Juli 2018 – Tyskland 7-21/7

Och värmen den fortsatte. Med start i maj, eller kanske redan i slutet av april, blev det tillfällen med högsommarvärme. I juni var det närmast panikhett (ja, utom just runt midsommar) och under juli blev hettan nästan lamslagande med temperaturer en bit över 30 grader. Under månaden har närmare 40 bränder spridit sig runtom i landet och eldningsförbudet utökades till ”totalt”. Detta omfattade även grillning på egen tomt.

”Va? Vad är det för sommar…? Att inte få grilla och ta en grillbärs nurå… på sin egen tomt?”, sa en del och fortsatte att grilla, elda och slänga fimpar. Till slut fick Sverige ta hjälp i räddningsarbetet från flera länder. Skogsbrandsbekämpningsflyg från Frankrike och Italien, helikoptrar från Tyskland, Norge och Litauen, samt markpersonal från Polen, Tyskland, Frankrike och Danmark. Även Finland hjälpte till på ett hörn.

Vi som lyckligtvis inte var drabbade följde det hela med oro. Vi hann åka, vara borta och komma hem igen medan bränder härjade och eldningsförbud gavs. Där långt borta hemifrån förstod vi att många kände till situationen med bränderna i Sverige. Som det funkar när man ses inför EM, hälsar man på dem man haft kontakt med tidigare år, kindpussas och utbyter några välkomnande fraser… men i stället för att prata om Zlatan eller ABBA, pratade vi bränder. De visste allt om läget, eller i alla fall mer än vi. För sju år sedan var det samma sak angående Utöya.

I månadsskiftet juli/augusti gav brandsläckningsarbetet resultat och eldningsförbudet upphävdes, åtminstone på egen tomt. Eventuellt kunde beslutet kopplas ihop med att luftfuktigheten blivit så hög som 90 procent. Nyheterna började också rapportera om extrem ökenhetta i södra Europa. Uppåt 50 graders värme var på väg. Vad är det som händer?

Hemma hos oss råder alltid 50 graders värme och fullkomlig brandrisk när vi förbereder oss för årets semester. Ändå har vi en färdig avcheckningslista för att inte glömma något. Vi skulle först till Tyskland där vi tänkte ha en alldeles vanlig semester, liksom vila oss i form inför F16 EM i Holland.

 

FÖRBEREDELSER!

Vi förberedde semestern i första hand genom att packa trailer. Under flera dagar samlade vi ihop båtpinaler och campingprylar som grävts fram. Allt vi kunde komma på skulle ner i trailerlådan innan vi klämde båten på plats, eftersom det därefter inte särskilt enkelt gick att öppna lådan igen. Steg två var att ta med den fullastade trailern för att hämta båten på klubben samt tvätta den och göra den resklar. Sist packa våra egna personliga prylar. Seglargrejer för alla väder och vanliga kläder för lika många olika väder. Behöver det sägas? Bilen var full. Två saker hann vi med innan vi åkte. Dels äta middag med Malin och hennes kompis. De bjöd på en trevlig kväll och spännande vegetariskt i kompisens lägenhet. Dels, innan vi åkte den 6 juli, fira Ida. Hennes födelsedag (den 29:e i ordningen) blev som vanligt flyttad för att få ihop så många som möjligt på kalaset. Och vilket kalas sen! Med tårta, fruktspett, glass och kladdkaka med mera. Dagen efter drog vi, med näsorna pekande söderut. Hmmm… vilka äventyr skulle möta oss?

