Januari 2018

Det nya året firade vi ut den 31/12 2017, genom att äta raclette tillsammans med Ida och Ville, och den 1/1 2018 med att skåla in det nya i Champis och säga ”wow!” och ”kolla där!” i en snöfri backe medan himmelen skrällde. Det här var de sista alldeles privata fyrverkerierna vi fick se nu. Från och med nästa år kommer de att vara förbjudna, thank God. Ville hade valt att lätta från familje-tillställningen för att fira med kompisar i stället. Han kom hem strax efter 01 med simmig blick och sladdrig tunga, nöjd med kvällen som sådan. Hans mor kände sig mindre nöjd med det avslutet men som han uttryckte det: ”Förlåt, det var dumt gjort… åhhh varför gjorde jag det?” tätt följt av: ”men det var ju ändå nyår” och ”jag kom ju hem i tid”… visserligen med parentesen (ehhh, när kom jag hem och när skulle jag egentligen vara hemma?!?) ”Hick”.

I julklapp överraskade vi varandra med ett extraprispaket på Skepparholmen SPA i Nacka. Verkligen överraskade! Paketet var inköpt redan i oktober någon gång, så aktiviteten hade lite grann lagt till sig. Med grumlad oro, med tankar på det senaste SPA-tillfället på Centralbadet, klev vi återigen in i utmaningen att försöka hålla reda på varandra. Denna gång ett helt dygn, med middag och övernattning. Det var tio år sedan vi besökte Skepparholmen sist, och hela SPA-delen var omgjord med ny inomhuspool, ångbastu och en stor utomhuspool. Verkligen superfint och alldeles lagom i fråga om antalet besökare. Vi hann till och med få oss ett pass med lugn meditation och vila dag två. För detta dygn; två dagars SPA, tvårätters middag, övernattning och megafrukost betalade vi 1100 pp. Vilken överraskning!

En annan överraskning denna månad var lite nya möbler. Jag och vi, hade faktiskt haft samma bokhylla i vardagsrummet som jag köpte när jag flyttade hemifrån. Hyllan Niklas från IKEA, bestående av svarta stålrör som hyllplanen av bok låg häktade i. Plötsligt en dag före jul såg vi hur fruktansvärt illa (och rörigt) det såg ut och började kika runt efter något vitt och snyggt. Vi behövde en vitrindel, ett skåp och en hylla.

Allt detta fann vi på IKEA till en snäll peng och Niklashyllan fylldes upp med kidsens alla slöjdalster sedan den flyttades in i ett av smårummen. Mycket trevligt.

På den sociala nu-skojar-vi-till-det-och-gör-lite-kalas-fronten har vi hunnit med ett par AW under månaden. På bloggens startsida direkt under masttopparna, har  vi några rubriker, bland annat en som heter ”Viktiga grejer :)”. Som en underrubrik till den fliken hittar man Goda bullar och trevliga fikahak. Den borde vi snart utöka med God öl och trevliga AW-hak. Vi har haft ”The Public” i Täby Centrum som en favorit under lång tid. Förr kunde man få sig en öl och tre pinchos för en hundring. Den möjligheten är idag en omöjlighet. I stället har en jättebar öppnat vägg i vägg som heter ”The Public Beer Café” och är en slags sportsbar. Den är alltid full, både avseende antal besökare och graden av medelålders pre-alkoholister. Så vad skulle vi skriva på listan över ”God öl och trevliga AW-hak” nu om The Public behöver plockas bort? Ja, exempelvis en annan sportsbar, nämligen ”Sportbar Nummer 10” i Vaxholm eller det rakt motsatta; överklass-AW på Näsby slott. På sommaren är ”Humlan” precis invid Humlegården ganska trevlig också, likväl som TGI i Kungsan och givetvis de engelska/irländska pubarna i stan. Och så Belgobaren på Bryggargatan så klart, den flaggar alltid Thompa lite extra för.

I januari var vi på restaurang Knut på Regeringsgatan där vi smakade på Höga Kusten-ölen och delade på en Torne älv-pizza. Den var gratinerad med västerbottenost, toppad med kallrökt lax, forellrom, picklad lök och citroncrème. Kantarell-mayo och lingonketchup. Sallad med granatäpple och västerbottendressing serverades bredvid. Där slog faktiskt tilltugget ölen med hästlängder.

I januari flydde vi mörkrets och kylans Stockholm och landade i Grekland, ja eller nästan i alla fall. Redan när vi hängde av oss jackorna inför att visas till bords stod ett gäng i trappan och spelade zorbamusik och sjöng på grekiska. En av dem var restaurangägaren och skådisen Michalis Koutsogiannakis, han som spelat i samtliga Stieg Larsson-filmer, Kronjuvelerna och flera andra filmer. Mija Folkesson spelade också i bandet och ytterligare två artister. Vi passerade dem och hamnade sedan på rena rama grekiska tavernan… fast på Tyrol, inne på Grönan med musik från ABBA’s ”Mamma Mia”.

