Januari 2017

Om man tycker att tiden går fort, då har man nog inte tänkt på januari månad. Den månaden är otroligt lång, liksom släpar sig fram och tar aldrig slut. Särskilt när man drar igång januarinöjet ”30 days abs challenge”. Bra övningar att komma igång med och sen hålla i schack.

Vi hade lov och ledigt till den nionde och det behövdes verkligen. Sakta, sakta förvandlade vi oss till såna där soffsittande och lätt passiviserade serietittare. Vi inledde med familjedramat ”Tjockare än vatten”, därefter  maffiaserien ”Gåsmamman” och efter den tog vi oss an ett stycke kvinnohistoria med hjälp av ”Fröken Friman”. De alla hade gått i flera säsonger och vi smulade i oss alltsammans.

När vi hade suttit som fixerade vid detta i flera dagar kom vi på att det vore läge för att titta till friggeboden. Den fick vi upp förra våren och blev då klara med allt yttre såsom målning, tak, hängrännor med mera. Det interiöra har sen bara fått vänta. Seglingen och en hel höst kom emellan men nu plötsligt satte vi igång, och givetvis när det var som kallast för att göra det extra spännande. Vi köpte reglar för att få upp en mellanvägg mellan förrådet och bodelen. Vi plockade också ihop OSB-skivor att klä väggarna med i förrådet och råspont för att klä väggarna i bodelen. Isolering, täckplast och spik… sen var vi hemma. Det som höll takten var sågklingan, hammaren och kupévärmaren. Många timmar gick åt och som kronan på verket hittade vi en förrådsdörr för 400 spänn i Vallentuna. Med lås, grundfärg, flugor och allt.

Väl tillbaka till jobbet sattes vi att fundera över vilket som var vårt mål 2017. Mitt mål, tänkte jag. Det borde väl vara att ta dagen som den kommer, leva enkelt, skratta ofta, älska innerligt, njuta, göra världen bättre och ha realistiska förväntningar på sig själv. Men det var inte riktigt de målen som var i åtanke utan handlade mer om tydliga, utvärderingsbara mål i verksamheten. Det var struktur och systematik som avsågs. Inget av det passade min seriestinna och semesterlata hjärna. Varje gång efter loven förvånas man över hur snabbt man ändå kommer in i jobbet igen.

Förutom att slappa och snickra, har vi också varit grymt sociala över jul och nyår. Vi har lekt med Manne och Jim några gånger. Verkligen lekt. Vi körde ett ritspel som hette ”Ryktet går”. Otroligt kul! Alla får ett blädderblock, en penna och ett ord. Person 1 ritar sitt ord (ex. pizza), sen skickar hen blocket till person 2 som gissar vad person 1 ritat (skriver kaka). Därefter går blocket till person 3 som ritar det ord som person 2 skrev (ritar moderkaka). Slutligen ska person 4 gissa vad person 3 ritat (skriver livmoder). Det var som den bekanta gamla ”viskleken” fast med papper och penna. Pizza blev livmoder. Köptips för den uttråkade!

Vi var också en sväng hos bror Kent och Lottie i deras nya hus i Krokek utanför Kolmården. Vi fick en rundvisning i hus och område, bjöds på både lunch och middag och massor av bibbelbabbel. Så har jag och senare på kvällen även Thompa haft en dejt med mina forna klasskompisar Niklas och Lotta. Vi brukar ses då och då men nu var det länge sedan eftersom de båda varit utomlands mycket. Utan inbördes ordning var alla sociala evenemang otroligt trevliga och underhållande. Också själsligen berikande, inte minst hos Manne och Jim eftersom vi vid sidan av ritlekar också haft MediYoga ihop.

