Hmmmm: En kritisk röst sa oss att det borde finnas andra sätt att semestra på, än i en tillvaro av trängsel och kyla (alternativt värmeslag), med tidspassning och full koll på tusen prylar…. med mat i halsen och ett ständigt kånkande. Saken är den, att det är svårt att hitta registret för att beskriva allt fantastiskt som också följer med i paketet. Att återge mysfaktorn på en semester är lika svårt som att överföra dofter och färger i text. Det är svårt att beskriva på vilket sätt den där alldeles speciella semesterfeelingen också får plats bland allt det andra.
Att få en helt ny sorts vardag är semester även om allt inte är rosenrött. Exempelvis nyfikenheten på varje ny plats och alla uppriktigt trevliga människor och spännande samtal. Sköna livet att bara dra runt på platser vi kommit till och lära känna omgivningarna. Hur det känns i kroppen när man får en bra placering och spänningen vid startbåten när startsekvensen påbörjats. Valet bland matställen och hur gott den där ölen smakar efter en dag full av aktiviteter. Förväntningarna på de trevliga överraskningar som väntar på kvällarna och som ofta håller hög klass. Att ingå i ett sammanhang där det ges och tas av det gemensamma, och där vi är så många! Slappa livet när man varje kväll äter ute och hur otroligt mysigt det är att göra kväll och lägga sig i tältet/bilen. Dessutom är det så att kunde vi ge oss på att beskriva alla goda stunder som vi upplever på olika ställen, vilka ofta råkar vara riktiga gräddhyllor, skulle det verka skrytsamt och alldeles för ”USP-igt”. Så ha i tankarna hur bra du brukar må i själen på din semester och lägg till våra camping- och seglarupplevelser. Där någonstans hamnar vi rätt.
Lördag 22/7: Frukosten på bröllopsdagen har vi intagit på en rad udda ställen. Exempelvis i ett kylslaget tält i 24-7-regniga Kellenhusen, i SCAND-alen på Svartlöga, i ett rus av upplevelser i sagostaden Travemünde, i en rökelsedoftande schhh-schhh-miljö på Yasuragi, på ett hotell under kabinliften i Innsbruck och på McDonalds i Österrikiska Neusiedl Am See.
Det här var vår sjunde bröllopsdag, och vi vaknade mellan två lastbilar på en parkering i Forst Baden Württemberg i Tyskland efter att ha bränt de första 40 milen av 96 på vår väg till Noordwijk. Vi hade kört dit i ett svep från Morges när vi klockan 01:30 tyckte att en liten powernap skulle sitta fint.
Det var inte bara bröllopsdag, det var också tioårsdagen av vår första dejt. Mötesplatsen då vi sågs första gången, låg på punkten 59.3650°N och 18.0712°E och detta har vi numera som minne runt handleden. Vi lämnade imman i bilen för en stund och gick för att äta frukost ett stenkast bort. Även denna gång på McDonalds. Big breakfast med bacon, ägg, bröd och kaffe.
Efter den romantiska frullen hade vi 55 mil kvar att köra och gjorde ytterligare ett par stopp innan vi klockan 15 rullade in i Noordwijk. En liten stad nära Amsterdam som befolkades redan på 1200-talet före Kristus och besöktes av munkar 400 år senare. Fiskebyn som blev en plats för pilgrimer på 1400-talet och där det startades framgångsrik blomlöksodling på 1800-talet. I Noordswijk där de flesta idag verkar bo på gräddhyllan, där man inte vet vad arbetslöshet är och där det i princip alltid blåser. Just här skulle 18 nationer nu mötas i Hobie-EM.
Båtklubben var enorm och ett stort gäng aktiva seglare hörde till klubben. Den milslånga stranden finns publicerad på 13:e plats i National Geographic’s lista över jordens 21 mest perfekta stränder. Utanför denna gigantiska yta av sand syntes bara hav, hav, hav. Den tillsynes oändliga Nordsjön.
Vi hade lämnat Morges i regn och angjorde Noordwijk i regn. Fast inte regn i värme som kommer uppifrån och dräller neråt, utan ett kallare regn som liksom piskar på från sidan. Vi var förberedda på att det skulle regna, i värsta fall varje dag, så såg prognosen ut. Regnet kom och gick i halvtimmesstötar, fast just på ankomstdagen (och senare också på avslutningsdagen skulle det visa sig) regnade det i mer konstanta omgångar.
Vi kom fram till ett torg precis nedanför stranden. Ett lastbilssläp var stationerat där för allas registrering. På torget möttes vi upp och vårt släp hängdes över på en dragbil som skulle köra ut ekipaget på stranden. Tanken var inte att vi själva skulle köra i den djupa sanden.