Vi som gäster och musikerna, all serveringspersonal och artister skapade tillsammans en tavernamiljö runt en fontän, bland barer och olivträd. Producentens önskan var att vi skulle känna en doft av Medelhavet och få en upplevelse av Grekland och ön Skopelos, där Mamma Mia filmades in. Vi vill nog säga att teamet lyckades!

Borden och stolarna var av riktigt tavernastuk. Köksstolar och parbord, ihopställda i grupper. På borden låg en duk och uppe på den, precis en sådan pappersduk som alltid finns på borden i Grekland. En pappersduk som skyddar den ”riktiga” duken och som enkelt lyfts bort mellan dukningarna. Vi serverades bröd, riktigt fin olivolja och oliver, hummus, tomatsallad och tzatsiki. Därefter började manuset rulla med några toner och dialoger. Lite varstans poppade artisterna upp. Vid fontänen, uppe i baren, på balkongen och bland serveringspersonalen. Strax tog nästa servering fart. Då bjöds vi på grekisk bondsallad och vitlöksstekta bläckfiskarmar samt en fiskgryta med zuccini och aubergine. Allt kom in i små skålar som delades mellan de närmsta borden och det var bara att be om mer om något tog slut. Föreställningen fortsatte och med viss förvåning spelades ett par låtar ur ABBA’s låtskatt som vi både missat och hade glömt bort… eller kanske aldrig någonsin hört? Fantastisk sång, en historia som hängde ihop och som bar samma tema som i filmen. Typ kärlek med förhinder. Det fanns ingen given scen utan det som visades kunde hända lika mycket framåt som bakåt och ibland uppe i taket eller på en balkong. Våra huvuden gick åt alla håll.

Snart kom huvudrätten. Det var tre sorters kött; grillad flankstek, karré från rapsgris och grekiska kalvfärsbiffar. Även ugnsbakade jordärtskockor, blomkål och grönkål. Soltorkade tomater och pinjenötter, fetaostcremé med chili, rödvinssås och ugnsrostad potatis. Alltså MUMS! Även detta fick man backa på om så vore. Det var bara att be om mer. Vi fick in ett helt fat till med kött och tillbehör.

Nya låtar och uppträdanden framfördes i denna härliga musikal. Publiken/gästerna engagerades men på ett generöst sätt. En gäst fick helt plötsligt en drink, någon fick sig en dans och ytterligare en annan blev tillfälligtvis av med sin tändare. Precis innan kaffet ”råkade” en i ensemblen skapa strömavbrott, bara för att servisen på effektfullt vis skulle komma in i en skimrande parad med ljuslyktor, en till varje bord. Sedan blev det akrobatik i en stor ring i taket, plus tygakrobatik och eldshow. Därefter ställdes yoghurtpannacotta med krossade pistagenötter och varm honung samt en mandelbiscotti och en mannagrynsdröm på borden. Det sparades inte på något. Så fort kaffet var avdukat blev vi uppjagade i att dansa zorba medan en slags scen kom fram mitt i lokalen. Hela musikalen avslutades med ett musikmedley, där gästerna bröt ut i spontandans och artisterna lämnade sina rollkaraktärer för att i stället klä sig i ABBA-kostymering och bara sjunga. Där lämnade vi festen och snart därefter var det vinter igen. Fukt, mörker och kyla. Vi var tillbaka i Stockholm, Sverige.

Det skedde ett rån Nordea någonstans i Sverige och i samma ögonblick som rånaren lämnade banken, kom en kvinna körande i sin bil och parkerade den i närheten. Rånaren krävde bilnycklarna av kvinnan och sa att han skulle ha hennes bil. Han körde iväg en bit och observeras då av en man som utan vetskap om rånet ändå uppmärksammade bilen eftersom bilfärden gick lite vingligt. Mannen trodde att personen som körde var rattfull. Av den anledningen började han följa efter, fortfarande utan aning om att det var en rånare och en flyktbil. Ganska snart sändes det ut på radion att ett rån nyligen skett på Nordea och mannen la då la ihop ett plus ett. Han drog slutsatsen att bilen han observerat borde vara flyktbilen och att den som körde bilen borde vara rånaren. Det han inte visste, var att personen/rånaren i flyktbilen inte bara var en rånare, utan mer än så.