Vi har släppt krav och stress i Konstians lugn och även insett vilka fantastiskt stela kroppar som skruvats fast strax under våra huvuden. Idén med MediYoga är att kroppen ska läka både fysiskt och mentalt men även känslomässigt. Och inget av det känns fel. Sista dagen i månaden var vi även där på ett längre pass med guidade meditationer för att skapa balans, inre harmoni och mer glädje i livet. Manne beskrev den två och en halv timme långa meditationen så här: ”Du får träna på att stärka intuitionen för att få kontakt med din inre vägvisare. När du lär dig att lyssna till ditt inre ökar du förutsättningarna att ta de bästa besluten för ditt livs positiva utveckling”. Alltså, kan det bli bättre? Inför kommande seglingssäsong behöver vi vara både mjuka/rörliga och intuitiva/positiva.

Vi har också varit högkulturella. I födelsedagspresent fick jag biljetter både till Fantomen på Operan och Danny Saucedo av min älskade man. Dessa båda föreställningar går inte att jämföra eftersom de är helt olika varandra på alla plan men de lämnade stora avtryck var och en. Och maten på Hamburger Börs, den gick inte av för hackor. Krispiga brässerade short ribs med svampsoya och rostade sesamfrön. Välkryddat och mört. Till det serverade ris och många olika sorters asiatiska tillbehör och grönsaker. Det var grymt. Fantomen gick på Cirkus och då stannade vi till på Djurgårdsbrons sjöcafé innan, ett ställe vi valt flera gånger tidigare. Gott och enkelt, lite barlikt.

Två udda händelser har vi hunnit med denna långa månad också. Som studiopublik i det lekfulla komediprogrammet ”Tror du jag ljuger”, där två lag tävlar mot varandra om att lura skjortan av sina motståndare. Det gäller att lista ut vem som ljuger och vem som döljer en galen sanning. I ena laget var Johan Glans lagledare och hade två gäster, Gry Forsell och han-den-där-vad-det-nu-är-han-heter. I det andra laget var Fredrik Lindström lagledare och han hade Anders Ankan Johansson och Cissi Elwin i sitt lag. De skrattade, vi skrattade, publiken tjöt och det blev en alldeles udda och galen kväll. Mamma och Ida var med.

Och så slutligen en favorit i repris! Vinprovning i Piperska palatset i Gamla stan. Pelle från Bosöseglarna, är delägare i vinprovarsällskapet där och bjöd oss seglarkompisar på en minst lika oförglömlig kväll som förra året. Nya viner, nya idéer, nya frågor och nya skratt. Som pricken över i kändes det som om vi riggat på och seglat där i källaren med tanke på allt seglarsnack och alla minnen som delades. Viner som vi provade och gillade var: Chateau Ste Michelle (120 kronor) och Chateau Capbern Gasqueton (230 kronor). Däremot var vi helt oense om ett sydafrikanskt vin ”Coffee Pinotage” med svag kaffesmak. Thompa gillade, jag gillade inte.

Kommentarer som: sträv, savettlukt, jordig, frisk, svart vinbär, sjuksyrra, ek, syrlig, kryddig, lösningsmedel förklarade vinets karaktär… eller var det smak… eller lukt? Gott var det i alla fall och i sammanhanget alldeles kulinariskt. Generöst, lärorikt och mycket trevligt. Vi tipsades om en app vid namn ”Vivino” som man kan fota en vinetikett med och vips få massor av information om vinet i flaskan. Värt att minnas kanske.

 

Jag har en kompis kompis som skulle behöva bygga en friggebod. Där kunde hon husera sin tonåring alternativt ta den i besittning själv för att få vila. Bilderna här nedan visar vårt friggebodsbygges förlopp. Precis som det tar tid att bygga en friggis, tar det tid att bygga en vuxen.

”Tålamod är inte förmågan att vänta, utan förmågan att hålla en bra attityd under tiden du väntar.”

Min kompis kompis har alltså en tonåring där hemma. En pojke som är 15 år och går i nian. Att vara tonåring är inte lätt. Det är ett heltidsjobb och fullt upp med att passa in morgon, middag och kväll. Den som slappnar av kan förlora allt. Statusen, kompisarna, händelser, umgänget… och ansiktet. För att inte tappa styrfart bör man vara igång dygnet runt och om man mot förmodan lyckats slappna av en hel natt, bara för att man är förbjuden att sova med telefonen under kudden, då går sensorn igång på högtryck på morgonen. Vad som är morgon för en tonåring varierar. Till vardags dras allt igång klockan sju i samma stund som mobilen återbördas till tonåringen. På helgerna går det faktiskt att sova hur länge som helst, kanske för att det då tillåtits att mobilen får ligga tryggt alldeles i närheten.

