December 2016

December och mörker ut – Januari och ljus in.

I december känns det mest som att man gör en massa saker hela tiden… man försöker liksom bara hinna med. Elever ska ha betyg, de flesta ska helst må lite bra också, behöver pepp och prepp. Ett par förkylningar ska klaras av. Träning, socialt liv, lite tonårsuppfostran och egenvård ska tryckas in. Hemmaprojekt som hamnat i träda under hösten och som pockar på uppmärksamhet kräver sitt. Julmarknader, julbord och julklappsfunderingar är trevliga inslag som också behöver ges utrymme. Det ska flängas och faras för att alla ska hålla sig lugna och på mattan. Och så ska det givetvis handlas, lagas mat, städas, plockas i ordning och pyntas med. Mitt i allt detta är det även högst rimligt att storröja garderoben och så ska tusen saker plötsligt utvärderas samtidigt, och följas upp. På jobbet alltså. Ingenting får man göra i lugn och ro, med eftertanke och i sunda grubblerier. Ingen har tid att förklara saker, desktopen är överfull och supporten är upptagen. Alla har fullt upp med sitt…

Vid sidan av att vara den som jagar på eleverna för att de ska lyckas få sina välförtjänta E på papperet, eller egentligen för att de ska lyckas övertyga sina lärare om sin sanna förmåga, har också tid lagts på att hålla dem tillbaka. Det finns nämligen inget så uppstressat som elever. Dels de som aldrig duger för sig själva, de som ska vara bäst och på topp i allt. Några av dem orkar inte hela vägen fram, utan hamnar hemma innan terminen är slut med ögonen limmade mot mönstret i sänglinnet i stället för mot bokstäver och siffror i böckerna.

Dels de som knappt orkat titta på bokstäver och siffror ens genom första halvan av terminen och än mindre genom de nästföljande mörka månaderna. Det är de som får stresspåslag strax före Lucia och förstår att något måste göras, och att detta ”något” måste utföras av  just dem. Dels de som hela terminen igenom legat på, med ett jämnt flöde av engagemang och glöd (stundtals aska), från första till sista skoldagen. De som gång på gång rest sig och tagit nya matcher och som varit stryktåliga, trots att de i grund och botten är sköra och varit nära fritt fall. De som trott att om de tappar rytmen, tappar de allt.

Det pågår en långtidsstudie på Karolinska Institutet, på institutionen för folkhälsovetenskap, och vår skola är med. I år är det jag som är kontaktperson vilket har varit både givande och intressant. Särskilt intressant har det varit att motivera 75 medarbetare och lika många elever att vid sidan av den redan befintliga arbetsbördan, svara på flera enkäter i studien. Det har också varit intressant att övertyga elever för studiens skull att gå med på salivprovtagning. För så är det; 5000 elever från cirka 90 skolor behöver besvara enkäter för att kunna undersöka skolans betydelse för ungas mentala hälsa. Ett antal av dessa följs upp ännu mer grundligt bland annat med hjälp av topsning. Studien började när eleverna gick i årskurs 7 och kommer att fortsätta in i gymnasiet. Resultaten sammanställt i en PESOK-sammanställning (PESOK= Pedagogiskt och socialt klimat) och ger en bild av hur lärare och elever upplever skolans pedagogiska och sociala klimat. Detta i sin tur kan användas som ett utvärderings- och utvecklingsinstrument eller som diskussionsunderlag.

Salivprovtagningen utfördes på en och samma dag, en gång på morgonen och en gång på eftermiddagen, och mätte mängden av stresshormonet kortisol i saliven. Resultaten får vi i vår och det har varit intressant att vara kontaktperson och därigenom få träffa folk även utanför skolan. Samtidigt har det krävts mycket tid från det övriga jobbet som ska löpa på som vanligt. Därför känns det lite av en paradox att stressa på för att vara dem behjälpliga som utreder skolans stress och hälsa. Det går inte att komma ifrån att skolan dessvärre blivit en arbetsplats som är belastad med ohälsa och högt stresspåslag. Så borde det inte vara.