Det här var ett utdrag ur en av alla Sveriges radio-dokumentärer som jag lyssnar på numera. En av de ”trevligare” kanske ska tilläggas. Medan jag ror uppe i sovrummet hemma, eller promenerar till och från jobbet lyssnar jag på alla möjliga kriminalberättelser från verkliga livet. Om historiska händelser men också berättelser om seriemördare, knarkaffärer, skolskjutningar, drog- och alkoholmissbruk, rättsskipning, katastrofer, tragedier, olyckor, sorg och skandaler. En form av verklighetsflykt kanske eller ett sorts sug efter drama? …vad som, men här kommer i alla fall fortsättningen:

Föraren till flyktbilen stannade vid en parkeringsplats och bytte bil till den som han parkerat alldeles bredvid. Mannen som följde efter visste inte att det var flyktbilförarens/rånarens egen bil som han ställt där lite tidigare. När rånaren lämnat parkeringsplatsen observerade han bilen som förföljt honom, men inte som en förföljande bil för det har han inte haft en aning om, utan mer som en bil som stod illa uppställd på parkeringen. Det var nämligen så att rånaren egentligen inte var rånare, utan en polis och han hade växlat roll här och klivit in i polisrollen igen. När han satte sig i sin bil på parkeringsplatsen hörde han utropen på polisradion om rånet på Nordea. Han bytte bort sin rånaridentitet mot yrkesrollen som polis (fast i detta läge civil) och stannade upp vid bilen som han observerat på parkeringsplatsen. Där klev han ur och frågade mannen i bilen om han väntade på någon och om han hade något med rånet att göra. Mannen i bilen som visste att den enda av dem två som på något sätt hade med rånet att göra var han som nyss stannade till och ställde frågan. Låter det rörigt? Ja, då är det här bara början…

Mannen i bilen som just fått frågan om han har någon inblandning i bankrånet lämnas därhän så länge och i stället möter polisen (rånaren) upp sin kollega för att påbörja ett sök med hund. Spårning går till så att man alltid spårar två och två. Hundföraren koncentrerar sig på hunden som ska söka spår medan den andra polisen ska hålla sig precis bakom för att skydda hundföraren från en attack från den eventuellt beväpnade gärningsmannen. Flera timmars jakt inleddes, och hunden tillsammans med poliserna, gick hela tiden sida vid sida. Så där gick de; hundföraren före i jakten på den som gick precis bakom och polisen bakom (alltså rånaren) jagade sig själv, samtidigt som han gjorde allt för att skydda polisen från en gärningsman som inte fanns… Men som samtidigt var väldigt nära.

Det här höll ju inte i praktiken, utan så småningom klev vittnet från parkeringsplatsen fram, samt att bevakningskamerorna på banken gav ledtrådar som pekade på polisen och till slut åkte han fast. Det här var 13 år sedan och polisen som fick sitt fängelsestraff på fyra och ett halvt år, lever numera under skyddad identitet. En ”spontanare” som kostade. Han fick betala med sin hälsa och frihet, med sin familj och sitt arbete. Betala med pengar, karriär och skam.

Det är kanske det som summerar många av de dokumentärer jag lyssnar på, att de alla resulterar i något åt det hållet. Och snart kommer väl ännu en dokumentär att släppas. Den om Ingvar Kamprad. 91-åringen som började arbeta redan som förskolegrabb och nu i dagarna dragit sin sista suck i sviterna av en lunginflammation.

Snacka om framgångsrikt liv. Vilken megaentreprenör han varit och tänk så många askar, boxar, kartonger och lådor han spritt runt i världen. Som liten sålde han tändsticksaskar och andra produkter framgångsrikt. Varulagret hade han i kartonger under sängen. Mr IKEA: ”Ingvar – Kamprad – Elmtaryd – Agunnaryd” lämnade efter sig ett mångmiljardimperium med nästan 150 000 anställda utspridda i 300 varuhus i 40 länder. Vad som kommer att hända med jättekoncernen efter grundarens död är planerat sedan 40 år tillbaka. Av Kamprad själv. Han startade ett imperium som byggde på leverans av kartonger och lådor och nu får han själv avsluta sina dagar i en låda.

Vi sextitalister har praktiskt taget vuxit upp med IKEA. Gått vilse på IKEA, suckat på IKEA, svettats på IKEA, ätit på IKEA, stått i kö på IKEA, svurit över IKEA, kompletteringshandlat på IKEA och längtat till IKEA. Vi har lyssnat på våra föräldrars monteringsbråk, handlat inför första flytten, för att flytta ihop, för att fräscha till, inför att skilja oss. Trösthandlat, presenthandlat, säsongshandlat, storhandlat, småhandlat, REA-handlat, spontanhandlat… minst i alla fall lite ljus och servetter. Eller bildramar.

Tro´t eller ej så har vi kört ett par varv på Rönningesjöns is. Solen sken så starkt att det värkte i ögonen och isen var så blank att den gick att spegla sig i. Det var lite läskigt, vi var nästan helt ensamma och isen blöt och ganska ny. Det var fantastiskt fint och vi hoppas på fler dagar med samma tema.  I och med det säger vi tack till januari 2018 och hejhej till de alltmer ljusa februaridagarna!