Påklädningen kräver sitt. Det gäller att hitta rätt stuk och stil. Det som var på dagen innan funkade ju, så det kan ofta dras på igen, men en annan gång går det absolut inte att ha samma kläder två dagar i rad. Hur mycket lukta-gott-spray som än sprutas över. Frukosten är inte värd att hoppa hur jobbig den än är att fixa i ordning. Detta eftersom gymträningen kräver sitt. Frukosten behöver vara kombinerad på ett visst sätt utifrån en alldeles tvärsäker källa. Äggvita, blåbär, havregryn och mjölk ska köras i mixern tills den blir till en violett sörja. Mycket viktigt. Om det är ”ryggvecka”, det vill säga den veckan då tonåringen kör enbart ryggövningar på gymmet, går det åt extra mycket äggvita. Om min kompis kompis inte handlat tillräckligt med äggvita går världen liksom under helt. Och säger min kompis kompis att tonåringen inte får dricka direkt ur mixerbunken, går världen också under. Och än är det bara morgon.

Resterande energi ska läggas på att passa bussar, alltså i plural. Det går inte bara att sikta in sig på en buss, typ den som går passande väg och i rätt tid, utan den ska passa ihop med när alla andra ska åka buss. Alltså inte ”alla andra” vilka som helst, utan vissa viktiga särskilda andra. Det här kan få till följd att tonåringen kommer för sent trots att megamycket energi lagts på att både komma upp i tid, duscha precis lagom länge och mixa det violetta omsorgsfullt. I bästa fall kan också tänderna hunnit få sitt och gummisnoddarna satts på plats vilka justerar bettet, för tonåringen har tandställning också. Nåväl, de allra flesta lektionsstarterna passas, om det inte visar sig att någon vill gå till centrum, träffas på skolans café eller gå hem på lunchen. Särskilt om denne ”någon” inte går i ens egen klass utan följer ett helt annat schema. Just sånt ställer till det för tidspassningen.

På lektionerna sedan går varje minut åt att hålla igen på energin så mycket som möjligt. Det gäller ju att ha kvar en bra nivå till fritiden sen och från det att tonåringen sätter sig i skolbänken på morgonen, vet han ju att fritiden närmar sig. Då gäller det att vara pigg. Under skoldagen ska det skrivas, diskuteras, analyseras, konstrueras, sammanställas, läsas, lyssnas och hängas med på den ena lektionen efter den andra. Allt detta är sånt som den energisparande tonåringen absolut inte kan ägna sig åt. Det blir mycket svårt att smygkika på film eller spela spel på paddan. Att drömma, snacka med kompisar, röra sig runt, knyta relationsband, hålla på med mobilen eller softa på lektionen. Men det går! Fast då kan man hamna i samtal hos läraren eller mentor. I värsta fall hos rektor men hur som helst så får min kompis kompis reda på det mesta och då behöver tonåringen bergis sitta och lyssna på hennes ältande till dö´dagar. Sånt knycker också tid från viktiga fritidsgrejer.

Min kompis kompis, vi kan kalla henne Bitte. Utan ”r” så klart, annars hade det ju blivit Bitter och så är det ju inte. Bitte tycker att det är jätteviktigt att man pratar med varandra i familjen. Verkligen superviktigt. Man har en sån yttepyttig liten stund till sitt förfogande eftersom var och en håller på med sitt. Bitte och jag har pratat om en undersökning, där det kommit fram att föräldrar pratar med sina tonåringar max fem minuter per dag. Det är förskräckliga siffror och särskilt om de fem minuterna ägnas åt samtal som: ”Ställ i ordning skorna, har du gjort läxan, varför kommer du så sent, när ska du börja plugga till provet, vad var det för mat idag, när ska du träna, hur kan dina pengar vara slut redan, du måste lära dig att hänga upp handduken”. Vad är det förresten med tonåringar och handdukar? En här och en där, alltid på fel plats, ofta spårlöst borta. Förvaras helst ihop med skor (?) nånstans på golvet (?) eller underst i en surtorkad och skrynklig hög. Vill man att den ska komma fram ropar man från duschen: ”Hallåååååå!? Får jag min handduuuuuk!? HALLÅÅÅÅÅ!” Och svarar ingen då, tar man helt enkelt handhandduken i stället. Okej, den är lite liten men det går.