På tal om stresspåslag. Ingen har väl missat debatten som väcktes när Åhléns valde att göra en luciakampanj med en pojke som Lucia. Där människor (några slags vuxna människor) bar sig åt som om de bott i en kartong sedan 70-talet eller tidigare. Va?! En pojke kan väl inte vara Lucia? Och va?! Han har ju inte ens ljust hår. Och va vadå?! Han har ju inte ens ljus hy? Ska vi inte kunna ha några traditioner kvar? Ska ”dom där” lägga rabarber på allt? Får ingenting vara som det alltid varit? Det är ju förskräckligt. Och ja… även vår skola hade i år en pojke som Lucia. Han röstades och valdes enligt alla konstens regler, och ja… även vår skola blev ifrågasatt. Fast bara av en virrpanna till förälder, men även tokstollar har ett hov av likaledes förvirrade ärthjärnor. Så de var några stycken som undrade och ifrågasatte och blev tråkiga och hotfulla. Förresten var det samma förälder som tyckte att det var förskräckligt att våra fina, svenska barn skulle behöva leva med hotet av ett asylboende så nära skolgården. Det var väl otryggt och kusligt, är det ingenting man kan protestera mot? Det undrade den föräldern.

För den som känner sig rädd och osäker, som tror att katastrofer lurar runt hörnet och som vill vara förberedd när krisen kommer… gäller det att luta sig mot rätt person. En sån person är absolut inte inskränkt och trångsynt utan i stället en ”Doer”. En som kan utmana sitt tänkande, som är orädd och initiativrik, som kan räcka till för fler och som agerar. Det kan vara en lucia som med sin sång och sitt ljus skänker glädje och trygghet. Det kan vara en flykting som så att säga redan tränat på katastrofer. Det kan också vara den som lagt tid på att förbereda sig. Vi har en nystartad sida högst upp på Windrikesajten som heter ”Preppers”. Kika in där.

En årlig händelse i december är att äta julbord ihop med Thompas barndomskompis Per och hans Annelie. Det är ihop med dem som vi sjunger i kör…som vi hamnar fel i kör… eller rättare sagt sjunger för dem… för sångpedagogen Annelie… i Hallelujakören… eller radiokören… de på Annelies fest tyckte att alla som ville sjunga kunde sjunga… så vi sjöng så vi skämdes… ingen sa att vi nog inte borde… ÄHHHH: Som vi sjöng för så att svetten porlade, fönsterglasen klirrade, notpapperet vibrerade, applåderna rungade, och åskådarna grät och skrattade på samma gång (se inlägget juli 2016).

Nåväl, det årliga julbordsätandet är betydligt enklare än att sjunga. Man åker bara till ett överenskommet ställe (fast helst utan att behöva ringa sina julbordsätarkompisar och skrika: ”håll skärgårdsbåten, vi är nära nu!!”). Nåväl, man slår av på takten, njuter, tar för sig, äter, sover som en välbärgad (se huset ovan), promenerar och åker hem. Precis i den ordningen. Denna gång var vi på Utö. Tidigare år har vi varit två gånger ute på Sandhamn och ett år på Artipelag.

En annan återkommande trevlighet är att tillbringa en adventshelg i Visby. Bil till Nynäshamn, båt till Visby hamn, promenad till hotell Gute, rum en trappa upp, införskaffa skumpa, äta Packhuskällarens julbord och sen tillbringa en matstinn vila på rummet = Dag ett till ända.

Skillnad i år: Separata platser på båten, vilket vi givetvis fixade till. Ny regi på packhuskällaren där tonvikten låg på skaldjur vilket inte gjorde ett dugg annat än på priset. Uppgradering till superior room på hotellet efter troget besökande där. Detta innebar i praktiken att sängarna kunde vinklas och ställas om till bekvämt vilsamt läge.

Dag två och tre gick i shoppingens tecken, kaffepauser och luncher inkluderade.

Skillnad i år: Vi handlade andra saker. Plus att det var medeltidshelg så det var ett hallå utan dess like. Fackeltåg, tal, upprop, tornerspel och eldkorgar all over. Det var bara att anpassa sig till stadens tillfälligt överenskomna lekstuga.

Sista dagen drog vi givetvis av ”Hälsans stig”, en promenad på cirka åtta kilometer.

Skillnad i år: Det regnade.

