Maj 2017

Forts…

– Goddag goddag herr båtsäljare, är min båt färdig?

– Ack nej.

– Är den inte färdig? Varför det då?

– Ack jo, det bidde ingen torr båt.

– Jaså, bidde det ingen torr båt? Vad bidde det då?

– Det bidde en sjö i båten.

– Jaså, bidde det en sjö i båten? När blir den utpumpad då?

– Nästa lördag.

– Det var bra, herr säljare. Tack så mycket, herr säljare. Adjö, adjö, herr säljare.

Vi avslutade förra månaden med att utlova en fortsättning på sagan om motorbåtsförsäljningen, så här kommer den. I den vildaste av alla fantasier trodde vi att det hade räckt med en enda mening: ”Jippi, båten är såld!” …men så blev det inte riktigt.

Alltså, vi sjösatte SCANDalen och så långt var allt väl, men som sagt när vi tittade ner i motorutrymmet såg det inte världsbäst ut. Det droppade och läckte från den där mojängen i botten. Det var så klart inte superkul att ringa till båtköparen, och säga ”Jo du mannen… det är hål i botten på båten, det måste vi laga innan du kan hämta den”. Å andra sidan var det inte heller så kul att ringa några dagar senare och säga: ”Jo du mannen, nu har vi fixat hålet i botten men nu har vi ett frekvent återkommande högljutt pipande i stället… typ ett varje-minut-tjut som ljuder… men man kan ha mysigt ändå ombord tänker vi. Eller tror vi, och hoppas vi”.

Signaleringen föranledde byte av en tomgångsventil och en oljetrycksgivare men inte faaaan slutade det pipa för det. Och för att inte fortsätta att byta ut varenda detalj i motorrummet behövdes det ett diagnosverktyg. För den som undrar: dessa växer inte på träd. Dock fanns det ett att hyra i Arninge. Bredsladd dit… och bredsladd till båten, och strax därefter bredsladd tillbaka till Arninge. Diagnosverktygets display visade nämligen bara halva siffror så nu gällde två saker: Att endera vara duktig på att gissa, eller vara duktig på att låtsas som om läget var under kontroll. Inget av det fungerade. I stället visade det sig att det som funkade bäst var att svära. Jättemånga gånger faktiskt (vid det här laget släppte Thompa ut ett par halvkvävda, andnödsljud också. Tänk pyspunka).

Han som hade hyrt ut verktyget svor han också lite grann eftersom det var ett mycket dyrt verktyg. Det hade kostat 14000, men troligtvis kom det i skymundan av Thompas panikslagna slash otröstliga outlook eftersom han bakom disken ändå snällt lånade ut sitt ”privata” diagnosverktyg. Bredsladd tillbaka till båten. Och det var verkligen bråttom eftersom alla fel som eventuellt skulle upptäckas behövde ställas till rätta innan helgen då alla reservdelsställen skulle vara stängda. Vi hade just ingen kalaslust att ringa ”Jo du mannen” för tredje gången liksom. Aha!! Med diagnosverktygets hjälp klarnade det. En vattentrycksgivare behövde bytas ut, vilket skickligaste Thompagubben kunde göra nästa dag. Så här kommer meningen som vi egentligen ville skriva:

Jippi, den 6/5 såldes båten. Den nye ägaren kom och hämtade SCANDalen och körde den till ny hemmahamn på Gålö. Pjuuuh! Lagom långt bort känns det som. Inte ett ljud har hörts sedan dess men vi vet att det är en båtvan person som inte tror att ett båtköp är lika med guld och gröna skogar … såsom vi trodde.

I år var sorgligt nog sista gången som vi deltog i den trevligaste av städdagar. Den på båtklubben, som börjar med en svart sopsäck och slutar med ett glas rött vin (tvärtom hade varit fullt möjligt men otänkbart). Timmen som passerar mellan säck och vinglas ägnar man åt att plocka skräp och snacka skit. Som tack för besväret belönas alla deltagare med ett sagolikt hamburgermål et al. Just denna var första hamburgaren i maj och sedan duggar de tätare än glöggen gör i juletid. Ett smidigt och omtyckt mål, där den första på länge är godast.

