Juni 2017

Windrikarna ute i vinden! 😉

Tro´t eller ej, men det finns exempel på individer som har tvingats byta namn beroende på att de väcker för mycket uppmärksamhet. Galopphästen President Trump är ett sådant exempel. Det finns också personer vars namn har fått benämna föremål, som exempelvis den franske doktorn Joseph Guillotin. Och så finns det personer vars namn har blivit ett verb. Den irländske godsförvaltaren Charles­ Boycott och den franske kemisten Louis Pasteur kan tas som passande exempel på det. Just så här års är det kanske många som i total omedvetenhet går omkring och tänker på den engelske begravningsentreprenören William Banting. Eller i vart fall ända sedan i januari tänkt att så fort det bara blivit måndag kommer det bli dags att hugga tag i grejerna och lite grann börja tänka på William Banting.

Banting levde på 1800-talet och hans familj var begravningsentreprenörer och kistmakare åt fint folk, framför allt kungafamiljen. Under hans tid organiserade familjeföretaget jättelika spektakel som än i dag är förlagor till kungahusens största offentliga händelser. Bantings levde ett aktivt liv och William blev överviktig redan i 30-årsåldern. Det var ungefär samtidigt som han gick i pension och blev änkling som midjemåttet började växa. Till slut kunde han inte knyta sina skor, magen krånglade och knäna värkte. Han var 165 centimeter lång och vägde över nittio kilo. Övervikten hade blivit ett handikapp.

Hans läkare rådde honom att motionera mera, vilket i sin tur ledde till att han bara blev mer hungrig. Under trettio års tid fick han massor av goda råd men inga av dem hjälpte.

Inte förrän Banting behövde konsulterade en öron-, näsa- och halsspecialist med anledning av sin dåliga hörsel kom vändpunkten. Den nya läkaren satte honom på diet, en diet som i första­ hand begränsade mängden socker och stärkelse. Det var kvaliteten som var det viktiga att fokusera på, inte kvantiteten. Bröd, smör, mjölk och socker var förbjudet medan alkohol var okej, dock inte champagne, öl eller port. Potatis tilläts inte. På ett år hade Banting gått ner över 20 kg. Tacksam över sin förbättrade livskvalitet skrev Banting en bok ”A Letter on Corpulence Addressed to the Public”, med information om den diet som hjälpt honom. Boken blev en succé och konceptet spred sig även till Sverige. I mer modern tid kom detta att kallas Atkinsmetoden, benämnd efter en annan person, nämligen läkaren Robert Atkins.

Åh, det känns ju skittråkigt att behöva sluta baka, nu när man verkligen kommit igång…

För min del är detta med att skippa goda mackor, sötsaker och givetvis även skumpa snudd på en omöjlighet eftersom det tillhör livets goda. Packa en picknickkorg med skumpa, några goda wraps och en påse smågodis så har du mig med. Så här års gör vi inget annat än pendlar mellan favoritställen som Boulebaren, Mälarpaviljongen, Vaxholms hembygdscafé eller Fjällgatans glass. Därför behöver kompensation ske. Springa, löpa, jogga, gå. Nödvändigt men drettrist… om man inte med lite fantasi har förmåga att variera sig.

Så har vi ju seglingen också. Den ger både motion och glädje. Under våren har vi hunnit med hela nio torsdagsträningar på Vipern trots att säsongen varit sen med många svinkalla kvällar och ostadigt väder. Efter ett urkasst Majblomme-race på Hobie 16 (plats 5 av 6… sämsta resultatet sedan 2008) återstod dock att spekulera i två tänkbara förklaringar. Endera rör sig vår utvecklingskurva snävt neråt, eller så är alla andra på väg starkt uppåt. Dåligt som fan hur som helst och smarta som vi var skyllde vi på materialet, alltså på båten. Vi kanske skulle byta båt? En provkörning på en Pulse 600 på självaste nationaldagen fick ge svaret. Det var en alldeles fantastiskt strålande dag med sol, värme och massor av vind, perfekt för trimaransegling, riktig propagandasegling.

