Februari 2017

Jaaaaa! Vi går mot ljusa livet! Tänk att så lite (om vi för ett ögonblick tänker oss att jordens rotation och solens bestrålning är små saker) gör att lyckoruset snäppar upp ett par kilo, Jag har en ljusmätare både på hösten och våren, och det är halvfem-tiden på jobbet. Varje tisdag och onsdag har vi konferenstid och slutar halv fem. När det är så mörkt att jag måste tända cykelljuset på hösten… så mörkt att jag får gå som genom en säck hela vägen hem på vintern…  då är det deppigt. Men den första februari var det ljust klockan halv fem och en vecka senare var det inte bara ljust, utan också sol!

På fejan skrollade jag fram en sida med idén om att hålla utvecklingssamtal med sig själv. Exempel på frågeställningar var: Vad är viktigt för mig just nu? Vad ger mig energi? Var läcker jag energi? Vad gör mig lycklig? Vad kan jag släppa taget om? Vilka människor trivs jag med? Vad vill jag ägna mer fokus på? Varför älskar jag mig? Det är lite av det vi ska försöka besvara med denna månads blogg.

Vad är viktigt för mig?  Pippi: Just nu att få skriva. Jag är helt inne i bok nummer sex och det ger så mycket energi. Tanken var att börja närmare sommaren men jag högg tag i det hela i januari och nu är det bara två kapitel kvar att jobba med. Sen följer finslip och rättning. Thompa: Att göra det jag väljer och att se andra glada.

Vad ger mig energi? Pippi: Redan svarat på. Och givetvis solen, den lilla värme som börjar komma. Yogan också! Den ger energi. Thompa: När jag känner att jag bidrar och är behövd.

Var läcker jag energi? Pippi: Som tonårsmamma och speciallärare till tonåringar (se vidare längre ner). Läcker också energi i tanken på att jag är totalt oförmögen att vara särskilt spontan och ”vild”. Även det vilda är hårdplanerat. Thompa: När jag tar för stor plats och ”skryter”.

Vad gör mig lycklig? Pippi: Att planerna för sommaren. Att landa på Preveza airport, greklandsvistelsen och våra planeringar inför resor med seglingstävlingar. Thompa: Se andras glädje och själv känna mig glad.

Vad kan jag släppa taget om? Att alltid ha svar på tal, vara en ”doer”, en fixare, planeringsfascist och kontrollmaniac. Helt onödigt eftersom det mesta löser sig. Thompa: Missunnsamhet.

Vilka människor trivs jag med? De som får mig att skratta, de som uppskattar mig och utmanar mig. Som är spännande men trygga och som hakar på. Thompa: Öppna och pratglada människor med ödmjukhet.

Vad vill jag ägna mer fokus på? Att sätta upp gränser och stoppa mig själv i ekorrhjul och löften. Ta saker med en klackspark. Thompa: På att göra det jag mår bra av i sällskap.

Varför älskar jag mig? Pippi: För att jag är en terrier. En uthållig, seg jävel med många järn i elden. Som sätter tänderna i saker och inte släpper taget förrän det blivit som jag tänkt. För att det ofta blir bra. Thompa: Ehh, bra fråga. Har inget snabbt svar… men för att jag är den öppna och önskade glada person som räcker till för alla.

Thompa har fyllt  57: Det firade vi med dunder-super-inget-fattades-på-bordet-frulle på Såstaholm. Tiggde till oss receptet på en grönkålskick bestående av grönkål, sambal oelek, ingefära och apelsinjuice. Därefter Yoga hos Manne, en omgång bangolf inne i Täby Centrum, en tallrik nachos plus öl, och en avrundning hemma med fika för grannfolket. Vi lekte ”hejsan-leken” och exakt vad den går ut på ser vi här:

Två gånger AW med Mia och Gösta är också sånt som gör oss glada. Första gången på vårt initiativ, på The Public. En bärs och tre pinchos för 100 pix. Andra gången på deras… nej,skojade bara… inte skulle väl det hända? 😉 I stället gick det till så att Thompa och jag prickade in en av de få AW som hålls på Näsby slott. Där hamnade vi vid ett bord längst in, längst bort och satt och halvsov med lite öl och rotfruktschips. Thompa gick på toa, Pippi gick på toa. Och då hände det grejer! Hela gamla täbyligan stod och gömde sig i rummet intill. Folk från mina ungdomshoods och flera kompisar till Mia, PLUS självaste Mia och Gösta. Snacka om att få energi. Från två trötta 50-plus-åringar till två pigga 27-åringar.

