Planeringen började så smått redan i februari. Det var då vi klickade i anmälningsformuläret om att vi ville delta i Europeans i Österrike. Vi tänkte segla både Grand Masters och Open. Först därefter började vi googla på vad det var för ett ställe vi skulle åka till.
I östra delarna, långt ner i södra Österrike finns en grund stäppsjö som delas med Ungern. Sjön är stor som Siljan och som djupast två meter, så nästan var man än ställer sig i den, bottnar man. Sjöbotten består av hårt packad lera vilket färgar vattnet i en silverbeige ton. ”The silver lake”. Det flyter fullt med sandpartiklar i vattnet, av den allra finaste och mest svävande sorten, som färgar vattnet ljust grått. Sjön är kantad av massiva vassruggar och är full av liv. Badstränder och badlekar, segling och paddling. En aktiv sjö med många tävlingar och full rörelse. Segelbåtarna är specialdesignade med kortare köl och lägre rigg. Det finns också motorbåtar men inga jetmotorer får användas annat än i undantagsfall, det är eldrivna motorer som gäller där. Spännande, tänkte vi. Tänk att vi ska få besöka stället och uppleva ett EM just precis här. Neusiedler ligger i sjöns norra del och området består mestadels av vinodlingar. Det är bara fem mil till Wien om man vill lämna seglingen och se storstaden.
På vägen ner, som naturligtvis kommer att gå genom Travemünde, skulle vi stanna till i Kellenhusen och hoppa på deras Super Sail Tour som då redan startat. Touren går genom några olika städer längs norra Östersjökusten varav Kellenhusen är ett stopp. De som kör är i huvudsak tyskar och danska. Några polacker är med också och så kommer vi. Thompa och Pippi. Vi försökte vara med redan 2011 men då regnade och blåste hela programmet bort. Den oturen skulle vi väl inte ha igen tänkte vi när vi baxade ner tältet från vinden inför avresedatum.
När det sedan började närma sig avresa, åkte vi till Anita och Robban och fick tips om besöksvärdiga ställen i de norra delarna av Neusiedler See. De har varit där massor av gånger eftersom Anitas familj och släkt kommer därifrån. Vi fick tips om både boende och matställen och de tyckte absolut att vi skulle ta oss till Wien. Så äntligen hade det blivit dags att packa. Det var många detaljer att tänka på. Allt från sängkläder, ficklampa, förgreningsdosa och medicinväska till presenning, solskydd, vattendunk och regnkläder. Listan var lika lång som vardagsrumsgolvet blev rörigt här hemma. Klockan halv två den 14:e var vi packade och klara och lämnade Täby. Klockan 21:55 körde vi på färjan i Trelleborg… endast fem minuter innan avgång eftersom alla marginaler blivit uppätna längs med vägen.
Och klockan 17 den första augusti var vi hemma igen. Det vi då hade hunnit med var att resa närmare 200 mil åt vardera håll. Vi gjorde mysuppehåll i Travemünde två gånger (gillar det stället massor), fick skitbra träningssegling i tyskarnas Super Sail Tour i Kellenhusen (väldigt kallt och lite regn). Där träffade vi trevligt folk del 1. Vi firade bröllopsdag (bekantade oss med kallskuret, sk heuriger), såg Wien (HopOn-HopOff-buss).Vi träffade vi trevligt folk del 2. Det var när vi seglade järnet, mer än en arbetsvecka, nära 45 timmar. Först i Grand Masters, sedan i kvalet där vi kom på 22:a plats och knep en plats i Opens guldfleet… allt detta ingick i EM. Även om alla var trevliga så slogs vi. Vi slogs i starter, runt märkena och om målplatser. Det är alltid 64 båtar i ett EM och vi kom på 36:e plats vilket vi var supernöjda med. På kvällarna slogs vi med myggen. De var inte trevliga.