Robert och Katarina var redan på plats, de hade kommit från Göteborg dagen innan. De hade både båt och tält riggade redan plus en bil på verkstad sedan ena däcket och ytterligare vitala bildelar skalats av mot en trottoarkant på torget.
Status vid ankomst: Efter ynka fyra timmars sömn (där mellan lastbilarna), hungriga och smått reströtta, ombads vi att rigga båten direkt. De ville ha flyt på allt för att få upp båtar och trailers från stranden med tanke på tidvattnet. Alltså, det var bara att börja jobba, mat och egna behov fick vänta. Som tur var delade molnen upp sig lite och släppte fram solen.
Vi fick en spade och ett par ”ankare” att gräva ner för att kunna angöra båten så att den skulle stå säkert i vinden på land. Det var minst 250 båtar som levererades på liknande vis under dagarna och tävlingar pågick redan. Plats K26 blev vår. Längst bort, högst upp. Hand upp alla som har puttat 140 kg båt i uppförsbacke i djup sand = bra träning.
Lossa alla spänntampar, ner med båtar från trailern, sortera och packa ur prylar ur lådan. Frågan om vad som behövde vara på vilken plats gicks igenom igen… och när gick förresten p-tiden för bilen ut? Registrering, invägning och båt på plats men gräva gropar först. …hissa mast, rigga båt, och knuffa båten på plats i sandbankar och uppförsbackar.
Klockan blev 20 innan vi var klara och först då blev det mat. Överraskande nog en pizza! Den köpte vi och åkte direkt till campingplatsen tre kilometer bort där vi satt på deras parkering och tryckte pizzan, gråtfärdiga av trötthet och hunger.
Efter en promenad på området och campingen konstaterade vi att den var trevlig och med bra standard. Området Duinpan låg i förhållande till stranden med samma avstånd som det mellan Täby centrum och Gribbylund. Receptionen låg i en stor villa och bakom den fanns campingplatserna, tre i rad på egna små tomter omslutna av höga häckar. Vi fick tomtnummer 47.
Många platser var avsedda för långliggare, även vår förstod vi eftersom gräset hade kvävts och torkat ut. I stället var det jord och sand på den platsen som tältet skulle stå. Vi hade bestämt oss för att fortsätta sova i bilen och enbart använda tältet som förvaringsplats och frukostrum, så vi tömde bilen och organiserade om våra pinaler. Detta särskilt eftersom ytterligare ett tälthaveri inträffade.
För grannsämjans skull hade vi en liten pratstund med Robert och Katarina som tältade på andra sidan häcken. Gulligaste kompisarna ever. De hade ordnat en goodiebag till vår ankomst. Varsitt sittunderlag, ett myggljus, en regncape och fyra öl. De vet vad camping innebär sedan förra året i Neusiedler. Sen en dusch och plums i säng. Tävlingarna skulle inte börja förrän på måndag med två kvaldagar, så vi hade mycket att se fram emot, men först en vilodag.
Söndag: Vaknade klockan 8 efter bästa sömnen hittills. Utmattningssömn. Bäddade säng, vek den dubbel, fällde upp baksätets ryggstöd… voila! Säng blev bil. I den tog vi med oss Robert och Katarina och åkte ner till stranden och kom lagom dit för att se sjösättning av klasserna Ladies, Master och Grand Master, Youth, Spinnaker och Hobie 14. Det var deras finaldag och det gick ganska höga vågor som alla måste passeras innan det blev lugnare segling en bit ut. Vind 17 knop, översatt cirka 8-9 m/s.
Vi pysslade om våra båtar, fäste reklamtexter på skroven, åt lunch på sailcenter (ett blårandigt stort tält) och stötte ihop med folk vi antingen kände eller kände igen sedan tidigare kappseglingar. En plötslig regnstorm avlöste det annars ganska soliga vädret, så var det varje dag, flera gånger per dag.
Stranden var ofta väldigt blåsig så det var lätt att känna sig urblåst utan vindtäta kläder. Vindtjutet, tillsammans med hundratals flaggor som piskade och storfall ihop med annat halvlöst i riggen som slog mot masterna, höjde pulsen gradvis. Det var aldrig tyst utom om man befann sig i seglartältet.
Vi letade upp ett Lidl och fyllde på frukost- dryck- och fruktförrådet. Vi hittade nudelburkar som man bara behövde hälla hett vatten i och tänkte att det skulle vara utmärkt i frukostväg. 12 burkar. En dunk vin, knappt 9 Euro, toapapper, energibarer och nötter. När vi kom hem unnade vi oss en öl och några nötter plus en stunds vila i bilens skuff ihop med Lapidus. En dusch och sen tillbaka till stranden för att skaffa info inför morgondagen.