Första maj var första dagen med shorts. Fantastiskt att det äntligen kom lite värme. Härligt. Men, men, den 8:e och 9:e maj rasade det plötsligt ner snö och den 11:e var det minus sju grader. Då hade vi inte shorts. Det påstås att det inte varit så kallt på 36 år och vi tror dem. Det finns inget kallare än vårvärme. Att dessutom vara på vattnet, ihärdigt utsatta för vind, det är så att man kan hålla sig för skratt faktiskt. Men tränat har vi gjort ändå så klart. Varje torsdag. Tredje helgen i maj var det så dags för årets roligaste tävling, det vill säga Lidingö Runt. Är det någonting vi kommit på när det gäller att kalla tävlingar ”roliga” eller ”tråkiga”, så är det att de är starkt förknippade med resultatet. Just Lidingö Runt har alltid gått himla bra för oss, oavsett om vi kört Hobie 16 eller Viper, så de har hittills varit roliga. Hittills alltså.

Vi träffades redan vid halv 8 på Bosön och riggade i ordning allt inför att få transporthjälp till starten. Det var tre båtar som skulle bogseras bakom motorbåten. En gubbe låg på varje båt och vi andra satt i motorbåten. Allt gick bra. Det kanske till och med var det som gick bäst den dagen, för sen dog vinden. Det var mest bara ett litet stråk av vind precis mitt i startområdet. Vi låg längst framme vid startlinjen (en copycat från föregående år) och kom igenom starten först. Gennakern var hissad eftersom det var undanvindsstart. Bakom oss kom flera trimaraner, även de med gennaker och ytterligare flera kvadratmeter segelyta och fimpade våra chanser till vind totalt. Medan de gick framåt, gick vi nära nog bakåt. Ungefär så såg det ut ganska länge och vi lyckades inte lämna hamninloppet bakom oss på en hel halvtimme. Som väl var tog det sig så småningom men det gick aldrig att hämta upp förlusterna i starten. Vi fick i alla fall fyra timmars fin segling denna dag och kammade hem plats 23 av 26 i klassen (att jämföra med plats 3 förra året) och plats 203:e av 206 totalt. Men… det här är ändå en av de roligaste tävlingarna för året just för att alla får vara med. Här är vi en bit efter Lidingö Runt starten.

Dagen efter kröp vi fram bakom skämskudden och högg tag i nästa regatta, nämligen Booregattan med Hobiegänget. I år var vi åtta båtar på startlinjen, i fyra starter och med växlande vindar. Det var en varm dag som det ofta brukar vara denna segling och därför möjligt att klä av sig lite i halvlek lagom till hamburgerlunchen.

Seglingen gick bättre fast inte utan kamp. Vi jagade ofta två eller tre båtar men ibland så många som alla åtta. Efter en riktigt dålig start, då vi kom efter allihop, hämtade vi ändå hem en andraplats till slut. En kul dag som avslutades hemma hos mitt gudbarn Kajsa som fyllde trettio och nu själv blivit mamma till lille Olle för en månad sedan. Det vill till att man har ordning på logistiken i maj månad. Hem och duscha, byta om och sätta på överraskningsansiktet. En mycket fin kväll fylld av minnen och glada samtal. Och så slutade vi helgen, med att celebrera. På samma startade vi helgen, då vi firade Mia 55.

Det trodde man väl aldrig med tanke på minusgrader och snö nyss, att det skulle bli en trädgårdsfest, men det blev det. Fantastiskt fint ordnat med skumpa och tilltugg, grillade hamburgare, glass till efterrätt och lek mellan målen. Vi delades in två och två och körde frisbee-golf inklusive frågesport runt om på tomten. Felix och jag vann. Kvällen avrundades med fiskdamm. Både presenter och godis. Vilket rikt liv vi lever!

Att vi lever rikt befästes ytterligare två gånger denna månad. Dels i Kristiflygarhelgen, eller Kalle Ballonghelgen som den tydligen också kallas, då vi hade två bokningar. Förutom att vi bestämt oss för att köra klart i friggisen… måla väggarna ett varv till, lägga golv och spika upp lister… var två social nights inbokade.

Dels var vi bjudna till Annica och Olle i Vårby. Förbi Skärholmens centrum, lägenheter, lådliknande radhus och fristående villor… landade vi i idyllen nere vid vattnet med grillmiddag på bryggan. Först bjöds vi på en Campari och därefter grillade räkor med aioli plus grillade lammfärsbiffar och coleslaw. Det kändes faktiskt helt okej att helt nyligen, i Annicas tandläkarstol och med fingrarna i kors, ha lovat att efter varje mål använda tandtråd, V6 och Plackers. Hos rörmokaren droppar nämligen kranarna, inte en tandpetare var i sikte. Tur nog, för maten var så jäkla god att vi nog ville spara varenda gnutta som fastnat mellan tänderna.

