Högtryck, överljudsfart, brandsläckare, avfallskvarn, stötdämpare, hagelbrakare, dörrmatta, slutkörd, dubbelbokad, minnesförlust, bredsladd, quick fix, schizofreni … är bara några av de ord som varit möjliga att kombinera med det mentala jobbtillståndet så här i slutet av läsåret. Som väl är har den sedvanliga räkna-ner-tiden-remsan funnits inom räckhåll på hemmaplan och en penna i anslutning till den. Det är inte långt kvar nu.
…Och efter den korta inledningen lämnas nu ordet över till Thompa:
Tackar! I denna stund är det jag som skriver medan Pippi fixar maten inför helgens segling. Jag ska ut och segla en 24-timmarssegling arrangerad av Svenska Kryssarklubben.
24-timmarsseglingen är en koncentrerad långfärdssegling som går ut på att segla så långt som möjligt på en bestämd tid. Du väljer själv väg mellan en stor mängd rundningspunkter. Seglingen är en tävling i sjömansskap, navigationsrutin och långfärdstrim som körs första helgen i juni och september längs kusten i Vänern och Mälaren.
Vi är fyra kollegor som ska ut och segla en enskrovsbåt från Benetau som är 31 fot lång. Jag har på min lott att fixa ett par rejäla måltider som jag alltså nu får hjälp med. Så bra har jag det. Hur det går med seglingen återkommer vi till om en månad men den som önskar, kan hänga med redan nu genom att klicka in sig på denna logg.
Lördagen den 27 maj var det dags för den årligen återkommande tävlingen Lidingö Runt. I år var det 70 år sedan det började. Lidingö Runt arrangerades första gången av Lidingö Segel Sällskap (LSS) den 29 maj 1949 (… hm, hur kan det bli 70 år?) som en mindre klubbtävling för medlemmar i LSS och klubbar som var anslutna till Lidingö Båtförbund. 1950 arrangerades tävlingen igen – som en öppen tävling. De första åren deltog ett 50-tal båtar och antalet ökade snabbt. Under 2000-talet hade tävlingen haft ungefär 400-450 deltagande båtar, upp till 100 fots långa båtar. Kappseglingen är starten på säsongen för många ostkustseglare. Både familjeseglare och professionella kappseglare brukar delta.
Det är alltid lika spännande att få till logistiken runt det även om det är serverat på nära håll. Anmälan ska in och avgiften betalas. Nummerlappar ska hämtas ut och monteras (det blir alltid snett och/eller skrynkligt). Bogsering ska förberedas och frågor ställas kring hur det egentligen blir med vädret. Skulle vi använda torrdräkt eller våtdräkt? Blir det 5 grader eller 25 grader i luften? Ja visst ja, båten behöver vara i form också. Förberedas för bogsering, tvättas och vaxas samt vara genomgången inför seglingen.
Bogseringen gick galant även i år och tog bara 50 minuter från Bosön till Forresta, där startskottet skjuts. Detta år var vi fyra båtar från klubben som kom iväg i ett långt släptåg efter klubbkompisen Marcus motorbåt. En annan klubbkompis, Pelle, styrde. Ett stort tack till båda.
Men var var vinden undrade vi alla, det var lugnt som en stilla skogstjärn. I god tid väntade vi och tog det lugnt. Vi sökte bra position, var nu det var någonstans… för vinden vred och konstrade men det var ändå dags för start. Vi sökte chanser till fri vind, dvs letade efter om det fanns någon för stunden. Det är alltid lika kittlande med starten. Ibland har det gått det bra när vi kommer iväg, ibland har vi hamnart stilla bakom trimaranernas stora fina segel. Just det försökte vi planera för att slippa. Vår lilla Viper, endast 5 meter lång skulle tampas på startlinjen med dessa 8-9 meter monster med höga master, stora segel och breda plattformar.
Då hände det som är lite typiskt. I startens sista minut och när vi hade rätt till väg, kom en stor trimaran och hävdade plats. Med vinden in om babord hade de ingen rätt att göra det. En lätt krock uppstod med våra klubbkamraters båt och även vi fick väja. Incidenten skapade irritation hos oss två båtar som hade rätt till väg och följdes av protest och kanske med några överord i stridens hetta. Utöver detta hördes en stämma från trimaranen som hävdade att de var läbåt och hade rätt till väg, vilket var helt fel av den personen. Till slut, efter starten kom vi iväg och hade sedan råkoll på trimaranen under hela racet för att se om den tog sitt 360 straffvarv.
