Juni 2018

”Ska du ta jacka?” Svar: Nej.

”Kommer du att ta en tröja?” Svar: Nej

”Är det smart med långbyxor tror du?” Svar: Nej

Sommarvärmen som startade runt den 7/5, fortsatte ohejdat ända till i mitten av juni. Då passerade visserligen något svalare luft men fortfarande höll sig all form av nederbörd borta, och lagom till midsommar var det som vanligt kallt och regnigt igen. Temperaturen sjönk ytterligare… och ytterligare, och ett nytt slags midsommarrekord sattes; 9 grader i stället för 12. Just detta gällde inte oss som likt tidigare år då befann oss i Grekland. När vi väl var hemma igen tog värmen ett nytt tag om situationen och pustade ut uppåt 30 grader och idel solsken igen.

Det här med så många varma dygn i rad, och så tidigt för säsongen, skapade allmän förvirring. Varför kunde det inte vara regn och vårkallt så att det funkade att klaga på det invanda viset? Snacket som vi genom tradition och vana är absoluta proffs på, att gnälla på vädret. I stället uppfanns nya slags samtalsämnen, nämligen allt som kunde sägas om torka, grundvattenbrist, eldningsförbud och smygbevattning.

Lägg därtill samtalsämnen om de varma nätterna som bidrog till en sämre sorts sömn och så all pollen och alla mygg. För det var så att i värmen slog liksom allt ut samtidigt i en enda stor pollenpuff och myggen som på våren vanligtvis dör nattetid överlevde.

Mitt i all detta, mitt i alla bryderier om pollendamm, och i den rådande hettan, raskade vi över avslutningen. Och vet ni vad? Det gick jättebra. Med utmärkelser och diplom, rosor och applåder, tal och sång.

Och nu så vill jag sjunga
att sommaren är skön
och träden är så fina
och marken är så grön.
Och blommorna är vackra
och höet luktar gott
och solen är så solig
och vattnet är så vått.
Och lilla fågeln flyger
i boet ut och in
och därför vill jag sjunga
att sommaren är min…

Återkopplar snabbt till maj med en rapport från Thompas 24-timmars segling, han lovade ju att meddela resultatet. Jag kan avslöja att inte ett ljud har sagts om den rapporten vilket kan bero på två saker. Dels ren och skär glömska. Alltså, det är så mycket som händer hela tiden så ett par resultat hit eller dit… vad kan väl det vara att bubbla om? Eller så kan oviljan till att rapportera bero på att Team RK diskades. Eller så beror det på en kombination av de två alternativen; att Team RK vet att de diskats men har glömt bort att orda om det. Helt enkelt lagt det på hyllan, men icke! En överklagan är på väg. Tävlingsledningen får helt enkelt finna sig i att de inte har fått sista ordet. Hur det går fortsättningsvis, bordlägger vi till ett senare inlägg.

 

Medan Thompa var ute till sjöss, firade jag in sommaren hos Manne, tillsammans med mamma och Ida på Konststians sommarfest. Precis som förra året var det väder, musik, mat och dryck. Och fullt med glada människor.

 

Mitt i den ovan nämnda värmeböljan i början av juni checkade Windrikarna in på Trosa stadshotell tillsammans med kompisarna Per och Annelie. Det var verkligen inget dåligt ställe att landa på eftersom det dels fanns ett SPA, dels en massa god mat och dels en uppgjord plan för dag nummer två. Planen var att gå en liten sträcka av Sörmlandsleden. Vi startade med att varva ner på hotellets uteservering i eftermiddagssolen med en bärs. Är det någonting som dagshettan för med sig så är det ljuvliga eftermiddagar och kvällar… och en eller annan bärs.

Efter detta och lite chitchat, plumsade vi runt på stadshotellets SPA i ett par timmar och därefter blev det en tvårätters middagsstund.