Vi riggade på och riggade av båten fyra gånger, vilket innebar att: Lossa transportband, lyfta ner masten och lyfta av båten från trailern. Ur trailern gräva fram alla tillbehör som behövdes för att rigga båten. Först på plats hamnar roder och crossbar (pinnen där emellan). Därefter ska trampolinen fast. Det finns skåror utmed båda balkarna i vilka man först trär på trampolinen. Längs med varje trampolindel sitter en mängd öljetthål och genom dessa trär man en tamp kors och tvärs, hit och dit tills de olika trampolindelarna hålls ihop. Det hela påminner om tillvägagångssättet med att stänga en korsett. I ena änden behöver en knop göras och Thomas vill gärna att jag gör en överhandsknop i åtta. Då gör jag det. Han visar sin knop och visar hur den ska se ut… som en åtta. Jag tittar på min. Min ser mer ut som ett hjortron. Jag visar den inte. När man trätt klart tampen ska man spänna utav helvete, även det påminner om rena rama korsettvåldet.
Därefter riggade jag och min kapten mast med storfall, fockfall (måste träs), trapetser plus vant och skruvar fast vanten på var sida av båten innan man masten reses. Han man tur här är allting rätt, annars får man fälla masten igen alternativt välta hela båten. Sen trasslar man ut trapetser och fäster dem i och under trampolinen med hjälp av gummikord. Man knyter fast vagnlinor i vant och som kronan på verket fäster man rätarlinan längst fram. Utan rätarlina kan man inte få upp båten om man lyckats välta den under seglingen sen. Riggad och klar, saknas bara segel och trim. ”Bara”.
Här är EM-storyn:
Den första tävlingsdagen på Neusiedler skulle starta och det var fyra olika klasser som startade på samma bana, 46 team totalt. Team med enbart damer, sju till antalet. Nitton team med spinnaker, femton Masters och enbart fem Grand Masters. Det var till den senare som vi tillhörde och vi hade två tävlingsdagar framför sig. Trots minimal vind kördes vi ut på banan som låg så långt ut som en halv månlandning. Det var dags för första racet på denna lergråa sjö.
Starten gick, vilken överraskande nog visade sig vara vår. Vi satt och väntade på den gula klassflaggan men hade inte läst i de anslagna ändringarna att alla utom spi startade samtidigt. Detta bidrog starkt till att vi fick en dålig start, eller rättare sagt… missade den helt. Exakt samma sak gjorde vi på Garda förra året. Det blev till att inleda med en rad räddande manövrar. I två till tre meter per sekund blev varje manöver kostsam. Banan kortades med ett helt varv och gaten flyttades till startbåten som då blev mål, så… då missade vi målet också. Thompa och Pippi in Big Trouble. Efter tre timmar med dåliga resultat, då vi låg näst sist, bogserades alla båtar i land. Där hängde vi runt i flera timmar i avvaktan på vind och det gick inte att lämna området. Skittrist för att vara ärlig. Så plötsligt gick racetutan för att skicka ut oss igen, guppeligupp. De 46 teamen tog sig hela vägen till startbåten för att sen återvända eftersom även det racet blåstes av.
Kvällen sedan innehöll Opening ceremoni med tal från scenen och alla de 174 teamen och 13 nationer välkomnades. De bjöds på fantastiskt fin och välkryddad mat av flera sorter med massor av olika sallader till, plus fri bar. En tävlande per land fick en flagga för att representera sitt land från scenen, så där hamnade jag bland alla ungdomar. De andra nationerna hade många deltagare och många ungdomar att välja bland som gärna ville gå upp på scenen. Vi var de enda svenskarna så långt så det blev ett enkelt val att utse representant för dem. Thompa vägrade. Robert och Katarina hade visserligen precis anlänt, ställt av sin kärra på gräset men sedan tagit sig till campingen för att resa tält.