Vi ville veta när skepparmötet skulle hållas samt vilken starttid som gällde och vilken grupp vi tillhörde. Det var många som skulle kvala, hela 76 båtar, så de delade upp dessa i två grupper som startade med 5 minuters mellanrum. Endera var man i blå grupp, eller så var man i gul. Det var bland annat det vi skulle kolla upp.
Inga av våra frågor fanns det svar på så vi lämnade stranden, hittade en italiensk restaurang på torget och åt middag där. Inte särskilt imponerande.
Mer imponerande var i så fall den cateringfirma som fixade mat, mellanmål, snacks och fika i seglartältet. ”Taat & Friends”. De fick det italienska att smaka italienskt, BBQ att smaka grillat och salladen att verka frisk och fräsch. Lampan slocknade halv elva i bilen denna kväll. Nu hade vi sex seglingsdagar framför oss; två kvaldagar och fyra dagar Open final. Spännande!
24/7. Festligheterna avlöste varandra. Först bröllopsdag för bara ett par dagar sedan och nu plötsligt min namnsdag. Christina var namnet, ett av namnen i fruntimmersveckan, och är det någon som är ett fruntimmer så är det väl jag? Ingen fan sa grattis… btw vi firar inte namnsdagar men det är skönt att känna lite bitterhet över obegripligheter, det roar faktiskt.
I natt var en sån där natt då jag låg och gruvade mig över om jag var kissnödig eller inte. Tveksamheterna över att gå upp och kissa handlar bland annat om att inte vill bli för vaken för att kunna somna om. IDIOTI! Medan dessa funderingar maler runt har man blivit precis så där vaken som man inte ville, så där så det inte går att somna om. Gubben snarkade, det regnade och åskade. Därtill, den fejk-italienska lasagnen från gårdagen störde runt i något som liknade magont.
Klockan ringde 0700 och vi startade upp med asstarka nudlar i citrongrässmak isch, men som både höjde pulsen och värmde upp kroppen. Till detta slurpade vi i oss kaffe och åt mackor med jordnötssmör (se så, inte garva nu).
Eftersom parkeringsplatsen vid torget slukade alla mynt i universum, ställde vi bilen vid en simhall en knapp kilometer bortom de centrala delarna av Noordwijk. Där fick vi stå gratis, fick oss en bra morgonpromenad och lite rörelse i kroppen innan vi landade vid seglartältet. Platsen där vi mest satt runt så länge det inte var segling.
Om två dagar skulle Open finalerna börja och i guldfleeten fanns en begränsning på max 56 båtar. 28 var redan förkvalificerade, så återstående platser var de som vi 76 skulle slåss om dessa två dagar. I realiteten handlade det kanske om 25 platser. Återstoden av de 76 båtarna skulle få köra silverfleet vilket var helt okej det med.
Fördel silverfleet: Man slipper vara på plats i ottan för att plocka ut sitt EM-segel, slipper jaga rätt på depositions- och hyrespengar för att hyra segel, plocka i och ur lattor m.m pyssel som ett segelbyte kräver. Nackdel silver: Man får dela bana med andra katamaraner, ges mindre medial uppmärksamhet och en något mindre fjäder i skryt- och merithatten.
Morgonens inlägg på Facebook: ”En natt i ett nötskal: fuktig kyla, smattrande regn, snarkande man, mullrande åska och kraxande fåglar. 13 grader och absolut blyertsgrå himmel. Första kvaldagen av två. Eftersom 28 team är förkvalificerade, återstår i bästa fall 28 platser att slåss om i Opens guldfleet. Vi är 76 båtar som alltså ska segla oss in på plats 28 eller bättre. Återstoden hamnar i silverfleet onsd-lörd. Förresten, glömde vi säga godmorgon?”
Idag gick det att få mer info på stranden, men ett datorhaveri gjorde det snudd på omöjligt att få veta vilken grupp vi tillhörde, blå eller gul. Efter lång väntan fick vi informationen vi behövde och därtill rätt sidenband att fästa i tredje lattan från toppen för att identifiera oss. Vi seglade i gul grupp, i första start. Robert och Katarina i blå grupp med start fem minuter efter gul. 76 båtar på samma bana, det var inte kattskit det. I sex timmar var vi ute på den så kallade Alphabanan och det var galet kul segling. Så spännande.
Hallå, när nånsin är man omgiven av väggar av tvåmetersvågor, när igen kommer vi att kunna surfa så att båten nästan sätter sig och hur ofta undrar man vad som ligger i vattnet när man bara ser taket på startbåten? Resten hade liksom dolts bakom höga vågor. Vi körde bra, fick en jämn serie i övre halvan i vår grupp. Det gick över förväntan. Gul och blå grupp slogs ihop i resultatlistan och det gjorde att vi hamnade på en 29:e plats av 76. Nöjda.
