Februari 2018

Just nu sitter vi med något som kallas Sibirisk kyla utanför köksfönstret och stora mängder snö väntas dessutom… eller har redan börjat komma. Det har snöat två dagar i rad nu. Meteorologiskt hade våren redan nått Skåne, men även längst i söder fick man tänka om och hyska fram dunjackorna igen. Kylan kommer från norra Finland och Ryssland, något som fått lågtrycket att omnämnas som ”den Sibiriska kylan”.

Den kalla luften österifrån ger minusgrader över hela landet, dygnet runt. Sådana 24-timmarsperioder kallas isdygn. Iskylan kan skapa uppemot 20 minusgrader och SMHI:s prognos är att temperaturen i hela landet understiger noll hela kommande vecka. I så fall står vi mitt i unikt väderfenomen, en så kallad nationell isvecka, något som bara hänt sex gånger sedan 1950. Värst var det i februari 1970 då vi hade tio nationella isdygn i följd. I södra halvan av Sverige ligger temperaturen nattetid på både 15 och 20 minusgrader.  Temperaturer som håller i sig även till morgonen. Kallast blir det som vanligt längst i norr, i Nikkaluokta uppmättes temperaturer på 38 minusgrader.

Ljus — Mellotider — Vårdropp — Födelsedag — Fågelkvitter —Utvecklingssamtal — Birkakryssning — OS — Norra Brunn — Vårfrissa — AW — Arena Run — Konstutställning! … Ja det var några av februari månads utropstecken och något kort kan sägas om dem alla, och något lite länge om ett par.

Att det har blivit synbart ljusare ute, att småfåglarna har vaknat till liv och att de första snödropparna redan tittat fram är något vi kan orda kort om. Sånt händer varje år i februari men som sagt; strax efter med ett bakslag. Viktigt att notera i sammanhanget: Det är hyfsat ljust ända till klockan 17:45 nu, ingen snö och kyla kan ändra på det.  Utvecklingssamtalsperioden är också förbi. Den brukar generellt innebära mer än enbart utveckling genom att de generera oroliga föräldrar, pressade kollegor och hastiga beslut. Faktiskt, har de löpt förbi ovanligt stillsamt denna vår. Snabbt överstökade samtal alltså. Även vårt eget. Det funkar för Ville och han gör det han ska i skolan, har bra närvaro och uppför sig.

Tur för honom eftersom han fick åka till Kanarieöarna med en kompis den sista i månaden. Det känns ju alltid roligast att leverera fina paket. Den värsta tänkbara morgonen på året ur vädersynpunkt skjutsade vi Ville till Arlanda, och vilken radiokanal vi än lyssnade på, var budskapet: Stanna hemma, lämna bilen. Det snöade lika ymnigt som vid dunyra i ett kuddkrig och 50 var den hastighet som gällde på motorvägen. Arningeleden, A4, E18… överallt ”sammanstötningar” med många bilar inblandade per krock. Men för oss gick det bra. Den fina lilla Golfen stretade fram i köer och snöfall.

Mellon består av ömsom vin, ömsom vatten. I år var det inte så många höjdare, med eventuella undantag för Renaida, Liamoo och John Lundvik. Den bästa bidraget var nog ändå Dotter men hon gick inte vidare. Hennes låt kändes som en blandning mellan Björk och Kate Bush. Mello-finalen får vi vänta på till den 10 mars.

Årets första besök hos hårfrissan uppmärksammades inte i vanlig ordning, varpå det fick bli en repris med önskemålet ”extra light superblond tack!” och då syntes det äntligen litegrann. Så har vi OS. Det går också snabbt att stöka förbi i det här huset. Vi tittar inte alls, men har förstått att det är tjejerna som fixat det mesta guldet medan männen kammat hem silvret. Sju guld, sex silver och ett brons. Därmed blev det medaljrekord och Sverige hamnade på plats nummer 6 i medaljligan som för övrigt toppades av Norge med hela 39 medaljer. Rekord även för dem. På tal om vinster så är det tydligen så att OS är en ren och skär förlustaffär för värdstaden. Turistintäkter, TV-intäkter och infrastruktursatsningar till trots, så överstiger kostnaderna dessvärre intäkterna. Det enda OS som gått med vinst är OS i Los Angeles 1984.