Nästa morgon var det 25 grader redan klockan åtta på morgonen. Denna dag var det också vind så att det fläktade. Vi körde tre race i växlande vindförhållanden under den andra tävlingsdagen inför kvalet. Bitvis var det riktigt stabil dubbeltrapets men mestadels handlade det om att kräla runt och jobba med balansen. Ibland låg vi bra till men… hamnade i vindhål… eller i vindvrid… eller i situation som krävde 360 som straff… eller i skitvind… eller förseglade oss… eller gjorde manövrar för tidigt. Efter sex timmar i fullskalig hetta var det över.
På pluslistan stod: Bra starter och slag. Lyckades fånga ett eget vindstråk undanvinden och tog en båt precis innan mållinjen. Givetvis var det ett stort plus att alltid göra sitt bästa. Minuslistan skulle bli för lång så den hoppade vi över. Vi kom 5:a och därmed sist i Grand Master. Besvikna och sura över att inte kommit på bättre plats efter nio års segling. På de olika prisutdelningarna ropades alla namn upp i de olika grupperna, och det sprutades skumpa från scenen. Teamen på prispallen fotograferades medan vi bara satt och undrade hur i helskotta de burit sig åt, de som stod där.
En liten (ganska stor) campingkonflikt uppstod. Jag hade varit smart nog att ta med myggstift hemifrån. Kvällen innan hade Thompa tagit myggstiftet ur väskan, använt det och sedan råkat glömma att lägga tillbaka det. Enligt mig gjorde han alltid så, att han tog något någonstans men la det aldrig där det skulle ligga utan i stället på ett helt random ställe. Den här gången hade Thompa lagt myggstiftet i en påse som senare hamnade i båttrailern en kilometer från där det egentligen behövdes och skulle vara. Jag var skitsur. Ändå hade jag ”hintat” tre gånger att myggstiftet var på drift.
Men allvarligt talat. Gissa hur enkelt det är att leva i kappsäck. Att få med sig allt nödvändigt för att kunna duscha samt ställa ifrån sig allt på ett enkelt sätt när det aldrig fanns tillräckligt med krokar. Att få med sig precis rätt grejer när man rör sig mellan campingen, båten, olika duschar och kanske till och med hotell. Att komma ihåg att alltid ha vatten med och solskydd på. Det var heller inte lätt att veta var man lagt verktyg, tandborste, kallingar, laddare, glasögon, ficklampa, sovtröja… ja och myggmedel då… Kort sagt veta var man ställt sina skor och lagt sin hatt.
För min del var det dessutom kalassvårt att hitta rätt och framför allt sätta fötterna rätt nattetid utan linser. Att ta sig förbi tält i mörker med alla snören som gick kors o tvärs. Som att röra sig på minerat område. Att bli kissnödig mitt i natten. En gång… två gånger… många gånger… men vägra använda äckeltoan alternativt ha jättelångt till en annan. Plus att kunna veta/hålla reda på de klart varierande öppettiderna som duschar och toaletter hade. Det är ständiga frågor på gång om var grejer hamnat, låg eller stoppats. Och samtidigt försöka acceptera att grejer spred sig överallt i bilen, väskor, påsar och tält. Myggstiftet blev en utlösande faktor.
Det var dags för två dagars kvaltävlingar. Tjugoåtta team var förkvalificerade och lediga dessa dagar så det var många tältfester natten innan. Trettioåtta team tävlade på kvaldagarna och ju bättre man placerade sig, desto lättare var det att fånga en plats i guldfleeten. Ihop med de förkvalificerade skulle platserna i guldfleeten fyllas upp till 64 team. Resten fick köra silverfleet.
Nästa dag körde vi stora omriggningstag: Spände ner vanten på andra hålet och halshornet på hål fyra, i stället för tre. Trimmet fortsatte på vattnet sen: Rejält med nedhal och storvagnen en decimeter från mitten i stället för helt i mitten. Minimalt med fockvagn och inte fullskotat, framför allt inte när båtfarten minskade. Det här var bara tänkbara teorier men huvudsaken var att de trodde på dem. Taggade like hell gick de ut i kvalet. Men… ingen vind, inga race. Bogsering tillbaka till stranden.