Sakta kryssade vi ut på fjärden och mot målet som låg 13,5 nautiska mil bort, ca 25 km. Efter två timmar kunde vi fortfarande se Lidingöbron därifrån vi startade och vattnet var såååå lugnt. Vi var längst fram i fältet dock, men alla båtar gick mycket långsamt. Vi hade nu trimaranen bakom oss bland de andra båtarna men de började så sakta ta in på oss.
Plötsligen dök det upp en arrangörsbåt med två personer ombord som meddelade att banan blivit avkortad på grund av den svaga vinden. Bra val av tävlingsledningen tyckte vi. Strax efter det började det komma en gnutta vind så vi fick lite mer styrfart. På norra sidan av Lidingö gled vi stilla fram i de pustar vi hittade och nådde slutligen fram till mållinjen. Den var markerad precis utanför vår klubb så det var en smidig lösning för oss. Två trimaraner hade passerat oss, likaså vår klubbkompis på en katamaran och en Farr40 (enskrov) hade snabbt och fint glidit upp i fältet. De fyra kom i mål först och därefter kom vi, på tiden 4:19:53, drygt 7 minuter efter den första båtens målgång. Vi är mycket nöjda över insatsen i de förhållanden som var.
Men var det verkligen rättvist att trimaranen som störde oss vid starten skulle få en bättre placering? Eftersom vi inte hade sett att trimaranen tagit sitt straff på banan så lämnade våra klubbkompisar in en protest och vi ställde upp som vittne till situationen. Protesten godkändes och trimaranen blev diskad. Det är inte kul med protester men någon ordning måste det vara.
Efter seglingen fick vi vår efterlängtade äggmacka med kaffe. Det smakar alltid bäst efter segling. Godare macka finns inte. Regattamiddagen ordnade vi själva senare genom att göra en tur till Solbrännan i Österskär i skön kvällssol.
Vi passade även på att åka till prisutdelningen som var på söndagskvällen. Då bjöds det på hamburgare med dryck och skön utsikt från terrassen på Forresta. Vi gladdes åt de segrande teamen som tog emot sina priser. Farr40 båten var snabbaste båten under lördagens race och fick totalt fyra priser. En fin båt med stor besättning, en riktig racer. Att gå på prisutdelning känns lite som att knyta ihop säcken för en tävling, även om man själv inte lyckas nå prispallen. Lämnar tillbaka ordet till Pippi:
Tackar! En reflektion från racet var att vi hade den absolut minsta båten på Lidingö Runt i år. Vi var också den snabbaste katamaranen av fyra möjliga. (Ingen jättebragd med tanke på att två bröt och den tredje hade sjukt högt SRS…) I år gick enbart 125 båtar av 158 i mål, resten avbröt sina seglingar. Med en totalplacering på 117:e plats kom vi i alla fall på 6:e plats bland 19 båtar i flerskrovsklassen. För att sammanfatta läget kan vi väl säga; en superkass dag för flerskrovarna med sina höga SRS-tal.
Inför denna regatta hade vi hunnit träna lite grann, vår härliga och för årstiden ganska varma torsdagsträning har vi redan hängt på, så många som sex gånger. Vi har också allaredan hoppat i våtdräkterna vilket är ovanligt tidigt för säsongen. Vindarna har också varit ovanligt jämna så träningen har på alla sätt och vis varit givande. Årets första dopp klämdes sista maj och var ett resultat av bristande kommunikation och dålig balans. Rorsman gjorde ett slag utan att förbereda sin gast vilket ledde till kast med gast och en massa flabb.
Det var Viperseglingen det, men vi har också kommit igång med Hobien. Min allra första ”Tune up” var den 11/5 2008, så i år har vi 10-årsjubileum som rorsman & gast, med andra ord är vi inne på elfte året som sailors. Många runt omkring oss kommenterar vår smala lycka med att ha en gemensam hobby och det är bra det eftersom vi ibland tar den lite för given. Det är otroligt kul att dela detta och allt som följer med i paketet. Sammanhållning, motion, skärpa, glädje, styrketräning, spänning, resor, upplevelser, nya kontakter, beslutsfattande, nöje, teambuildníng och längtan.
