Veckan efter Wildwind var en riktig vilovecka. Ja, inte för Thompa som direkt tvingades tillbaka till gruvan, men för mig. Tiden fördelades mellan tvätthögar och solstrålar (mest mellan solstrålar och solstrålar och minst bland tvätthögar), och dessutom i kombination med olika böcker.
Ett begynnande problem på det mysigaste man kan göra under året… alltså att sola och läsa samtidigt… är att de 34 centimeterna, dvs avståndet mellan öga (när man ligger på mage) och trallen (som boken ligger på) är för kort. Det är dessutom skitsvårt att läsa med både solglasögon och läsglasögon. Men då är ”Nextory” lösningen på problemet. Med hjälp av uppläsning kan man lyssna på böcker i stället. ”Konsten att höra hjärtslag” samt uppföljaren ”Hjärtats innersta röst”, skrivna av Jan-Philipp Sendker var två av längtorna för aktiviteten. ”Störst av allt” med Malin Persson Giolito den tredje. I den första tar författaren med sig läsaren till Burma, till munkliv och fattigdom, vidskeplighet, astrologi och en massa längtan. Persson Giolito skriver i stället om rättegången efter en skolskjutning i Djursholms allmänna gymnasium. Den boken beskriver överklass och lyx, paragrafer och förhandlingar, ilska och hämnd.
Det kommer att dröja innan världen nås av skolskjutningar i Burma och vare sig en djursholmsbo eller någon annan kommer att kunna höra hjärtslag med samma känslighet som en blind munk. Som förstått handlar det om två helt olika slags böcker, både till innehåll och takt samt i såväl miljö- och personbeskrivningar. Västerländskt och österländskt. I de båda görs däremot intensiva försök att beskriva känslor av olika sorter och kanske mest kärlek. I Störst av allt, skriver författaren: ”Störst av allt är inte kärleken, störst av allt är skräcken, rädslan för att dö. Kärleken betyder ingenting när du tror att du ska dö.” Medan författare i Konsten att höra hjärtslag skriver: ”Det finns bara en enda kraft som är större än rädslan (underförstått kärleken). Men vilken kraft kan bota rädslan för kärleken?”
Persson Giolito gjorde också upp med uttrycket människors lika värde: ”Folk säger att alla människor har lika värde. Det är vad man säger eftersom man är artig, väluppfostrad och kanske har akademisk examen, men det gör inte att det blir sant. Egentligen vet alla att människor har olika värde. Det är därför, när ett plan störtar utanför Indonesien och fyrahundra personer har dött, som rapporteringen fördubblas om det funnits en enda svensk med på planet. En ynka svettig sexturistande svensk är värd dubbelt så mycket som fyrahundra indonesier. Det är därför det blir löpsedlar (med foto) när en frisk, ung, snygg kvinna med framgångsrikt jobb har dött i en lavinolycka och bara en liten notis på sidan bredvid annonserna om biografer och bröstförstoring när en inkontinent frånskild pensionär utan barn har blivit rånmördad på väg hem från tunnelbanan. Bara idioter låtsas att det inte har någon betydelse vem du är, vad du du har gjort. De pratat om människovärde, som om det inte är något vi har hittat på. Människovärdet är absolut blablabla… Evigt, konstant, beständigt. Vi är alla lika, blablabla. Hitler liv har samma värde som Moder Teresas”.
Boken vars handling utspelade sig i Burma var mer som ett själsligt SPA. Boken om skolskjutningar var rappare, ondskefullare och lite mer håll käften. Hur som helst: Nextory, det är grejer det.
Sånt här gör det lätt att ha semester; att slappa, vila och sola. Förutom att göra det samt att missköta tvättstugan, skrev jag på junibloggen, betalade räkningar, träffade kompisar och handlade på REA. Och så drog träningen igång, springträning fyra gånger per vecka. En kombination av motion, mental spis och vila i ensamhet. Ville som lånats ut till en kompis land på Singö, återuppstod på hemmaplan på sjunde dagen. Hos kompisen hade han fått hjälpa till med trädgårdsarbete, att måla vindskivor och akterspegeln på en båt samt olja in verandan. De hade också bastat, spelat sällskapsspel, tagit en tur med Eckerölinjen och ätit smörgåsbord och spelat bangolf. Lät som mysiga dagar!