Sörmlandsleden består av cirka 100 mil kulturbygd och historia och är en av Sveriges längsta natur- och kulturvandringsleder. De olika etapperna har olika svårighetsgrad och varierande rastplatser, alltsammans markerat med orangefärgade ringar runt träd och stolpar, skyltar med texten ”SÖRMLANDSLEDEN” och S-pilar. Leden går genom djupa skogar, över öppna landskap, upp på bergknallar, på stigar och landsvägar, förbi kuststräckor och glittrande sjöar. Längs leden finns rundslingor i olika längder, från någon timmes vandring till en dagstur. Det finns flera iordningställda rastplatser, ofta med murade eldstäder samt skärmskydd eller vandrarhem att välja som sovplats eller som sagt… stadshotell med SPA.

Vid sidan av att välja stadshotell, för fint ska det vara, så valde vi etapp 56 med start vid Tullgarns slott, det som en gång i tiden var kung Gustav V:s sommarresidens. Därefter gick vi en sträcka på totalt 21 kilometer tills vi var tillbaka i söta lilla Trosa igen. På vår väg passerade vi Tullgarnsviken och Anderviken, hästhagar, badplatser, uddar, utsiktsplatser, en fornborg och en kalkugn.

Vi stannade till vid en minnessten som rests över frisksportarna som en gång i tiden byggt vikingaskeppet Ormen Friske. Just den stenen har vi tittat på tidigare eftersom den står i Stensund, en plats vi varit på många gånger under hösttid på seglarläger. I Stensund åt vi också den matsäck vi fått med i en påse från hotellet. Två mackor, en frukt och en energibar, vatten och kaffe. Hela upplägget var alldeles underbart och väl värt att rekommendera.

Många steg blev det och väl hemma i Täby igen var det dags att avrunda läsåret som passerat. Det gjordes genom att skriva läsårsreflektioner, utvärdera mål och städa klassrum… men också genom idelt festande och finlunchande i olika konstellationer. Eleverna hade som sagt redan lämnat skolan så vi kunde freaka ut totalt.

 

 

 

Enligt Skolvärlden/Lärarnas riksförbund finns det efter en undersökning 15 kompetenser listade som en lärare ska (kan? bör? måste?) ha. Enligt listan är det allra mest nödvändiga för en lärare att ha lärarlegitimation. 77 % av arbetsgivarna tycker att det är viktigast för att bedriva läraruppdrag.

Den minst viktiga lärarkompetensen är att vara inspirerande (endast 6 % av arbetsgivarna värdesätter det). På näst sista plats, strax ovanför inspirerande, kommer förmåga att inta ledarskap. Därefter, och i tur och ordning; att vara strukturerad, social, lyhörd, initiativtagande, kunna bemästra ett tredje språk och att vara ansvarsfull. Fortfarande har listan inte kommit över 20-procentsnivån av viktighet (!)… Att vara nyfiken, driven, flexibel, kreativ, positiv och slutligen pedagogisk äger endast 24 % av viktighet. Sen är det tomt en bra stund bland procenten och först efter ett jättehopp kommer man upp till 77 %. Där är arbetsgivarna helt överens: LÄRARLEGITIMATIONEN gör en lärare bra, det är det absolut viktigaste att ha.

Hur tänker man här och vad är det som verkar vara så otroligt fel? Jag gör mest bara det där lågprocentiga som följer efter kravet på lärarlegitimation i mitt dagliga arbete. Jag har inte ens en lärarlegitimation som kan matchas mot mitt uppdrag, i stället pekar min legitimation åt ett helt annat håll. Mot en tjänst jag inte har, och inte heller haft de senaste 15 åren.

