Oktober 2017

Det här med alla själar som trycker på dörrklockan helt random i slutet av oktober, ställer verkligen till det. Vi avskyr när det plingar på dörren efter mörkrets inbrott och dagens slut, särskilt när vi inte är förberedda… vilket vi aldrig är. Kan det vara en försäljare? En fotmålare? Ett barn som säljer hemmarullade chokladbollar? Jehovas vittnen? Någon som kört i diket? En skolreseungdom som säljer akrylstrumpor för 150 kronor paret eller livebandaidrödakorsetamnesty som man omöjligt kan säga ”nej” till? Så många snabba funderingar så dags på dygnet skapar faktiskt en hel del stress. Bra mycket mer stress än vad en människa orkar med en fredagskväll då jobbveckan precis passerat, maten har puttrat klart och man är minuter från att hamna i vertikalt viloläge. Dörrklockan och tillhörande funderingar gör att veckostressen kör en extra runda i hjärnrondellen och sätter fart på kaninpulsen igen. Givetvis öppnar vi artigt dörren, men först efter att på skrikigt vis debatterat om vem som ska öppna. Ingen av oss vill, ingen av oss klarar av den kulminerade stressen som dörröppnandet innebär. Ändå är det bara att ge upp och generöst använda den sista strimma energi som krävs.

Utanför står en krigsmålad häxa, två aliens, en blodig zombie, en alltför närgången scream-mask och en gorilla (noterar man häpet) och stirrar mot en i mörkret. En gorilla (?) Okej då, lite lättad över det faktum att det inte handlar om större ansträngningar än att dela ut några godisbitar. Mycket glad också över att det inte var en representant från livebandaidrödakorsetamnesty som stod där….för de skulle knappast nöja sig med några ynka godisbitar.

Godis förresten…? Hade någon köpt det? Vems ansvar var det att skaffa hem snarr? Har vi över huvudtaget någon enda godisbit att dela ut eller hur var det? Nej, så klart inte. Dålig planering så det bara sjunger om det, eller dålig och dålig var den faktiskt inte, snarare handlade det om dålig tajming från monstrens sida. Från häxans, gorillans, zombien, aliens och scream-ungens sida för: ”Ska de verkligen gå ikväll? Vad är det för dag egentligen? Är det inte på tisdagen som de ska gå, den 31:a? Varför gör de detta överhuvud taget och ska vi verkligen mata de sockerhöga odjuren och göda kommersen?”  Varje år återkommer denna paniska situation och varje år samma frågeställning: Är det verkligen idag de ska gå och hur talar man om för dem att det är fel dag? Vem kan ta på sig ansvaret för upplysning av den uppväxande generationens monster? Tar mitt jobb aldrig slut? Har de inga föräldrar? Att ta en historielektion för blodtörstiga avgrundsandar slutar kanske med att hela huset blir äggat, något som inte direkt främjar fredagsmyset. Inför nästa år planerar vi bättre. Köper marshmallows och svart geléfärg, tillverkar spökpinnar och delar ut. Så! Här har ni oavsett veckodag och datum. Iväg med er nu.

Så här är det: Allhelgona-traditionen är medeltida kristen katolsk, och vare sig man tror på det eller inte, så finns det en hel del heliga personer som är föremål för särskild vördnad. Det är alla de som har ”Sankt”, ”Sankte” eller ”Sankta” som prefix i sina namn. Tydligen också de med blod som forsar, hår som trasslar och vårtor som prunkar. Plus han James Bond. All Hallows Eve eller Halloween, ingår som ”Alla helgons afton” i allhelgonahelgen. Det är ursprungligen en keltisk höstfest då man med hjälp av särskilda ljusmasker skrämde bort onda andar dagen före allhelgonadagen, alltså den 31 oktober. De onda andarna som skyr ljus skulle drivas bort från årets skörd. All kommers som tillkommit till helgen är en senare företeelse som hör hemma i 1990-talet. Men, kära barn. Om ni ska gå runt med era masker och skrämma folk, så är det den 31:a, en dag som lika gärna kan infalla en sketen tisdag. Det är alltså ingen fredagsfest i största allmänhet.