En mamma-dotter-tatuering har planerats sedan väldigt många månader tillbaka. Nästan år till och med, men vad skulle vi göra för tatoo och var? Till slut bokade vi en tid, väntetiden var fyra månader. Frågan återstod: vad skulle vi göra och var? Datumet närmade sig men vad skulle vi göra och vad? Till slut hittade vi en symbol där två stiliserade figurer i olika storlek omfamnar varandra och bildar ett hjärta. Jag ville också ha en blomma bakom örat eftersom det så ofta blir tofsfrisyr på morgonen. En särskild utvald blomma från bröllopsklänningen. Ida gjorde likasamma.

Att umgås med barndomskompisar berikar. Man har mycket gemensamt, liksom känner till varandra på ett särskilt sätt. Även om man tappat den ena eller den andra, hittar man snabbt tillbaka. Man delar mycket och kan prata både minnen och framtid. Förra månaden träffade jag Lotta och Niklas. Nu hade barndoms- och ungdomskompisarna Kicki, Nettan och jag ett tjejdygn på Kickis landställe i Gnesta.

     

Snacka om att träna turtagning. Vi pratade oavbrutet från 12 på dagen till tre eftermiddagen efter med undantag för några tysta nattimmar. Det kallar jag ambitiöst. Vi gick igenom jobb och arbetssituationer, fritidsintressen och gemensamma bekanta. Situationer, irritationer, utmaningar, nöjen, barn och familj … till och med barnbarn för Nettan hade blivit farmor. Lite lustigt var, att på vägen till landstället passerade vi en lada som Kicki hade en berättelsen om. En fransman hade tills för något år sedan en husvagn uppställd där … ”och sålde crêpes”, kunde jag fylla i eftersom jag varit där. För fyra år sedan när Thompa och jag var ute och åkte bestämde vi oss för att ta ett side track och hamnade just precis på crêperian där vi stannade och åt. Jag har många gånger efteråt funderat över var i hela världen vi var då, men nu fick jag en flashback minsann! I Molstaberg alltså.

Jag googlade efter crêpesvagnen och fann att den tidigare ägaren Patrick Dallard, som haft den ombyggda husvagnen i tio år, hade sålt den vidare. Han tyckte att de senaste somrarna med vagnen blivit lite väl etablerade och på tok för ospontana. Egentligen hade han velat sälja vagnen till någon från trakten, men intresset var svalt. Vagnen bar på så mycket historia och så mycket själ att han inte ville se den stå i en trädgård och bara ruttna. Men nu är det en person på Öland som jobbar med både teater och crêpes som förstått poängen med crêpesvagnen. Det handlar om så mycket mer än att bara sälja crêpes, menar Patrick. Alla möten till exempel.

Hur är det att vara ungdom i Täby nu för tiden då? I skolan har vi veckovisa besök av polisen som tagit initiativet att hålla sig mer synliga. Även kommunens fältassistenter har besökt skolan och berättat om sitt arbete för hela högstadiet och specifikt om snatteri för årskurs sju. Både poliser och fältare har skolornas fotokataloger så de har god överblick över vilka av våra elever som syns mycket… och kanske lite väl mycket i Täby Centrum. Täby Centrum är ingen plats där man ska hänga. Det är inget andra sortens vardagsrum. Dit går man för att handla, sedan går man hem. Polisen har berättat om vad som händer i centrum. Det är många gäng som samlas där och alla är inte täbyungdomar, utan ungdomar från hela storstockholmsområdet. Det bidrar till gängbildning, bråk, misshandel, rån, sexuellt våld samt langning av alkohol och droger. Det är ganska exakt så att de som hänger där mycket, fullkomligt struntar i att ta detta på allvar. Och vi som har sagt i alla tider att vi inte vill ha tunnelbana till Täby av rädsla för knark och bråk… Ja, vilken tur att vi inte har tunnelbana. Eller…?

