Svaret är: Windrikebloggen 😉
Sedan julibloggen har två hermeliner tagit plats bland posterna. Dels resan till Genévesjön beskriven i text, bilder och filmer och så en liknande beskrivning av Hollandsresan. En liten reseupplevelse finns kvar sedan i juli men den hyskade vi över i augusti, för att sprida på äggen i korgarna liksom. Det vi tänker på då är årets upplaga av Travemünde. Staden som vi besökte första gången 2013 men som vi sedan återkommit till fyra, fem gånger vid det här laget.
Vi lyssnade på Lapidus hela vägen från Noordwijk och tillryggalade mil efter mil. Efter 57 mil var vi framme i Travemünde och klockan hade då blivit strax efter 15. Det här var första dagen av tio utan regn, riktigt soligt och varmt, lite drygt 27 grader. Nu handlade det om att få närmare tolv timmar att gå innan färjans avgång, men det finns sämre ställen att döda tid på kan vi säga. Det var dessutom en ganska fattig historia (som vanligt när vi är där) eftersom alla resepengar så dags tagit slut. Hur som helst, det är alltid gött att komma tillbaka och vi gillar platsen.
Utan större funderingar kring vart vi skulle ta vägen, visste vi att när det är ”Travemünde Woche”, vilket det alltid är sista veckan i juli, skulle det vara massor av folk och trångt i de centrala delarna. Vi åkte därför direkt till den äng som vi kände till där det finns gott om plats för både bil och trailer. Efter en kvarts promenad från ängen var vi framme i folkträngseln.
Huvudgatan där är kantad av caféer, restauranger och shopping som senare går över i en strand- och bryggpromenad längs med vattnet. Det var byst med folk så det var bara att haka på den hasande stegens promenad. Man gjorde klokt i att inte avvika från vare sig takt eller riktning. Inte stanna, inte skynda på och inte gena. Samma marknadsstånd, hantverk, överfulla uteserveringar, matos, öltankningsställen, crepesvagnar, luffare med hund, café Marlene, pariserhjul, hamn, sailcenter, färjestation, pir, diskotek, park… som tidigare år.
Vi började med att köpa varsin ost- och skinkcrepes. Himmelskt gott. Sen gick vi hela stadsrundan en gång, fikade hos Marlene och satt kvar länge. Beställde varsin Aperol Spritz och gick sen en runda till. Tittade i småbåtshamnen, promenerade ut på bryggorna. Köpte en fiskmacka och gick några lovar till innan vi kände att det började bli läge att ta oss bort till stora färjehamnen. Där satt vi sedan från klockan 20:30 i väntans tider, givetvis i sällskap med Lapidus, del tre nu. Påcheckning, hyttkort, renbäddat, stelt och frasigt, kompakt mörker, diffust gungande, total tystnad. Hej då Tyskland. På återseende Europa. Godnatt, godnatt.
Förresten. Nu när vi varit ute och rest i världen, slår det oss att vi ofta bara ser ”finställena”. Vi lämnar vårt Gribbylund, färdas tryggt, landar mjukt och återvänder hem utan större mankelimang på vägen. Men vi är inte dumma. Vi förstår hur bra vi har det och att det är få förunnat att leva så tryggt. Vi möts dagligen av rubriker som får oss att undra och tro att jorden totalt sett blivit en sämre plats att leva på. Tycker du också att världen är på väg att gå åt helvete? Att det mesta blir sämre och att det var bättre förr? Mindre brottslighet, färre kriminella, fattigdomen mer kontrollerad, bättre råvaror och gladare flyktingar…? Då är det stor risk att du drabbats av progressofobi.
Det är ett vanligt tillstånd och de flesta drabbade uppvisar tecken på fobin i form av en motvilja att ta till sig nyheter om framsteg och strunta i aktuell fakta. Man trampar på i fördomar, i vad man ”sett”, ”hört”, ”förstått” och hur det ”alltid har varit”. Men misströsta inte, det går att ta reda på hur fobisk du är och om det faktiskt sker några förbättringar över huvudtaget. Hur det är med exempelvis vattentillgång, undernäring, barnadödlighet, läskunnighet och annat. I testet här kan du få tillgång till några svar, och svenskarna kunskaper har faktiskt förbättrats. Organisationen Gapminders undersökningar har visat att vi har kunnat lämna några av våra fördomar och börjat lära nytt, en utveckling som tillskrivits Hans Roslings insatser.