Efter seglingen och vattenslang över det som blivit sandpanerat schnitzellikt; båtskrov, stövlar, våtdräkter, selar och handskar… riggade vi av och plockade ihop. Sen en kall skummande öl till en himmelskt god kyckling med grönsaker.
På campingen bjöd vi över Robert och Katarina på ett glas rosé i vår tältöppning. Jag satt på en väska och låtsades som om det var skönaste platsen på jorden. Thompa spelade spelet ännu bättre på sin plankbit som blivit hans ”soffa” medan gästerna hade tagit med sig egna stolar av märket ”Gårfaninteattsittapå”. På grund av bekvämligheten, eller på grund av regnet, alternativt på grund av behovet av en uppvärmande dusch stängde tältbaren ganska snabbt efter att den öppnat. Vi djupdök i säng kvart i elva eftersom vi behövde vara pigga inför kvaldag 2.
Dagen summerades så här på Facebook: ”Sa vi nåt om 28 platser imorse?
…och har vi nu efter Instant-Noodle-Lemongrass-Flavour-frukost, 6 timmar på kalla Nordsjön (Mordsjön), i bitvis tungt regn, även stundtals solsken, vindar 7-10 m/s, omgivna av tvåmetersväggar av vågor (där man gnisslar tänder av koncentration och galen glädje), i 4 race, med 76 båtar på samma bana, ibland på och ibland bredvid båten, fixat placeringarna 16-17-18-12 i vår grupp och därmed lagt oss på en… (trumvirvel)… 29:e plats. Ibland älskar vi siffror, men bara ibland. En kvaldag återstår innan Open final. Raceflaggan hissas 10:30 imorgon och då dyker vi upp på stranden med ännu en Instant-Noodle-Lemongrass-Flavour-frukost i magarna, utsövda och tuffa.”
Tisdag 25:e: Det hade regnat galet mycket under natten, med start redan igår kväll. Det smattrade så hårt på biltaket att vi behövde ha Lapidus på högsta volym och ligga nära, nära varann för att höra något. Om det var vinets fel eller regnet, men två gånger behövde toan besökas. Däremot försov vi oss. Vilka coola sailors! Vaknade inte förrän 8:40 och vi var klart slitna idag efter gårdagens förhållanden med vågor och vind. Thompa kände inte alls för att segla… mutter mutter…
Vi åkte ner till stranden och det blåste hell. Stora vågor i flera lager slog in mot stranden med betydande risk för haveri av roder eller båt vid försök att ta sig ut. Med race skulle det bli. Gårdagens 76 team hade däremot minskat i antal eftersom flera hade räknat ut omöjligheten med att nå guldfleeten, och med segling i rådande förhållanden kunde båt eller besättning ta skada. Med andra ord om man stod över idag, skulle det bara bli en win win situation. Därför var det på sin höjd 30 team som startade och i tur och ordning, dvs så fort de säkrat sin plats i guldfleeten, slutade de segla.
Vinden ökade från 14 knop, till 16 och 18 och nådde en topp på 22 knop, cirka 11 m/s. De som körde hela dagen fick poäng för 4 race till, vilket vi som var i land också fick fast 39 poäng/avslutat race. Detta höjde vår poängskörd med hela 156 poäng, så den trumvirvlade 29:e platsen förvandlades snabbt till en 33:e plats. Med tanke på att så många inte seglade och OM vi kört och ens kommit så sopigt som sist i alla fyra racen (alltså fått allt annat än 39 poäng per race) hade vi haft en 22:a plats i kvalet. Då hade vi kommit med i guldfleeten och fått byta till denna segelskrud.
Brytpunkten var precis där, de 22 första i silverfleeten fick en guldbiljett. Men, men. Vi trodde oss ju inte om att klara av dagens förhållanden så då hade vi inget i guldfleeten att göra. Jag var skitsur på Thompa, inte för att vi missade guldfleeten utan för att vi missade en bra möjlighet till träning. När ska vi annars få chansen att levla om vi hoppar av från de få möjligheter som finns? Thompa var skitsur för att jag var skitsur, så då var vi skitsura tillsammans. Precis så skitsura som ett äkta par ibland måste få vara tillsammans.
Vad gjorde vi i stället för att segla då? Jo vi gled omkring på området. På stranden, i seglartältet, åt Taart & Friends lasagne, tog en fika på gågatan på andra sidan torget och kollade i affärer.
