Mars 2017

I skrivande stund är det den 19:e mars och en alldeles fantastisk vårdag har precis brakat förbi. Något annat som brakat förbi sedan vi sist trodde att våren kommit var det traditionsenliga, vädermässiga bakslaget. En decimeter snö och ännu en kvällsskottning av vallen vid vägen. Men som sagt, nu var det den 19:e. Hela helgen hade känts vårlik även om solen höll sig borta den ena dagen. Vår är inte bara sol. Vår är det ljusgröna som tittar fram. Det är dammet och de ljusa eftermiddagarna. Lusten att planera, kaffekoppen utomhus och de skitiga fönstren. Allt är välkommet och bekymmersfritt. Än behöver man inte ta tag i något, än kan man bara njuta. Och planera.

Vi vet så väl att vi snart har bemästrat myset med hjälp av bestyr i vardera väderstreck. Det som först betraktades som vårens finaste lilla skott ställer vi snart böjda över och fräser på sedan det visade sig vara ett ogräs. Vi ska byta däck och skifta säsongsgarderober. Putsa fönster, fixa med blommor och olja in altaner. Rusta upp båtar, skura trädgårdsmöbler, kratta mossa ur gräsmattan, klippa buskar och gödsla. Våren bara susar förbi och till vår hjälp för känslan har vi alla bokningar som görs. Kalendern blir alltmer fullproppad ju närmare maj vi kommer, då det hela når sitt crescendo. Snart därefter är allt förbi. Midsommar, semester och augustivärme… och så sitter vi där på jobbet igen. Hur som helst är nu seglingskalendern inskriven. Vi längtar! Isflaksracet först ut, den 21 april.

Visst minns vi de långa sommarloven som aldrig verkade ta slut? Hur det kommer sig att de upplevdes så mycket längre då, beror kanske på att två månader när man bara är barn är en stor del av det liv som passerat. Nu som vuxen är samma tid en betydligt mindre del av ens totala livstid. Det ger känslan av att tiden går fort. Upplevelsen av tid förändras med åldern men även i takt med vad vi ägnar vår uppmärksamhet åt i just det givna ögonblicket. Den förklaringen har jag läst och den verkar högst rimlig. En gång i tiden var livet så pass okomplicerat att tid inte var något man behövde jaga. Det fanns inget som hette att ha ont om tid, att saker skulle hinnas med eller göras undan. Man bara utförde saker i tur och ordning. Den tiden skulle jag vilja ha tillbaka. På SVT Play finns en dokumentär som heter Det blå huset. Den handlar om det enkla livet, om att göra sånt som betyder något. Om helt vanliga människor fast, sedda ur dagens ljus, alldeles ovanliga. Där saker och ting bara är. Som förstås av beskrivningen är detta inget att titta på i förbifarten, när man är på språng eller något som ska ”klämmas in”. Och det är verkligen ingen actionrulle.

Hur som helst. Ibland ska tiden gå fort, typ bara fem sekunder. Jag satt och åt med några elever härom dagen och frågade dem om de hade hört talas om femsekundersregeln. ”Ja visst!” sa en av dem med förväntansfulla ögon. ”Jag vet vad det är!” På min fråga om eleven visste att man forskat på detta med femsekundersregeln och kommit fram till att den också stämmer, glimmade det till i ögonen på eleven som såg lätt överlycklig ut. För den som inte vet vad regeln går ut på, är det så att om man tappat något ätbart på marken, har man fem sekunder på sig att ta upp det innan det blir bacillusk-äckligt. Tar man upp det illa kvickt så hinner läckerbiten inte besudlas med snusk och baciller. Inom femsekunder alltså, kom ihåg det. Tillbaka till samtalet i matsalen då. ”Men vadå? Om man till exempel tappat sin frukostmacka i en hög med bajs, kan man bara sitta lugnt och räkna 1-2-3-4 innan man tar upp den då?” undrade de som tvivlade. Jajamensan svarade vi som visste.