Vi satt runt, avvaktade, kom på att vi skulle äta men det var i sista stund för sen skickades alla ut igen. Racet blev avblåst i startproceduren, på tredje minuten, på grund av för lite vind. Därefter gick två race med mycket överväganden emellan plus tjuvstartar. Vi lyckades plocka en 10:e plats och en botten 30. Banan flyttades till ny plats och ett sista race i mellanmjölksvind avverkades som lyckligtvis avslutades med halvvind. Där valde vi fel väg och tappade några platser men knep ändå en 13:e plats. I detta racet gjorde vi den coolaste starten ever… Vi tog oss in mellan startbåten och fältet, gled sen på startlinjen framför alla i sju sekunder innan starten gick och sen snabbt iväg. Så här långt in i tävlingarna hade vi snappat upp ett nytt sätt att köra undanvind på och lyckades med bra starter och rundade i övre tredjedelen flera gånger. Summerade det hela som en toppendag.
Nästa dag var vi ute på sjön klockan tio och det blev sex timmar segling totalt. Tjuvstarter och allmänna återkallelser fördröjde det hela. Vi plockade två skitplaceringar men så plötsligt kom vi in som sjunde båt. Det kom sig av att vi hade sett ut topp-fem-båtarna och hade som strategi att hålla koll på deras vägval med mera. Och! Det var exakt dessa vi hade framför oss när vi gick i mål. Det vi inte visste var att tre av dem var diskade på grund av tjuvstart så vips hade vi en fjärdeplats. Så jäkla nöjda, det gjorde vår dag! Denna fjärde plats ihop med plats tio och tretton dagen innan, jämnade ut två lite sämre resultat. Det hade varit mest svaga vindar och mycket ”gräva skrov”. Detta var mitt jobb, att ligga på läsidan och tynga ner skrovet i vattnet. Totalplaceringen efter dessa två dagar och sju race blev plats 22 och därmed fick vi vår plats i Open´s guldfleet att segla vidare med under fyra dagar.
På kvällen annonserades plats efter plats på det så kallade Catpartyt. Det var då man skilde agnarna från vetet och vi var inte säkra på om vi var med eller inte i guldgänget förrän våra namn ropades upp. Det var också prisutdelning för tre andra klasser som kört på en intilliggande bana under dagarna och flera av pristagarna kastades i vattnet i hamnen. Ännu en gång bjöds vi alla på middag av mycket god kvalitet och med fri bar. En mysig kväll. En rolig kväll… en överraskande kväll!
Att hämta ut segel var lika spännande som att öppna lucka 24 på adventskalendern för ett barn… Vad skulle det vara för färg? Jag tippade på röda, eftersom förra årets var blågröna. Det var röd- och vitrandiga, vilket matchade värdlandets flagga… men också AP-flaggan, den som skjuter upp starter av olika anledningar. Hittills på grund av för lite vind. Vi satte i latter i de nya seglen, riggade och trimmade, klistrade fast tellisar, hissade segel, kollade över allt en gång… två gånger.
Alla glanade på alla i fråga om vantspänning, vilket hål i halshornet som blev lagom, vinklar i segel och exakt hur mycket man vågade ta på nedhalet innan seglet började stängas. Vinden avtog ytterligare. Tävlingsledningen hissade AP-flaggan. Uppskjuten start. Väntan. En väntan som förblev hela dagen. All segling inställd. Jag som hade varit så taggad att jag borstade tänderna tills de blödde och till och med hade BH:n på avigan.
