Oktober 2016

Ny månad, nya tankar… Vi inleder med Pentatonix skönsång. A capella-gruppen från Texas, kompisgänget som gillar att sjunga. Efter fem års sjungande har de tagit sig till det absoluta toppskiktet av musikbranschen. De använder enbart sina röster i framträdandena. Inga instrument, ingen musik, bara en perfekt blandning av röster som skapar dessa förtrollande harmonier. Lyssna särskilt på Kirstin Maldonado´s röst! Och Avi´s, han med hatten. Wow! Tack Leonard Cohen.

”Det är lätt att skjuta upp njutandet när vardagslunken tar över. Vi kämpar och stretar, hämtar och lämnar, bär matkassar, sitter på långa möten … och somnar i soffan när dagen är slut. Men att njuta mer av livet är något vi kan öva på. Att se och uppskatta små saker i tillvaron. Att njuta av alla moment i en arbetsprocess. Att fokusera på det som faktiskt finns istället för på det som saknas”… så presenterade Röhlander sin föreställning i programbladet. Och vi var där.

NJUTARBETA stod det med stora bokstäver över hela scenen på Maxim. I ena änden av scengolvet fanns en solstol och ett avlastningsbord för drinken/boken/myset. I den andra änden var en kontorsmiljö riggad. En dator stod uppställd på bordet där. Jag och mina spec.kompisar bokade föreställningen ”Konsten att njuta att livet… (vad ska vi annars ha det till?)” redan i våras och kom äntligen iväg. Föreläsningsshowen handlade om hur man kan sätta guldkant på tillvaron och ändå får mera gjort.

Hela föreläsningen handlade om just detta med att lära sig njuta. Tiden går inte så fort som många säger men för att sakta ned upplevelsen av det, behöver man lära sig att njuta sju dagar i veckan. Inte bara två. Frigöra sig från gnäll och negativa tankar, dessa så kallade i-landsproblem som på föreläsningen fick ett nytt namn: ”champagneproblem”. Rekvisitan på scenen ville förstärka budskapet att vi behöver träna på att överföra njutningskänslan från solstolen till kontorsstolen. Inte rada upp dagen med måste-göra-saker utan lära sig göra saker med större närvaro, i stället för att göra det bara för att få det avklarat. Det gnistrar och glimmar om arbetsdagen, det finns en massa ljuspunkter där, menar Röhlander. Exempelvis sådant som man gillar att göra och gör väldigt bra. Tillfällen då man får mycket gjort, där det knappt känns att man utför ett arbete. Alltså när man är i sitt esse. När är man det och skulle man kunna vara där mer? Hur kan tristare sysslor göras till uppgifter att göra i sitt esse?

Att det anses bättre att ha mycket att göra på jobbet, att alltid vara på tå, ha ordning och reda, kunna allt och slutligen bara få njuta om man förtjänar det… är en kultur som gör att vi far runt från kant till kant som ringarna i ett coronnespel. I stället behöver vi lära oss att glida fram lite trivsammare i livet samtidigt som vi får saker gjorda. Det finns inget motsatssamband i det. Ta beslut om att det faktiskt är okej att njuta även om disken inte är gjord och alla moment på jobbet inte hunnits med. Röhlander kallade detta med njutning för en konst-art.

Röhlander menar också att man inte kan ”vänta och se” hur dagen ska bli. Man måste ha omsorger för detaljerna, man måste ha en plan. Man behöver planera för att lyckas, inte lita på slumpen. Det talande exemplet blev Håkan Hellström med sitt publikrekord på Ullevi förra året. Det var inget som bara hände. Det var inte så att han väntade eller avvaktade, utan han planerade för det. Att bara ”få” njutning helt gratis funkar inte heller. Jo det borde vara helt okej men känslan blir starkare om man presterat något först. Eller misslyckas med något. Ett misslyckande är något att välkomna eftersom även det krävde ett anslag, ett försök, en idé som faktiskt är värd att uppskatta.