Efter reformationen på 1500-talet då Sverige blev protestantiskt, slutade man inte att dyrka helgon, i stället höll man liv i traditionen och fortsatte med det fram till våra dagar. En hel del helgon har inte fått en egen helgondag i kalendern och det är dem vi firar på ”Alla helgons dag”. Är inte det lite fint så säg? Typ som semikolonets dag, kanelbullens dag, världshypnosdagen, fluortantens dag eller hemtjänstens dag. Men det är också då vi lyser upp vägen och leder himmelens anhöriga på sin färd och tänder ljus för att minnas alla själar. En tanke till dem som blivit med ett längtandets, saknandets tomrum, så ihåligt att en dag i almanackan aldrig kan vara good enough.

Alla helgons dag ska alltid infalla på en lördag, mellan den 31:a oktober och den 6:e november och just den 1 november markeras sommarhalvårets slut och vinterns början. Även det en ”rest” från medeltiden och de lagar som gällde då. Sen har vi också ett bidrag från den romersk katolska kalendern, nämligen ”Alla själars dag” som firas genom en mässa på söndagen, dagen efter alla helgons dag.

Tre större händelser har inträffat denna månad. En spännande, en jättespännande och en på gränsen till alltför spännande. Vi inleder med den spännande.

Den utspelar sig på en plats där folk hela tiden är i rörelse. Där färgade ”follow me” linjer slingrar sig i linoleumgolven och där starka lysrörslampor och rör för internpost hänger från taken. På platsen hörs två sorters ljud; swischljud från dörröppnare och pipljud från nummerlappsdisplayen. Många människor är på samma plats men nästan ingen pratar. Alla väntar. Lite då och då bryts tystnaden av ett nytt sorts mekaniskt ljud. Det är expeditionsluckan som personalen trycker upp för att ta kontakt med någon av dem som väntar. Plötsligt gåspringer en sköterska förbi. Någon suckar eller kvider. Ett SMS plingar till. Två väktare tokkör sina segways i något som liknar en utryckning. Allting går liksom fort och långsamt på samma gång i ett väntrum. Vi är på kirurgakuten, Danderyds sjukhus är platsen.

Väntrummet var fullt av folk. Hålögda, tårögda, värksneda, blodiga och trötta. Folk ojade sig, grät, vaggade, hostade och var rastlösa, sorgsna eller uppsluppna. Där fanns unga som gamla, slätrakade som lurviga, feodala och bönder, svensktalande och utrikiska. Där fanns mysbyxor och rikemansjackor, och till och med en kändis; en av medlemmarna ur Rickard Söderbergs ”Gatans kör”. Tjocka, smala, korta, alla sorter. Alla hade en sak gemensam; att få komma vidare i processen och helst innan natten blivit morgon. Jag hade ögon stora som pingpongbollar, nyfiket fascinerad på en plats jag aldrig besökt. Thompa var med och som lugnet självt, i samma mood som vore han hemma i tevesoffan. Och så Ville; smått uttråkad med en mage som värkte. Den värkte för andra dagen och som värst när han böjde benet, när han satt, hostade, nös och skrattade. Den värkte när han försökte vända sig i sängen och när han skulle gå ur bilen. Just på höger sida och ganska långt ner. Blindtarmen tänkte han. Blindtarmen tänkte även jag och husläkaren. Samma tanke hade de på akuten när Ville väl fått komma in för provtagning efter att vi suttit där i bortåt två timmar.