I juli månad rumsterade vi om bland skolminnen från förr och hamnade i Löttingeskogens varggrop. Ida berättade efter det inlägget att hon och hennes klass visst varit där de också. Liksom stått och dumglott ner i en inhägnad grop i marken… så det kanske har blivit lite av en Täbytradition att dra skolbarnen dit i generation efter generation?
Det måste få bli ytterligare lite Täbyhistorik. Den om Norra Fronten som byggdes för drygt hundra år sedan. Innan första världskrigets utbrott var det allmänt oroligt politiskt i Europa och för att skydda huvudstaden från anfall ville man bygga ett fast försvar. Det var nämligen viktigt för stockholmarna att få en känsla av att det gick att få stopp på fienden. Arbetet utfördes militärt men byggandet finansierades helt av insamlade privata medel. Fonden där pengarna samlades hade till slut mer än 600 000 kronor till sitt förfogande, vilket motsvarar 22 miljoner i dagens penningvärde. Det byggdes hårt på försvarslinjen och pengarna rullade både in och ut.
Byggandet påbörjades 1903 och en mängd befästningsfort byggdes fram till 1916. Norra frontens sträckning blev 2,5 mil och gick från Östra Ryd i Österåker till Ed i Upplands Väsby. Sträckan bestod av betongfort, löpgravar, pjäsplatser och observationsvärn. Sjöar och träsk blev ytterligare hinder där emellan och söder om Stockholm hade fronten sin motsvarighet som gick söderut. På den sidan byggde man vidare ända fram till 1922. Fyrtiotusen soldater, de som ingick i den så kallade ”landstormen”, stod redo att bemanna befästningen. Soldaterna var värnpliktiga över 32 år och var rustade med något sämre beväpning än armén. Några år efter krigsslutet togs beslutet att inga fler fort behövde byggas men under andra världskriget moderniserades anläggningarna. Försvarslinjen förstärktes och kompletterades. En del fort har sedan dess rivits men förvånansvärt många står fortfarande kvar.
På grund av fortens form har försvarslinjen fått namnet ”Korvlinjen”. Den utgjordes i Täby av sju sammanhängande betongfort som satt ihop så gott som hela vägen. Ett fort ligger på höjden intill Folkhemmet i Arninge och ett annat precis bakom Elgiganten. För några år sedan härjade jag och syrran runt i dem och ytterligare fort längs korvlinjen. Anledningen var att vi ”geocachade” ihop med våra barn. Och vad betyder då det?
Jo, geocaching är något man kan ägna sig åt varsom helst i hela världen. Var man än befinner sig kan man söka efter färdiga geocachar på nätet eller så kan man skapa egna. För att kunna ta del av informationen om alla geocachar i världen, även de svenska, behöver man först bara registrera sig på www.geocaching.com. Så fort det är gjort letar man upp en GPS. Efter att ha laddat hem informationen på nätet, förberett några goda mackor och en fikatermos, tagit med sin GPS samt en skatt (återkommer till den) startar världens äventyrligaste slags motion. Det var en påsklovsdag då jag och syrran sökte på ”Korvlinjen geocaching” och hittade denna information. Utgångspunkten för äventyret stod angiven i informationen så när vi väl var på plats ställde vi in GPS:en och letade oss fram.
Det vi hittade efter en stunds letande var en liten vit rektangel med svarta siffror i, målad direkt på underlaget. Man ska inte behöva lyfta på något för att hitta rektangeln, men man får allt anstränga sig lite ändå eftersom rektanglarna med tiden kan bli lite nötta och otydliga. Siffrorna i rektangeln är de nya GPS-punkterna som i sin tur leder till en ny målad rektangel och så vidare… På detta sätt tar man sig fram (lite som orientering) till slutmålet. Och vid målet ligger en skatt av något slag, en skatt som man får ta om man lägger en ny skatt på platsen. Alltså den man tog med sig hemifrån. Vi kom aldrig till slutmålet. Vi gick från Skavlöten till Arninge men beslöt oss för att ta en paus och återvända senare. Det hände aldrig, men vi har geocachat på andra ställen. Mia till och med i Rom!
Nä, nu släpper vi alla äventyr och glider in i vardagen. Vi kom hem med våra båtar och en fullastad bil den 2:a augusti och hade en dag på oss att tömma trailer, packa upp och sortera prylar innan Thompa skulle börja jobba. Vi åkte ut med Vipern till Bosön och fick den på plats samt började ta nödvändiga kontakter för att fixa till den trasiga Hobien. Fanns det någon som kunde laga den och vad handlar det om för kostnader? Vore det bättre att köpa ett nytt skrov och skulle det i så fall bli fler resor, för att hämta det? Och vad tänkte försäkringsbolaget ersätta?