Hjärnans njutningscentra finns inte på ett ställe utan flera. Genom att tänka positiva tankar fostras hjärnan i att enklare hitta det positiva nästa gång… och nästa… och nästa. Det handlar då inte om att ”låtsas” att någonting är trevligt, njutningsbart eller positivt, utan emotionen måste finnas med. Det behöver man träna på.

Så då gjorde vi det, som amatörer alltså. Hör här:

Svenska världsmästare sedan 2001 bär namn som Alf Pettersson, Karin Wiklund, Carl-Johan Ryner, Jonas Gustafsson, Sandra Weaver och Filip Svensson. De har alla tävlat i en sport där allt utom ett slag anses som ett misslyckande. Aktiviteten har varit ett klassiskt svenskt sommarnöje sedan 1931 och det enda man behöver är en bana och en utslagsplats. Jaja, en klubba och en boll också. Varje hål inleds vid utslagsplatsen och små fördjupningar finns som bollen kan placeras i inför utslaget. Spelaren kan fritt välja mellan dessa hål utifrån tycke, smak och val av taktik. Hålen är 6-18 meter långa och har ofta olika typer av hinder samt ett målområde i slutet där bollen ska hamna. Asbest, cement, filtmatta eller konstgräs är det underlag som bollen rullar på och runt varje hål finns oftast en sarg. Den är till för att minska risken för att bollen hamnar utanför banområdet. Man är inte tillåten att byta boll mellan slagen och det sammanlagda antalet slag antecknas i ett protokoll. Den som klarat rundan på minst antal slag vinner.

Vi pratar golf här. Miniatyrgolf, minigolf, bangolf, äventyrsgolf. Kärt barn med många namn. Det är en kombination av tur, skicklighet, noggrannhet och engagemang som ligger bakom protokollkolumner med låga siffror. Också att analysera andras strategier och felslag samt psykar sin motståndare. Det senare görs framgångsrikt genom att räkna slagen högt och kommentera motståndarens otur i spelet. ”Här är en sån där bana där du brukar få problem”, ”synd… det var lite för hårt”, ”vad tokigt att det blev så snett” eller ”om du skjutit aningen lite hårdare hade du nått fram”, ”snart blir det en kringla”… och så vidare 😉

Tips på bra golfbanor i Stockholm lär vara Golfbaren (inklusive sommarbistro) i Kristineberg, klassikern Tanto (om mat, vet ej) vid Hornstull och O’Learys inomhus-minigolf (O’Learys-käk) vid arenorna. Om man åker en bit finns Siggesta Gårds äventyrsgolf (vällagad mat eller fika) och bangolfen invid Brostugan (fika och lätta rätter) precis efter Nockebybron. Närmare oss finns Åkersberga Putting Course (Oxenstiernas steakhouse) och Sundbybergs nybyggda Äventyrsgolf (delicatofika). I Sumpan finns både en bangolfbana och en äventyrsbana. Just där var vi för att Thompa skulle ta revansch från helgen innan då jag vann med en poäng efter en omgång vid Brostugan. Det finns nämligen ett psykningsknep till att testa och det är att spela bra och låtsas som att det är självklart. Just det lyckades jag med i tre spel och vann alla.

Om man nu inte lyckas spela bort vardagen, finns andra sätt att hantera den. Man kan helt enkelt spela in den. Ett avkopplande  fredagsnöje har varit … det må vara hur beklämmande som helst för ett medelålders par men… att titta på Idol. Vi har sett varenda säsong sedan vi träffades och gillar det. I pausen mellan sång och poängräkning hade vi förr Hellenius hörna. Numera har det blivit ett söndagsprogram. Vi var på inspelning, jag och Ida. Kvart i ett skulle vi vara på plats på Magasin 7 i Värtahamnen. Klockan halv 12 var vi där. Ganska långt fram i kön, som snabbt bara blev längre och längre. Solen sken och folk var ”fredagsfina” som det stod på inbjudan trots att det var en torsdag. Fredagsfin för mig är sovtröja, mjukisbyxor och luddiga tofflor men det kittet lämnade jag hemma just denna dag. Men som sagt, ute i god tid var vi. Över en timme innan. Det var tur för så småningom omdirigerades kön och då såg vi hur galet lång den var, flera hundra meter.