”Pip”, nummer 162. Nål i armen, stick i fingret, koksaltlösning i dropp, frågor och svar. Därefter en plastmugg med ett personnummer och texten ”urin” på… sen till nästa väntrum. Ingen nummerlapp. Till samma väntrum trillade snart de rastlösa, sorgsna och uppsluppna. De tjocka, smala, korta och alla övriga sorter, en efter en. På väggteven pågick ett högljutt asiatiskt musik- och lekprogram som var olidligt att lyssna på vid tidpunkten. Klockan hade passerat midnatt. Vi bytte kanal och det blev knappast bättre. Två tjejer ”meh, asså bah du ba, guuuud alltså, ja dööööör”… fast på amerikanska löpte amok på skärmen och skrikskrattade så det ekade i väntrummet. De väntande låtsades som ingenting. Några skrollade runt med sina mobiler, alternativt läste, stirrade tomt framför sig, vilade eller småpratade. Gatans kör la sig ner.

Det hade blivit vår tur. Ville blev förflyttad till en av fem stålsängar, två korridorer bort bakom ett blått draperi. Ny väntan. Pö om pö fylldes de andra sängarna på med de rastlösa, sorgsna och uppsluppna. De tjocka, smala och korta. De som ojade sig, grät, vaggade, hostade och klagade. Vi bara väntade, och faktiskt, Villes magonda hade börjat ge med sig. Så kändes det ända tills doktorn kom och hårt men snabbt tryckte ner fingrarna i Villes mage på höger sida. Då kom det onda tillbaka och vi fick en ny förflyttning. Denna gång med hiss till ett ultraljud. En man dök upp från ingenstans och hämtade oss vid det blå draperiet och lika tystlåten och rakryggad som indianen i ”Gökboet” lotsade han oss till rätt ställe. Klockan hade nu blivit 01:30. Efter hissåkningen blev väntan kort, innan en långdragen men noggrann undersökning av hela nedre delen av magen startade. Det gick inte att se någon inflammation eftersom det inte ens gick att se någon blindtarm. Typiskt. Och inte opererar man ju något som inte finns… nej, i stället skickade man hem patienten och lika glada för det var vi. Klockan hade ju blivit mycket. Vi lämnade kirurgakuten 02:30. Då hade Gatans kör somnat över tre stolar i väntrummet. Han snarkade desperat. Vi gissade att han inte var prio A utan snarare ett ganska vardagligt inslag på akuten, han fick nog en stunds nattvila och sedan var det bra. Under själva sändningen av ”Gatans kör” var han även då inlagd under en period av programmet.

Det var den spännande händelsen. Nu hoppar vi raskt över till den på gränsen till alltför spännande händelsen. Den utspelade sig i stan och märkligt nog exakt samma dag som jag självsäkert uttryckt tanken över att allt och det mesta som vi företar oss ofta blir väldigt lyckat. Vi reser ju en hel del på komplicerat vis och planerar rätt mycket men har allt som oftast tur med detaljerna. Vädret är mest som vi tänkt oss, upplevelserna lika trevliga som vi föreställt oss. Vi är friska, prylarna håller, vi får inte punktering, inget blir inställt eller ändrat, vi hittar dit vi ska och allt bara flyter på. Detta konstaterande turned out to be a curse. En slags dagens förbannelse.

Vi skulle unna oss en ledig dag tillsammans och den var nogsamt planerad och innehöll lite smått och gott. Vi skulle gå upp tidigt och hade siktet inställt på att äta en rejäl frukost på hotell Clarion på Norra bantorget. En sån där frukost som inleds med varmt nybryggt kaffe, en god yoghurt med frukt och flingor plus ett par smarriga mackor med en variation av pålägg. Alternativt lite äggröra till bacon eller lax… eller ägg ihop med sill och tonfiskröra? För att få ner frukosten skulle det sedan promeneras, både långt och brett. Thompa hade genom friskvårdsbidraget på jobbet fått möjlighet att besöka Centralbadet, så det planerades efter promenaden. Halv två, två skulle vi till Café Tidemans på Sibyllegatan och äta brunch och därefter var överraskningarna slut. Så såg upplägget ut, men så smög sig den där nya sortens överraskning in vilket gjorde att planerna fick ändras om en smula.