Så, att äta tillsammans är en viktig och kanske den enda viktiga tiden man har tillsammans med sin tonåring. Vad gör man då om man som min kompis kompis Bitte har, en tonåring som gymtränar? Gymträningen styr om hela familjens matvanor. Tonåringen måste äta kyckling till middag varje dag, ihop med pasta och på en exakt uträknad tid innan han ska gymma. Något annat går inte, glöm det. Fördelen just med att gymma, enligt tonåringen är att då kan man träna när man vill och man behöver inte passa några speciella träningstider. En annan fördel med just det gymmet som tonåringen går på är att det ligger nära, så han kan gå dit direkt efter skolan. Som förälder behöver man inte heller skjutsa stup i kvarten. Okej, så långt är allt grönt. Men… om man ska träna direkt efter skolan och måste äta kyckling innan, betyder det att kycklingen ska stekas och tas med till skolan på morgonen. Hur var det nu? Var det inte fullt upp redan innan, med duschen, kläderna, den violetta sörjan och gummibanden? Alltså går det bort. Att åka hem och äta kyckling och sen åka till gymmet är det bästa. För tonåringen. Inte för Bitte, för i så fall försvinner de gemensamma middagarna. Och tonåringens skolbusskort som bara gäller till klockan 19 hinner gå ut vilket leder till att det krävs skjuts. Och var är förresten kycklingen, är den slut… mamma har du inte handlat ny? (nu går världen under igen). Plötsligt har det blivit som så att Bitte måste fejsa att middagen blir förstörd fem dar i veckan, att hon måste ställa upp på att skjutsa till och från gymmet samt köpa mer kyckling, Och! …diska byttan där de lila sörjan körts runt, för sånt hinner tonåringen absolut inte med på morgonen. Det tar av Instagram-tiden. Tonåringen är hård men rättvis för eftersom Bitte inte låter honom ha telefonen på natten, måste allt i tonåringens nya dag ”statusen, kompisarna, händelserna och umgänget” uppdateras på morgonen.

Bitte tycker också att det är grymt viktigt att tonåringen sköter skolan, särskilt så här i årskurs nio eftersom det då handlar mycket om att plocka ihop poäng för att ha möjlighet att välja gymnasium. Tonåringen tycker exakt lika och det är bra. Det är inte ofta en tonåring tycker likadant som sin mamma men det här är ett sånt tillfälle. Men exakt hur viktigt det är, hade de visst inte pratat igenom. På vilket sätt det är viktigt, alltså i mängd och kvalitet, behövde det pratas vidare om. Typ flera gånger i veckan. Hur mycket energi som måste tas från fritiden och vem som måste ta den. Att man måste planera för att energin ska räcka till alla små detaljer i tillvaron och att ingenting ”försvinner” för att man inte gör det. Jo, meritvärdet för att söka in på gymnasiet försvinner, eller rättare sagt höjs aldrig. Åtminstone inte tillräckligt fort. De diskussionerna blir extra kryddstarka när tonåringen sitter och halvnickar över allt som sägs och samtidigt bär en tröja som det står ”Future” på, eller egentligen ”Futu:re”. Vad nu skillnaden i sättet att stava står för är Bitte lite oklar över, men nån skillnad är det. Det är hon säker på.