Det enda vi slipper då är möjligen farstaduvorna. De åker tydligen hellre kommunalt än flyger, men varför då? Är det av lathet? En biolog på Naturhistoriska riksmuseet svarar att man inte vet säkert om de gör det av bekvämlighet, men det kan vara fullt möjligt. Mer troligt är ändå att de lärt sig att de genom tunnelbanevagnen kommer in i ett rum som leder till mer mat. De slussas vidare till en plats där det finns nya möjligheter att hitta föda. Duvor har en bra spatial förmåga och ett mycket gott lokalsinne. Det är ju hela poängen med brevduvor till exempel. De har både inbyggd kompass och gps och det räcker med att de flyger 100 meter upp i luften så förstår de var de är utifrån olika landmärken. De kan också känna av jordens magnetfält på ett sätt som hjälper dem att navigera. Men det är inte säker att de vet att de förflyttar sig genom tågresan. Säkert dock är att de alltid hittar hem. Duvor kan lära sig beteenden men är inte resonerande varelser. De är givetvis behovsstyrda liksom de flesta djur. Mat, värme, parning står på agendan. I stadsmiljön finns det mat oavsett årstid och de kan även para sig året runt eftersom det går att hitta varma utrymmen. Det är såna detaljer som gör att duvorna gärna åker tunnelbana utefter den gröna linjen.

I slutet av månaden fick vi sportlov. Då var Ville i Björnrike, så även Joel. Veckan innan var skolans åttor och nior i Romme så det har blivit mycket skidåkning för filifjonk nu. Och så har gymnasievalet gjorts. Första valet blev IHL = Idrott, Hälsa och Ledarskap på Tibble. Tiden mellan sportlov och påsklov går blixtsnabbt och veckorna fram till avslutningen därefter går raketfort. Vårterminens lov är otroligt viktiga för både elever och lärare. Här nedan har jag försökt illustrera något av allt vi vilar från då. Det är lite långt, men det går att skrolla. För så verkar det ju funka: Känner man att man saknar ”grit” så skrolla bara vidare till ordet GRIT längre ner 😉

Det finns några nödvändiga förmågor som man måste ha som lärare. Dessa går att träna upp så klart men liksom lindansaren kämpar med balansen på linan för att inte trilla ner, håller läraren balansen mellan auktoritärt och ledigt ledarskap. Det kräver känsla. Man bara har det, eller så har man det inte. Trillar man ner blir det en kraftansträngning att ta nya tag och i värsta fall är man bränd. I elevens ögon. Jag tänker att en lärare som misslyckas gör det först i sin roll, men tar det snabbt till att misslyckas som person. Även det blir en balansgång att parera. Går något åt helsike tas det personligt och känsla av misslyckande är total. Jag har sett reaktionen flera gånger.

Jag hamnade med näsan i en rapport skriven av en VFU-handledare som identifierat fyra faktorer som en lärare behöver hantera för att klara sin roll i skolan. Sånt kan jag gå igång på. Allt som förenklar och förklarar, som trattar ner och skalar av. I vår informationstäta värld känns sånt intressant. Handledaren kallar sina faktorer för ”den nödvändiga grunden” och lika förklarligt som chockerande är, att inget av det går att plugga in på lärarutbildningen. Det är verksamma lärare som med egna ord beskrivit vad de anser vara viktiga grunder. Fyra förmågor som pekas ut som nödvändiga är:

1) Att visa mognad och ta vuxenansvar: Den blivande läraren måste visa mognad och våga ta vuxenansvar. Visa att man kommit ur sin egen tonårsperiod och inte beter sig som en elev själv. Kan verka larvigt att nämna i sammanhanget men faktiskt är det inte alltid det lättaste. För den konflikträdda, kan kompisstilen vara den som funkar här och nu, kortsiktigt och smidigt. Det finns inget mekaniskt samband mellan ålder och vuxenansvar. Även en åldersmässigt mogen lärare kan misslyckas här.

2) Att ta plats och visa ledarskap: Att samla gruppen, hålla en genomgång för klassen, få blickarna på sig och visa sig som ledare. Det kan finnas en nervositet här även för yrkesverksamma lärare, speciellt i särskilt krävande klasser och grupper.

3) Att ge plats åt eleverna: Det är den svåraste delen. Det gäller att förstå hur studenterna uppfattar lärostoffet eller kommunikationen i klassrummet och ge dem utrymme att uttrycka sig. Rädslan finns att man genom att ge eleverna plats, tappar kontrollen över klassen. Men att ge utrymme är en absolut nödvändig del i att vara lärare.

4) Att ha överblick och agera med närvaro: En subtil, kommunikativ förmåga till överblick. Att kunna agera med närvaro. Motsatsen till det är när det blir mekaniskt, när undervisningen bara maler på utan att ägna resultatet någon uppmärksamhet. Utan att se hur det landar hos eleverna eller vad som samtidigt pågår i rummet.