Vi väntade in cutpartyt, då det skulle annonseras vilka som gått till guldfleeten och plötsligt var det fri öl och liveband men lika plötsligt tröttnade vi och åkte hem till tältet. Tog en kaffe, la oss i bilen och lyssnade på Lapidus. Det var så skönt. Och vinden där utanför, den slutade aldrig att blåsa.
Facebook: ”Kvaldag 2: Idag sa skepparen ’nej’. Hans outredda adhd-gast blev sur men inser att det nog var bra att någon tog ansvar. Det blåste 18-22 knop och bara 30 team av 76 gick ut. Kapsejsningarna duggade tätt redan innan start. Vi satsar på silverfleet och nya tag imorrn. Hoppas på seglingsbara vindar.”
Serien för de 4 racen i kvalet blev: 16-17-18-12-(39)-39-39-39 vilket efter hopslagning av de båda grupperna blev plats 33 av 76.
Onsdag och första dagen i silverfleeten: Blå himmel! Det hade vi inte vaknat till någon enda morgon och inte ett regnmoln i sikte. Vi åt våra mackor med jordnötssmör och nudlar med citrongrässmak. Däremot har vi minskat på oljan och kryddningen, det var så in i helskotta starkt. Vi tog bilen till simhallen och när vi kommit fram till stranden fick vi besked om att Silverfleeten skulle köra på Alphabanan och dela den med Hobie Tigers och Hobie Wildcats.
De var tillsammans ett tjugotal men skulle starta i två olika grupper efter oss. Totalt skulle det bli runt 70 båtar på banan, fast som sagt i tre olika starter. 47 stycken Hobie16 i vår start. Det första racet var dåligt från början till slut, så även om vi plockade ett antal platser landade vi på en 33:e plats. De andra två racen körde vi intensivt ut i alla hörn efter en start långt bort på startlinjen, sett från startbåten. Den strategin gick bättre och vi plockade en 14:e respektive en 17:e plats. Sista racet hade vi verkligen fått in snitsen. Var ännu mer alerta på att ”banga hörnen” och jaga efter fri vind. Genom det fixade vi en 5:e plats, vilket ledde fram till en 11:e plats totalt. Wooopie!
Sen dog vinden totalt. Det kanske till och med blev så illa att alla båtar inte hann komma i mål ens. Inte en vindgnutta i luften och vi höll på att inte komma tillbaka till stranden. Vi paddlade med armar och ben i omgångar men på grund av strömt vatten kom vi knappt någonstans. Till slut tog vi oss in till land för att i stället pröva att dra båten efter strandkanten. Det gick sådär, stora svallvågor gjorde det svårt att hålla båten, som att leda en arg häst flera hundra meter. När vi hade kommit fram var vi helt andfådda och totalt utsvultna efter att ha tagit hand om båten. När vi äntligen fick mat vid 20-tiden åt vi som kannibaler i folkträngsel, liksom högg på allt vi såg. Efter dagens tunga prövning var det som upplagt för säng inklusive Lapidus. Grymt mysigt måste sägas.
Facebook: ”Ny dag! Den första med blå himmel på morgonen och inte en regndroppe förrän halv 8 på kvällen. Då hade vi precis kommit in med båtarna och riggat av efter åtta timmar till havs. Vinden tog tvärslut efter 4:e och sista racet så det blev RIB-bogsering tillbaks till stranden (men inte för alla… ). Efter ett evinnerligt armpaddlande körde vi till slut upp på stranden och drog båten i vattenbrynet 2-300 meter. Maaaaaaaaaaat skrek kroppen.
Silverfleeten bestod av 47 båtar. Dag 1: En skitstart, ett skitresultat (men efter 4 race får det sämsta strykas så det är borta nu). Tre bra starter och ett riktigt superresultat: kom in som 5:a (!) i sista racet och plats 17 och 14 i de andra. I dagsläget är vi på plats 11 av 47. Imorgon mer vind!”
Torsdag: Silverfleet dag två, med fyra race inplanerade. Blåsigare denna dag så Robert och Katarina avstod seglingen, de tog en heldag i Amsterdam i stället. Inte så mycket vind på morgonen men det ökade under dagen. Stora vågor slog mot stranden så med sammanbiten koncentration förberedde vi oss för att ta oss ut. Utan problem lyckades vi faktiskt men så fort vi kommit ut fick vi problem med rodren. Frågan var om vi skulle ge oss in igen eller fixa det på vattnet. Det fick bli det senare alternativet trots att vågorna var i största laget. Det var liksom en blandning av dyningar och nya vågor. Thompa stod allra längst bak och balanserade där han försökte fixa ett roder i taget. Jag satt längst fram som motvikt, höll utkik efter de största svallvågorna och varnade bakåt. Fixat!