Egentligen hade de pratat om allt det här, med betyg, poäng, att satsa, göra sitt bästa, ta hjälp och så vidare. Fast inte tjugofem miljoner gånger. Bitte hade pratat med sin tonåring om det här i nära nog tre och ett halvt år nu faktiskt, men ingenting händer annat än att hon och tonåringen får en allt mindre givande relation. Det är kanske därför som kycklingen kommit in i bilden för med hjälp av den kan de gemensamma middagarna hoppas över och då slapp de ju prata. För att vara uppriktig, hade de nu hamnat i exakt det läget som undersökningen visade, det med fem minuters samtal per dag. Fast Bitte satsade på att ha det som mål, att komma upp till fem minuter per dag. Som det blivit, var det korta, snabba, effektiva, slösa-så-lite-tid-som-möjligt-samtal och hysteriska svara-kvickare-bussen-går-nu-samtal som fyllde samtalsminuterna.

I och för sig, Bitte säger att de samtalar mycket i telefon, hon och hennes tonåring. Det kan ringa i runda slängar uppåt åtta, tio samtal per dag från tonåringens telefon. Om det här hade varit på telefonkiosktiden, hade sonen inte hunnit med någonting annat än att springa med byxor fulla av mynt mellan telefonkioskerna. Skillnaden hade varit att mynten nån gång tagit slut, nu var det inget som tog slut… ja, annat än Bittes tålamod då. De allra flesta samtalen börjar på orden ”får jag?” och slutar med ett jävla liv, ibland med att Bitte tvingas slänga på luren i örat på sin tonåring. Det sker i händelse av att han blockerat sig i sin oförmåga att underordna sig regler och beslut. Ofta växlar valet av ord ganska snabbt från ”får jag…?” eller ”kan du swisha…?” till ”alla andra får ju…” eller ”är du ärligt talat efter… eller helt körd?!” Även samtalstonen och attityden brukar ändra sig lite den med. Kanske för att energin vid det här laget förbrukats, för kom ihåg: Det är tufft att vara tonåring. Det är jobbigt att vara kaospilot och sambandscentral mellan 07:00 och 23:00.

Emellanåt går det ändå att ha långa samtal. Fast det tråkiga med dessa är att de nog inte är mycket till samtal, utan snarare monologer. Genomgångar. Så där som polischefer har med sina anställda där man går igenom det uppkomna läget sedan sist. Liksom var-är-vi-rapporter. Det var Bitte som stod för entonigheten i dessa träffar medan tonåringen i stället hade fullt upp med att sucka, himla med ögonen, var uppkäftig eller hitta stickspår. Samtalen av den sorten hade de när Bitte tröttnat fullkomligt, eller när någonting gått snett utöver det vanliga. Exempelvis när det hade luktat rök om tonåringen, när sen ankomst svävat iväg till 30 minuter på en 40-minuterslektion. Eller när tonåringen smitit ut mitt i natten, gjort av med 1700 kronor på tio dagar eller fulhandlat vodka och cigaretter. Inte så mycket för att det som hänt, hänt. Utan mer för att tonåringen suckar, himlar med ögonen, är uppkäftig OCH hittar stickspår när Bitte tycker att det är superviktigt att prata. Ibland ljuger han också säger Bitte. I alla fall vilseleder, kör en dold agenda eller låter saker falla mellan stolarna. Enklaste väg vinner, vägen med minst motstånd. Den roligaste och kortaste vägen är ledstjärnan även om den inte alltid är den mest moraliska. För kom ihåg: ”statusen, kompisarna, händelserna och umgänget” är det viktigaste.

En del av de långa samtalen blir arga. Andra mer ledsna eller fulla av oro och besvikelser. När min kompis kompis radar upp händelser som tonåringen varit inblandad i för att ge en vink om allvaret i ”var-är-vi-rapporten” verkar han inte precis dela oron. Det har sammanlagt varit fyra händelser då hans namn fått förgylla papper hos polisen, plus en gång hos socialtjänsten, en gång på Maria ungdom och flera gånger när externt samtalsstöd sökts. Man skulle kunna säga att ett par söndersmulade tabletter med nåt lugnande i middagsmaten inte på något sätt skulle bidra till försämringar. Problemet var bara det där med kycklingen. Det fanns vissa svårigheter med att smuggla in sånt i en kycklingbröstfilé, särskilt när tonåringen själv tillagade den. Men jag vet inte, kanske Bitte är lite väl begränsad av sig och mest bara ser hindren? Hon såg i alla fall lagen i vitögat och polisanmälde tobaksaffären eftersom ”något måste göras” som hon uttryckte det. Det är nämligen helt fel att sälja tobak till minderåriga, och vi pratar inte ett par lösa cig här, utan hela fyra paket.