Något som är bra med att segla katamaran är klädseln. Alltså kläder efter ”väder”. Vi vet vid varje segling att vi kommer att bli blöta, att man inte kan lägga saker ombord utan att fästa fast dem.Vi kan välta, åka överbord och förlora saker. Vattentätt, stängda fickor och fastsurrat är det som gäller. När en känd katamaranseglare (som vi inte behöver nämna vid namn) för första gången på evigheters evigheter kliver ombord på en kölbåt inför en nyligen nämnd 24timmarssegling, föll saker överbord direkt. Typ ganska viktiga ID-handlingar och annat smått och gott. Ja, då var det bara att gå till fotografen och göra i ordning nya handlingar. Lite dålig tajming några veckor in på nyanställningen… men det är ändå bra mycket enklare än att gå till optikern och fixa nya glasögon. Dags att lämna över till Thompa igen:
Hmmm, taskigt sagt. Den 6 maj var det så äntligen dags för säsongens Tune up på Baggen. Tidigt på morgonen krokade vi släpet med Hobien efter Golfen och styrde mot Boo. Det var dags för årets Hobieriggning och avrostning efter vinterns vila. Hobien hade inte sett vatten sedan i juli då vi seglade (och krockade) i Nordsjön. På klubben mötte vi många nya ansikten. Två nya båtägare och annat nytt folk var på plats då vi inledde dagen med en gemensam frukost. Efter lite fix med skroven var det dags att prova på igen. Vi fick ihop allt på båten och lånade ihop diverse utrustning innan vi tog oss ut en stund på Baggen för att känna på båten och formen på oss. En kul dag att träffa både nya och gamla sailors.
För att komma i form så är det bara timmar på vattnet som räknas. Vädret såg bra ut så vi åkte till Boo igen helgen efter Tune Up för att köra lite inför Booregattan. Vi kom till båten och det blåste bra såg det ut som så vi skyndade på. Ett par seglarkompisar skulle också ut så vi var två båtar på vattnet. Planen var att segla över Baggen, genom Fällström och ut till Ägnö på andra sidan. På Baggen blåste det bra så vi fick flera go’a stunder i trapets när vi styrde ut mot Ägnö. Ju närmare Ägnö vi kom desto mindre vind fanns att hitta.
Så småningom landade vi ändå mjukt och fint på norra sidan i en liten fin vik där vi drog upp båtarna. Med en solig och glittrande utsikt mot farleden satte vi oss och njöt av vårt medhavda fika. Då hände det som händer ibland. En duns hördes utifrån farleden då en Najad 405 gick på grund och fastnade. Inte världens roligaste säsongsstart för dem, och de fick vackert sitta där tills en motorbåt kom till hjälp. Pippi: När sånt där händer skulle man nog inte vilja vara en fluga på väggen i den båten. Så arga att man som fluga lätt skulle kunna bli till mos under en tidning. Fast kanske lite grann skulle man vilja höra på stämningen och ordvalet… Thompa: Nej, fy vad jobbigt. Och säkert dyrt. Men med en lina från masttoppen kunde de i alla fall böja ned segelbåten i sidled och få loss den från grundet. Efter den upplevelsen tuffade vi tillbaka till Boo i lugnt tempo i skön solnedgång. Det var en fin dag, verkligen.
Helgen därpå var det dags för årets upplaga av Booregattan. Tills dess hade vi köpt kompletterande linor men nu hade vi äntligen fått med oss rätt grejer för att kunna rigga båten ordentligt. Ny startklocka var också inköpt då den gamla trotjänaren slutade svara på knapparna. Vi var 5 stycken som kom till startlinjen i den högst varierande och vridande vinden. Fyra race genomfördes i makligt tempo och kraftiga placeringsväxlingar. Vi lyckades vinna det andra racet men blev snuvade på en andra plats i sista racet då vinden inte var med oss.
Vi var nöjda med en tredjeplats i denna kamp. Förstaplatsen gick till dem som var tre ombord. Lucas vann med sin mamma Cissi och pappa Tim, grattis! Själva fick vi med oss en liten buckla till samlingen. På hemvägen firade vi med en glass på Fjällgatan, gott. Eller vad har du att säga Pippi?
Jo, att vårmånaderna är tre… i kalendern alltså. Det var någon som sa att våren bara var 18 dagar i år. Den meteorologiska våren. Med andra ord gick vi från vinter till sommar på ynka 18 dagar. Det första friskt gröna och knoppiga tittade fram. Snart syntes tre stycken Kungsängsliljor i gräsmattan och massor av vitsippor. Sen sa det PANG! och plötsligt började resten blomma, liksom allt på en gång. Först låg vi flera veckor efter, och efter explosionen hade vi hamnat veckor i förväg en bra bit in i sommaren. Helskumt.