Vi riggade actionkameran för att få lite bilder på alla segel och det vackra gråa vattnet. Nästa dag kom vi inte ut förrän vid två-tiden på grund av brist på vind. Mitt i första racet kom en hård och elak vind från ett moln som sakta tornat upp sig och som gjorde att vinden också vred 180 grader. När hela fleeten var på väg mot kryssmärket och rundade offset-märket för att köra undanvind, var det plötsligt kryss igen. Helt märkligt och en skitdålig målgång. Det var efter det racet som jag började hetsa Thompa att köra starterna ända uppe vid pin end av startlinjen. Därmed skulle vi få friare vind eftersom det var färre båtar där. Efter starten sedan bestämde vi oss för att ligga kvar på den sidan ända tills det var dags att ta ut layline mot kryssmärket. Därigenom kom vi nära märket och kunde slå direkt. Så gjorde proffsen och det var då vi lyckades ligga i top 15 fältet igenom nästan hela racet. Vips plockade vi en 23:e och en 15:e plats. Tre race hanns med varav det sista kortades av med ett helt varv på grund av vindförhållandena. För lite vind. Därmed var dagen slut och faktiskt hela EM fast det visste vi ju inte då.
Allra sista tävlingsdagen: Det var svaga vindar på morgonen men vi satte ändå focken vid nio, bara för att hinna före AP-flaggan. Snart var det inte någon vind alls, bara vindstilla och vrålhett. Flera stycken började så smått att packa ihop, besiktiga hyrseglen och plocka upp sina följebåtar på trailers. De struntade i att avvakta vind. Klockan gick och det var väntan, väntan, väntan… Sista startsignal för race fick inte gå på vattnet efter 14:55. Skulle det bli vind eller inte? Fler och fler lämnade igen sina hyrsegel. Det hade varit lite kul med ett race till, då skulle en tredjedel av flottan få DNS, ”Did not start”. Klockan passerade 13. Det var stekande hett. Sakta, sakta smög sig lite vind ut på sjön och tävlingsledningen spejade från altanen. Skulle det bära eller inte? Klockan 14:15 togs beslutet: EM var över.
Full aktivitet startade på området. Latter plockades ur seglen och telltales togs bort. Segel skulle besiktigas och vikas ner i kartongen igen. Roder, mast och trampolin av. Snurra ihop vajrar, packa trailer, köra båten på plats och lägga masten till rätta. Surra alltihop och så en dusch. När klockan var strax före 16 kom värsta sköna vinden. Det rev i trädkronorna, saker välte och prylar spreds i vinden. Folk jublade.
Closing Ceremoni med prisutdelning, en stor och härlig buffé inklusive fri bar plus avtackning av alla inblandade startade klockan 17 och det var det sista vi var med på innan vi påbörjade resan hemåt. Vi lämnade Sail center och Neusiedler See vid halv nio på kvällen. Då var det fortfarande 27 grader varmt och vi hade 122 mil att köra upp genom Österrike och hela Tyskland. Vi ställde oss själva frågan: När skulle nästa mästerskap börja? Svaret var 20-29 juli nästa år. Denna gång i Noordwijk i Nederländerna.
Etta på resultatlistan, med exakt lika många poäng som de danska VM-mästarna Daniel och Josephine, kom de franska bröderna Bader. De som också vann EM förra året i Garda. På tredje plats Tyskland. Fransmännen var som galna. Det var applåder och bordsdunkningar, visslingar, hissningar, champagnesprut och glada skratt. Vi kom på 36:e.
Vi har samlat våra upplevelser från seglingen och annat i ett BILDSPEL inklusive några videoinslag. Håll till godo HÄR! Det kan ta lite tid att ladda upp men skrolla dig sedan genom bilderna och klicka på filmlänkar som ligger lite här och där. Allra längst till vänster på skärmen (kör med pekaren i kanten) kan man fånga in alla bilder som småttingar i en lång remsa. Då kan man hoppa lite hur som helst mellan bilderna. Totalt är det cirka 10 minuter långt. <3 <3 <3