Det var ny startordning för dagen. Tigrar och Wildcats startade först och vi i tredje start. I race 1 knep vi en 10:e plats, i race 2 en 22:a plats och sen kom race 3…
Vi körde en pin end-start och började så småningom närma oss kryssbojen från babords sida. Samtidigt började de första båtarna runda kryssmärket och hade kommit över i undanvinden med vind från styrbord. Och där kom vi. Allt gick mycket fort, vi hade någon form av fippel ombord, samtidigt som vinden ökade och en stor våg kom. När vi fokuserade utanför båten igen hade vi kommit för nära i mötet med de andra båtarna och en av dem var riktigt nära. Vi gjorde en snabb gir åt ena hållet för att undvika en kollision varpå mötande båt gjorde samma sak. Då girade vi åt andra hållet, vilket även de gjorde. På tredje försöket med att undvika kollision var det liksom försent att göra något. Vi körde in i varandra stäv mot stäv och de liksom skruvade sig fast i insidan på vårt babordsskrov. Det sa verkligen ritsch innan de kommit loss och kunde segla vidare. Vi välte omedelbart och ett hål stort som en dubbel Calzone syntes på insidan av babords stäv. Det trasiga skrovet sjönk nästan omedelbart och vi hade bara ett skrov i luften att klamra oss fast vid. Eftersom det hela hände precis innan kryssmärket och vi var på väg att runda bland de 10-12 första, kom resterande båtar som ett pärlband och körde förbi oss. Fort gick det.
I det läget kände vi oss inte särskilt stora. Krängande i stora vågor, på gigantiska Nordsjön med ett evinnerligt svischande runt huvudena. En annan båt observerade läget och avbröt sitt tävlande för att erbjuda oss hjälp. Thompa körde distress signal till säkerhetsbåten och efter en stund kom två RIB plus hela stora sjöräddningsbåten Valentijn. Den var full med folk. Just denna dag hade de bjudit ombord sponsorer och de fick sig ett ganska givande ögonblick av vad katamaransegling kan erbjuda. Medan dessa tre båtar stod till vårt förfogande kämpade vi på med att hålla båten på rätt köl, eller någon slags köl över huvudtaget. Vi lossade linor, skruvade schackel och riggade av segel under vatten. Kapade det som inte lossnade, försökte rädda det som räddas kunde.
Masten riggade av sig själv och bit för bit lassades upp på en av RIBbarna. Segel, mast och tampar. Ett tag trodde jag att hela båten skulle sjunka eftersom vi var tre stycken som satt på den delen som var i nivå med vattnet medan resten var långt där nere. Från omgivande båtar frågade de gång på gång om vi var okej och om det fanns några skadade… och jag sket faktiskt fullkomligt i att känna efter just då. Adrenalinet pumpade och besvikelsen var enorm. En monologen gormade runt där inne i huvudet: ”Om vi bara…”, ”tänk om vi…”, ”hade vi bara…” ihop med tusen känslor som i en välblandad cocktail. Ledsnad, skam, sorg, ånger, bedrövelse men kanske ändå lite lättnad. Vi var ju inte skadade.
Till slut var allt avriggat och vi torrskodda. Vi lämnade båten att bärgas av Valentijn och jag tyckte det kändes hårt att lämna vår fina katta i vattnet. När vi lämnade platsen var det endast en liten bit av ena skrovet och rodret som guppade synliga bland vågorna. När vi kom till stranden stod besättningen till krockbåten och väntade på oss. De var tagna av händelsen och mötte oss med varma kramar innan de berättade att hela racet hade varit ett skitrace för dem. De hade krockat redan vid starten, fått en tjuvstart och diskats. Det gjorde faktiskt allting mer bedrövligt. Vi krockade med en båt som inte ens skulle vara på banan. De var ”locals” och kunde verkligen vattnet men de menade att det var mycket svårseglat för stunden. Tidvatten tryckte på från ena hållet medan vind och vågor kom från det andra. Efter vår krock fick de inte en enda repa på sin båt och de hade kunnat fullfölja racet. Otroligt.
Efter 30 minuter kom sjöräddningen in till stranden med Hobien på släp, drog upp den på land som en strandad val och tömde den på vatten. Båt, mast och rigg lastades upp på trailer och skjutsades till avlastningsplatsen. Många kom fram med frågor och funderingar, det blev samtal till höger och vänster. Vi anmälde händelsen på race office men de kände redan till alltihop så klart. Vi meddelade också att det var färdigtävlat för denna gång. Speakern Dan Mangus, som kommenterar tävlingarna från land och som funnits med ex. i Jervis Bay i Australien, på Garda och nu här, kommenterade krocken men utan att veta vilken båt det var. Han svischade förbi oss vid seglartältet med sitt glada jag och gjorde en high ten i farten. ”Oh no, definitely not high ten”, sa vi och berättade att vi hade ett stort hål i båten efter kollisionen. Han beklagade, och gjorde snabbt om sin high ten till en low five i stället innan han rusade vidare. Vid sidan av att race 3 avslutades med en low five, blev det en DNF, did not finish och race 4 fick en DNC, did not come. Och det gjorde vi ju verkligen inte heller.