Strax efter ett blev vi insläppta till nästa kö som så småningom släpptes in i studion. Publikuppvärmningen började ihop med förmaningen att sitta rak i ryggen samt inte prassla, dricka eller hålla på med mobilerna. Det kan ses om en enkel uppgift… fast inte i tre timmar kanske? När David Hellenius kom in i studion började den riktigt publikuppvärmningen. Han är verkligen spontant galen, vi listade ut att hans eget sätt att värma upp var att öva på rappa repliker som han strödde friskt på publiken. Artisterna sedan, de var av Star Quality. Mia Skäringer och Orup. Nytt för säsongen var att köra husband på slutet. Även där bjöds vi på en fempoängare. Linnea Henriksson och Petter. Ungefär så här lät det:

Fler inspelningar. Thompa och jag var på Raw Comedy Club på hotell Hilton och såg Mårten Anderssons ”Hybris” där. Det var mer effektivt. Först åt vi middag på Akkurat på Götgatan och tjugo minuter innan insläppet på Hilton var vi på plats. Publikuppvärmare var ståupparen Messiah Hallberg så underhållningen var maxad. När Mårten Andersson sedan tog plats på scenen var det inte tal om några omtagningar och det behövdes heller inte. Publiken tjöt av skratt. Budskapet var att vi helt måste jaga bort jante men också släppa taget om den hybris som vi nutidsmänniskor lever i. Där vi sätter oss själva i första rummet, umgås med telefoner och jagar likes. Mera kärlek och tillsammansfeeling!

Så där ja. Det får oss osökt att komma fram till avdelningen golvstående automater. Trots att vi blev lovade dryck och tilltugg där i Magasin 7 så var det ganska dystert ihop-plockat. Vi lyckades få varsin flaska med vit Coca Cola (märklig dryck) och i studion sedan efter ett par timmars stillasittande med raka ryggar och inspelarvänlig outlook bjöds vi på supersura (!) gelégodisar. Först när vi blev utsläppta från studion fick vi en påse extremt salta och flottiga chips. Säg mig… är det någon mer som tänker utgående, säljovänliga, misslyckade produkter här? Hör upp alla handlare i Storstockholm!! Har ni varor som av olika anledningar aldrig tar slut, skicka över dem till Magasin 7, där finns det tacksamma själar som käkar allt.

Som sagt, en golvstående automat hade varit trevligare men de blir allt ovanligare nuförtiden. De kom till Sverige från Storbritannien via Norge redan på 1890-talet och från 1920-talet började handlare montera upp dem på butikernas ytterväggar. Först var det automater för biljetter, frimärken och cigarrer, men snart även för livsmedel. Det var trälådor med ”elevatorer”, där varufack länkade i travar sänktes ned till en lucka när man lagt i några tioöringar. Man kunde ta ut en chokladbit, ett äpple eller en dricka. Sortimentet växte stadigt och snart fanns ett stort urval av specerier tillgängliga dygnet runt.

1901 öppnade Sveriges första automatrestaurang, med inspiration från Paris, Hamburg och Kristiania. Man stoppade in rätt summa pengar i myntinkastet och från den långa väggen med varufack för enklare rätter kom det mat. Kall och varm dryck levererades ur kranar. På andra sidan långväggen fyllde personalen på med mackor, kotletter och soppor. De bytte fat när pilsnern tog slut. Någon vinst för personalen blev det inte och arbetstider på 90 timmar per vecka. En bit in på 20-talet ombildades dessa till ölhak.