Den lågprocentiga men ändå ganska duktiga och uttömda yrkesutövaren gick på semester tidigare än alla andra. Det hade blivit dags att åka på den årliga Vassilikiresan… men först behövde vi gratulera en student. Thomas brors bonusbarn Jacob hyllades i Krokek i trakten av Kolmården där de nu bor. Studenttider är trevliga. Avslutningstider över huvudtaget är riktigt go’a. De andas optimism, glädje, bra vibbar och mognad på något sätt. Liksom avslut och nystart samtidigt. Vi fick en solig, smaklig, social och skön stund.

Dagen efter styrde vi mot Grekland, Lefkas, Vassiliki, Ponti Bay. Vi, Ville och Ida… plus ytterligare några godingar som vi träffar mest bara i dessa resesammanhang. På plats i Vassiliki sedan en vecka tillbaka var redan göteborgarna och familjen L’Obry (självaste reseledaren) och tillsammans skulle vi bli ett 20-tal. Efter en knapp timmes försening var vi på väg.

Trots att vi tillbringat så många veckor på platsen sedan den första resan 2011 blir varje vecka ändå som ett eget minnesmärke av upplevelser. Varmt mottagna av personalen och de svenskar som redan var på plats och som vanligt anlände vi i mörker. Det vi såg sedan på  morgonen efter var att hotellområdena och stranden fått en ny look.

Stränderna hade tömts på aktiviteter och byggnader (skjul och liknande) och alltsammans var uppflyttat mot vägen. Nytt bevakningstorn, nya gångvägar och skjul, nivåjusterade gångvägar och renoverade utrymmen. Nya badrum i rummen och en helt ny offentlig toalettlänga bakom hotell Kavadias. Fräscht och snyggt. I övrigt var allt sig likt. Myset, stämningen, folket, servicen, båtarna och hotellen.

Vi gick våra morgonpromenader alla morgnar utom två. Upp och iväg vid 07:30, en sträcka på 4 kilometer. På de flesta prommisarna fick vi sällskap. Endera av Robert och Katarina, eller med Ville och Ida. Svetten rann när vi väl var tillbaka och efter en dusch stod favoritfrukosten uppdukad. Äggröra och tomater, yoghurt och frukt och massor av kaffe.

De två första dygnen hade vi en hel del åska, lite molnigt och regn till och från. Vi körde på som vanlig ändå, med seglingsteori och förmiddagsmöten, flera bra övningar på vattnet och ett par seglingsstunder varje dag. Bara några seglingar tvingades kapas på grund av dåligt väder, och det var inga små åskknallar. Riktiga urladdningar, så där så det nästan knastrade. Även på natten vaggades vi till sömn av åskknallar precis i närheten.

 

 

 

 

 

 

 

 

Två event är det man laddar för under veckan. Det ena är torsdagens ”Round the rock race” vilket är ett långdistansrace ut ur bukten, följt av en rundning runt en liten stenö med tusen vindskiften och så tillbaka. Från start till mål tog det i år 1,5 timme och var ett drama i två akter: Ingen vind och mycket vind. Banan kortades på grund av för svag vind men tillbaka mot mål blev det full fart. Vi var den absolut snabbaste Hobie 16 av fyra och låg etta från kryssmärket och hela vägen tillbaka ända till 100 meter före mål. Då blev vi omkörda.

 

 

Det andra vi gemensamt laddar för är fredagens raceday. Då körs en serie av cirka 4 race i bukten runt en bana. Priserna är öl, drinkar och shots, och någon gång har det varit en t-shirt. Nu är det inte precis priserna man seglar för utan för spänningen. Både runt banan och i poängsammanräkningen. WildWind-style är nämligen detsamma som hög grad av förvirring. Både när det gäller starter, vindar och kappseglingsregler. Också gällande SRS-tal och antal varv runt banan… kort sagt; vad som är vad och vem som är vem. Många av dem som deltar seglar enbart på sin Wildwind-vecka per år och beter sig lite som söndagsåkare i trafiken. Där den glada entusiasmen och skräcken i blicken styr föraren mot sitt mål. Framgång eller fall. Tuta och kör. ”Tävlingsledningen” vet om detta och lägger ribban därefter UTOM just på svenskveckan. Då jädrans får de putsa upp sina RYA-certifikat och kamma skägget. Vi har rykte om oss att vara såväl duktiga som seriösa och de gillar det. De säger att de uppskattar att träna oss och studera vad vi gör, hur vi gör och diskutera detta efteråt.

