det kostat på den… faktura. 5900 är bra pris va?” ”Ja, visst är det, jag tycker det var ett bra pris”, svarade jag. ”Ja Pipi du vet det är ett mjoookt (så uttalar han mjukt) pris. Pipi, ett mjoookt pris. Jag kan skicka den räkning… mejla den faktura till dej va?” ”Ja visst, det blir superbra. Tack igen, du har gjort så fint åt oss”.

Självaste badkaret fick följa med två främmande herrar hem en söndag kväll. Blocket var mellanhand. Bye, bye och tack för trogen tjänst genom 22 långa år. I det har vi badat, skummat, lekt, sköljt, värmt, plaskat, myst, tinat, relaxat, stänkt och slappat.

Från det ena till det andra: Höst = många bananflugor. En (1) del vinäger, 1/2 del honung, och ett par droppar diskmedel i en skål = inga bananflugor. Do remember.

Avslutar med att ge en bild av hur arbetet på redaktionen fungerar. Jag skriver och Thompa grejar f.n. med att byta ”temat” på WordPress. Det går så där. Men kanske att layouten ser lite annorlunda ut nästa gång.