Frullen gick bra, då höll vi ihop och allt flöt på. På promenaden likaså. Vi gick axel mot axel och njöt av åtskilliga kilometer på vår väg mellan Clarion på Östra Järnvägsgatan och Centralbadet på Drottninggatan. Vi gick längs Karlbergsjön och Klara sjö på Torsgatan, Norrbackagatan, Rörstrandsgatan och över till Karlbergs slottsväg. Tillbaka på andra sidan utmed Kungsholms strand, Kungsbro strand och över till Drottninggatan via Fredsgatan. Där hoppade jag in på H&M och köpte en skjorta eftersom promenaden gjort mig svettig, och därefter hämtade vi badkläder i bilen. Strax senare infann vi oss i Centralbadets vilsamma environger. På väggarna stod den ”Quiet zone” redan utanför duschrummet och så fort vi kommit in i poolrummen möttes vi av skyltarna ”Silent Area”. Silent tänkte vi eftersom det i samma utrymme strilade och sprutade så högljutt från jacuzzin att den som alls ville prata skulle behövde höja rösten till skriknivå för att höras. Och just det, var det minst två som gjorde medan resten tittade surt på dem.

Där satt vi precis bredvid varandra och försökte viska i den uppvärmda poolen, och tog sen en simtur i den sagolika simhallen. Det är nog den minsta men samtidigt mest majestätiska simhall jag sett.

Även där skulle man ta det lugnt, inget tjo och tjim minsann. Okej, så långt gick allt väldigt kontrollerat till, vad fanns det för alternativ i trånga utrymmen och tysta rum? Men så fort det blev bestämt att vi skulle basta och därmed, för första gången den dagen, behöva dela på oss, var det slut på att ta det lugnt… För mig alltså. Efter bastu och dusch var klockan så pass mycket att det blivit dags att ta oss upp till Sibyllegatan… tänkte jag. Men inte Thompa. Klockan närmade sig halv två när jag satte mig i receptionen och väntade på honom. Thompa ”The man, the myth, the relaxer”.

Klockan gick och där satt jag. Klockan gick lite till och jag började ringa Thompa, men inget svar annat än telefonsvararens. Klockan gick ännu mer och jag började tok-SMS:a och ringa, men utan svar. Givetvis. Han hade så klart gått upp på gatan för att komma undan värmen efter bad och bastu. Jag gick uppför alla trappor från receptionen, genom restaurangdelarna, över parken och ut på Drottninggatan. Där skulle Thompa stå i den friska luften och njuta i väntan på mig, bäst att jag skyndar… Nope, ingen gubbe. Bara mitt-på-dagen-strosare syntes på Drottninggatan och jag återvände till badet. Över parken, genom restaurangdelarna och nerför trapporna till receptionen. Ingen gubbe. Klockan hade blivit två och jag fortsatte ringa och SMS:a: ”Är i receptionen och väntar”… Inget svar.

Tjejen i receptionen föreslog att jag skulle ropa efter honom in på herrarnas avdelning, vilket jag gjorde. Varje gång man ska ropa på någon är det betydelsefullt att lägga sig på rätt nivå. Intonation är ett begrepp för hur tonhöjd och betoning används, den gör skillnad mellan ett påstående och en fråga. Den skiljer också ut hur olika emotioner eller attityder uttrycks. Ironi och sarkasm exempelvis regleras med hjälp av stigande och fallande intonation. Mixed emotions ilska på väg mot gråt rår den däremot inte på.

”THOOOOOMAAAAAAS!” vrålade jag. Men så kom jag att tänka på Quiet Zone-skyltarna, som med stor sannolikhet krullade sig av obehag där inne. Inga mer rop, försöket tog halvhjärtat slut. Dessutom kände jag mig som en sexårsfröken som ropade på en av de där typiska illbattingarna som aldrig var där fröken bestämt. En sån där skitunge som hade sålt sina chanser att få följa med till nästa gång.