Kvar att bubbla om är AW, konstutställning, birkakryssning, födelsedag, dvs Norra Brunn och Arena Run.

De tre senare kan kombineras eftersom Norra Brunn och Arena Run var födelsedagspresenter på Thompas 58-årsdag.

”Stå upp” på Norra Brunn är aldrig fel, särskilt inte när Johan Rheborg står på scenen (eller för en stund Thompelompen själv). Rheborg pratade om husförsäljning och besiktningsmän som man tvärsäkert vet inte kommer att hitta några läckor eller eventuellt mögel i huset, men förvånande nog i stället hittar en hel avloppssjö med decennier av avföring under huset. Om hur utrustning med mera bara packas ihop efter besiktningen och hur Rheborg själv nödgades reda ut resten. Var skulle han börja? Med hink och svamp… trasor eller sugmaskin? Det fanns liksom ingen plan för den typen av kunnande. Han pratade också om hur det är att leva ihop med vegetarianer och varför en stor garderob är bra att ha när ångestshoppingen kryper på. Men också om förvåningen över det stora paket som en dag levererades utanför dörren och visade sig innehålla en popcornvagn som ingen visste vem som hade beställt. Han målade upp den gåtfulla vägen för en mycket omedveten curlande tonårsförälder, och hur denne lyckas med konststycket att fortsätta curla även sina halvvuxna barn… fast plötsligt på ett medvetet plan och troligen mot sin vilja. Ja, han var riktigt bra och lyfte hela besöket. God trerätters middag och glada skratt. Bara så där, en vanlig tisdag.

Nästa Thompas födelsedagspresent var inte så stillasittande och mumsig… Om man bortser från goodiebagen vid målgång, då vi fick vad vi sprang för för: varsin Nocco, några slags proteincrisps, en proteinpudding plus en medalj… Men innan vi kommit så långt utsattes vi för en upplevelse  ingen av oss någonsin varit med om tidigare. Ingen av oss har duckat, krupit, klättrat, hoppat eller joggat med höga knän, uppför ramper och över traktordäck, genom däckshögar och i skumgummihav… nej för oss var det första gången vi deltog i Arena Run, Nordens största upplevelselopp på Friends Arena.

Arenan var uppdelad i fyra stora zoner som var och en innehöll olika hinder. Efter starten sprang vi genom den första zonens hinder det vill säga ramper, ”häcklöpning” med höga knän, hukande under böljande nät och genom ett område med boxningssäckar. Därefter lämnade vi arenan och sprang mot garaget för att sicksacka mellan bilar, löpa genom en kulvert och sedan komma tillbaka in på arenapitchen igen.

Zon två innehöll en ”pool” med skumgummibitar, en hinderlöpning som gick ut på att ömsom ducka, ömsom hoppa. Därefter klättring, hopp och att ta sig över högre hinder. Redan här började flåset ge sig till känna och då följde trappklättring. Först upp genom hela läktaren, därefter vidare upp till våning sex… med andra ord många tunga trappsteg upp. Där möttes man av en välförtjänt vätskekontroll. Uppe på plan sex sprang vi först åt ena hållet, sedan åt andra innan det återigen var dags för ett trapprace ner till marknivå och hinderzon tre.

Där skuttade vi (absolut inte) över höga traktordäck och ensilagebalar, ramper och nät att klättra i innan vi lämnade arenan och gav oss ut på en ny kulvertlöpning och ännu flera trappor upp till plan tre. Där blev det vätska igen och sedan rulltrappa (givetvis stillastående) upp till plan fyra som hade preppats med musik och peppande budskap. På turerna ner, både från plan sex och fyra, ingick löpning bland stolsraderna på läktaren och väl nere på markplan igen, hade vi kommit fram till den fjärde och sista hinderzonen innan målgång.