Och hur det gick med racen torsdag och fredag? Ja, Team Windrike vann både långdistansen och banracen. Även Ville vann sitt första pris. En tredjeplats i ”Round the Rock race” och fick en shot som belöning vilken han slukade snabbt som ögat innan hans alkohollagspredikant till mamma ens hunnit forma första stavelsen i STOPP å belägg.

Vad vi har stoppat i oss under veckan kan knappast intressera någon men vi vill ändå nämna två saker. Dels Hotell Melas fantastiska grekiska buffé, tillagad med stor mängd kärlek och känsla. Kycklingbollar, grekisk sallad, pasta med räkor och scampi, vindolmar, köttgryta, tsatsiki med mera som helt skymde porslinet på tallriken.

Och så midsommaraftonens souvlaki efter sillen och potatisen. Vi ordnade knytis som vanligt och hade tagit med det typiskt svenska med oss hemifrån medan Ilias stod för köttspett samt gav oss full tillgång till hans kök och grillplats. Alltsammans avrundades med jordgubbar och vispgrädde.

 

Tjugotalet instruktörer bjöds in och de åt och drack, och de drack och åt och de roa sig så här: Sma gråååådårna, sma gråååådårna gåackackack… och ”Hälaaan gaaaar”. Faktiskt en ganska så kul lekstuga. Deras miner när de tuggade sill och drack Absolut, och deras försök att sjunga svenska nubbevisor och slutligen dansen runt baren… till lika delar obligatoriska som galna inslag.

 

 

 

 

 

 

Som alltid var vi ett par svängar till ”stan” och en sväng till restaurang Wave i Ponti. Vi besökte givetvis bar 155 en gång också och som alltid var vi med på BBQ på Kavadias. Den där tillställningen som börjar med att alla sitter fint och slutar med ett enda stort ungdomsdisco. Just love it!

 

 

 

Eftermiddagarna avrundades givetvis vid poolen. Min kollega och våra vänner Anita och hennes Robban fyller båda 60 i sommar och vi hade blivit ombedda av deras barn att hjälpa till med en överraskning som de ordnat för sina föräldrar. Det vi fick i uppdrag, var att bidra med en fråga i en videoquiz. Quizen skulle innehålla tio frågor från femtiotalet, året då jubilarerna föddes och vi fick fråga nummer nio som löd: ”1952 genomförde USA en provsprängning av världens första vätebomb. Vilket kodnamn hade bomben?”

Fyra svarsalternativ fanns med som också skulle presenteras. Vårt uppdrag var att på valfritt vis spela in frågan och svaren, gärna på ett lite ”roligare” sätt. Uppdraget kom mitt under semestern, två dagar innan deadline, så vi började planera. Klicka här om du vill se hur vi löste uppdraget med hälsningen till 60-åringarna!

 

Efter Grekland åkte Ville raka vägen till Täby Centrum och därefter till kompisens landställe helt enkelt för att stilla sitt shopping- och kompisbehov. Han drog iväg utan vare sig tandborste eller kallingar men som den arbetstagare han trots allt blivit, informerande han planeringsfascisten på hemmaplan att ”det bara var att köpa på vägen”.

Här hemma i brevlådan låg Villes första lönespec, han hade precis cashat in sin första lön. Lite mer än 5 lax.

 

 

 

 

 

Det Thompa och jag gjorde för att plana ut semestern var att på tisdagen besöka skärgårdskrogen Sjöboden på Djurö. I första hand för deras grillbuffés skull. I andra hand för platsen, utsikten och stämningens skull och i tredje hand för att lyssna på ”DE söderVISA” – världens bästa Cornelisband.