Medan vi funderade på allt detta hann vi med massor av allt möjligt. Vi skrev reseblogg, gjorde filmer och var på Allsång i Vaxholm. Vi fikade i Mannes Konststia och var till och med där på en stämningsfull konsert framförd av Tindra Line och Staffan Eson. Vi fixade naglar och fransar (jag alltså) och träffade gamla klasskompisar på The Public. Vi hade en väldigt enkel liten tête-à-tête kräftfest på altanen hemma och vi har kommit igång med motionerandet. Exempelvis har vi tagit oss runt det mycket fina milspåret i Ensta flera gånger. En ny motionsvariation har blivit att i samband med springandet lyssna på sommarpratare. Det har varit många riktigt bra i år, exempelvis Dogge Doggelito, Magda Gad, Fredrik Backman, Miriam Bryant, Negra Efendic och Johan von Schreeb för att nämna några.
Vi hade en helkväll i stan som började med en öl på TGF i Kungsan och slutade på buss 605 klockan 20:00 (festprissigt va?) Dessemellan tog vi en pizza på Djurgårdscaféet. Vi har nu också/äntligen fått ner röret i backen som ska leda upp el till friggisen. ”Fått ner” betyder ingenting annat än att bruka den jorden som Gud gav… det vill säga angripa alla stenar och rötter fyra decimeter nedåt och femton meter framåt med enbart hacka och spett. Och ”vi” är inga andra än mest bara Thomas. Så ja, vi har pysslat runt en hel del.
Som om det inte vore nog med variationer, så var vi helt plötsligt på EM i dragracing i Tierp. Så där bara. Klasskompisen från förr ville ha sällskap och ingen kunde vara mer lämplig att kontakta då än min brumelibrumgalna man och hans ointresserade fru. Vi såg kval, utslagningar och final bland olika klasser och fattade egentligen rätt lite. De tävlande möttes sida vid sida på tävlingssträckan en kvarts engelsk mile, vilket motsvarar drygt 400 meter och vi fattade att snabbast bil vinner… men inte mer än så.
Det coolaste var Top Fuel-klassen som når 100 km/h på 0,8 sekunder och runt 500 km/h på fyra sekunder. Det dundrade och bankade i bröstet och huvudet och tänderna nästan skallrade när bilarna accade iväg. Intrycken från dagen blev: Fin anläggning och mycket folk. Rökmoln och tungt muller. Kepsar och hjulbenta grabbar. Smalt fokus och stora investeringar. Korv och snus. Men också några tjejer, exempelvis Anita Mäkele från Vilppula som bär championship titel i Top Fuel. Anita har också en kycklinggård där hemma i Finland, det kan vara skönt att veta.
Men men, nu tillbaka till vår arena… Torsdagsträningen med Vipern har kommit igång på Bosön och alla bra övningar som följer med det. Hobien är fortfarande trasig men Thompa har fått tag på ett begagnat skrov i Holland som ska transporteras till Stockholm i början av september. Därför fick vi låna en Hobie16 för att delta i en ny intressant tävling på Baggen.
En stor mixad regatta där Sex Hobie16, tre F18, två Spitfire och åtta Mothar, dvs jollar av olika sorter och speed som alla körde på samma bana. Vi tävlade klassvis och i två olika starter men som sagt, på samma bana. Det blåste rejält vilket ofta är önskvärt för vår del, 10 meter per sekund, och i de tre första racen var det ganska byigt, kalaskul och vi var glada att vi tränat lite dagen innan. Mitt i startsekvensen av ett race blåste vi omkull från stillastående och innan vi hade rätat upp båten och fått ordning på roder som hoppade ur, var vi fyra minuter sena över startlinjen. Men vi kämpade på och vann meter efter meter och kom senare i mål som andra båt. Vi höll nästan på att bli etta. I de övriga fyra racen tog vi förstaplatsen. Mästerkatter! Den seglingen lever vi gott på ännu.
Jajaja, även jag började jobba. Först uppstart två dagar på Aronsborg och sedan en hel vecka utan elever i skolan. Förutom den veckan fick speciallärarna ytterligare en elevfri vecka då vi arbetade med en presentation om anpassningar och stöd, läste utredningar, uppdaterade dokument och diskuterade elever i behov av stöd. Många möten, idéer, förslag och kloka tankar dessa dagar. Och många nya medarbetare, i år fler än tio nyanställda. Även Thompa startade upp på nytt jobb. Affecto är namnet på det nya, alltså bara en bokstav från Affecta, psykiatrimottagningen. Vi får verkligen hoppas att det går bättre än så hos den ledande leverantören av lösningar och tjänster inom business intelligence och dataanalys. I alla fall sedan Thompa börjat där. Han är nöjd.