Inalles: mycket nöjda och utvilade. När vi landade hemma söndag kväll hade vi mer julkänsla i kroppen jämfört med fredagen innan.

Vår gran i år var en bakvänd rackare. Först tänkte vi inte ha någon alls men så kom vi på att för husfriden var det nog bäst att fixa till något. Vi plockade ner toppen på plastgranen från vinden, hängde på lite kulor och satte den i korkdamejeannen. I den fanns redan belysningen så ”voila”… klart! Hur det blev med husfriden förtäljer inte historien. Däremot vet vi med säkerhet vilken gran vi ska satsa på nästa år. Inte ett barr men mycket klirr!

Själva julaftonen firades helt traditionsenligt hos mamma och Pelle. Vi glöggade och tittade på Kalle. Åt precis lagom med mat och sjöng som vanligt inte en enda snapsvisa. Till efterrätt hade vi kaka, kaffe och en Kahoot med 30 frågor om julen. Gösta vann och första pris var en blå kylväska med inbyggd radio. Därefter julklappsutdelning. I år hade vi som tidigare år inhandlat den uppskattade hundrakronorsjulklappen, fast två var. Det låg med andra ord 22 klappar under granen, eller 20 förresten för Felix hade lagt sig sjuk hemma. I en ask fanns 10 lappar. märkta med siffrorna 1-10. Vi körde två omgångar och därefter en tyst och diskret bytesomgång innan lugnet lägrade sig och alla kände sig nöjda. Nöjdast var jag eftersom det nu är 365 dagar till nästa omgång och att vi i stället vänt mot ljusare tider. 

Som så många andra år har vi med glädje följt vartenda avsnitt av adventskalendern. Detta år handlade det om Selma, ett barn i en fattig familj i ett litet hus någonstans i historien. I första avsnittet hotades familjen av vräkning men fick tiden fram till julafton på sig att skaffa fram pengarna till hyresvärden. Selma som trodde att man kunde önska sig allt av tomten, beslutade sig för att ta med sin innerliga önskan och leta upp tomtens rike. Sökandet efter tomten och hans rike pågick sedan i 23 dagar och som sällskap hade Selma en halvgalen vetenskapsman (vid namn Efraim) och hans luftskepp. Ett klokt barn, ett barn som kämpar. En orädd flicka, nyfiken och kavat. Som inte ser några hinder men som hela tiden störs av klantiga, elaka, hjälplösa och förvirrade vuxna men som trots det oförtrutet tar nya tag.

Man kan inte låta bli att tänka på andra sagofigurer som blivit berömda på samma tema. Exempelvis Pippi Långstrump. Hon var också övergiven utan andra vuxna än klantskallar. Hennes pappa var en stor och tjock sjökapten som hette Efraim och han blev kung på en ö i Söderhavet sedan han spolats överbord vid ett skeppsbrott. Pippis mamma däremot vet man inte så mycket om annat än att hon sitter uppe i himlen och kikar ner på sin rödhåriga flicka genom ett litet hål.

Vuxna som i stället för att stå för trygghet och omsorger, har egna mål och syften med att ”stötta” och hjälpa det lilla barnet på färden. Föräldrar som tafatt vinkar av sitt barn och säger lycka till (jfr. sjörövarkungen Efraim). Ett ressällskap som inte skulle klara en dag utan Selma (som Tommy och Annika), ytterligare vuxna som enbart ser den ekonomiska vinsten med att följa efter barnet men som sedan försöker ha ihjäl det (typ Prussiluskan). Vuxna som ser barnet som ett exotiskt inslag i sin egen vardag (ex. Tommys och Annikas föräldrar) och vuxna som använder sig av barnet i sin kamp mot andra vuxna (jfr. Kling och Klang). Ingen som egentligen finns där för att trösta, lugna, värma, föda och skydda barnet. Ett fall för soc.anmälan om någon skulle fråga mig. Fast det är klart… det var väl därför Prussiluskan snodde runt där och störde. Nån hade anmält. Men kanske inte för att skydda barnet, utan för att skydda sig själva från hon som ”störde” och var missanpassad.