Nästa social night har precis passerat på agendan. Det var på Mannes gård, på altanen mellan ladan och konststian som en utomhuskonsert hölls av det grymma melodiösa rockbandet Slugger. De bjöd på en unik, stämningsfull och avskalad konsert och det blev en riktigt kul försommarfest med öl och vinbar, korv och annat gott. Vi hade cyklat till Viggans station och tagit tåget till Åkers Runö. När vi återvände till cyklarna i ljus kvällssol några timmar senare… boostade med härliga möten, god dryck och skön stämning, var känslan: vilka lyxlirare vi är!

På tal om rikedomar, fast mer materiella. Varannan vecka, på måndagar, är det BMW-träff vid Brostugan. Alla är där och vi åkte dit. Eller okej då, vi kom lite sent och det var askallt så bara de som trivdes och njöt av att tillbringa tid i en frysbox var kvar. Vi tog givetvis ”Bamse”, Thompas finbil. Med denna BMW 135 med en rak sexa och med sina 450 hästkrafter plus (får-inte-skriva-hur-många-hk-egentligen därav ”plus”) styrde vi in på området. INGEN BRYDDE SIG. Ingen gick oss till mötes, eller ens rusade fram för att snacka lack, motorkapacitet, fälgar, stolar och trim. Helvete. Här gällde det verkligen att sparka i gruset, berömma alla andras bilar, slicka marken åt dem som var värstingar…  i förhoppningen om att de skulle säga: ”å vad kör du då” och då snabbt kunna peka på Bamse där han stod och såg ensam ut. Thompa lyckades med precis allt det innan vi hann frysa ihjäl och sen fikade vi och porrade oss i BMW-historier tillsammans med några andra entusiaster. Thompa köpte nya BMW-skor och en t-shirt, han fick ett bälte och jag en nöjd man. Sen åkte vi hem. Så smidigt enkelt.

Ett annat tillfälle då vi beundrat fordon av alla sorter var på årets Quarnevalsyra i stan. Felix var med. De hade kvällarna i ända byggt ett vikingaskepp som spelade ompa-ompa-musik på sin väg genom stan. Hela storfamiljen var samlad på Valhallavägen där det ena efter det andra fordonet passerade. Det var bland annat en kvarn i en val, en tunnelbanerulltrappa, en u-båt, en trojansk häst, ett bröst, några ”actionjörer”, diverse krigare, en sambaorkester och som sagt… ett vikingaskepp. Alltsammans mycket underhållande.

Även årets Vårrus var givande. Som vanligt var det Lena och jag. Detta var det 18:e vårruset sedan vi startade som vi sprungit tillsammans. Hennes kompisar Emmalo och Katrin var med och ”min” Anita. Totalt blev vi sex stycken småförkylda, linkande och otränade brudar. Men vi tog oss runt (jag på 34 minuter) innan vi satte oss i gröngräset med den första vårpicknicken utspridd framför oss. En mysig kväll, helt avhängig av vädret och om man packat med torra ombyteskläder.

Nu är alla nationella proven klara, inklusive rättningarna, efterarbetet och sambedömningen. Jag vet med säkerhet att mina särskilda insatser i alla fall har räddat fyra betyg och det är jag mycket nöjd med. Vi har haft årets Öppna hus på skolan, som vanligt i strålande solsken och fullt med folk. Det har också varit skolbytardag då höstens nya elever kommit på besök. Den sista föreläsningen har passerat, en heldag om ADHD, med psykologen Bo Heijskov och PR-konsulten Jojje Karpathakis. Det viktigaste därifrån var kanske följande förklaring av funktionsnedsättningen ADHD:

Bönder och jägare: “Så här är det. Det finns två sorter av människor, och det har gjort sedan tidernas begynnelse. Det finns bönder och jägare. Bönder kan planera och vänta. De sår och skördar tålmodigt och noggrant. Jägare däremot måste vara på spänn hela tiden, redo att reagera mot faror och snabbt agera. De uppfattar minsta ljud. Nu ska vi ta reda på om DU är en jägare. Det är inget fel på dig, Det är samhället som är anpassat efter bönder och inte efter jägare. Man kan inte sätta en jägare i ett fyrkantigt bås och säga åt dem att sitta still. De är inte gjorda för det!” (Måns Lööf, BUP i Gävle). 