Jo först Gemünd, en liten ort i västra Tyskland som vi hade valt ut med anledning av platsens läge endast 6 mil från Luxemburg och lika långt till Nürburgring och cirka 10 mil från Moselregionen. På grund av Gemünds västliga läge var vi även så nära den belgiska gränsen att Comviq hade fullt sjå att hålla reda på var vi egentligen befann oss. Mobilerna tjöt lite då och då:

”Hej och välkommen till Tyskland. Här skickar du SMS, MMS och ringer… blablabla… Ha en trevlig resa!” Och så samma meddelande fast med nya länder i ingressen:

 

”Hej och välkommen till Holland”
”Hej och välkommen till Tyskland”
”Hej och välkommen till Luxemburg”
”Hej och välkommen till Belgien” 

Vi var alltså ute efter möjligheterna att se saker. Exempelvis slott, vinodlingar, natur och annat sevärt och resmålet var perfekt för allt det. Klockan 16 dagen efter avfärd checkade vi in i lägenhet 351 på anläggningen med namnet ”Gemünder Ferienpark” i Salzberg. OBS; inte Salzburg. Då hade vi rest via Trelleborg – Travemünde och även stannat till i Helevoetsluis (Holland) där vi ställt av oss båt och trailer på båtklubben Hellecat. Mer om det äventyret ligger i ett separat blogginlägg, till vänster i bloggen under rubriken ”bloggroll”.

Boendet var perfekt för oss och ingenting saknades. En lägenhet på Haselnußweg, en trappa ner. Vi klev in i en rymlig hall, hade en fräsch toalett och en fungerande (till och med skön) dusch plus en porklämmarspegel. Inte illa.

Vardagsrum, säng och matplats allt i ett. Köket var fullt utrustat med micro, kaffe- och vattenkokare och brödrost. Både korkskruv och osthyvel, rivjärn, äggskivare, citruspress, flera olika slags knivar, glas och porslin. Allt var rent och blankt. Rena och manglade kökshanddukar och nya disktrasor. Vidare fanns det TV, CD-spelare och DVD, till och med en hög med sällskapsspel. Efter en vecka bäddades det rent och byttes handdukar, tre olika storlekar. Utöver det kunde man byta allt ytterligare en gång om så önskades. Det fanns en torkställning, strykbräda, strykjärn, hårtork och första-förbandsväska. Tysk disziplin und ordnung!

Vi bodde som sagt en trappa ner och hade därigenom fått en uteplats. Inklusive möbler och dynor. Tre gånger varje vecka kom brödbilen med ett tut, öppnade upp sin lucka och blottade alla sina godsaker. I receptionsbyggnaden hittade man tvättstuga, gym, ett stort och inspirerande lekrum, hobbyrum med pingis- och fotbollsbord samt bastu inklusive relaxavdelning. Allt var bara att använda, kostnadsfritt. Sååå… ingenting fattades.

Hotellet låg högt upp utifrån byn sett. Alltså allting låg endera väldigt högt upp eller ofattbart långt ner, men vilken väg vi än valde från hotellet gick det ihållande brant nerför i en dryg kilometer. Varje eftermiddag/kväll hade alltihop liksom svängt till sig och plötsligt låg en lika lång backe framför oss, fast denna gång uppför. En tuff detalj att angripa i hettan.

Just det var väl det enda negativa (kanske) eller att kuddarna i sängen mest verkade bestå av ett stort kuddvar som någon slängt ner lite all möjlig filling i. Det blev aldrig någon redig ordning på dessa. Väldigt otyskt att vara så random. Varje morgon blängde vi surt på kuddarna och varje kväll älskade vi dem, alltså att lägga huvudena på.

 

 

Gemünd är en kurort med drygt 4200 invånare, vilket gör den till den största orten i Schleiden kommun, i Eifelregionen i denna västra del av Tyskland. Genom Gemünd rinner en flod, eller egentligen två. Dels Urft som kommer från sydost och dels belgiska Olef och de sammanstrålar där. Hmmm, hur är det? Vad tycker vi om städer med vatten? Jo fint och väldigt rofyllt. Centralt i Gemünd finns ett spa-centrum med utomhusgym, bangolf, grönområden, fiskeområden och parker. Där hittade vi en stor 50-meterspool med hopptorn, som hade iordningsställts inför olympiaden 1936. Liksom ett Gemündskt Norskogsbad, ja bortsett från det där med olympiaden då. Invid poolen landade vi vid flera tillfällen. Solade, lyssnade på ljudbok, åt matsäck och badade. 