Kvällen bjöd på Captains Dinner på det femstjärniga lyxstrandhotellet Grand Hotel Huis Ter Duin, en av huvudsponsorerna för Hobie Multi Worlds & Europeans. Det var verkligen en grand buffé, tiotals meter av kantiner med rätter av alla sorter. Det finaste av allt var nog utsikten där uppifrån.
Långt nedanför oss syntes klubben, alla master, flaggor och de vidsträckta havet. Vi som var laddade av smolk i bägaren började så smått tina upp ur det, men vetskapen att det var färdigseglat och chansen förbi att surfa i metervågor, kändes blä. När vi ätit klart och druckit upp vårt vin, smög vi runt en stund men lämnade snart lyxen bakom oss och gick iväg till bilen. Thomas var telefonlös eftersom han hade haft sin telefon i ett ultrasuperduper vattentätt fodral med sig ombord på dagen. Lifeproof var märket och priset 700. Det visade sig i och med Nordsjöbadet att fodralet var lika vattentätt som en picknickkorg. Lifeproof? Hur då? Och vems liv då?
Dagen summerad på facebook på följande vis: ”Frontalkrock i dagens 3:e race. Inga personskador men båtskada. Full fräs på baywatchgrabbar och sjöräddning. Allt fokus på SWE. ”The boat is sinking!!” Nu är liket hemsläpat och EM over and out för oss.”
Fredag och lördag: All segling inställd för oss. All segling inställd för alla. Detta på grund av för mycket vind och vågor. De senare en bit över två meter och vindstyrkor mellan 14 knop vid land och så mycket som 33 ute på havet där banorna skulle läggas. Någon tjoade till och med om 38 knop under fredagen.
Under dessa dagar gavs information varje timme då man in i det längsta hoppades att det skulle gå att skicka ut seglarna och få till ytterligare ett par race i resultatlistan. Hittills hade 8 race körts men tävlingsledningen hade hoppats på 8 till. Till slut blåstes EM av och flaggningen visade att det hela var över.
Vad gjorde vi dessa dagar då? Ja, vi tog sovmorgon och överansträngde oss inte i största allmänhet. Vi städade upp och sorterade i tältet. Dessutom började vi packa trailer och vad det innebär står väl klart vid det här laget?
Hyskade ner båt 1 för att få tillgång till lådan på trailern. Packade snyggt, ekonomiskt, tight och väl. Sen gick vi och hämtade vraket, masten och riggen. Trasslade upp och spolade av. La på locket på lådan och sköt sedan upp Vipern igen. Spände fast den för att sedan lyfta upp Hobien, spänna fast och lägga på båda masterna. Vi höll på i piskvinden i fyra timmar. Var det något vi hade gjort mycket under de här veckorna så var det just att bära, flytta, skjuta, dra, hålla, flytta, putta, trycka, lyfta och parera. De muskelgrupperna var verkligen i topptrim, eller inte. Vi hade fan ont både här och där. När allt var klart fick vi hjälp av en traktor att köra upp båten från stranden till parkeringen och sedan körde vi iväg båten till campingen.
På fredagens kväll åt vi BBQ i seglartältet, Robert och Katarina var med också. Men först var det ett liveband på scenen, de körde Music on Demand och här fick vi en kurs i det holländska kulturarvet. Jädrans vad folk önskade och sjöng, vi fyra satt som fågelholkar och hoppades att de snart skulle ta en kortare… eller längre, typ kanske evighetslång… paus. Kött, korv, kyckling och pannbiff plus goda sallader, rotfrukter, bönor och såser vankades slutligen. Tack gode gud. Det var rejält med mat. Vi gick sedan till slutet av promenadgatan till en bar och beställde varsin Irish Coffée. Det regnade från klockan halv 8 så när vi senare kommit fram till campingen, satt vi kvar i bilen en bra stund och pratade. Det var rätt skönt att ha färre och färre fält med prylar på. Nu var båten packad, nästan hela tältet också och bara bilen fanns kvar att ha ordning i.