Många forskare och praktiker menar att läraryrket är ett komplext yrke som kan innehålla mycket glädje och många utmaningar. Anledningen till varför rapporten skrevs var för att debattera det faktum att många lärarstudenter hoppar av utbildningen. Även för att förklara och komma tillrätta med lärarbristen som fortsatt är hög. Den chocken som lärarstudenter upplever när de först möter skolvardagen måste man lyfta upp på bordet och diskutera på ett prestigelöst vis. En del går en hel utbildning men söker sedan inte något lärarjobb, och vissa hoppar av innan de är färdigutbildade. Det behöver inte vara negativt att några hoppar av tidigt efter att ha fått viktiga insikter. Men med rätt stöd hade de kanske kunnat bli väldigt bra lärare. Min fråga blir då: Vilket stöd får redan yrkesverksamma och duktiga lärare för att klara av sin roll? En roll som bara jäser på alla bredder? Där självaste undervisningen och planeringen av lektioner, är det sista man hinner med eftersom så mycket annat kräver utrymme.

Vad består då detta ”andra” av. Ja, ingenting oviktigt naturligtvis för då skulle det vara en lättlöst match. Verb som sammanställa, dokumentera, kontrollera ansvara för och följa upp används frekvent här. Det kan handla om samtal, mejl eller möten med föräldrar. Dokumentation av föräldrakontakter eller av elevers utveckling och inlärning. Att utföra tester, leta efter elever, följa upp rykten och skvaller och hålla kontakt med externa stödverksamheter. Dela ut log-in-uppgifter, skapa blanketter och formulera nya rutiner, besvara förfrågningar (muntligt och skriftligt) från kollegor och lämna ifrån sig lektionsinformation till de lärare vars elever man träffat. Vara rast- och lunchvakt, konstruera lektionsmaterial, läsa utredningar, reda ut konflikter och göra studieplaner. Kolla av och sortera mejl, skriva respons till elever, skaffa fram plåster, sitta i möten och utföra allt som man lovat till höger och vänster. Rätta hundratals nationella prov som ändå mest bara visar att eleverna ligger till kunskapsmässigt på en nivå vi redan känner till. Ge elever värdefull och inlevelsefull tid, både till det som är kopplat till undervisningen, men också till sånt som inte är det. Näst gedigna ämneskunskaper är relationsskapande möten lärarens viktigaste verktyg.

Vidare behöver man hålla ordning i pärmar med dokumentation, skriva handlingsplaner, dela med sig av information till alla som anses vara berörda samt dokumentera att så också gjorts. Plugga material till den internutbildning som varje vecka, varje år rullar på skolan. Och så det mest opåverkbara: Att förstå vad en hemmasittare behöver. En enkel fråga blir:. Hur ska man kunna vara i närheten av att vara välförberedd inför lektioner när allt detta bara snurrar? Jag som redan från barnsben tyckt illa om höstar, har genom mitt yrkesval allt detta framför mig varje läsårsstart. Hur tänkte jag där? Rena självmordet. Femton år senare… och fortfarande kvar, Warum? Jo, för att det är omväxlande, spännande och för att jag har GRIT.

Det ingår också i en lärares arbetsuppgifter att hålla sig up to date när det gäller forskning. Det är sånt som gör att man fastnar med näsan i diverse allt möjligt. Exempelvis vad Torkel Klingbergs senaste forskningsstudie visar beträffande barns utveckling och inlärning. Han gillar inte begreppen att vara dålig och/eller svag, kontra att vara bra och/eller stark. Han tycker termerna långsam och snabb är mer passande och jag håller med.

Klingberg framhåller vikten av att få eleverna att förstå att man inte enbart fötts med de förmågor man har, utan att förmågor har kommit till som ett resultat av träning. Med begreppet flexibel mindset menas att resultaten är uppträningsbara. Med begreppet fixed mindset menar man att resultaten beror på medfödda förmågor. Med ett fixed mindset är man mindre benägen att ta till sig träning och det synsätt man har på sig själv, avgör hur det går. Det gäller att få eleverna att förstå att hjärnan behöver knådas om under åratal. Att allt är träningsbart.