Inte enbart på grund av floderna och spa-centrumet, utan också med anledning av det totala läget blev orten en trivsam plats. Rinner det lite vatten, finns det några gröna områden, någon form av allmän konst och kanske också ett tågspår i citykärnan blir det per automatik fint. Det fanns visserligen bara en ”affärsgata” men den huserade bagerier, restauranger, glassbar, optiker, sport- och skoaffärer, klädbutiker, leksaker och sådant som befolkningen på platsen kunde tänkas behöva.

Kvällstid låg huvudgatan ofta tyst och tom, det gjorde även tågspåret. I alla fall just den här kvällen.

Hela Gemünd, utom bad och restauranger stänger på söndagar. McDonald’s och liknande snabbmatsställen har ännu inte uppfunnits och det finns bara en enda livsmedelsbutik, men däremot två kyrkor. Vi hittade en grekisk restaurang också, nästan alltid tom, vilket däremot inte restaurang Brauhaus var.

 

På Brauhaus serverades wienerschnitzel i såna episka mängder att vi varje gång fick med oss en påse mat hem. Man kunde välja mellan en ”kleine” portion och en ”große”. Thompa valde givetvis en große och redan när han kommit halvvägs i matorgien började ögonen snurra i skallen på honom.

Även när vi beställde mat under menydelen med rubriken ”für den kleinen hunger” resulterade det i att en påse mat kom med därifrån.

 

Det går tre huvudvägar in i Gemünd och alla leder mot nationalparken Eifel. Parken sträcker ut sig över 110 kvadratkilometer mellan orterna Nideggen och Schleiden samt den belgiska gränsen. På en plats i skogen hittade vi denna 3D-bild av parkens olika hörn; Rurberg i väster och Heimbach åt nordost. Kermeter och Eifel i områdets mitt. Längst norrut låg Nideggen och vi besökte alla dessa platser. Till fots eller ibland med bil.

Vi såg stora dammanläggningar, fantastiska brobyggen, vidsträckta vyer, kloster, borgar, stadsmurar, böljande hagar och ängsmark. Vi gick på kullerstensgator och körde upp respektive ner på brant lutande vägar och i hårnålskurvor. Vi vandrade i skogar så djupa att de slukade oss… så täta att det uppstod vacuum i dem.

Det var inte ovanligt med noteringar om 20000 till 30000 steg i displayen på stegräknaren när det blivit kväll. Under våra två veckor vandrade vi på leder, vägar, i städer och genom skogar sammanlagt en bit över 20 mil. Trots att jag är uppvuxen i skogen såg jag fler trädstammar under dessa två veckor än någonsin hittills i livet.

Två tredjdelar av områdets skogar, vatten, ekosystem och vildliv är helt skyddade. Det finns nu 460 skyddade växt- och djurarter, ex hackspett, vildkatt, hjort och svart stork (såg inte röken av något av detta). Vidare 1300 arter av skalbaggar och helt orörd natur, huvudsakligen täckt av bokskog, är utmärkande för platsen.

I parken finns ett nätverk av vandringsleder som allihop är begripligt skyltade både vid starten och utmed rutten. Har man som högsta önskan att bli uppslukad av natur är det på den här platsen sådant sker.

Den allra första vandringen blev 2 mil och målet för dagen var Vogelsang (samt helst också att orka ta sig tillbaka). Med start i Eifel Nationalpark fanns fram till slutet av 2005 ett 33 kvadratkilometer stort träningsläger för militärer. Ett omfattande arbete pågår fortfarande med att reparera parken efter de militära övningarna. Runt området kan det finnas explosivt material kvarglömt från den tiden, och även minor från andra världskriget. Varningsinformation satt därför uppe utmed lederna som poängterade vikten av att hålla sig på de stigar och vägar som var markerade. Thompa berättar mer:

Oj, jag hade aldrig hört talas om ”Ordensburg” Vogelsang, byggd av National Socialisterna (NS). Med början 1934 skapades denna högborg av NS för att utbilda och forma NS framtida politiska ledare. Tanken med borgen var att visa att NS härskade över människor och natur. Stora tillställningar hölls för examinering av nykläckta unga ledare för NS utveckling. Under åren 1936-39 fanns exempelvis en ceremoni som kallades för ”The Thing” där nya ledare invigdes/avtackades med en stor åskådarskara av militärer och civilister. Storslagna planer fanns på en ”Hall of Honour” men den hann inte färdigställas. Det upphörde på grund av ett sviktande åskådarunderlag samt att kriget började skramla i andra delar av Tyskland.

Detta enorma bygge ligger högt placerat med rejäla anläggningar för idrott. Det finns en fotbollsplan, omgärdad av en väldig gymnastiksal samt en stor simhall. Från första nivån finns en stor trappa som leder upp till många förläggningar i två plan samt en stor byggnad innehållande administration och utbildningslokaler med mera.

Ovanför detta finns ytterligare fler förläggningar och stallar. Efter andra världskriget övertog engelsmännen anläggningen i fem år och alla spår av NS städades undan. 1950 började Belgien nyttja anläggningen för att utbilda sina elitförband fram till 2005. Belgarna byggde en egen förläggning och året efter tog tyska staten över anläggningen och utvecklade den till en ”International Place” för konferens och turism. Oavsett historia är det en fantastisk utsikt över nationalparkens skogar och vatten från toppen av anläggningen.

Vår sammanbitna ork höll nätt och jämnt dit och hem, och dagen avslutades på (eller räddades av) restaurang Brauhaus där den beryktade wienerschnitzeln serverades.

 

Luxemburg och Trier: Vi hade genom vännen och jobbarkompisen Anita och hennes man Robban fått massor av tips på vad vi borde göra om vi skulle besöka Luxemburg. Kanske var det så att vi till slut ville åka till Luxemburg på grund av alla tips? Anita och Robban har bott i stan i fyra år så de visste vad de pratade om, och en och en halv A4 med 20 tipspunkter… det kunde vi bara inte missa. Det tog knappt två timmar att bila dit och vi hade alla de fina tipsen med oss. Dels en vägbeskrivning till Luxemburg med förslag på vackra slingrande vägar genom bokskogar och sevärda vyer och dels tips på sevärdheter, spännande stadsdelar samt bra restauranger i själva staden Luxemburg.

Lite för sent insåg vi att vi kom från ett annat håll så inga av de orter, värda att hålla utkik efter, dök upp. Jag spanade som en besatt efter namn som Echternach, Bambesch, Petite Suisse, Bridel, Remich och Moselle. Inte förrän mot slutet av rutten dök vi på dem men då var allt så omöblerat i huvudet att jag redan gett upp. Vi lyckades dock, tack vare en felkörning, hamna på Route du vin och det var sevärt. Glacis, ett centralt P-hus hittade vi i alla fall, men det var fullt. Samma sak med nästa P-hus. Det var många bilar och människor i rörelse denna dag. Finally, vi hittade en plats för bilen och sedan började vi leta oss ner mot stan. Det fanns en gammal och en nyare del men vi var akut sugna på att fika så vi började där. Att leta fik.

Ihop med en kaffekopp och tårtbit rekade vi inför dagen. Gyllene frun skulle vi hålla utkik efter, likaså katedralen, den gamla muren och två broar; Pont Adolphe och Viaduc. Det festliga, när man är på nya ställen, är att alla referenser saknas. Likaså att översätta avstånden på kartan till avstånden i verkligheten. Exempelvis tipset: ”Gyllene frun ligger utmed muren”… Vad menas egentligen med det? Hur då ligger? Hur stor är hon? Är hon verkligen gyllene eller säger man bara så? Vem är hon och är det värt all energi i världen att hitta henne? Ett annat exempel: ”Man kan välja att ta en bro åt ett håll och den andra tillbaka”. Frågor som; Hur stora är broarna? Var är de? Ligger de nära varann? Är det gångvägar eller bilvägar? Vi hittade flera broar som såg spännande ut och trodde att det kanske var dem men insåg i efterhand hur mycket vi var ute och cyklade.