Vare sig tiden upplevs gå fort eller inte, har nu den lille killen som en dag kom ut med rumpan först blivit 24 och hans kusin som ett tag var exakt lika lång som bred, fyllt 18. Två tjusiga, kloka, vänliga och charmiga marsbarn… unga män: Joel och Love. Ingen av dem är sämre än att de kunde hitta på lekar till sina respektive bjudningar. Love hade gjort en Kahoot på ord från högskoleprovet inklusive nya ord som vi inte tidigare hört. Exempelvis äggkonto, mukbang, filterbubbla och vejpa. Det hela var mycket underhållande. Joel hade förberett sina aktiviteter i dagar och mer intensivt under fyra timmar självaste kalasdagen. Han hade planerat fyra stationer. En med gåtor, en som körde musikquiz och en station med födelseår för oss alla tolv och stora händelser kopplade till det aktuella året. Att hitta skillnaden i händelser mellan 1936 och 2001 gick väl an, men pricka händelser mellan -60, -62 och -63 var värre. Joel hade skrivit lappar som vi skulle para ihop. Som vanligt lekte och spelade vi i lag. Det här är numera höjdpunkten på kalasen, inte just att öppna paket och äta tårta, utan att leka!

Yogan går framåt. Vi kan göra fällkniven lite djupare för varje gång. En och samma söndag gjorde vi fällkniven riktigt bra på yogan men samma fällkniv fruktansvärt mycket sämre på eftermiddagen. Det var för att vi efter yogan, tillsammans med Manne och Jim, besökte Näsby Slotts Afternoon tea. Laxrullar och snittar med västerbottenost. Chokladtårtor och scones med lemoncurd och vispad färskost. Croissanter, bullar, kakor i alla dess former, tartletter och puddingar. Fällkniv därefter? Big no no.

Inte heller att rekommendera den måndagen då vi drog in till stan (äntligen igen) och åt palt. På restaurang Knut på Upplandsgatan. Där serveras man palt i halvor. Först tre, sedan om man vill, fyller de på med två till och nästa påfyllning eventuellt en. Det är palt det: 3-2-1 och sen är man nere för räkning. Det magiska är bara att av deras palt drabbas man inte av paltkoma. Det kan vara mjölblandningen eller att sidfläsket bytts ut till alspånsrökt skinka, men mätt blir man alldeles säkert ändå.

Mellon har dragit förbi och vi fick ett resultat: Låten ”I can´t go on” med Robin Bengtsson var den låten som fick flest poäng av den internationella juryn, dock inte av det svenska folket. Poängen räckte ändå till en förstaplats. Textmässigt har låten ett innehåll som vore det skrivet av Thompa. Jag plockade några rader, se här: ”Right in your hook that’s understood but I’mma take you somewhere. I just can’t go on no more when you look this freakin’ beautiful. Ooh hands down to the floor my love and I’m doing whatever you want…” Nu ska vi hålla tummarna hårt för grabben på den 62:a upplagan av ESC i Ukraina i maj. Funderar lite här… skulle man gilla mellon och ESC lika mycket om det var en novembergrej? Tror inte det. Säsongsknutna händelser är alldeles speciella.

Nationella proven är igång, sopbilarna har gjort sin första framstöt, några trädgårdsmöbler har ställts fram, klockan framställd och sommartiden är här. Några röster har hörts kring varför vi alls har det här dribblandet med klockan, att ställa fram- och tillbaka… fram- och tillbaka. Fast hur tänker de då? Hur ska man annars veta när grillen ska fram? Jag tycker det är en trevlig syssla. Tänk att kunna tämja miljoner människor kollektivt? Skitfestligt faktiskt. De där som kom på Earth Hour har inte lyckats hälften så bra.

33159 stycken var anmälda från 33 nationer, men endast 27000 kom till start i Stockholm Tunnel Run. Efter fem års byggnation. tiotusen sprängsalvor och lossning av fyra miljoner ton berg har tolvtusen meter spår lagts och femhundra meter kabel dragits. Den nya tunneln kommer att få två nya stationer och fördubblad järnvägskapacitet. Men först tyckte de att 27000 pers skulle springa igenom och rena luften från byggdamm och Rocagil. Däribland två tröttmössor från Täby.