Upp till Drottninggatan igen. Nya ringningar och SMS: ”Är utanför på drottningg”. Inget svar. Okej… Han hade alltså dragit, chappat, lurat in mig i bastun med förhoppningen att vi skulle komma ifrån varandra så att han kunde fira dagen själv på egen hand. Nej! … JAHA! Så klart, hahahaaa… vad dum jag är! Batteriet hade så klart tagit slut på hans telefon, så han har nog gått till bilen för att tanka ny energi till telefonen. Mot bilen alltså, i regn och rusk och utan paraply. En ny känsla hade börjat gro. Tänk om bilen inte skulle stå där, tänk om han faktiskt hade dragit från allting? Hade han inte verkat lite väl gullig och uppskattande idag? Det var något lurt med allt det här. Väl framme där vi parkerat såg jag ändå att bilen stod på sin plats men helt ärligt blev jag förvånad. Ingen Thompa syntes till. Nu hade jag blivit förbannad. Och blöt.

Nya påringningar och SMS: ”Vad gör du?” (lite surhustru-tjataktig ton). Inget svar. Tillbaka ner till badet, alltså över parken, genom restaurangdelarna och nerför trapporna till receptionen. Ingen Thompa. Sen alla trappor upp igen från receptionen, genom restaurangdelarna, över parken och ut på Drottninggatan. Bort till bilen. In, ut, fram och tillbaka. Tre gånger åt varje håll. Vid det här laget hade jag börjat lacka ur rejält. Klockan hade passerat halv tre och jag tänkte att en repa till åt alla håll kunde jag göra, sedan skulle jag ta mig hem. Nya SMS och ringningar. SMS:en fick plötsligt en mer panikslagen och argsint karaktär. Från: ”Då går jag väl in igen, inte kvar på Drottningg” till: ”Nu går jag till bilen o ser om du är där sen tar jag mig hem”. Svinförbannad, fast med gråtklump i halsen. Hur kunde han överge mig så här… och just idag? Över parken, genom restaurangdelarna, alla trappor ner igen till receptionen och med darrande röst ett sista rop på hjälp. Han kunde ju ha tuppat av på toaletten och där skulle ingen upptäcka honom… Kunde de tänka sig att gå in och titta runt, knacka på toadörren, snällaaaaa hjälpa till? De tog min vädjan på allvar.

Trumvirvel/Cliffhanger… och så den tredje händelsen. Den jättespännande. Segling på Baggen. Meh, hur kan den vara jättespännande kanske man undrar då, och det ska vi berätta.

Kappseglingen heter Höstlövet och det brukar vara ett race i höstens tecken. Regn, rusk, dimma och snudd på vindstilla. Förra årets Höstlöv vann vi genom att komma etta i varje race. Sånt händer bara om Leff inte är med. Det vi vann var vandringspriset som ser ut som ett höstlöv och är ganska så fult. Året innan, 2015 kom vi tvåa, året dessförinnan etta och ungefär så har det svängt genom åren. Lövet har svängt på samma vis mellan de olika fosterhemmen och var medtaget idag inför en ny eventuell flytt. Dagen för racet var inte höst, utan mer av karaktären sommar. 13 grader och sol, byig vind 3-6 meter/sekund, finfina förhållanden och som sagt jättespännande. I årets Höstlöv skulle Leff delta i team med Cissi och det var så att säga spiken i kistan, för de två tillsammans är oslagbara. Det brukar se ut som så att medan de står i dubbeltrapets och forsar fram, gräver vi andra skrov och tuggar i oss av skitvinden efter dem. När de gått i mål är alla andra vid kryssmärket, ja ungefär så. Ettan, tvåan, trean förutbestämd och delvis en liknande kamp i slutet av fleeten om att inte komma sist.