Nu finns det någon som har snokat runt lite i vem Pippis mamma kunde tänkas vara. Hon påstås heta Jessie Simpson och kom från Gävle fast hon lever inte längre. Jessie var gift med kapten Långstrump och dog i mitten av trettiotalet, precis som Pippis mamma i berättelse. Jessie var känd för att alltid gå sina egna vägar, en egenskap som tydligen gått i arv till hennes påhittade dotter. Historien började 1883 och låter som så här:

”Gasverket i Gävle fick en ny chef från England. Hans namn var John James Simpson och han flyttade dit tillsammans med sin fru Maggie och parets fyra barn. Yngst i syskonskaran var Jessie Lovisa, som bara var ett och ett halvt år när familjen slog sig ner i Gävle. Vid den här tiden låg gasverket mitt i stan, och där hade också gasmästaren sin tjänstebostad. Sönerna Otto och Horace gick i en liten skola vid Storkyrkan medan Jessie och hennes syster Jeanie placerades i den fina Franska skolan på Nygatan. 1893 stod den första gasklockan färdig vid Stenebergskanalen. Och samma år flyttade både gasproduktionen och familjen Simpson till Brynäs.

När Jessie var 21 år gifte hon sig med den två år äldre Nils Lindström. Han titulerades stadsskrivare men blev senare kamrer vid Upsala-Gefle Jernväg. Paret bodde på Linnévägen i Villastaden och fick tre barn, varav den yngsta dog efter bara tretton dagar. Äktenskapet knakade i fogarna och i början av 1913 lämnade Jessie sin kamrer och flyttade till Uppsala. Skilsmässor var knappt tillåtna på den tiden och varje äktenskaplig separation måste godkännas av ett motvilligt domkapitel. I september 1915 var skilsmässan klar och Jessie tar tillbaka sitt flicknamn. Några år senare börjar hon arbeta som husföreståndarinna hos en förnäm dam i Enskede utanför Stockholm och det är ungefär här som kapten Långstrump kliver in i handlingen.

Egentligen hette han Karl Emil Petterson och var född i Sollentuna. Sjutton år gammal gick han till sjöss och trampade sedan däck i många år. Men på juldagsmorgonen 1904 var det slutseglat. Pettersons fartyg rände in i ett korallrev utanför Nya Guinea, sprang läck och försvann i djupet. Men Kalle hade tur. Han spolades i land på en av Tabaröarna, där han blev väl mottagen av de människoätande invånarna. Allra bäst mottagen blev han av hövdingens unga dotter Sindu. Med henne fick han så småningom nio barn, som alla försågs med svenska namn som exempelvis Elsa, Hans, Anna, Erik och Karl.

När den skeppsbrutne svensken några år senare efterträdde sin svärfar som öns ledare utropade han sig till kung Karl I Petterson av Simberi. Ön kallas också Fischer Island och om du lyckas hitta den på kartan (det är en liten obetydlig prick bland många andra små prickar öster om Nya Guinea) så upptäcker du att den är nästan helt rund och bara mäter ungefär tio kilometer i diameter. Som statschef kontrollerade Petterson landets guldfyndigheter och eftersom han samtidigt ägnade sig åt lyckosamma affärer i kokosbranschen kunde han också leva som en kung. Drottning Sindu dog 1922 och samma år begav sig Hans Majestät Petterson hem till Sverige för att söka sig en ny hustru. Det skulle vara någon som var villig att upphöjas till prinsessa och vara hans ledsagarinna för de återstående livsdagarna. Karl, som nu var 47 år, hade inte satt sin fot i Sverige på tjugo år men gjorde omedelbart succé i Stockholms sällskapsliv och omsvärmades snart av giftaslystna damer. Kanske beroende på att han i pressen beskrevs som en glad, trevlig och rejäl man. Att han dessutom var mångmiljonär och hade en tjusig titel att erbjuda sin tillkommande gjorde ju honom knappast mindre attraktiv.