Vi ställde bilen vid slussen och åkte T-bana till S:tEriksplan, därefter buss till Karolinska. Lajnade upp i bajamaja-kön och förberedde oss för startfållan 15:30. Vi startade i den 20:e startgruppen av 28. Loppet hade pågått hela dagen. 680 000 kronor samlades in och de som haft jackor på inför starten vid Karolinska, lämnade dessa eftersom målet var 8 kilometer därifrån, vid Medborgarplatsen. Tonvis med skänkta jackor gick till Stockholms Stadsmission och pengaöverskottet från loppet gick till olika ideella föreningar för barn och ungdomar. Värt varenda krona! Vi lämnade ett fantastiskt fint vårväder ovan jord för att bana vår väg ner i tunneln för citybanan. Bild Före & Efter…

Första 5,7 km gick bra, sista två kilometerna sämre. Då var det två backar med en stigning på 14 procent som skulle övervinnas. Helvete vad omöjligt det var. Efter knappa 47 minuter var vi ändå i mål. Åter i sol under applåder och hejarop! Springlopp = Folkfest

Varje natt händer det. Vi sover gott och plötsligt börjar våra hjärnor köra ett inre skådespel som vi inte kan styra över. De allra flesta av oss tillbringar åratal av våra liv i drömmarnas värld tillsammans med budskapen från vårt undermedvetna. De senaste decennierna har ny hjärnavbildningsteknik gjort det möjligt att öppna ytterligare fönster till den sovande hjärnan. Människan kommer aldrig att sluta ta reda på sånt vi inte har svaret på. Men det borde gå att lösa den stora gåtan om varför vi drömmer.

Allra mest drömmer vi under REM-sömnen, som varar cirka 100 minuter per natt, uppdelat på 4-5 tillfällen. Om man väcker människor under denna drömfas rapporterar drygt 80 procent att de drömt, jämfört med 45 procent under icke REM-sömn.Vi kommer alltså bara ihåg en bråkdel av våra drömmar, och då oftast den sista. Händelseförlopp i drömmar tar ungefär lika lång tid som i vaket tillstånd. Forskningen om REM-sömnen, som har gjorts med hjälp av EEG-mätningar av hjärnans elektriska aktivitet, är cirka 60 år gammal. Man har samlat in hyllmeter med drömrapporter. Negativa känslor är betydligt vanligare i drömmar än positiva. Allra vanligaste känslan är oro.

Tvärtemot vad Freud hävdade, att vi bearbetar vårt undermedvetna, hävdar man nu att det inte finns några dolda psykologiska budskap i drömmar. Att de bara är ett slumpmässigt hopplock av bilder, känslor och händelser ur hjärnans minnesbank. I ett försök att skapa sammanhang, fogar vi sedan ihop dessa till begripliga drömsekvenser när vi vaknat. När vi är vakna försöker hjärnan hela tiden skapa en sammanhängande bild av omvärlden utifrån de sinnesuttryck som vi exponeras för. Eftersom hjärnan är aktiv även under sömnen, fortsätter den att försöka skapa sammanhang. I brist på yttre intryck tar den fram inre material som finns lagrat i vårt minne. Det låter väl rimligt, gör det inte?

Andra forskare tror i stället att drömmarna kan ha haft en avgörande funktion under människans utveckling. I början av 2000-talet presenterades den så kallade hot-teorin. Enligt den är drömmar hjärnans sätt att träna oss inför hotfulla situationer. När vi jagas av rytande lejon i drömmen, förbereder vi oss helt enkelt inför ett verkligt möte med djuret. Enligt det här sättet att se på det, kan man jämföra drömmandet med att träna nödlandning i en flygsimulator. Piloter övar sig i en säker miljö för att klara av en hotfull situation i skarpt läge. Den evolutionära fördelen, att kunna träna i drömmarnas värld och förbereda sig för verkligheten, har gjort att vi överlevt i högre grad. På så sätt har drömanlagen förts vidare. Enligt dessa studier handlar två tredjedelar av alla drömmar om någon hotfull händelse. Ofta handlar det om motgångar och misslyckanden, som att komma för sent till ett avgörande möte eller att fejla på en viktig tenta.

En femtedel av drömhändelserna är dock livshotande. Allra vanligast är att man jagas av otäcka främlingar eller blir attackerad. Varför skulle vår hjärna utsätta oss för så obehagliga saker om det inte fanns någon mening?

Under senare tid har det även kommit studier som pekar på drömmarnas roll för inlärning. I ett experiment vid Harvard University fick till exempel studenter spela datorspel som gick ut på att ta sig igenom en labyrint så snabbt som möjligt. Efter en timme avbröts spelandet. En grupp fick då sova en stund, medan resten bara vilade. Bland studenterna som sov drömde flera om spelupplevelsen. Fem timmar efter uppvaknandet fick studenterna göra om labyrintspelet. De som på något sätt drömt om spelet klarade då uppgiften tio gånger bättre än de som varit vakna respektive sovit utan att drömma.