Tänk 18-24 grader i två veckor … med solning på altanen hela Kristi Himmelsfärd… sen uppåt 30 grader. Innan maj månad var slut, dokumenterades ett värmerekord för maj med 29,5 grader…. I Boden. Och snart slogs även det rekordet av ett nytt rekord: 31,1 grader. Om förra årets maj sa man att det inte varit så kallt på 36 år. Om årets maj säger man i stället att det är det varmaste maj sedan mätningarna startade under mitten av 1700-talet.
Trots detta drog vi på oss varsin världens förkylning. Underligt nog råkade den sammanfalla med en period då vår morgonsup tagit slut och framställningen av ny tillfälligtvis upphört. Ingefära, citron, honung, gurkmeja och lite såna goda grejer.
Vi har… fast mest Thompa… putsat fönster, vårdat altaner och kapat gräset en första sväng. Därefter blev det så torrt att det där mossiga där utanför mer liknade en hömatta än en gräsmatta.
När börjar jag? Va? … både fredag och lördag? Va? … ska jag åka buss dit? Ska jag bara diska? Vad får jag för lön? 30 minuter! Åh, vilken lång resa! Får man ha nån som jobbar gratis? Spelar det nån roll vilken färg pikén har? Kan ni skjutsa dit så kan vi äta glass innan? Ska jag vara där 17? Måste jag äta med dom innan, nej jag tänker gå runt tills jag börjar. Hämtar ni sen? Fan om jag inte får sittplats på bussen.
Ja, och så vidare var ljud som kom från unge herrn här hemma. Kolla in den röda markisen på bilden här ovan. Det är Villes nya jobb!
Så här: Ville påbörjade ett CV i december. Färdigställde det och skickade ut det under januari och februari. ICA Kvantum, ICA Stop, ÖoB, Coop, Willys… men plötsligt kom ett anrop från oväntat håll, på Facebook. Sportbar nummer 10 i Vaxholm hade skrivit:
”Vi söker diskare för helg och sommarjobb. Är du 16-20 år, med god fysik, bra samarbetsförmåga och boende i Vaxholmsområdet så maila din ansökan till oss. Flytande svenska är ett krav. Föräldrar undanbedes att söka åt sina barn.”
Förutom boendet var det check på allt: åldern, fysiken, flytande svenska och det där med föräldern (blinkblink). Ville fick jobbet och det blev verkligen galet bra! Ett coolt ställe, en cool kille, ett coolt jobb. Helt enkelt väldigt kyligt. En spännande start på hans första arbetsdag enligt krogens inbjudan på fejjan:
Sportbarnummer10 i Vaxholm. Idag kör vi brutal-friday! Ett glas Boschendal Brut för 59kr 
samt lite andra erbjudanden som en pint Great White 55kr 
? och White Russian 4cl för 75kr
☕ Finns även alkoholfria alternativ 
? Kvällens special är oxfilé pasta (tagliatelle al chef) 149kr. Vi ses 
Han avancerade snabbt från enbart diskjobb till bordsservering och avplock eller en kombination av allt det och så har det blivit dricks. Ena kvällen 12o, nästa kväll 220. Lyckligt och stort.
I Vaxholm har vi för övrigt varit stup i kvarten. Om det inte varit för att hämta eller leverera ”den lille diskaren”, så har det varit för att fika eller äta glass. På Valborg öppnade Hembygdsgårdscafét för säsongen och på Mors dag höll holmen nästan på att sjunka under tyngden av allas försök att gräddstuva sina mammor. Tydligen skulle hela Norrorts alla mammor firas just där. Vi hade bokat träff med Anita och Robban bland alla kakor och tårtbitar för att få lite inspiration inför sommarens resa mot Rhendalen och Luxemburg. Just detta område är deras gamla hoods under många år och de hade massor att tipsa om.
Maj är en underbar tid. Årets maj har varit fantastisk! Ovanligt varm, ovanligt solig och ovanligt strålande på alla vis. Studenttider och sommarlov hägrar, semesterplaner skräddas, ledighet och nedvarvning står på programmet. Och vila. Bara fem arbetsdagar återstår.
Det här var första gången efter åtta års bloggande som vi båda styrt fingrarna över tangenterna. Kul!
Och visst gick det väl bra!?