När butikstängningslagen skärptes och minskade öppettiderna med ett antal timmar per vecka, började handlare i södra Sverige sätta upp varuautomater. Väggautomaterna spred sig över landet och importfirmor bildades. 1920-talets träautomater hade sina brister. Med polletter, runda plåtbitar, pinnar och ståltråd kunde man lura automaterna att kostnadsfritt spotta ut sitt innehåll och trots att det kom robustare konstruktioner i plåt med en mer avancerad myntkontroll, stals det friskt från dem. Falskmyntare kunde lägga ner timmar på att tillverka imitationer av enkronor och ingenjörer hade fullt upp att komma på kluriga konstruktioner för att förhindra stölderna. Exempel på lösningar var: myntsorterare som gjorde så att små mynt föll ut och för stora fastnade. Mynt med hål fångades av ett finger i maskinen och en liten böjd spiral hindrade mynt med snöre från att dras upp igen. För lätta mynt lyckades inte trycka ned vågen medan för tunga tryckte ned den för mycket. Det var helt mekaniskt och ström hade man bara till belysningen. Konstruktörer som kom senare med reläer, dragmagneter och lysdioder kunde inte fatta hur en människa kunnat tänka ut alla denna mekanik.

Till slut slog Socialstyrelsen  bakut och ville förbjuda all automathandel, eftersom den förde med sig ”allvarliga sociala och moraliska olägenheter” som penningslöseri på onyttigheter eller tjuveri. Regeringen konstaterade dock att ungdomen knappast kan hindras från att ”slösa bort sina tillgångar på sötsaker”. Att förbjuda automathandel skulle bli ett hårt slag mot handlarna, som investerat stort för att möta konkurrens från den framväxande kioskhandeln

I landet fanns under andra halvan av 1930-talet minst åttatusen automater med varor till ett värde av tolv miljoner kronor. En tredjedel var frukt och resten konfektyr. Först efter kriget släpptes cigaretterna in i automaterna. En ytterligare skärpning av butikstängningslagen med drastiska förkortning av öppettiderna i affärerna blev startskottet för en snabb utveckling av automathandeln efter kriget, då varor fylldes på igen efter ransoneringens slut. 1950-talet blev varuautomaternas guldålder då även automater för kylvaror tillverkades. Det kom efter snabbköpens genombrott på 1940-talet, med självbetjäning som en nymodighet. Snabbköpen var föregångarna till vår tids närbutiker med ett mindre sortiment av dagligvaror. Samtidigt förändrades också innehållet i automaterna: sardiner, ansjovis, kex, kaffepaket, vindruvor  och konserver. Kylvarorna var mjölk, ost, ägg, pastej, mackor och landgångar.

Sveriges största automat sattes upp av Ica-handlaren Bror Andersson vid Skanstull i Stockholm, där i dag Ringens köpcentrum ligger. Bakom 1 500 luckor fanns ett stort sortiment av butiksvaror, cirka en tredjedel kylvaror. Och åtgången var stor. En vanlig helg såldes till exempel 800 liter mjölk. Här erbjöds även fesljummen varmkorv som levererades i tuber och med senap och ketchup i små plastpåsar. Lite senare här kom chokladautomaterna. Och cigaretter, kondomer, strumpbyxor och dambindor. På sina håll hade det runt automaterna blivit ordningsproblem, med samlingsplats för bygdens raggare. Även handlare protesterade över att kundkontakten gått förlorad:

”Rationalisering! Effektivisering! Automatisering! Förbilligande! Det är viktiga ord i dagens butiker. Javisst, paketera risgryn, karameller, falukorv. Ja, paketera allt du kan utan att bryta kontakten med kunden. Men när det gäller färskvaruavdelningarna, så låt åtminstone kunden få chansen att välja mellan självexpediering av färdigförpackade varor och inköp genom manuell, personlig försäljning”.