Till slut gick vi till turistinformationen. Där satt en tröttmössa som utförde rutinen med att guida med samma entusiasm som en sömngångare. Han rev av en stadskarta ur ett block med likadana stadskartor och satte ett kryss i kartan där vi befann oss där och då. Sedan började han med van hand göra cirklar i kartan till platser väl värda ett besök. Han brydde sig inte om att mitt finger hamnat i kartan exakt där han skulle göra sin ring, så han körde på över kartan, fingret och alltihop med sin penna.

När vi frågade var katedralen var, nickade han bort bakom oss utan att säga ett ord. Där var den, precis vid torget. Där var också något, som kanske kunde ha varit den Gyllene frun, fast särskilt mycket glänste hon inte. Det sista han frågade innan vi gick, var varifrån vi kom. Överraskade över hans plötsliga intresse kring oss personligen svarade vi glatt: Sweden. ”Jaha” sa han och tittade ner i ett papper där han gjorde en markering av något slag. Det syntes på pennföringen att det bara var ett streck. Typ luffarstreck. Sen tryckte han fram nästa väntande på tur. ”Pip”

 

Vi gjorde vår egen trip i Luxemburg och det var inte dumt det heller. Vi hittade  broarna, den makalösa utsikten över dalen ”Grund” och den Gyllene frun. Vi hamnade också på torget ”Place d’Armes” där vi satt en stund och överblickade torglivet ihop med en öl och lite nötter… men innan dagen var slut hade vi också snott en fransk tidning från ett café, stått på en plexiglasskiva hisnande högt uppe i ett torn, åkt i en hiss som tog oss masssssor av våningar ner och varit i en ”fulskog” där man kanske kunde blivit både mördad och nerknarkad.

Det sista vi gjorde innan vi skulle leta efter bilen och lämna Luxemburg, var att använda toaletten på det som nog var ett luxemburgskt Dansens hus. Dörrarna dit stod öppna och inte en själ så långt ögat nådde. Svalt, stort, ljust och befriande efter många timmar på fötterna.

På vägen hem stannade vi till i Trier, en av Tysklands äldsta städer. Trier ligger i Moseldalen och har drygt 100 000 invånare. Staden grundades som en regionshuvudstad av den romerska kejsaren Augustus år 16 f.kr och 1986 blev nio byggnadsverk i Trier ett världsarv. Vi såg inget av det, men åt middag (äntligen en Ceasarsallad) på Bitburger Wirthaus som var stationerat på torget. Sedan styrde vi hemåt igen.

En och annan kväll blev det en omgång Kludd, ikväll var en sådan kväll. Vi körde turnering och Thompa vann stort. Varje kväll hade vi också en stund på nätet i brist på bra TV-underhållning. Efter den här dagen med både franska och tyska sände vi ut en rapport över dagens bravader:

Guten aben kära vänner! Herr unt Frau Windreich has faren mit sin automobil après Luxembourg idag. ?‍???‍? It was very crowdy (körde mot rött, noticed när vi solement were driving and the jam tout à coup stopped bakom) …Ne pas de polizei såg oss. ??‍✈️

En centre de Luxembourg plus excellent et tres bien. Nous avons proméné tres beaucoup et achete un petit. ?? Mixed up quatorze with quarante unt situation es vartet confus. And Info: Rathaus means rådhus and nothing else. Aujourd’hui was quite complique, difficile spreschen multi language all day. Demain Herr unt Frau W need to rest. Mesdames et messieurs… gracias s’il vous plait. ??

En dag gick vi Heimbach-vandringen. Den var lång och ganska ansträngande. Efter att ha gått i skog och mark, öppnade sig plötsligt ett fält och strax därefter var vi i Wolfgarten, ett litet prydligt villasamhälle. Leden tog oss runt bland moderna hus och trädgårdar men resten av dagen var det 1400-tal.