Starten gick och målgången var en copy-paste-upplevelse. Leff och Cissi först, Thompa och Pippi efter. Ny start, nya möjligheter. Jo, tamejtusan om inte vi kom etta och de tvåa (!) Det händer ju bara inte! Det hela var fullkomligt galet. Ny start och denna gång med förhoppning om att den senaste upplevelsen av målgångsordning skulle kunna köras på repeat. Och det gjorde den! Vi slog dem igen och gled över mållinjen som första båt. I det racet var det vi som stod i dubbeltrapets och forsade fram. I fjärde racet sedan tog de tillbaka förstaplatsen vilket betydde att det femte och sista racet skulle bli avgörande. Dagen var inte bara spännande och fantastisk, den var varm och skön också. En helt underbar stund på Baggen och säkert den sista i någotsånär varm luft. Skulle vara kul med en cliffhanger här. Åtminstone en som sträcker sig 25 minuter i tid, med samma tid som ett race pågår, bara för att ge samma jättespännande känsla som vi hade… men vi hoppar vidare i händelsen. Det var nämligen så att vi – wi – Wi – Windrikarna wann, VANN! Och Unos båt, för det var den vi hade lånat.

Å vad det kändes kul, att få försvara vår förstaplats från KM i september, då Leff inte var med, genom att vinna en tävling då han var med. På Boo Seglarsällskaps årsmöte mitt i månaden, då det var prisutdelning för cuper och KM, blev det tårta och kaffe, dock inget pris. Men vi vet ju. Vi vet!

Viperträningen erbjöd ett fantastiskt fint sista träningstillfälle på Värtan den 14:e. Dagen började visserligen i regn men avslutades i solsken. Tre båtar var med och seglingen var hur kalas som helst. Vi hade flera långa repor i dubbeltrapets på vägen tillbaka till klubben. Som vanligt kopplade vi ihop seglingen med en korv på Prestogrillen på Lidingö, det har liksom blivit en grej. Högprocentig Solnakorv, en så kallad ”Stockholmare” är det alternativet som är extra köttigt. Utan pommes eller mos.

Det ryktas om att vi ska få konstgräs under båtarna till nästa säsong på Bosön. Det är vi jätteglada för men det innebär att alla seglare behöver ta bort sina båtar från uppställningsplatsen. Vi packade ihop båten och körde hem den och så här dags på säsongen har vi snabb rutin på sånt pyssel.

Falkenberg, Nürburgring, Åresjön, Mantorp, Gelleråsen, Anderstorp… vad kan det handla om? Jo Thompas specialintresse; motorsport. Första gången han åkte iväg med ögon stora som navkapslar, med dofter av bränsleångor skvätt bakom öronen och med gummistänk i tankarna var 2014. Då var det Falkenberg som gällde, en pilgrimsvandringen man inte fick skippa om man ville komma in i helgedomen Nürburgring. Efter de upplevelserna kläcktes nya tankar om platser att köra på och så blev det några resor till. I Sverige och i Tyskland, varv efter varv på olika banor i regn och på is, i solsken och på asfalt. I resorna har inkvartering, middag och teori ibland ingått men framför allt gemenskap med likasinnade högfartsknarkande galningar.

I oktober blev det en repris på Nürburgring och även Gelleråsen. I den senare exkursionen deltog också barndomsvännen Per. Efter en dags körning, eller med en total körtid av cirka tre timmar, kom de på fjärde plats av tio bilar. Då skulle de dels alternera förare och dels planera in tankning under sträckan. Totalt körde de 112 varv där varje varv var närmare 2,5 kilometer. Thompa och Per var en av de få som inte sladdade av vägen. Bra jobbat gubbar!

Några ord nu om kommunikation. Det handlar inte bara om att köra fort och precist. Inte heller om vad munnen säger och det eventuella samspelet som finns i ögonkontakten. Kroppsspråket spelar däremot stor roll när budskap och stämning förmedlas. Mimiken och gesterna, med andra ord hur man ser ut i ansiktet och vad kroppens hållning signalerar. Vidare spelar fötternas position en viss roll och hur man placerar benen i förhållande till varandra, var man håller sina armar, till och med fingrarnas position. Att hålla sina händer i trekantsform ökar trovärdigheten i det man har att säga. Tummarnas toppar ska hållas mot varandra och så pekfingrar och långfingrar ihop. Detta grepp håller man framför sig på ledigt vis. Pekfingrarna och långfingrarna kan trumma lite diskret mot varandra då och då, det ökar bara styrkan i den trovärdiga triangeln. Men tummarna måste hållas ihop eftersom det signalerar saklighet.