En dag var ändå tonåring med familjen. Det var planerat sedan en vecka tillbaka att just den specifika dagen skulle de vara tillsammans hela dan. När dagen närmade sig kände Bitte lite oro över de diskussionerna som skulle bli när tonåringen i sur vrede skulle komma på att han inte alls ville hänga med. Att han aldrig sagt att han skulle hänga med, att han inte tänkte göra det, att det inte var något de varit överens om. För hur skulle det då gå med kycklingen, träningen och kompisarna? Bitte skickade sin man att påminna tonåringen genom ett SMS i en lockande förpackning. Överraskande nog blev det ”träff sänk” på den utan diskussion och tonåringen följde med. Halv tio skulle de åka och en lång resa stod för dörren. Långa resor går alltid bra om det är något riktigt, riktigt kul som nalkas. Den här dagen var inte en sån dag. De skulle nämligen på dop och vilken tonåring i världen längtar efter just en sån tillställning? Att behöva sitta i kyrkan, vara artig, ha mobilförbud, sitta till bords, sitta länge till bords, inte känna någon och inte få vara sig själv. Lämna sitt coola, självklara, vassa ”jag” kvar i bilen och spela den obekväma rollen som familjemedlem.

Bitte berättade att de hade haft en alldeles fantastisk dag från början till slut. Hon och femtonåringen hade suttit bredvid varandra i kyrkan. Han lyssnade på prästen, log åt bebisen, slog i psalmboken och tog del bönerna. Bitte viskade till honom att han säkert var den enda av alla som satt där inne som kunde minnas sitt eget dop. Tonåringen döptes nämligen så sent som i somras, så en och annan bit av proceduren fanns nog kvar. När de sjöng psalm 21 ”Måne och sol”, hörde hon sonen sjunga med, och då grät Bitte så hon inte kunde sjunga. Hon grät över diskussioner och bråk, betyg och attityder. Över vodkan, cigaretterna, kycklingen, handduken, det violetta sörjan och alltihop.

Med tonåringar är det så att man först måste bråka som fan för att försöka styra upp dem och då blir man helt slut av förtvivlan. För att visa på allvaret, hotar man med tråkiga konsekvenser. Dessa tar tonåringen till slut till sig och gör (av oförklarlig anledning) plötsligt det man vill eller hotat med. Då får man dåligt samvete och en stark känsla av medömkan. Det som egentligen vore lättare, vore att konstant bråka på grund av att inget någonsin blir som man bett om, och då kunde man konstant vara sur. Eller asförbannad. Det är betydligt enklare än att ha dåligt samvete. Är man sur, behöver man aldrig vara bussig just eftersom man har fullt upp att vara sur. För det förstår väl vem som helst, att kombinationen sur / bussig finns inte. Det är i alla fall ingenting att hoppas på. Man har verkligen ingen lust att vara bussig med en narcissist. Precis så har min kompis kompis förklarat läget. Det är då jag kallar henne Bitter.