 

Vi kom till Mariawalds kloster, ett enormt område med stora vitkalkade byggnader inramade av en lång lika vit mur med vidsträckta betesmarker utanför. I anslutning till klostrets marker fanns en liten kyrkogård med massor av likadana kors. Det var stupade soldater från bland annat Polen, Ryssland och Tyskland som begravts på platsen. På en del kors stod texten ”Okänd soldat”, på andra fanns namn och årtal med. Soldaterna hade begravts två och två, en del var så unga som 17 år. Vila i frid små gossar på denna underbart vackra plats.

Sedan 2017 är Mariawald Abbey det enda manliga Trappistklostret (romersk-katolsk munk/nunneorden) som existerar i Tyskland. I klostret bor ett tiotal munkar och ett par trappister. Klostret förvaltas dessa munkar men också av frivillig personal. Mariawalds historia startar någonstans 1470 då Heinrich Fluiter satte upp en Pietà i en ihålig trädstam för att be. Så småningom byggde han ett träkapell, dit fler och fler pilgrimer kom. Träkapellet blev en träkyrka och 1480 ett kloster. Femtio år senare integrerades Pietà i altarutsmyckningen i en ny stenkyrka på platsen.

Klostret drabbades av de olika krig och revolutioner som härjade, det bytte ägare och avskaffades i perioder. Mariawalds Pietà hamnade i andra kyrkor men på 1860-talet återupptogs det vanliga klosterlivet och 1909 upphöjdes Mariawald till kloster. Nya krig startade och munkarna fick rycka ut i militärtjänst eller förvisades och flera präster dog i exil. När krigsfronten flyttade till klostrets närhet hösten 1944 inrättades ett fältsjukhus, där över 400 soldater dog under sin vistelse. Det var dem som låg begravda på sluttningen väster om klostret, begravda av munkarna. På platsen hålls varje år en minnesceremoni där på Memorial Day 27 maj och när vi var på kyrkogården såg vi blomkransarna som låg kvar där än.

Grunden för det monastiska livet i Mariawald är det kontemplativa sättet att leva. Det som är viktigt för munkarna är Guds närhet i vardagen. Munkarna följer St Benedicts regler och konstitutioner, kortfattat: ”ora et labora” med andra ord ”be och arbeta”. Reglerna handlar om att stärka individens asketiska insats och all andlig tillväxt som krävs för att uppfylla den mänskliga kallelsen. Det var just exakt det vi gjorde hela denna dag och just på denna plats kände vi att vi var på rätt spår. Vi hittade nämligen en servering. Man kan säga som så att alla våra val av vandringsleder baserades på en viktig faktor: om leden var markerad med bestick. Vandringsleder utan kniv och gaffel gick bort. Mariawald gick därför inte bort. 

Serveringen bjöd oss på Trappistöl och ärtsoppa (med eller utan bratwurst i) samt en kork klosterlikör till kaffet. Detta var alldeles nödvändigt eftersom Mariawald bara var ett delmål.

Även om vi var ganska slut redan, siktade vi mot Heimbach och borgen Hengebach ytterligare några kilometer bort. Helvete vad vi slet. Från Mariawald till Heimbach var det en kilometerlång nedförslöpa, som en del av pilgrimsleden. Vi hade nog hittills i livet sällan upplevt nedförsbackar som särskilt besvärliga. Dags för omprogrammering här för de är faktiskt värre. Vaderna, fötterna, låren… duns duns duns, benen både jobbar och slappar samtidigt.

Vi kom fram till slut och gick direkt upp mot borgen. När vi väl sett det, såväl inuti samt utsikten från dess torn, insåg vi att det var lika lång väg tillbaka till Mariawald. Skillnad: denna gång uppför. Sedan ytterligare 6-7 kilometer till lägenheten. Pjuhhhh.