En av sömnens huvudfunktioner är sannolikt att bearbeta ny information och att skapa nya minnesstrukturer av den. Det finns gott om experiment som visar att om det går ett antal timmar mellan ett första och ett andra testtillfälle, så minns man mer om man får sova mellan tillfällena. En annan funktion kan vara att hålla vårt känsloliv i balans. Lite förenklat skulle drömmar kunna ses som ett slags nattlig terapi som läker de själsliga skrubbsår vi dragit på oss i vaket tillstånd. När vi sover bearbetar hjärnan dagens upprivande händelser och gör om dem till minnen som placeras in i vår tidigare erfarenhetsbank. Under den här processen försvinner mycket av den känslomässiga laddningen och vi slipper bli lika arga varje gång vi påminns om till exempel ett gräl. En förklaring till detta antas vara att bearbetningen sker under relativt ”rofyllda” förhållanden i hjärnan, nämligen under REM-sömnen då stresshormonet noradrenalin är rejält nedtryckt.

Så då vet vi alltså det. Drömmarna kommer till oss när hjärnan försöker skapa sammanhang. I drömmarna tränas vi på att fly. Vi drömmer också för att bearbeta ny information och att skapa nya minnesstrukturer av den. Exempelvis för att bearbeta dagens upprivande händelser, för att plåstra om oss. Vi vet att drömmarna har en lindrande effekt och att de spelar roll för inlärningen. Det har gjorts flera experiment som visat att drömmar är viktiga för såväl minnesbearbetning som känsloreglering. Hjärnan har en tendens att utnyttja processer till flera olika saker. Troligast är därför att flera av dagens teorier kan visa sig vara riktiga. Så där slutade även denna forskningen med lite ”växlande molnighet”. Att allt är möjligt och den egentliga frågan lite grann kvarstår.

Jag som varit på en heldagsföreläsning om självmordsprevention kan berätta att en trigger för att planera, göra ett försök och i värsta fall också lyckas med att ta sitt liv… är just bristen på sömn. Också i kombination med spelande, stillasittande, alkohol och droger. Så har du sömnsvårigheter? Gå till doktorn! Fixa piller.

Hjärnan försöker genom drömmarna skapa sammanhang, bearbeta information och förbereda oss säger drömforskningen. Det låter som om den har ett gediget arbete att utföra här. Samtidigt visar andra studier att hjärnan är programmerad för att göra så liten insats som möjligt för att få så mycket resultat som möjligt. Vad det är som gör att man reagerar på saker och ting ligger i våra värderingar och vår inställning, dvs vår attityd. Att träna sig mentalt är lika ansträngande som ett fyspass men det går att träna bort gnäll och energitjuvar.

Här är nio träningsverktyg för att nå framgångar i attraktionslagen:

1. Ta saker mindre allvarligt – det mesta är oväsentligt inom 5 år.
2. Byt känsla – träna på att byta känsla då och då för att veta att det finns val. Chocka dig själv med nya reaktioner!
3. Gör misstag och se det som utmärkta läxor. Träna bort rädslan för att göra fel. Tänk och agera som om fel är bra.
4. Träna tacksamhet, tänk ofta på hur lyckligt lottad du är.
5. Sakta ner, lev mer medvetet. Håll koll på hurdan du är.
6. Le mer. Le utan att du har anledning, det är ett leende det med.
7. Jämför dig mera, men bara med dina tidigare versioner. Inte med andra.
8. Släpp taget. Det som har hänt, har hänt. Det som har varit, har varit. Bygg framåt.
9. Prata med din spegelbild. Uttrycker du oro, orättvisa, skuld och rädsla eller längtan, kärlek, hopp och tillit? Lyssna på hur du låter.