Mot slutet av 60-talet steg priser, exempelvis på cigaretter till över tio kronor, vilket skulle leda till att automaternas växlingssystem behövde göras om. Med en ökad narkotikaanvändning bland unga ökade också vandaliseringen eftersom automaterna erbjöd relativt enkla möjligheter att skaffa pengar. Reparationskostnader och försäkringspremierna gick upp och när affärstidslagen avskaffas 1972, kunde butiker ha öppet hur länge de ville. Jourbutikerna gjorde sitt intåg och handlarna plockade ned sina automater för gott. Automatproduktionen i Sverige upphörde därmed.

Fast automaterna lever kvar, i annan form. De robusta kassaskåpssäkra maskinerna på tågperronger och i bussterminaler har gått in i en ny, digital era där man betalar med kort och numera även sms och Swish. En sådan hade kunnat göra tjänst i eller utanför Magasin 7 denna torsdag, tänker jag.

Höstlövet, jädrans vad vi glänste! Sex båtar och inte fler grader än så i vare sig luft eller vatten. Fyra race, fyra spikar och två glada sailors. Jättefina vindar så efter racet drog vi ett par snabba halvvindar fram och tillbaka på Baggen. Det var höstkylan som tvingade oss tillbaka. Det här var på lördagen och nu ligger vandringspriset (utformat som ett höstlöv) återigen här hemma. Dagen efter körde vi vår sista Viper-träning på Värtans vackra vatten. Fyra båtar i byiga vindar. Det var så kallt att vi sökte lä för att trycka en liten medhavd lunchmacka. Trots den kyliga helgen fick vi ihop nästan sex timmars segling. Men än är det inte klart. Vi kommer att köra lite i november med. Söndag kväll avnjöts givetvis i badtunnan. För att reparera det som möjligt var.

Det är det här med missnöje. Eller rättare tänkt… vad är det här med missnöje? Att ständigt klaga på minsta lilla, till och med sånt man inte kan eller har lust att göra något åt. Gnäll föder gnäll. Gnäll smittar. Inte nog med det; nu har forskare upptäckt att negativitet kan skada nervceller i hjärnan. Negativt ältande sätter nämligen i gång en stressreaktion som leder till ökad utsöndring av stresshormonet kortisol. Och ju mer kortisol som frigörs genom negativa tankar och upplevelser, desto svårare blir det för hjärna att bilda nya och positiva minnen. Nervceller som styr känslor, minne och inlärning blir förstörda eftersom kortisolet bryter ner Hippocampus. Tankar skapar synapser vilka påverkar hjärnans struktur och hjärnan är mer känslig för negativ påverkan än för positiv.

Man föds inte negativ. Det är ett förhållningssätt i tillvaron, till andra och till situationer. Ett val man gjort eller dagligen gör. För den som känner sig negativ och grå, finns fyra smarta knep att ”komma loss” ur bojan: 1) Bli medveten om ditt gnäll. Identifiera vad som triggar igång det och hur man kan lära sig att stoppa det. 2) Negativa och gnälliga människor sprider dålig stämning, de är smittsamma… så håll avstånd. Tänk magsjuka här och gå omvägar, för de själva har ingen aning om vad de sprider för skit omkring sig. Klarar man inte att hålla sig undan rent fysiskt, skapa åtminstone mentalt avstånd. Pröva exempelvis att stänga av lyssningen och bara ”humma och le”. 3) Meditera! Det löser upp nedstämdhet och stress. Genom närvaro i stunden kan den negativa öva förmågan att acceptera sig själv och därigenom förhålla sig mer positiv till sin omgivning. 4) Hjälp gnällspiken att bryta sitt gnölande kring livets allt med frågan: ”Vad tänker du göra åt saken?” Endera händer något så ovanligt som att en konstruktiv idé kommer fram eller så hakar den falskspelande skivan tillfälligtvis upp sig.