Fler ensilagebalar att ta sig över, däckshögar att trassla sig igenom, krypa under bilar samt ytterligare ett hinder där vi ömsom skulle ducka under och ömsom hoppa över. Sen enbart löpning sista biten in i mål. Här var benen helt slut så klart efter 5 kilometers löpning (i sällskap av en hälsporre) i garage, i trappor, i arenakorridorer, på läktare och på innerplan över 20 hinder. Thompa spurtade, och jag nära nog gick i mål. Väldigt effektfullt… ;(

Vi kan konsten att variera våra sysslor. Plötsligt satt vi på Birka! Turen gick onsdag till torsdag och vi reste för halva priset. Kolla in kalashytten inklusive skumpa på rummet, smörgåsbord och dunderfrukost dagen efter. Vi har haft ett längre uppehåll utan kryssningar så det kändes riktigt mysigt att komma iväg igen. Det var lite folk, ingen fylla och kontrollmänniskan i mig mådde bra. Och Thompa, han mår alltid bra så länge det finns något gottigt att äta och läskande att dricka.

 

Vi åkte till Konststian på vernissage med happening. Om happeningen visste vi inte så mycket men vi hade läst lite om konstnären. Peter Yossef kommer från Egypten och är utbildad vid konstakademin där. Sedan dess har han arbetat med konst inom olika områden.

Peter har utforskat ljus, skugga, färger, former och människors personligheter och känslor. Eftersom han är uppvuxen i Egypten har han tvingats undertrycka sin talang tills han kom till Sverige. Här kunde han återvända till sig själv, öppnade sig och lärde sig hur han skulle ge uttryck för sin konst. Utställningen Relief visar en ny målarteknik, ett nytt sätt att blanda färger och media… och även förhållandet mellan själ och yta. Peter skapar sin konst från sitt inre där hans sensitivitet och känslor speglas i verken.

Ja, och det var en alldeles underbar samling konst. Många kvinnokroppar, starka och mustiga färger målade med struktur. Mycket turkost, en del blodrött. Färgen låg som fjällande hud på tavelduken, skrovlig och liksom i lager. Det finaste konstverket var ändå det bruna och murriga ansiktet som tittade ut ur bilden. Stod man nära var ansiktet nästan borta, backade man trädde det fram. Eventuellt kan det ha varit ett självporträtt.

Det var också mingel med vin och mitt i allt höll Manne en guidad meditation. I och med det fick vi 13 som var där göra en mental resa som handlade om hur vi ser på oss själva, med vilken vilja vi närmar oss vårt undermedvetna och vad vi tror att vi behöver just nu. För att läka, för att må bra och för att hitta balans. Därefter kunde vi ställa frågor till konstnären om målningarna och han berättade om budskapen i sin konst.

Nu lite hopp och lek! Vi har kommit igång med Wordfeud igen och lagt pussel. Även det en födelsedagspresent till Thompa. Att lägga pussel är verkligen rogivande och så mycket mindfulness att man sover som en gris natten efter. Ett ovetenskapligt tips om du knaprar Circadin, Imovane eller något liknande.

Att lyssna på poddar håller i sig. En berättelse som intresserade mycket var den om mamman som förlorade sin 20-åriga son på Roskildefestivalen i folkträngseln och i bruset av Pearl Jam. Birgitta som hon heter, hörde talas om olyckan hemifrån Tranås, olyckan då trettio ungdomar skadades och nio unga män omkom. Hon kände stor sorgsenhet över alla anhöriga som hade drabbats, utan att då veta att hon var en av dem. Det här var år 2000 och hennes son, som var ett stort fan av Pearl Jam, åkte till Roskilde för att se dem uppträda. Han hade precis flyttat hemifrån, och kanske med en önskan om att leva sitt egna liv eller kanske osäker över sin mammas reaktioner, hade han inte berättat om kompistrippen till Danmark. Det var minst 40 000 till som var på Roskilde och den stora folkmassan rörde sig mellan uppträdandena på de olika scenerna. I princip alla som var där ville så klart se Pearl Jam på den orangea scenen.