Jag satte mig en dag och funderade kring ett annorlunda CV, liksom ett Sliding Door-CV, skrivet som en kedja av händelser. Det hela blev som en underlig dröm, självupplevd men totalt overklig:

Om jag inte hade vuxit upp och bott i Gribbylund, hade jag säkert inte sökt ett jobb på KappAhl i nyöppnade Arninge Centrum. Jag hade då inte tröttnat på kläder som halkade av galgar och drömt om att jobba i en mindre butik och därför inte sökt jobb på den första Flashbutiken som öppnade i Stockholm. Där hade jag då aldrig (och väldigt akut) kroknat på helgjobb och sena kvällar för att i stället söka mig till jobb med kontorstider. Då hade jag heller inte lyssnat med stora öron när en kompis sagt att de behövde en ny receptionist på ett försäkringsbolag, ett stenkast från Flash på Kungsgatan. Om inte denna kompis Kicki, som även hon var gribbylundsbo, och jag hade känt varandra hade det inte hänt. Och om inte Gribban hade varit tillräckligt ödsligt och erbarmligt litet hade våra mammor inte stött ihop och då hade Kicki och jag inte träffats. Om inte lönen var så snuskigt låg och jobbet så ”inte jag” på försäkringsbolaget Skånska Brand så hade jag inte lyssnat med nya stora öron när Mia sa att ett produktionsbolag på Kungsholmen behövde en receptionist där. Om inte den tjejen som först fått jobbet där blivit gravid så hade jag inte liksom i andra hand fått jobbet på Producenterna och då hade jag aldrig träffat Bosse. Om jag inte träffat Bosse hade inte mina finaste Ida, Joel och Ville funnits. En galen tanke bara det. Och utan dem hade jag inte pluggat till lärare eftersom min idé med det jobbvalet var att smartare jobb nog inte fanns för att kunna stötta mina barn och deras framtid. Om inte min första klass hade varit så alldeles galet speciell och full med diagnoser och märkligheter, hade jag inte blivit extra intresserad av de ”särskilda” eleverna och velat arbeta med detta efter föräldraledighetens slut. Om inte barnen funnits hade föräldrarelationen, som visade sig inte kunna hålla ställningen just som föräldrarelation, lett till att Bosse och jag separerade. Om inte jag, långt innan jag sökte jobbet på KappAhl, hade lärt känna Henka så hade vi inte haft anledning att prata med varandra vid fotbollsplanen där våra barn spelade en fotbollsmatch. Om Henka inte på den här tiden hade jobbat på Skärgårdstadsskolan där en speciallärare behövdes, hade han inte frågat mig om jag ville jobba där och jag hade inte tackat ja. Då hade det heller inte funnits någon särskild anledning för mig att vidareutbilda mig inom ämnet specialpedagogik medan jag jobbade i Skärgårdstadsskolan eftersom jag då inte hade tyckt att det behövdes. Om inte jag hade haft den pappa jag haft, hade jag inte flyttat tillbaka till Gribbylund och jag hade heller inte kunnat bo i det hus som han byggde. Då hade jag och barnen bott nån helt annanstans. Om inte jag blivit så less på att vara singel hade jag aldrig satt in en kontaktannons i DN i hopp om att träffa en man för livet. Och då hade jag inte haft en grå katt. Då hade jag heller inte blivit så pass tvärblåst av den tilltänkta mannen för livet att jag snabbt lagt upp en profil på Match, där jag träffade Thompa. Och då hade han inte blivit mannen i mitt liv. Om jag inte hade min fotbollsspelande unge på Gribby Gård, där jag kommit i kontakt med specialläraren Maria, då hade hon och jag inte sökt upp varandra första dagen under studierna i specialpedagogik. Då hade jag inte hamnat på Byäng. Det var ju hon som ett antal år senare tipsade rektorn på Byängsskolan om att jag hade tillräckligt med kompetens för att arbeta som speciallärare på deras högstadium. Om jag inte hade bytt jobb till Byäng hade jag inte kommit loss från de ödsligare skärgårdsdelarna av Storstockholm och kunnat börja cykla till jobbet. Om jag inte hade träffat Thompa, hade jag aldrig börjat segla. Då hade jag aldrig sett bukten i Vassiliki, eller för den delen ägnat semestrar åt att se startbåtar och rundningsmärken framför båten. Om inget av detta hänt, hade jag heller inte haft anledning att samla 142 skumpakorkar.

Jag hade heller aldrig skrivit några böcker, jo det hade jag kanske men vad hade det då stått i dom? Här är de alla sex. Stolt tant!

Om inte om hade funnits hade kärringen skjutit haren… eller björnen? Kanske stångat tjuren … eller plockat ner månen.