De hade gjort sin egen grej av mästarens material. Av de smekande visorna, de skitiga bluestonerna och de blodtörstiga sambatakterna. Det var så mysigt och så mättande att det knappt gick att ta in. Hur spara, ta tillvara, vara medveten och närvarande i allt detta? Det gick näppeligen att andas… men vänta lite nu, det kanske ska vara svårt att få luft efter tre tallrikar med mat?

Resterande tid efter Grekland innebar arbete för Thompa. Jag gick upp varje morgon med honom och hakade på hans promenad till bussen som jag sedan förlängde med en timme medan öronen fylldes av nedladdade sommarprat eller poddar.

Jag har kommit fram till att många som berättar om sig, väljer att prata en hel del om sin uppväxt, framför allt om den varit av det sämre slaget. Grovt sett verkar det finnas två slag av dålig uppväxt. Endera rent av kass. I vilken barnet har försummats, glömts bort eller gjorts osynligt. En form av revanschlusta och kreativitet blir ofta resultatet av det. Den andra varianten av dålig uppväxt som presenterats har legat närmare otrygghet, rädsla, förakt och hot. Då har ingen revanschlusta väckts. I stället menar de som berättat att rädsla, som ju hämmar kreativitet, sätter käppar i hjulen och inte förrän efter åtskilligt med terapi har personen lyckats hitta sitt spår igen. Det blir liksom till att börja om från början där. Det de kloka talarna ändå gemensamt framhåller är att de har allt dåligt, det svaga självförtroendet, komplexen, motgångarna, varierande hemskheter och krokiga vägar att tacka för sina framgångar. Genom detta ser de hur det format dem idag. De har lärt känna livet och sig själva. De säger också att livet ger kraft när det behövs men att mod, utbildning och förmåga att be om hjälp är viktiga framgångsbitar. Man måste inte vara bra på det man gör, utan hitta sitt eget DNA, försöka skapa det som inte redan finns och göra det bra.

Per Holknekt framhåller vikten av att ”passa på” samt att förkorta sina beslutsprocesser. Det finns bara ett ja eller ett nej att svara på idéer, projekt, händelser och förslag. Ju längre tid vi lägger på att logisk förklara våra svar närmar vi oss ett nej. Men det är inte alltid det logiska ”ja” som ger den bästa tänkbara vägen. Det finns inga dåliga idéer, det finns bara dålig tajming. Holknekt tycker att man ska tänka fort och sätta saker i processer: ”Ner med frön i jord. Små saker och idéer kan över tid göra stora skillnader i ens liv. Våga sätta små, små energier i rörelse; skicka den där insändaren, skriv den där dikten, måla den där tavlan, sätt upp den på den där stolpen, skicka det där mejlet eller brevet, ring den där människan, ställ dig på det där torget, byt väg till jobbet… alla  små sakerna du sätter i rörelse kommer över tiden att genera stor skillnad. För små saker växer”.

Petter Stordalen har ett liknande förhållningssätt på så sätt att han pratar om att följa sina drömmar. Han älskar uppstarter men kanske mer än Holknekt pratar han om vikten av förberedelser, god hälsa och rutiner. Även om betydelsen av att ha ett långsiktigt tänk. Fokusera på det du lyckas med och våga kill your darlings, alltså våga släppa det som inte verkar löna sig. Han menar att när 20 procent av det man gör står för 80 procent av det man får är det rätt balans.

Att gräva där man står, ta utgångspunkt i det man har och göra det man gör riktigt bra är också något av vikt. Stordalen kallar det RMI = Rätt mental inställning och baserar det på sina egna erfarenheter som jordgubbsförsäljare. Denna försäljning var starten på hans enorma karriär, inte i reda pengar men i inställning. Stordalen pratar kanske mer än Holknekt om vikten av goda relationer, att sköta de kontakter man har, skaffa sig ett stabilt rykte och lägga tid på att utveckla sina sociala färdigheter. Man vet aldrig vilka människor man möter igen och på vilket sätt de kan figurera i ens framtid.