Under maj månad har det varit otroligt många lediga dagar och festligheter, precis som vanligt. I sådan mängd att det nästan blivit svårt att njuta och ta in. Niorna hade sin egen dag där de mötte lärarna i fotboll och brännboll, två matcher som de förlorade stort. Aldrig har väl argare ungar skådats 😉 I år hade vi tre avgångsklasser och eleverna bjöds sedvanligt på avslutningsfest på Nygårds Värdshus i Täby Kyrkby. Ankomst i valfritt fordon, avstjälpning på röd matta, balansgång i höga klackar och dryck i högfotat glas. Skolan bjöd på trerätters middag, tal och underhållning, dans och umgänge.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Superbussiga Thompa hade ordnat lån av en BMW M4 Cab i vilken vi placerade oss själva och två små guttar; Ville och Sebbe. Regnet både hängde i luften och slog mot rutan så någon nedcabbning blev det inte tal om (gick inte heller att få ner) men nog så coolt ändå! Tror kanske att den största grabben njöt mest så medan vi andra var på festen, så åkte han runt, runt, runt…

Årets nior har inte bara varit de finaste (och jag är inte partisk här no no), de har också varit de som sett ur skolans högstadiehistoria gått ut med de högsta meritpoängen. Tillika var de denna kväll otroligt vackra. Liksom fina inifrån och ut. Den ena tösen var tjusigare än den andra och guttarna så stiliga att de fick både hållning och utmärkt uppförande på kuppen. Jag har exempelvis aldrig sett så få mobiltelefoner in action som bland långborden på festen, och detta utan insamling till något ”mobildagis”. De hyllade varandra, lyssnade på varandra och talade gott om varandra… till varandra. ❤️

Det här var det sista de upplevde tillsammans innan de avslutade sina 10 år i grundskolan för härefter skiljs många åt. Med det följer nya idéer om roller, rutiner, andra slags mönster och funderingar i vem man är i förhållande till framtiden. Till hösten med nytt pirr i magen igen. Precis som första dagen i förskoleklass, årskurs 1 och årskurs 6. Massor av tårar flödade på avslutningsdagen och i sådan mängd att ett rum borde ha beretts med möjlighet till dropp eller annan vätskeersättning. Oh My God, vad de var ledsna.

Jag med förresten eftersom en av mina käraste kollegor, tillika Villes mentor, inte bara vinkade av sina nior utan oss andra för att jobba på annat håll från hösten. På hennes nyckelknippa har i alla år en mycket älskad liten gris hängt. Vi har alltid skojat med ”Lille grisen” och riktat upp honom mot de samtal och händelser som funnits i rummet, i klassrummet, i personalrummet och på olika möten. Lille grisen tittar alltid på den som talar, han vill gärna vara med. Vi har försökt översätta och prata med grisen, lite grann använt honom som ett fabeldjur… någon som man kan hänvisa till om nåt behöver kritiseras, en som man kan klaga lite i örat på. ”Eller hur lille grisen, så tycker väl du också?” eller ”Oh no, nu gjorde du lille grisen ledsen?!” Ibland har han fått hoppa runt i andras famnar och det har varit såååå kul att se coola-matteläraren-som-inte-spårar-ur-för-allt-smör-i-Småland sitta med Lille grisen i famnen och ägna den lite vyssande småpyssel. Mest har vi haft kul, för att inte säga flamsigt värre med gullegrisen. Inte det minsta barnsligt.

Som den finaste present i världen fick jag nu adoptera den lille grisen. Kollegan slutar men grisen stannar kvar. Hos mig. Det var väl en tårgripande överraskning?

 

Nu till frågan, bordsplaceringar. Hur lätt var det att placera ut alla 75 elever, varannan kille, varannan tjej? Några som inte bör sitta bredvid, andra som inte ska sitta i närheten av varandra, ytterligare såna som måste sitta bredvid varandra. En och annan elev från särskolan, elever med olika diagnoser, längst in… längst fram… helst vid fönstret, absolut vid en dörr, nog inte inklämd i mitten och så 20-talet personal på rätt plats i förhållande till allt detta. Det var en svår uppgift att göra alla nöjda.