En kväll tänkte Thompa och jag att vi skulle ha det lite extra mysigt. Vi tänkte ta en fika på Café Ekudden i Djursholm. Vi hade varit där några gånger tidigare men då alltid mötts av en igenbommad känsla, så det var en chansning. Tredje gången gillt. När vi rundat hörnet och såg caféet, märkte vi att det var helt tomt på folk. Vi hade dock ett äldre par precis bakom oss som trampade på i samma riktning. När vi kommit fram blev vi ärligt glatt och oerhört vänligt mottagna av ägaren till stället. Han hälsade både oss och det andra paret välkomna på familjärt vis.
Paret vi hade bakom oss visade sig vara ägarna till Villa Pauli och nästan i mun på varandra berättade de om innehållet för kvällen. De hade tillsammans förberett en liten mingelfest för att saluföra Ekudden och Villa Pauli, plus ett tredje ställe; Årehyddan. Femtio pers väntades, det skulle bjudas på drinkar och sushi, trubadur och kulörta lyktor. Vi kom alltså först, utan att ens vara inbjudna och vi var hjärtligt välkomna att vara med. Så där satt vi i våra vardagskläder mitt i Pradalyxen, Gucciswagget och småhundarna med varsin drink vid vattnet. Trubaduren spelade typ Elton Johns ”Your song” och Gärdestads ”Himlen är oskyldigt blå” och vi var de enda som applåderade. Windrikarna har fått till det igen, genom att ”bara hamna” på festligheter… fast den här gången utan kammarkör. Och vi bara ler när livet är så bussigt.
En annan not i almanackan var Villes och min traditionsenliga bangolf ihop med Carina och Elin. Denna gång inomhus i Täby Centrum men med en Vapianolunch därefter ute i solen. Carina vann och ungdomarna kom sist, detta trots att de båda obeoende av varandra deklarerat det motsatta. DE skulle minsann vinna.
Check också på att den sjätte fästingsprutan ympats. Och check på att ”Podder” nu är rättad och klar. Finns äntligen ute i nätbokhandeln. På tal om böcker: Mamma tipsade om ett sommarprat som jag i min tur nu tipsar vidare om. Fredrik Backman. Han berättar och beskriver hur hans författarskap tagit form och var han befinner sig i det för tillfället. På ett mycket sympatiskt sätt beskriver han sin person både privat och i yrkeslivet och hur han vill uppfattas och tillåtas vara. Han ger också otroligt bra tips för den som vill skriva, inte konkreta men peppande.
Tredje juli var ett spännande datum: Släpet fick ett registreringsnummer, Thompa ett nytt jobb och jag en inhalator. Efter sex lampor, tre besiktningar och en registreringsskylt blev Kalfsläpet kördugligt. Efter ett par år för mycket lyckades Thompa ordna ett nytt jobb, mer projektbaserat än hustomteaktigt. Efter springrundor i decennier av år, kom jag på att jag kanske behövde lite mer luft än den jag hittills snappat åt sig. En inhalator blev lösningen, eller pulvret i den i alla fall.
När jag var barn blev det ibland så att jag på grund av min astma inte kunde följa med på alla utflykter. Vinterfriluftsdagar var exempelvis sådana som gick bort. Ingen fröken ville väl ha med sig barn som inte hade fullt automatiserad andning, det kunde väl till och med en idiot begripa? En dag fick jag ändå följa med. Det var ju höst och luften klar och fuktig, perfekt för en astmatiker. Jag gick i Viggbyskolan och var sisådär en åtta, nio år och klassen skulle åka till något som kallades Varggropen.
Utflykten var spännande av flera anledningar. För det första skulle klassen lämna klassrummet, skolan och skolgården vilket innebar att det skulle ställas upp på led, två och två. Man hade en matsäck med och man skulle få åka buss. Abonnerad buss. Dessutom skulle alla klasskompisar göra något så ovanligt som att lämna Viggbyholm och ta sig hela vägen till Gribbylund. Alltså det gjorde man ju bara inte!? Till Gribbylund… till det där sommarstugeområdet flera kilometer bort? Det var väl knappt civiliserat? Ack jo, det var det och spännande värre dessutom, och så var det mina hemtrakter. Gissa en som var mallig och spänd nu. Ytterligare fyra barn i klassen kom från denna avlägsna, ociviliserade, barrträdstäta del av Täby fast de bodde utefter stora vägen där gatlyktorna satt lite tätare. Den sista anledningen till att det här var en så pass spännande utflykt att hela den abonnerade bussen liksom blivit elektrifierad, var just det faktum att de skulle få se vargar. Och inte bara en varg, eller två, utan en hel grop full av vargar. Det hördes ju på namnet.