Kuliga grejer: 1) Vi firade Gösta. Födelsedagsaktiviteten var att jaga reflexbokstäver i mörkret utomhus med varsin ficklampa. Vi hittade bokstäverna: A I D S F G K A. Så fort vi listade ut vad bolstäverna bildade fick vi komma in och fika. ”FIKADAGS”. Felix och Pippi vann. 2) Paltmiddag hos mamma och Pelle. ”Kusinträff” kan vi kalla det, Mia och jag ihop med Sofie och Jonas. Vi som träffades för första gången på simskolan nere vid Ängsan och som blev plastkusiner när mamma och Pelle träffades (ingenting stämmer här egentligen eftersom det inte är Pelles barn men, men…) Nu har vi i alla fall slutat på simskolan, blivit stora och älskar palt.

Nyttogrejer: Vi hämtade ved hos farbror Åke och insåg att vedskjul inte vore fy skam, så då byggde Thompa ett. Av virke som redan fanns hemma. Fascination gånger två: 1) Att mannen är så duktig. 2) Att både plank, skruv och takpapp fanns. Årets inpackning av motorbåten är klar nu också. Over and out.

   

Avvikelser från jobbet: 1) Att få komma till 1800-talets skansen. Både till Hallandsgården, i lägenheterna i ”stan” och i den mekaniska verkstaden. 2) Vara på en heldagsföreläsning om tillgänglighet för dyslektiker ihop med bästa spec.kollegorna… Det är lyx!

 

 

 

 

 

 

 

Ett världsarv är ett kultur- eller naturminne som är så värdefullt att det är en angelägenhet för hela mänskligheten. Det är en plats, ort, miljö eller ett objekt som på ett alldeles unikt sätt vittnar om jordens och människans historia. Efter att objektet upptagits på Unescos världsarvslista ska det garanteras vård och skydd för all framtid. Totalt finns 1031 världsarv på Unescos lista. Femton av dessa finns i Sverige och Drottningholms slott var det första att bli världsarv 1991. De övriga världsarven som utsetts under 90-talet är Birka/Hovgården (vikingars handelsnätverk), Engelsbergs bruk (järnbruk), hällristningsområdet i Tanum (300 uthuggna figurer), Skogskyrkogården (Sveriges största kyrkogård), Visby (medeltidsarv), Laponia (orörd natur), Gammelstads kyrkstad (landets största kyrkstad) och Örlogsstaden Karlskrona (bas för Sveriges örlogsflotta). Från 2000 lades Höga kusten/Kvarkens skärgård (klippor formade av inlandisen), Södra Ölands odlingslandskap (stenåldersbosättningar), Falun och Kopparbergslagen (industrilandskap), Radiostationen i Grimeton/Varberg (127 meter höga master), Struves meridianbåge (mäter jordklotets rundning) och slutligen Hälsingegårdar (dekorativa och med timmer som byggnadstradition) som tillkom 2012.

Det är Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket som tar fram förslag till världsarvslistan och bereder ärenden rörande världsarvskonventionen åt regeringen. En gång om året sammanträder de utsedda representanterna i UNESCO:s Världsarvskommitté för att bland annat diskutera och ta ställning till nya objekt. Ett bruk, en gruva, en ö eller kanske en kraftstation. Vad kan Sveriges 16.e världsarv bli? Några förslag finns listade och det ska bli spännande att se vad som tillförs listan. Wira Bruk? Gamla stan? Zorngården? Göta Kanal? Ales stenar? Salu silvergruva? Stora och Lilla Karlsö? Eller någon av alla fantastiska fyrar eller tågstationshus kanske?

Ett för oss i familjerna Wulff/Eriksson/Englund/Windrike/Forsberg mycket betydelsefullt världsarv fyller 80 den första november. Hon är vår kraftstation och vår fyr. Vår natur och vårt timmer. Vår ö och vår gruva. En här-och-nu-upplevelse så värdefullt och en angelägenhet för den närmaste mänskligheten, alltså oss. Med sitt alldeles unika sätt hoppas vi att hon ska garanteras vård och skydd så länge hon lever och att vi bär hennes stil med oss för all framtid.

Mamma Vanja, som avskyr att fylla år. Åttio är inget undantag. GRATTIS!