Den blåögda och mörkhåriga Jessie Simpson från Gävle, som nu fyllt fyrtio år, blev den som lyckades fånga kung Pettersons hjärta. Men det berättas att majestätet fick gå ner på knä och fria tre gånger innan den självsäkra skönheten äntligen svarade ja. Paret förlovade sig på Hotel Hospits i Stockholm i slutet av oktober 1922. Några dagar senare reste de till Hamburg där de vigdes av den svenske sjömansprästen. Därefter fortsatte färden till det exotiska Simberi där Pettersons alla små prinsar och prinsessor väntade. Jessies egna barn, 17-åriga Margit och 18-årige Otto, stannade dock kvar i Sverige. Jessie trivdes alldeles utmärkt med sitt nya liv men insjuknade i malaria. På våren 1935 reste hon hem till Sverige i hopp om att bli botad. I stället blev hon allt sämre och efter ett par månader avled hon på ett privat sjukhem i Stockholm. De släktingar som samlades runt hennes dödsbädd har berättat att den juvelprydda Jessie förde sig som en drottning in i det sista. Och att hon bokstavligt talat dog med guldkronan på huvudet”.

I mitten av trettiotalet började svenska tidningar få upp ögonen för Karl Emil Petterson och hans märkliga öde. Han förekom i flera reportage och när Astrid Lindgren 1945 gav ut sin första bok om Pippi Långstrump var det många som kände igen beskrivningen av den svenske ”negerkungen” i Söderhavet. Pippis pappa påminde verkligen om Petterson. Båda var tjocka sjömän från Sverige och båda hade spolats i land på en ö i Söderhavet där de sedan avancerat till kungar. En av öarna i närheten av det pettersonska riket heter Kurudu. Kunde Kurrekurreduttön möjligen vara en variant av det namnet? Både Efraim och Petterson var vid sidan av att vara rika, också otroligt starka. Svenska tidningar berättade om hur Petterson en gång lyft en engelsk sjöman på raka armar och sedan kastat in honom bland några hibiscusbuskar. Så om det nu är så att Karl Emil Petterson och Efraim Långstrump var samma person, då kunde väl också slås fast att Pippis mamma där uppe i himlen hette Jessie Simpson och kom från Gävle?

På annandagen var det tvunget att besöka Täby Centrum. Inte en snögnutta låg kvar, inte ens lite is så jag tog cykeln. Temperaturen låg nästan på samma nivå som en svensk midsommardag.

Det är en fjärdingsväg från oss och till centrum. En fjärdingsväg var ett längdmått alla förstod förr, det vill säga en fjärdedels mil. Fast inte en fjärdedel av en modern mil utan av en upplandsmil. I mitten av 1600-talet var upplandsmilen ett typavstånd mellan gästgivaregårdarna i landets mer tätbefolkade delar. Milen var 10 688 meter och en fjärdedels mil är alltså 2 673 meter. Ungefär så långt som det är mellan Gribban och Täby centrum.

På mellandagsrean hamnade jag på MQ. Det var absolut inte meningen, utan jag skulle bara gå ett ärende åt syrran. På MQ var det riktigt trevligt. För det första så var det bra REA. För det andra var personalen ung och trevlig, hjälpsam och lugn. Köerna var långa både till provrum och kassor men det gick blixtsnabbt att komma igenom med det som var tänkt. Medan jag stod i kön betraktade jag en man som måttade byxstorlekar. Han tog fram ett par byxor, knäppte knapp och gylf och måttade sedan (med knuten näve) längden mellan byxans fram- och bakkant mot sin underarm. Han liksom trädde på byxan på underarmen. Asfiffigt! Han använde gamla tiders måttenheter, otroligt mer lättanvända eftersom man kan ta hjälp av kroppen. Varför försvann de och hur lättanvända var de?

2017… Vad gäller då? Jo, det gamla vanliga nyårslöftet ”arbete och distans i lagom balans”. Veckosjö är ett medeltida mått som anger en sträcka ett roddarlag behövde klara av innan det var dags för avlösning eller vila. En veckosjö kan alltså vara olika sträcka av samma älv beroende på om färden går uppströms eller nedströms. En kombination av mått för arbete och för distans. Med detta ber vi att få tacka för oss och önskar ett alldeles särskilt Gott Nytt År, ett år där ingenting bör göras tyngre och mer uttömmande än en veckosjö. Just detta får utgöra punkten för 2016 års bloggande.

Nu torkar vi rumpan och kör vidare.

Pussåkram