Nu blev utflykten dock inte särskilt spännande utan i stället något så tråkigt som en besvikelse. Det stod snabbt klart för alla och envar att inte en endaste varg satt i gropen och ugglade. Ingen spännande varg strök heller omkring i närheten och hur djupt de än skulle gå in i skogen skulle de inte stöta på något som ens liknade en varg. Jävla skit, där rök chansen till hippfaktor i i det lilla skogspartiet intill Roslagsvägen.
Fröken bad alla barn att vara tysta en stund och berättade att just den här gropen anlades på 1600-talet och att det långt in på 1800-talet funnits gott om varg i Täbyområdet. Eventuellt var det så att någon av hennes elever hade en rund aning om vad 1600-tal och 1800-tal var för något, men troligtvis inte. Fröken gjorde vad hon kunde för att hålla klassens besvikelse stången genom att berätta att fångstgropar var den i särklass vanligaste jaktmetoden förr. Att fånga vilddjur på det sättet hade man gjort sedan stenåldern. Med de orden fick hon klassen på bettet. Stenåldern var ändå något som de kände till, det hade de läst om nyss och visste därför precis vilka metoder och redskap som användes för att öka chansen till överlevnad. Dock rådde det delade meningar om ifall stenåldern var perioden som hörde till mormors eller farfars uppväxt eller om det var de egna föräldrarnas.
Varggropens räcken var gjorda av gamla lyktstolpar och väggarna hade formats av stora stenbumlingar som staplats på varandra och hölls fast av murbruk. Fröken berättade säkert också att man täckte själva hålet med grenar och mossa, satte ett lockbete med en godbit i mitten av gropen som villebrådet suktade så hårt efter att det tog ett skutt mot pinnen och damp ner i det fyra meter djupa hålet.
Just här kanske någon av dem spärrade upp ögonen, medan en eller annan log lite snett och ytterligare någon började gråta. Särskilt efter tillägget att det i gropens botten suttit vassa pålar som djuret spettades på och att det inte bara var vargar som hamnade där utan också rävar och lite annat smått och gott. Fröken noterade att några blivit lite ledsna av hennes intressanta berättelse och då la hon snabbt till att man anlade varggropen enbart för att skydda de tama djuren och att jaktmetoden förbjudits från mitten av 1800-talet.
Såååå, efter att hela klassen stått bakom räcket och dumglott på absolut ingenting (så där som när man kollar på Skansens järvar) åt de sina mackor, pannkakor och slurpade i sig den varma chokladen innan de begav sig tillbaka till skolbänkens ”Hej matematik” och ”Vi läser”.
Fler varggropsfunderingar. Jag vet allvarligt talat inte om någon av nästa generations elever någonsin fick uppleva besöket vid fångstgropen. Det kan i bästa fall varit så att både det besöket, och kanske även besöket vid Jarla Bankes bro (som absolut inte ser ut som den svängande höghöjdsbron vilket ett barn först får i huvudet när någon säger ”bro”) glömts bort med åren… i alla fall är det ingenting som jag har känt till att Ida, Joel eller Ville åkt iväg på. Det kan i stället varit så att man satt kvar i klassrummen ihop med en tjockteve och en dvd och kikade på avsnittet i Emil i Lönneberga när Kommandoran hamnade i varggropen. Och i så fall, var det nog ingen som vare sig spärrade upp ögonen, log eller började gråta eftersom möjligheten fanns att i skydd av mörkret levla i pågående spel på sin mobiltelefon… fröken ovetandes. Kanske borde jag ta dem alla tre till platsen och berätta att Skavlötens varggrop anses vara Mellansveriges mest unika fångstgrop i sitt slag och att den är otroligt väl bevarad.
Pixie haircut, campingfrissa, nackkort, kalla det vad du vill men i juli åkte kärringfrisset bort i ett endaste huj. Det var inte det minsta svårt och det hade sin grund i ÅF Offshore race. Vi åkte in till stan för att kika på båtarna som skulle ge sig i väg på Gotland Runt någon dag senare. När vi gått därifrån rundade vi en bar där folk satt utomhus bland glas och buteljer i den halvsvala utetemperaturen. Vid ett av borden satt fyra kvinnor. De var alla i lägre medelåldern och var och en av dem kanske hade varit ett smycke, men i flock blev det klart för mycket. De var mer sminkade än dragshowartister, hade mer krimskrams på sig än vad som är möjligt att krafsa ihop i en juvelerarbutik. Deras kläder var mer djurmönstade än rovdjuren på savannen, klorna längre än sengångarens och bröstklyftan så hissad att det blev svårt att få koll på vilken kroppsavdelning klyftan tillhörde. Var det en ovanligt låg dubbelhaka eller möjligen ett slappt underbett? Inga av dessa smink-, smycken-, BH- eller klädval kunde vara mindre ”jag” så varför detta engagemang? Jo, samtliga hade så mycket frissigt, tuperat hår att de såg ut som fyra strutar mellanblont sockervadd. Det fick vara nog nu, det där såg ju inte klokt ut och håret måste av! Mitt alltså, inte deras. Minsta risk att se så där galen ut behövde undvikas. Sagt och gjort… Jag har aldrig haft kortare hår och är supernöjd med förändringen.