Thompa började ju nytt jobb för en kort tid sen. Han var så gruvligt trött på mycket som rörde sig på det gamla stället att det var som en vitaminkick bara att tänka på att byta jobb. Han skulle lugnt och försiktigt slussas ut från det gamla i en slags femtioprocents tjänst, och samtidigt slussas in i det nya där den andra halvan av en full tjänst skulle skötas. Sagt och gjort, och han jobbade på. Ena dagen var han i ena änden av Mäster Samuelsgatan och nästa dag i motsvarande ände. Hit och dit, fram och tillbaka. Men så plötsligt blev allt så snurrigt och svamligt att han inte visste vart han skulle gå, än mindre vart han ville gå. Det hela slutade med att han så sakteliga började slussas ut med en slags femtioprocents tjänst från det nya för att på nytt slussas (fast denna gången tillbaka in) till det gamla igen. Fast först efter en resa till Marstrand där han fick en skaljacka, fick sova på hotell och hänga med på en fisketur för att vittja hummertinor.

Plötsligt jublades det vid blotta tanken över allt det gamla arbetet. Vad var det du undrade? Hur han lyckades med just detta? Jaaaa… han höll helt enkelt sina händer i trekantsform och trummade med allt utom tummarna. Han är verkligen inte dum den där Thompelompen. Plötsligt hade det blivit en woopie-grej att vara incidentledare på heltid. Så klart att han behöver en relax då.

Åter till Centralbadet. Klockan var nu närmare tre och jag stod i Centralbadets reception och väntade på besked. Personalen hade gått in på vaktrond och jag väntade utanför. Jag var iklädd en lång rödflammig hals, fullt beredd på ett tufft besked. Endera skulle jag gå till centralen för att köpa ett färdbevis och åka hem, alternativt skulle jag ta mig till sjukhuset där min avtuppade man skulle ligga till oskyldigt beskådande. Mätt, nybadad men kollapsad. Mellan väggen in till herrarnas avdelning och skohyllorna på motsvarande sida fanns en liten glipa. I den glipan kunde jag se när tjejen i receptionen kom tillbaka med någon form av besked. Jag kände hur stor sorg trängde upp genom min rödflammiga hals. Var skulle hon säga?

I samma glipa såg jag också någon som kom tassande precis bakom receptionisten. Någon i badbyxor. Någon som liknade min man… eller möjligtvis Gollum. Se på tusan, det var han! Vilket känsla skulle få plats i mitt humör nu? Skulle jag vara glad, förbannad, lättad, uppriven? Eller kanske uppgiven? Allt fick avgöras av hans bemötande. Jag behövde göra mig beredd. Fanns det en stekpanna? Nej, vi var ju faktiskt på SPA, så givetvis inte. Tvättdukar, badtofflor, handdukar, svampar, alger, tvålar, snäckor, rosenvatten och annan skit. Men vad skulle jag slå honom med? Inget. Det fick bli den trovärdiga triangeln, den skulle få ta hand om situationen. …Och det gick så där.

Jag frågande om barfotatrollet möjligtvis visste vad klockan var (fast jag lät nog inte så nyfiket undrande… eftersom jag mycket väl visste vad klockan var… utan mer som en riktigt ursinnig fru/kärring). Mr Gollum som plötsligt hade hamnat mitt i receptionen iklädd enbart badbyxor svarade att lite osäkerhet rådde men att han hade undrat vart jag tagit vägen. ”Jaså, det gjorde du minsann?”. Han hade suttit och väntat utanför bastun i relaxavdelningen. Det avgjorde. Alternativen glad, lättad, uppgiven och uppriven gick bort. Så även triangeljäveln. Likaså stekpannan och algerna. Sorgen bytte skepnad till ren och skär vrede och ett nytt uttryck tog form. Monstersarkasm.