Den sammanlagda folkmassan kunde pressa ihop varandra så till den grad att fötter till slut inte nådde mark, och armar som sträckts upp plötsligt inte kunde tas ner. Det beskriver trängseln. Föll man och fick andra ovanpå sig som också hade fallit, blev det svårt att få luft, Naturligtvis var läget värre ju längre ner i högen man hamnat. Det var i en sådan situation som nio ungdomar dog. Eddie Vedder, sångaren i Pearl Jam, for så illa av dödsfallen och händelsen att han övervägde att sluta spela helt, att lägga ner bandet Pearl Jam. Han blev helt knäckt. Efter bearbetning och stöd beslutade han sig senare för att hälsa på varje familj som drabbats av Roskilde-tragedin. Varje familj som förlorat en son. Därför sökte han upp Birgitta och hennes familj och det var bara det första mötet i raden av många fler. De fann varandra helt och kom med åren att bli de bästa vänner. Birgitta bjöds till konserter och hela konserter dedikerades henne och andra drabbade. Det är snart 20 år sedan olyckan och de har fortfarande bra kontakt. Tänk sonen som inte hade vågat/velat erkänna för sin mamma att han skulle till Roskildefestivalen och lyssna på grunge-rock, han skulle bara veta att mamman och hans stora idol Eddie idag blivit så fina vänner. Se klippet från en känsloladdad come back här ovan.

Festivaler och konserter har i alla tider skördat dödsoffer. Människor har både klämts ihjäl och trampats ner, ibland redan i kön till insläppet. Redan 1885 trampades 18 personer ihjäl sedan 50 000 människor drabbats av panik under en gratiskonsert med sopranen Christina Nilsson på Grand Hotels balkong i Stockholm. Pyroteknik på scenen har också skapat bränder där hundratals besökare omkommit i lågorna. På en konsert för 20 år sedan började det hagla och tusentals besökare sprang i en hal marmortrappa där många föll. 53 människor trampades ihjäl. Roskilde ansågs som den säkraste festivalen i Europa redan före olyckan år 2000 men i polisrapporten påpekades brister i överblick, utbildning och kommunikation. Även denna gång var vädret en av orsakerna. Det regnade ganska kraftigt vilket skymde sikten för dem som övervakade publikhavet. Efter olyckan blev det ett slags År noll för säkerhetstänket, inte bara i Danmark utan i hela världen. 

Utöver podden om Roskilde har jag lyssnat på många fler. Exempelvis berättelsen om Pilot Troels flygplanskrasch i ishavet eller om det slitsamma jobbet med att både knarka och vara förälder. Jag har också förstått varför man väljer att bli en ”prison pen pal” med en tungt kriminellt belastad fånge. En sak är säker: Att välja bland poddar är som att välja dagens delight i en gottebutik, och hur ofta annars får man egentligen möjlighet att lyssna till en längre berättelse? Få chansen att ta del av vad andra har att säga? Mycket lärorikt, intressant och många gånger tankeväckande lyssning.

Vi körde en AW med Bosögänget. Samlingsplatsen för de 9 deltagarna blev TGI i Kungsan och det var riktigt trevligt. Som vanligt blir det liksom en grabbtillställning med bara ett fruns, ungefär så. I ölångorna hetsade vi fram vårkänslor, sommarplaner och beslut som alla inte riktigt tänkt igenom. Sånt gillar vi! Och nu sätter vi näsan i vädret för doften av vår. Vik hädan Sibirien!