Facebook: ”Har du sett mina glasögon? Var la jag min tröja? Vart sjutton tog tandborsten vägen? Hur kan kniven ha försvunnit? Jag är säker på att jag la nycklarna exakt här. Är det nån som vet var muggen hamnade? Ingen som sett mina shorts? Vad konstigt, igår hängde jag handduken här och idag är den borta. Okej, solglasögonen finns väl inte mer då?!? Skumt, den blåa väskan verkar ha fått fötter. Hoho nycklarna, kom fram! Men förihelvete, vem har snott min mugg? Jag räknar till tio, har inte den högra skon synts till innan blir det riktigt tråkigt för den vänstra. Glömde du toapapperet i tältet… lika lång väg tillbaka. Var sa du att mina strumpor var? Vart hamnade min telefon nurå? Hej camping!”
På lördagen regnade det fortfarande men i någon oförklarlig lucka fick Robert och Katarina ner sitt tält, sa hejdå och lämnade Noordwijk. Vi åkte till stranden, hängde runt lite och tog en lång promenad på gräddhyllan. Vi konstaterade att sanden i kombination med blåsten nästan var lika besvärande som våra täta snöfall. Det blev vallar och högar av sand och marken förändrades hela tiden. På hotellen hade de personal som skottade och sopade sand varje dag. och som behövde underhålla läget kontinuerligt.
Efter promenixen festade vi på kaffe och äppelkaka i seglartältet och pratade lite med vår krockkompis. Regnet hade hållit sig borta hela förmiddagen så vi tog oss till campingen och passade på att fälla vårt tömda tält i mellanrummet mellan torrt tält och innan det blivit blött igen. Tältet som vid det här laget nog tjänstgjort klart både beträffande tyget, pinnarna och en dragkedja. Vi beslöt att slänga det. Pang tjong med pinnar och allt i soporna. I natt var sista kvällen i bilen, vi tänkte bara vara med på prisutdelningen och sticka tidigt nästa morgon.
Efter prisutdelningen vankades köttbuffé med inslag av lax och grönsaker. ölbaren släpptes fri och stämningen var på topp. Det var bara en sak… det hällregnade utan uppehåll. Den här gången handlade det inte om halvtimmesregn, snarare timslångt och vi hade en bit att gå till bilen. Det sista vi ville var att ha hela bilen full med regnblöta kläder. Ibland undrar man över graden av genialitet som poppar upp från ingenstans. Soppåsar, det borde finnas i baren? Vilket det också gjorde, så med en halsöppning i var och en av dem kunde vi ta oss torrskodda till bilen.
Facebook: ”Det finns gränser även för Hobie people. Vågor en bit över 2 meter, vind 14 knop vid land och 33 längre ut. Bara kitesurfare som fäktar mot Mordsjön då. Uppskjuten start blev slutligen avblåst start och EM därmed över. Två happi sailors, två båtar, två mästerskap, två vatten och två resultat. Plats 19 av 42 resp 22 av 47… (efter 6 race och innan kollision på 12:e plats, så vi känner oss stolta!). Vi tackar för oss och för uppmärksamheten. Nu laga båt och kanske hoppas på revansch nästa år, fjärde gången gillt, eller sjunde. Tio år av Windrike-segling har inneburit 2 VM och 4 EM. Coolt! Vi startar vår resa mot Svedala imorgon.”
Vi summerade seglingen: Efter knappt 20 timmars segling på Nordsjön fick vi, trots två avbrutna race en 22:a plats bland Silverfleetens 47 båtar. Serien för de 8 racen blev: 33-14-17-5-10-21-(50)-50
Söndag 30/7: Vi lämnade campingen klockan 7 på morgonen, frulle bestämde vi oss för att ta på vägen. Vi hade 57 mil att köra upp till Travemünde dit vi beräknades landa någon gång vid 15, 15:30. Det här var den första regnfria dagen av tio och utetemperaturen steg igen. Färjan skulle inte gå förrän på morgonen klockan 03. Vi laddade upp Lapidus tredje bok ”Top Dogg” och styrde uppåt.
Avslutningsvis. Det här livet är faktiskt så nära man kommer att vara rockartist. Turnébussen är lite udda men känslorna kan inte skilja särskilt mycket. ”Vi och dom”, vi mot dom, vi med dom i ett genuint gemensamt intresse där det mesta handlar om upplevelser, bravader och händelser. Alla har sin historia att berätta och chansen finns att se nya platser. Många kemiska substanser flödar i kroppen och man känner sig som en annan människa. Tillkallar ibland gudomliga krafter och ber till högre makter för att man är så totalt utfreakad och utelämnad åt vind och båtföre. Frustration, spänning, längtan, rädsla, mod, förhoppning, glädje, skärpa, hopp och ilska drar igenom kroppen. Endorfiner, kortisol, oxytosin, adrenalin, grelin och glukagon flödar runt. Tacksam för det kroppsliga knarket och för sporten, platserna, människorna och allt vi får uppleva. Det är guld värt!