”Intressant” svarade jag, den spydiga frun. ”I en och en halvtimme?” Jodå det hade han, i tron om att jag fortfarande satt i bastun. ”I en och en halvtimme?” upprepade jag. ”Har vi inte lärt känna varandra bättre på tio år? När i helvete sitter jag i bastun i en och en halvtimme? ALDRIG! Hur tänker du? Och hur länge hade du tänkt vänta innan du började undra? Till åtta ikväll eller?” Nu fick jag ändå fatt i trovärdighetstriangeln, men den var verkligen inte särskilt avslappnat snygg utan mer krampaktig. Mer som ett knotigt klot. Då återvände Thompa lite slokörat till Quiet Zone där han ju visste att han skulle få en stund för snabb återhämtning innan vi skulle ses igen och åka hem. Äntligen hade det slutat regna, klockan närmade sig halv fyra men vi var åter i axel-mot-axel-läge. Argt återförenade. ”Du är som en pingvinunge som sitter på exakt samma fläck i tre år där den blivit lämnad av sina föräldrarna som behövde hämta mat. På exakt samma fläck utan att undra vart de tagit vägen”. Det var det jag fick ur mig och så otrevlig att folk vek åt sidan för att släppa fram oss, livrädda för att bli nertrampade. Var detta med pingvinungar kom ifrån har jag ingen aning om för det är inte ens sant. Verkligen inte sant. ”Nästa gång får det bli en namnlapp runt halsen”. Nog ordat.

I oktober firade vi två födelsedagar, Felix i efterskott och så Gösta. Två födelsedagar närmar sig nu. Först mamma Vanjas och sen min. Som bekant brukar vi leka lite vid tillfället och det är födelsedagsbarnet som bestämmer grad av aktivitet och galenskap. Jag tänkte köra Täbyhistorik. Här är alla frågor för den som vill förbereda sig och kanske rent av fuska. Du har nu chansen att hitta de rätta svaren! Lagen slumpas ihop i vanlig ordning (blink, blink).

1. Vad hette Täbys första skola och var låg den?
2. Vad hette kondiset som låg på biblioteksgången från början?
3. När invigdes Täby galopp? 
4. Var stod magasinet som idag används som hembygdsmuseum på Rönninge by innan det flyttades dit 1981?
5. På vilken plats hålls Gökottan?
6. Vad heter Täbys vikingaskepp?
7. Vilken är Täbys äldsta byggnad?
8. Vad hette stället som påstod att du skulle bli frisk av att dricka radioaktivt vatten?
9. Vilken hållplats i Täby på Roslagsbanans linje hade en väntkur med braskamin/kakelugn?
10. När invigdes motorvägen i Täby?
11. Runt vilken sjö möts 3 kommuner? (finns 2 svar som båda godkänns)
12. Vad heter källan i Gribbylund?
13. Runrikets dag är ett populärt evenemang som hålls vartannat år i Täby. På vilken plats hålls det?
14. Täby har 2 gamla kända vägkrogar vars byggnader finns kvar, vad heter dessa?
15. Täby har nu 2 naturreservat, var ligger dessa? 

Inte så svårt va? Ta nu reda på svaren så kanske du, den här gången åtminstone, får tillhöra det vinnande laget.

Nu har det redan varit frost några nätter och första snön har synts som ett nästan inbillat flimmer i luften. Morgontemperaturen har legat på nollan och det blir mörkt redan klockan 17:00. Det stämmer ju ganska bra med det katolska antagandet att sommarhalvåret är slut och vintern börjat. Nu när det bara är en höstmånad kvar innan kalendervintern inleds.

Inte ett helgon, men väl en ”sir”. Även gudfar till John Lennons son Sean och till paret Beckham´s son Romeo. Sir Elton Hercules John, en av de mest framgångsrika artisterna genom alla tider. Vi bad honom köra en gammal hit som slutlåt i oktober och det kunde han. Här kommer ”Tiny Dancer”. A song for all the ladies. Det passar väl bra i dessa #MeToo-tider?