Nu går vi mot höst och mörkret som snart är här. Är du då riktigt förberedd på att lyssna på din inre röst? Och förstår du dig på ditt undermedvetna? Är du riktigt mentalt vaken? Dessa frågor återkommer alltid i augusti när det börjar dra ihop sig till jobbstart. Jag är alltför dålig på att lyssna på min inre röst, min magkänsla och mina egna funderingar. Hur mycket jag än bestämmer mig för att ta en sak i taget, vara närvarande och inkännande, så är det som bortblåst efter tre jobbdagar. Nånting bara händer i samma stund som biljetten löses till ekorrhjulet, åkattraktion där det sällan bildas köer. Hjulet går fort och verkar svälja hur många oreflekterande, göra-undan-resenärer som helst. Så därför behövs lite vägledning inför jobbstart.
Förmågan att se samband mellan sin kropp, hjärnan, känslorna och själen… att bli medveten om sina handlingar, kräver mental träning och mental medvetenhet. Ingen annan än jag själv bestämmer över mina tankar, tar mina beslut och avgör hur jag ska förhålla mig till saker och ting. I oss alla finns ett genuint och äkta ledarskap, ett autentiskt ledarskap, men något hamnar gärna i vägen som gör att vi inte använder det. Med mental medvetenhet ökar chanserna att fatta bättre beslut och det finns faktiskt några tecken på om man är mentalt vaken eller inte. Exempelvis:
Vet du vem du är och älskar dina styrkor och svagheter samt släpper behovet att försvara eller förklara dig? Är du snäll mot dig själv och andra samt avhåller dig från att prata illa om dig själv eller andra? Låter du andra vara som de är utan att vilja korrigera eller ändra dem? Njuter du av egna och andras framgångar och ser eventuella problem som utmaningar? Håller du dig borta från drama, ältande och negativitet och släpper saker? Söker stillhet och ro, har balans på dina känslor och inte är rädd för att möta dem? Skiljer på person, prestation och resultat, använder ordet ”jag” i stället för ”man” och undviker ordet ”inte”? Menar du ditt ”ja” och ditt ”nej”? Ur exempelvis dessa frågor kan man välja ut något som man tror att man kommer att tjäna något på att träna upp för att stärka sitt autentiska ledarskap.
Det finns de som är helt hemma här, som har full koll på sitt autentiska ledarskap men då säger jag bara: ”Ett rent skrivbord är ett tecken på en stökig byrålåda”, så om du nu (precis som jag) inser att det var mycket att träna på här, ge inte upp. Kanske går det ändå att hitta något att fokusera extra på, något att göra ännu bättre, något att städa upp. Allt går att träna. Annars kan man alltid börja med en riktig ugnsrengöring, så att säga ta ett bekvämt beslut. ”Viktigt men inte brådskande”. Det ligger ett värde i att ha det rent och fräscht innan höstgrytorna börjar puttra, så här kommer ett par alldeles utmärkta tips för det.
Alternativ 1: Ugnsrengöring med 24 procentig ättika. Sätt ugnen på 50 grader. Häll en rejäl skvätt ättika i en värmetålig skål som placeras i ugnen cirka en timme. Syran i ättikan, tillsammans med fukten och värmen löser upp fett och fläckar, vilket gör att det är mycket lättare att torka rent i ugnen. Ta ut skålen med ättika och låt ugnen svalna något. Torka sedan rent med valfritt rengöringsmedel, till exempel citronsåpa. Eftertorka med ljummet vatten.
Alternativ 2: Bikarbonat, vatten, vinäger, tvättsvamp. Se filmsnutt:
Något som absolut inte har med ugnsrengöring att göra, men kanske lite med själslig tvagning ändå, är att alla våra unga vuxna nu har kommit igång med sina studier. Ida fortsätter sin socionomutbildning på Mälardalens högskola. Joel har påbörjat sin fritidspedagogutbildning i Gävle. Ville startade upp sitt första år på gymnasiet i Täby. Simon flyttade till Falkenberg för att skådespela och Malin hamnade i Milano. De har alla öppnat upp nya fönster och släppt in lite mera ljus. Är det inte fantastiskt, så säg? Alla mår bra och gör det de önskar och vill. Precis som det ska vara.
Efter det säger vi tjingeling, so long och sayonara.