Olof Röhlander skrev om detta helt nyligen och han menar att det finns tre karaktärsdrag som är viktiga att utveckla i interaktionen med andra. Det första var just det att vara en av dem som är lättplacerad på en middag. Är du en sån som löser situationen oavsett vem du hamnar med? Där den som bjuder på fest vet att dig kan man sätta var som helst, det kommer att funka. Så, karaktärsdrag ett: Var lättplacerad.

Det andra karaktärsdraget är att vara den andra ringer när de har nått framgång. Vara den som man kan dela sin glädje med utan minsta risk för att behöva känna sig skrytsam. Du ska vara en av de första man vill berätta goda nyheter för och där man vet att du blir uppriktigt glad för andras skull.

Är du också den som andra kan vända sig till och som man kan tala om allt med, ja då har du satt tre i rad beträffande värdefulla karaktärsdrag i fråga om att kunna interagera med andra. Någon som man kan ha roligt och skratta med, men också tala på djupet med, och helt utan konstigheter. Vem eller vilka finns i din närhet som har alla dessa karaktärsdrag? Jag kommer direkt att tänka på min mamma. Hon är inte bara landningsplatsen för allt detta, hon är också uppriktigt intresserad av att vara både lättplacerad, lyssna till andras framgång och en som man kan prata med allt om. Det är fan inte illa.

Det allra sista som drabbade mig i festväg, var personalens AW på skolan. Att jag säger ”mig” och inte ”oss” var för att på Thompas jobb bjuds de aldrig, never ever på någonting. Inget avtack, inga avslut, inga sommarpresenter, överraskningar eller andra slags omsorger visas personalen. Lussebullarna räknas, och det som inte räknas finns inte. Det är redan indraget.

Vi på Byäng däremot blir ideligen uppskattade på varierat vis: goda frukostar, tårtor, kanelbullar, presenter eller presentkort, påskägg, fester och annat personalvårdande. Och nu alltså AW. Vi höll till i skolans matsal men den var så fint dukad och dekorerad att jag inte tänkte på vart jag var. Kragstaplanka, snacks, vin och öl plus glass med chokladsås och massor av jordgubbar. Det var många som skulle sluta så en hel del tal och tårtorkningar blev det även här. So sad. Bland annat Joel, som jobbat på skolan i fyra år men ska börja plugga till hösten. Och så två av mina fina… Nina och Sofia, som jag har jobbat så nära och delat så mycket med under mina sex år på skolan. Jätteledsen för det. Plus vår fantastiska vikariekurator, som lyckades ha ungarna både innanför skinnet och parera dem känslomässigt med kort sikte och samtidigt kunna agera rätt med distans för vars och ens bästa på ett långsiktigt plan.

Jag hade många dagars komp att ta ut, så AW:t var det sista jobbsociala, sen väntade en lång vila.

Äntligen tre dagar senare hade det blivit tajm för årets happening; Wildwind. Vår åttonde resa dit och mormor kom med i sista stund, på en snabb sista-minuten-deal. Robert och Katarina stod beredda på Arlanda och allt var som vanligt… det vill säga utan Korfu-flyg, båtresa, bussresa x 3 och två dagars försening, så som var fallet p.g.a strejken förra året. Vi tilldelades Kavadias rum nummer 7, en lägenhet med två rum, där mormor och Ville hade det ena och vi det andra. Första dagarna var vindarna ovanligt starka och eftermiddagens crosshore stenhård så det blev något av en rivstart faktiskt och vi mätte upp 20,5 knop på klockan direkt. I övrigt följde dagarna sitt givna mönster.

En klocka som väckte oss 07:00 inför morgonens promenad på knappa fem kilometer. Dusch sen och bufféfrukost hos Elias efter det. Klockan 10:00 möte bestående av seglingsteori av alla sorter. Först och främst genomgång av våra egna önskemål med veckan. Dessutom regler, speed och kontroll över båten, genomgång av specifika övningar och banor, racechat, kunskap om tidvatten med mera. Därefter egen segling alternativt bansegling under ett par timmar. Vi växlade lite mellan Hobie 16 och Hobie Tiger vilket kändes smart med tanke på sommarens övningar.