https://www.facebook.com/petterofficial/videos/1044683145583940/

Jag vet att Bitte många gånger varit uppgiven och sagt att det inte finns så mycket att göra åt situationen. Man kan ju inte lägga ut spikmattor, kedja fast eller låsa in sin tonåring. Och om man nu inte kan göra så mycket åt situationen, kan man kanske göra något åt relationen. Den blir ju sakta bara sämre och sämre om jag ska tro Bitte. Därför försöker hon vara bussig, även om hennes tonåring inte riktigt förtjänar det. Hon ger utrymme för förhandlingar och omkastningar, är inte omotiverat strikt, tillåter hellre än förbjuder, släpper lite på regler, säger ja nio gånger av tio. Bjuppar i största allmänhet och bra mycket mer än hon egentligen känner för. Relationen är alltid viktigare än konflikten hör jag henne säga ofta. Hon har släppt på lite av varje genom åren. Tider, läxor, hjälmtvång, pengar, val av spel, läsning och speltider för att ta några exempel. Tyvärr har det inte gett något resultat beträffande relationen utan bara lett till ännu mer tjat angående saker som borde vara på andra sätt i stället. Tonåringen börjar driva på argumentationen, hitta sakfel och be om bevis, kollar sanningshalt och uthållighet i de områden där han tvingas backa. Fast helt ärligt finns det ingen back. I stället finns det stickspår, personangrepp och andra uttröttande manövrar som bara driver diskussioner i diket.

Tonåringen menar på fullt allvar att Bittes regler suger och att han aldrig får några favörer trots att han gör bra saker. Det han etiketterar som ”bra” saker är det Bitte kallar normala saker, och det är en viss skillnad. Exempelvis att plocka upp sin hög med skitiga kläder från toalettgolvet eller att mata katten (det senare är ingen uppoffring utan ett sätt att få katten tyst eftersom han tjat-jamar tills hela nervsystemet är perforerat). Slut på så kallade bra saker. Att göra bra, handlar mer om att fungera över tid. Det går inte att peka på enstaka händelser i ett försök att värdera var och en av dessa. Det är som att säga att man tränar trots att man ligger i soffan 24-7, bara för att man tog en promenad förra tisdagen. Bitte körde med liknelser och speglade situationer ganska ofta för att få tonåringen lite mer med på noterna. Men INGA jämförelser var någonsin relevanta enligt sonen. Verkligen inga.

Okej, bilden är klar. Min kompis kompis behöver lite hjälp. Hon anser att hennes tonåring lever ett parallellt liv bredvid familjen och att all vilja för att delta i familjen handlar om att äta, skita och sova. Bittes roll har till 100 procent blivit att bevaka, göra upp regler, påminna, avslöja lögner, följa upp händelser, diskutera, städa upp och förbereda, spionera, rota och vara vaksam i en värld som hela tiden ändras med nya planer i vardera väderstreck. Och väderstrecken är inte bara fyra om nu någon trodde det. Security light med andra ord. Mitt tips till Bitte är: …Nä, jag skojade bara… det finns inget hon inte redan har prövat, förutom det där med några korn lugnande medel då. Hon är ändå nöjd över att det kanske bara är tre, fyra år kvar att övervaka. Bara en gymnasietid, sen sjunger de alla om studentens lyckliga dag. En dag, då allt är glömt och förlåtet. Så tänker i alla fall min kompis kompis, och bara jag vet hur mycket hon älskar sin unge så jag får väl tro på henne där. Heja Bitte!

”Sjungom studentens lyckliga dag,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.
Inga stormar än
i våra sinnen bo,
hoppet är vår vän,
och vi dess löften tro,
när vi knyta förbund i den lund,
där de härliga lagrarna gro!
där de härliga lagrarna gro!
Hurra!”

Det festliga i sammanhanget är att inte bara Bitte har varit på dop utan också vi. Prästen i församlingen gav oss alla i kyrkan tre läxor. Den första var att ta reda på vilken dag vi blivit döpta. Det andra var att plocka fram våra dopljus och i händelse att de brunnit ut, beställa nya i den församlingen vi tillhör. Den tredje uppgiften var att gemensamt faddra våra barn. Vi har alla en uppgift som innebär fadderskap och det finns många barn på vår jord. Det var faktiskt den enda läxa jag redan hade gjort. Är numera flicka-fadder i världen via Plan. Thompa är sedan tidigare Unicef-givare.

Läxan att ta reda på dopdagen är också klar. Jag är döpt den 15 maj 1966. Thompa har sin läxa kvar där. Återstår bara att hämta ett nytt dopljus då. Symbolen för tron på hoppet. Att det aldrig är försent. Tron på att ljuset segrar över mörkret.