ÅF-racet tittade vi vidare på senare under helgen uppe från Fredriksborgs fästning. Vi hade några kompisar på olika båtar som vi väntade in. Det var en dag med oerhört lite vind så vi var på pass i flera timmar. Solen stekte oss och vi brände oss i skinnet för första gången den här säsongen trots att vi redan varit i Grekland.
Det näst sista vi fick till innan semestern, var att fira Ida. Hon fyllde 28 år. Kan inte fatta! Det går omöjligt att förstå tidens snabba rörelse i det fallet. Om tiden mellan hennes födelsedag och den 28:e födelsedagen gick snabbt som en kaffekvart, då är det bara en påtår bort tills hon är 56. Alltså, då är hon nästan lika gammal som jag och jag lika gammal som mormor. En sak vet man ändå, att en siffra säger ingenting, utan det är graden av utveckling och hållbarhet som eventuellt går att mäta. Hur gammal man är, är egentligen strunt samma, bara man känner sig på toppen av sitt bästa jag. Konstnärligt har ingen i vår familj nått en högre topp än den här nivån. En alldeles sagolik porträtterad filur som till och med har fått ett hjärta. Precis som födelsedagsbarnet själv har, ett jättestort hjärta. Grattis Ida!
Det sista vi gjorde innan semestern var att kalla på en elektriker. Sedan månader tillbaka hade belysningen hemma uppfört sig minst sagt illa. Det har blinkat och flimrat i lampor på både över- och undervåning. Värmepumpen och spisen har sviktat i kapacitet på liknande sätt som lamporna. Exempelvis när vi startat igång en av spisens plattor, har trycket i värmepumpen sjunkit och lamporna i taket börjat lysa starkare. I tron om att det först skulle gå över med tiden, sedan i bästa fall kunna självlaga sig, avvaktade vi till en början. Till slut började vi felsöka själva i form av att dra ut alla sladdar, stänga av allt och se när/hur/var problemen och blinkningarna börjar. Vi hittade ingen logik och inga mönster. Vi kollade säkringar om det var något glapp och när vi inget hittade kontaktade vi en elektriker.
Inte heller han hittade något som kunde förklara blinkandet. Elanslutningar kollades, det lyftes på lock och trasslades i sladdar, anslutningar som eventuellt kunde ha med saken att göra skruvades i hårdare. Dimrarna kollades, likaså spotlightsen i taket mm… Problemet kvarstod. Efter ett noggrant sökande tog elektrikern kontakt med Ellevio, de som utlovar att elen ska levereras från ett stabilt elnät samt ger en elleverans som man kan lita på. Det var just i uppkopplingen mellan utlovande och mottagande som det sket sig. Eftersom de inte har resurser att åka på allt, måste en elektriker kontaktas som kan ringa in problemet. Frågan nu är bara vem som ska betala det inringade problemet när det visade sig att felet låg utanför fastigheten? Ellevio eller Windrike?
Mer hann vi inte på hemmaplan under juli. Tidigt på morgonen den 13:e packade vi in de sista attiraljerna i bilen, kopplade på trailern och drog söderut. Först pumpade vi i lite luft i däcken inför 67 mils körning till Trellborg. Siktet var inställt dels på färjan Peter Pan men också på Sveriges godaste pizza från pizzeria Casa Blanca. Den skulle i vanlig ordning avnjutas i hamnens tång- och avloppsliknande doft innan färjans avgång klockan 22. Det yttersta målet med färjeturen var att ta oss ner till två evenemang:
Dels ”F16 Europeans i Morges, Schweiz 16-21/7 2017” i närheten av Lausanne vid Genevesjön och dels ”Hobie 16 Europeans i Noordwijk, Holland 24-29/7 2017” strax utanför Amsterdam. Två rubriker som finns i länklistan till vänster när man kommit in i bloggen.
Vi hörs då!