Efter förmiddagens övningar följde ett torrt ombyte och lunch med utsikt över bukten. Club sandwich, pizza, grekisk sallad, omelett eller nåt liknande tumlade runt i munnen tillsammans med massor av seglingsprat och väder forecasts. Ingen av oss har någonsin rätt beträffande väder och vind, men det är ett måste att prata och spekulera om crosshorens styrka och ankomst. När den sen väl kommer byter vi om igen och kör på så länge vi orkar, vanligtvis bara en timme, eventuellt en och en halv. På det kunde man också köra en Joyride med en av instruktörerna, förslagsvis Joe om man vill uppleva ett personligt hastighetsrekord. Windrikes rekord sedan i september förra året ligger på 21,5 knop. Med Joe blev det 22,21. Jag fick vara gast… hehe.

Efter sådana fartruscher är det alltid extra skönt och välkommet att glida ner med en bärs i en solstol vid poolen efter ett dopp i dess svala sötvatten. Där stationerade vi oss varje eftermiddag ända tills det blivit dags för kvällsdusch och promenad till stan, eller åt andra hållet till Ponti. Tre av kvällarna stannade vi kvar på hotellets olika aktiviteter. Barbeque på tisdagen och cocktails plus farmor Elenis buffémat på torsdagen. Mumselimums som bara den. På midsommaraftonen åt vi på Ocean´s, den finaste fiskrestaurangen byn har. Bläckfisk, tonfisk eller pasta med räkor blev fångsten där. Ingen snaps.

Oavsett midsommarafton eller ej, på fredagen är det alltid raceday. Det betyder att alla som vill och har övat under veckan möts i några gemensamma race under förmiddagen. I den här upplagan var det tiotalet Lasers, fyra Hobie 16, två FXOne, en Tiger och några RS-båtar så sammanlagt runt 20 båtar. Lasrarna fick två minuters försprång innan flerskroven satte fart efter dem. Fem race och för vår del fem spikar. Vi tog hem stort med vår specialité; djup undanvindsgång. I och med den stilen låg vi hack i häl, och till och med körde om flera Lasrar. Vi tog nästan Tigern också. Det betydde att vi fick en over all 3:e plats samt en 1:a plats bland Hobie 16. Vajert!

På eftermiddagen körde vi sedan ett hårdvindsrace ”Around the Rock Race”, där ”Rock” står för en liten stenö fem distans ut mot havet. Åtta båtar anmälde sig men två hoppade av eftersom det blåste ganska mycket. Sex Hobie 16 startade och så fort starten gått, mojnade vinden. Vi valde att tuffa framåt västerut eftersom vi visste att crosshoren låg närmare land där. Två båtar gick österut så sakta där det redan fanns vind och de övriga låg bara kvar och snurrade. Vi fick vind först, så när alla andra bara låg still drog vi iväg i full speed. Vinden var bitvis i hårdaste laget med svarta kårar i vattnet som damp ner från ingenstans. Det var ryckigt och gropigt, det slet i riggen och vinden tjöt i öronen. Ganska snart såg vi inte ens seglen på de andra och vi var helt ensamma i täten ända tills vi närmade oss stenön där det var vindvrid och svårseglat. Där blev det stopp några minuter och tid för andhämtning. Så här såg det ut ombord hos Robert och Ville.

Efter rundning hade vi en snabb och bitvis alltför spännande undanvind hemåt igen tills vi plötsligt fastnade i ett nytt vindfattigt hål. Där blev vi sittande i tre långa minuter medan båt nummer två närmade sig. Vi fick dock fart och korsade mållinjen som 1:a båt… Men, tänker du, det är ju Wildwind och bara en massa rookisar som seglar. Nej, faktiskt inte, det här var vad vi hade bakom oss:

En kille som seglade utan handskar… det säger en del. Han hade bara stannat till på Wildwind under sin långresa som rorsman åt en funktionshindrad katamaranägare. De höll på att segla runt hela Grekland med en 21-fotare. På båt nummer tre och fyra var det instruktörer som styrde. På den femte båten fanns Robert och Ville och på den sista, två Multi 23-seglare. Så det var inte kattskit att komma först, däremot en hel del tur så klart beträffande att fånga vind. Prisutdelningen samma kväll blev i öligaste laget. Två stora och en liten Amstel var blev vinstutdelningen efter dagens alla race. Grattis till oss!