Visst finns det genetiska skillnader mellan olika individer och i interaktion med miljön kan dessa förstärkas eller försvagas. Att träningspåverkan är en viktig ingrediens kan med många exempel, inte minst sportrelaterade, påvisas. Men träning kräver motivation och eftersom motivation är motorn i utveckling, intresserade man sig för i studierna att ta reda på vad som leder till ökad motivation. Extern motivation, exempelvis pengar eller vinster var inte tillräckliga för hållbar motivation. Inre motivation var i stället det som räckte lite längre, det vill säga det som är intresse- och glädjedrivet. Det är lättare att göra saker och träna på dem om man finner något nöje i det. Men inte heller inre motivation var det som gav riktigt långsiktiga resultat.

I stället visade det sig att ha eller skaffa sig ”grit”, var det som motiverade bäst. Med grit menas driv, kämparanda, ihärdighet och jävlar anamma. Att hålla fokus och träna det svåra, pusha gränser och göra komplicerade uppgifter. Som lärare behöver man jobba med inställningen att förmågor är ett resultat av träning, inte medfödda talanger. Genom att träna på svåra uppgifter är det viktigt att förklara att man kommer att misslyckas, och att även det behöver tränas.

Det som inte är tillräckligt studerat ännu, är hur man kan förbättra elevernas grit. Däremot såg man att de elever med grit, höll kvar längre i exempelvis sin fotbollsträning eller sitt musikspelande. Omvänt tänker man att grit kan befrämjas genom att man tvingas hålla kvar sin fritidsträning eller sitt musicerande. Feedback visade sig också vara viktig för elevernas grit och gärna krävande feedback, sådan som visar vad som var bra och vad som inte var bra i det eleverna utfört.

Som lärare bör man visa eleverna hur lärande går till och hur viktigt det är att ha fokus och grit. Då tränas eleverna till bättre resultat enligt Klingberg. Okej, då sätter vi upp det som punkt fem bland de tidigare fyra… eller fjorton, femtiotvå, trehundraåttio andra punkterna en lärare ska balansera bland.

Det blev så himla tokigt allting. Vi skulle ju bara provköra bilar och äta lite korv. I stället kom vi hem med en ny bil. Okej, vi provkörde en bil, men inte den Thompa hade tänkt. Och vi åt faktiskt korv. Överraskande nog var den god. Solnakorv. Eller okejrå; vi satte den i halsen när vi förstod vad vi hade gjort.

Köpt en bil? Bilen är röd (vi har väl aldrig tittat efter röda bilar), bilen är kombi (vi har varken hund eller barnvagn), bilen är stor (helt onödigt egentligen)., bilen är ny (vi var supernöjda med den vi hade). Den nya bilen är skitfin! Med panoramafönster, uppvärmd ratt, dragkrok, rejäl skuff, har massor av finesser och drivs med bensin. Så Thompas helt ärliga svar på: ”Vad gör mig lycklig?” och ”Varför älskar jag mig?” är nog:

(FÖR) ATT JAG HAR EN RÖD BIL!

Bränslet behöver vi inte fundera över, det har någon annan redan gjort såsom mycket annat man bara tutar och kör med.

Ursprungsbefolkningen i Nordamerika hade sedan 1400-talet samlat olja från källor i området Titusville i Pennsylvania, även kallat Oil Creek. Man sålde oljan i flaskor och den användes för medicinskt bruk eller som tätningsmedel. Olja ansågs länge vara en oönskad biprodukt när man borrade saltbrunnar eftersom oljan förorenade saltbrunnarna. Valolja, tran, som man på många håll i världen använde som bränsle i lampor, hade blivit allt dyrare på grund av utfiskning så man började samla olja från ytan på vattensamlingar i Oil Creek.

I mitten av 1800-talet var det en av dem som sålt olja på flaska för medicinska ändamål, som började destillera petroleum till lampbränsle. Det gjorde succé och Edwin L Drake blev generalagent i företaget. Han bestämde sig för att borra efter mer olja undersökte saltbrunnsborrhålen som fanns i omgivningarna. En erfaren borrare från saltverksamheten anställdes och en smed tillverkade borrverktyg av bästa kvalitet. Den 27 augusti 1859 gled borren ner i en skreva på 22 meters djup och dagen därpå flöt det olja på vattenytan i röret. Det här blev den första kommersiellt borrade oljekällan i världen. Brunnens produktion uppskattades till mellan 1 000 och 1 500 liter dagligen under det ett och ett halvt år den pumpades.