Lite udda kan vi konstatera att samhället behöver diagnosen mer än individen. Idag ställs höga krav på förmågor att kunna planera, organisera, förutse och vara flexibel. Med ADHD har man svårare att vara flexibel, följsam och uthållig, Man är stresskänslig, agerar gärna impulsivt och har svårt att förstå konsekvenser av sitt eget handlande. Ingen av dessa egenskaper lämpar sig för en person som ska fungera i dagens samhälle, snarare är det tvärtom. Personer med ADHD tar gärna till olika lösningar och strategier för att ändå behålla kontrollen och öka motivationen. Dessa varierar lite med åldern men kan handla om exempelvis att rymma, ljuga, spotta, slå eller skrika. Ägna sig åt skadegörelse och hota. Det kan också handla om att gå in i sig själv, avskärma sig, rymma, bygga upp ångest, hamna i självskadebeteende, rus eller hålla sig frånvarande från skola och arbetsplatser. De kan olyckligtvis också skylla på andra och använda sig av trista ordval. Värt att veta då är att en person med ADHD har inte samma affektiva bindning till glåpord som personer utan ADHD. Enligt föreläsarna kan man dra av 50 procents styrka på glåporden. Även det handlar mest bara om ett strategiskt beteende.

När svårigheter medför problem i förhållande till skola, arbete, fritid uppfattas man som onormal. När man inte kan leva upp till omgivningens allmänna krav ställs gärna en diagnos. För att ta den på allvar och inte avfärda individen som orkeslös, dum och lat önskas gärna ett papper som intygar diagnosen. Om vi får papper på svårigheter förlorar vi den moraliska aspekten så därför kan man säga att en utredning och en diagnos gynnar situationen. Vi blir mer motiverade att anpassa, då vi måste anpassa, och ”ursäktar”/förstår det vi vet något om. Därför påverkar denna så kallade moraliska pop up effekt oss. Hör här!

Socialpsykolog Ana P Gantman har en teori: Vi har som motorvägar i hjärnan där vi väljer vad vi vill se och vi ser faror i första hand, det är så vi har överlevt. Vi blir skrämda av en gren i skogen och väljer att i första hand tolka den som en orm, vilket ökar våra överlevnadschans. På samma sätt förhåller vi oss till människor. Vi snappar upp moralisk information snabbare än konkret, filtrerar strategiskt bemötande och har svårt för att bedöma faror, exempelvis kunna veta vilka människor som kan skada oss. Vi bedömer hellre än att förstå, fäller hellre än friar, och vi fjärmar oss från människor som vi är rädda för. Det är så pop up-effekt funkar. Vi kar svårt att undvika det moraliska perspektivet och pop up effekter och tänker: ”Du måste… Du borde kunna och borde fatta… Du kan om du bara vill”. Diagnosens största effekt är att den undantrycker den moraliska pop up effekten. Dagen på Clarion Hotel var intressant och lärorik för oss specar.

Även Thompa har suttit i skolbänken. Sista händelsen för månaden var hans resa till Anderstorp. Tänk att vi intresserar oss av så helt olika saker. Ovetandes om morgondagen, men hittills i livet har jag inte precis längtat en enda dag efter en utbildning i högt tempo. Inte enda timme efter att utveckla mina körkunskaper. Inte en enda minut efter att få köra många varv runt en bana och inte en enda sekund efter att träna på det ultimata spårvalet. Men Thompa har… hur mycket som helst. Han vill utveckla sin körskicklighet och få förståelse för de krafter som påverkar bilar i hög fart och bedöma farliga situationer i trafiken innan de inträffar.

Så då gjorde han det. Tog en endagsutbildning på temat och det hela inleddes på ankomstkvällen med ett teoripass och en gemensam middag. Nästa dag körde de BMW M3 och M4 på Anderstorp Raceway. Runt, runt, runt. Thompa meddelade stolt att han kommit på delad första plats i slalomkörningen. Alldeles säkert finns ett diplom med i packningen hem och säkerligen även ett USB-minne med körupplevelser. Då får jag se om stunden är kommen för att tänka om och längta efter nytt. You never know.

Nu är det bara sex arbetsdagar kvar på detta intensiva läsår, fjorton dagar till sommarpratarna börjar, sjutton dagar till Grekland och tjugosju dagar till Allsången på Skansen drar igång. Samtliga händelser är var och en verkligt go’a markörer för sommaren.