Tre olika GPS-bilder visar hur vi haft det på vattnet. På den vänstra bilden syns lite skön slösegling i bukten, den andra är från raceday och den högra visar ”Around the rock race”, full fräs ut och så tillbaka.

Dagen efter var det plötsligt dags att lämna rummet. Då klämde vi in momentet packning i dagens rutiner och sedan tog vi med oss mormor ut på en Tiger. Ville körde en Hobie 14 och tillsammans med Robert och Katarina cirklade vi runt i bukten hela förmiddagen.

Vi fick ihop runt 20 seglingstimmar totalt under veckan och en maxfart på 20,3 knop (om vi bortser från Joyriden med Joe). Alla var nöjda och som vanligt var allt över i ett huj. Vi får väl se om vi återkommer i september för Ionian Regatta, det var flera som tyckte att vi skulle det.

Onsdag 17/5, Thompa SMS:ar: ”Yesss, transportstyrelsen ringde idag. Vi får ett chassinummer, hurra!”

För drygt fem år sedan var vi i Holland och hämtade två båtar och ett släp. Båtarna var bara att putta i vattnet och köra, värre var det med släpet. I Holland (men även i ex Norge, England och lite varstans) kan man bara klippa till en bit kartong, vilken som helst, och skriva bilens registreringsnummer på för att sedan klämma fast ”skylten” på släpet. Så! Registrerat och klart. Riktigt så funkar det inte i Sverige. För att få en registreringsskylt måste släpet vara registreringsbesiktigat. För att få till en registreringsbesiktning måste man besöka Svensk Bilprovning och för att få dem att göra något över huvudtaget måste det finnas ett chassinummer.

Transportstyrelsen är de som delar ut chassinummer, men inte hur som helst, inte utan särskilda regler och definitivt inte till alla som behöver. Man måste minst ha ett COC-dokument (Certificate of Conformity), ett speciellt EU-intyg, vilket är något som tillverkaren utfärdar… eller borde kunna utfärda om de inte väljer att sätta sig på tvären. När man ansöker om ursprungskontroll hos tillverkaren görs det i sex steg, där uppgifter om fordonet och ägaren fylls i. Det är först efter att samtliga steg gåtts igenom som ett ärende registreras hos Transportstyrelsen. Det var här någonstans som något gick snett och inget hände. Det är inte förrän nu, fem år senare och tack vare herr Windrikes envisa envishet, som vi äntligen fått ett chassinummer tillsänt oss.

Släpets… vi kan kalla det för personnummer… blev inpräglat i ramen och tid bokades för en registreringsbesiktning. Nema problema. Om två veckor ska släpet på rull, så det var i grevens tid. Besiktningsmannen tog sig an uppgiften på noggrant vis. Han konstaterade att det fattades lite lampor, alltså utöver de fem lampor och tolv reflexer som redan satt på. Eftersom släpet är över sex meter långt, behövdes även två backningsstrålkastare bak och två sidomarkeringslyktor på vardera sidor av släpet. Dessa måste sitta en meter från bakdelen av släpet men tre meter från draget och helst med tre meter emellan sig. Alltså, vad säger man?

Svinduktiga Thompa lyckades göra hela eljobbet med bravur. Drog sladdar, borrade, skruvade… och allt funkade!! Så när som på en detalj. En av fyra sidomarkeringslyktor var död, vilket snart var fixat men då slutade dimljuset fungera, dock inte helt. I stället började blinkade dimljuset i takt med vänster blinkers. Men snart så, snart kommer något glittrande, lysande (typ julgran) synas på vägarna. Ska bli kul att se minerna på de andra trailerförarna i pappkartongländerna när de får se oss ute på Europavägarna. Miner av upplyst avundsjuk beundran.

Det känns lagom att avsluta precis här. Hörs igen!