Stordalen pratar även om fiaskon. Hur nära det är mellan succé och fiasko och i en god företagskultur går det att dela både succé och fiasko. Man behöver lägga tid på att odla en fin företagskultur samt lära sig samverka och att lyfta andra. Vidare menar han: ”Succé är inget man har… det är något man har haft och kan få igen. När man tror att man har succé så har man redan tappat det”.

Båda dessa extremt framgångsrika miljardärgubbar framhåller vikten av att  jobba med små, små mål i sikte. Inte mer. Att båda har ADHD råder ingen som helst tvekan om tänker jag.

Oavsett; något att känna tacksamhet över är det faktum att den frihet vi har idag har någon annan betalat priset för. Nästan allting som vi har omkring oss är resultatet av någon annans kraft och passion. På framgångens stig kan faktiskt ALLA ta plats. Och till och med ICA-Stig har många faces 😉

Sammanfattningsvis: Tips på sommarprat så här långt: Claes Månsson, Mark Levengood och Mandelmanns. Tips på pod: ”Framgångspodden” (ACast) och avsnitten med Petter Stordalen, Per Holknekt och Ola Ahlvarsson.

Jag fick sån inspiration av allt tugg om att gräva där man står, ta ett litet steg framåt, knyta kontakter, samverka, vara modig, tänka ”ja”, våga ana en succé och att våga vara lite crazy så jag gjorde en kupp. På Akademibokhandeln i Täby C smög jag in ett ex av boken ”Taffel” under bokstaven W i en av deras bokhyllor.

Det tokiga var att deras pockethyllor är lite för låga för storpocket så jag fick lägga in den över några andra. Över Colson Whitehead´s romaner. Precis när jag hade berett en plats för boken kom en expedit tillsammans med en kund och började rota runt bland relationsromaner (som var vad kunden var ute efter) och vad är chansen att de hamnar bland böckerna i samma sektion som min Taffel nyss placerats i, bara sekunderna innan? Kjell Westös roman, precis intill plockades fram och det hela var sjuuuukt spännande. Expediten kunde ju ha upptäckt Taffel, undrat vad det var för bok och omedelbart slängt den i soporna. I så fall hade mitt experiment bara varat i knappt en minut. I skrivande stund råkar jag dessvärre veta att boken inte fick ligga längre än två dagar på hyllan — men någon kanske ändå läste mitt meddelande som jag skrivit på bokens första sida:

”Hej! Du deltar just nu i en liten kupp, varmt välkommen! Jag är författare utan förlag och det här är ett sätt att sprida mina alster. Du håller i bok nummer fem ur serien om folket i Laduvik. Bokserien består av sju böcker. Läs gärna mer på laduvik.jimdo.com TACK för att boken har fått stå här, tack för att du läste och för att du hjälper mig att sprida länken!”

Njut nu av juni enligt jordgubbefilosofin… det vill säga enligt de små stegens princip. Var nöjd med det du har och inte det du missar. Holknekt pratar om elitifieringen av människor och om att jämföra sig med andra: Andra människor är inte så bra som du tror och du själv är mycket bättre än du har en aning om. Just detta ska i alla fall vi försöka tänka på samtidigt som vi kör jordgubbetänket och laddar upp inför kommande event:

 

 

 

 

 

 

 

…Och jag vill också sjunga
att fjärilar är bra
och alla söta myggor
dom vill jag också ha
och jag är brun om bena
precis som det ska va
och därför vill jag sjunga
att bruna ben är bra.
Och jag har nya fräknar
och prickigt sommarskin
och därför vill jag sjunga
att sommaren är min.

43 dagar semester återstår. TACK!