 

 

 

 

 

 

 

Nürburgring, Thompa berättar:

Att köra på ”Ringen”, som Nürburgring kallas, är spännande och rätt krävande om man ska köra fort utan att hamna vid sidan av banan. Just den här delen av Ringen kallas för Nordslingan (Nordschleife) eller Green Hell (Grüne Hölle) och byggdes 1925-1927. Den är knappt 21 km lång med 300 meter i höjdskillnad och 73 kurvor, så den är unik i sitt slag. Senare byggdes även en GrandPrix bana med fina anläggningar för bankörning med depåer och stora läktare. Dessa båda banor används var för sig och i vissa tävlingar kopplas de ihop. Evenemang som konserter, löpning, cykling, motorcykelrace och bilrace i många former förekommer för att verkligen utnyttja denna gröna sköna bana.

”Touristenfahrten” kallas det då vanliga gatbilar får köra på Nordslingan. Den är öppen varje dag om det inte är tävlingar eller andra evenemang som pågår. Den provade vi men försiktigt, med vetskap om att skuffen var rum för både ärtsoppa och vin, men också med vetskap om att försäkringen inte gäller på banan för oss svenskar. Tyska förare med tyska bilar däremot har försäkring då Ringen räknas som vanlig väg för dem.

I asfalten stod texten: ”VOLVO FOR LIFE” tillsammans med en svensk flagga.

Vi betalade glatt €25 för att köra ett varv och gasade på så gott det gick med vår lilla dieselkärra. Nu var detta inte första varvet för mig så det kändes inte så farligt. De flesta andra bilar som kördes just den här dagen var starka och pigga. Vi blev omkörda gång på gång men det var premiärvarvet för Pippi och vi genomförde det utan incidenter. Det är alltid lika kul och fascinerande att köra på Ringen.

       

Efter utflykten till Ringen hade det blivit dags för en ny vandring. Vi hade en broschyr i vilken vi läste oss till kul/trevliga/fina mål för vandringarna. Givetvis med kniv-och-gaffel-symbol. Vi gick i oändliga, gigantiska, trollska och magiska skogar. Tusentals stammar och miljontals löv formade rummen för våra vandringar. Plötsligt lystes en trädstam upp alldeles extra. Solen hade lyckats leta sig ner genom lövverket och just vid denna tidpunkt belystes denna enda av alla trädstammar. Längst ner, fanns två märken som på avstånd såg ut som klotter. Mossa. Ett naturens fenomen och en riktig upplevelse.

      

      

      

 

 

 

Nideggen, tänkte vi. En ort som presenterades nästan som ett Visby. Dit ville vi ta oss och vår plan blev att återvända till Heimbach, ställa bilen där och sedan vandra dit. Vanligtvis i de områden vi vistades gällde fenomenet fler P-platser än bilar, i stället för brist på platser. Det fanns alltid en lucka och många gånger var det gratis att parkera, alternativt väldigt billigt. Man kunde stå två timmar för en Euro. I Heimbach var det full kommers denna söndag. Folk överallt och därför inte en enda plats att ställa bilen på. Vi körde tillbaka till Mariawald i stället och ställde bilen där, sedan gick vi den långa branta pilgrimsleden till Heimbach bara för att konstatera att från Heimbach var det cirka 1,6 mil till Nideggen. Vi valde en kortare led i området och efter vandringen hämtade vi bilen och tog en biltur till Nideggen i stället.

 

Väl värt ett besök! En plats med 700-årig historia. Staden låg innanför en stadsmur och två portar öppnade gästvänligt upp för besöket i en fin stad med kullerstensgator, valv och torg.

 

Det fanns också en borg och en marknad. Vi besökte borgen, kikade runt i stan, åt varsin glasscoupé och shoppade lite.

 

 

 

 

 

Därefter åkte vi till dammen Schwammenauel vid floden Ruhr. Det är den näst största vattenreservoaren i Tyskland. Förutom att reglera flödena under torra perioder säkerställer dammen också produktion av 15 MW elkraft genom vattenkraftverk. Reservoaren ger också det nödvändiga dricksvattnet där områdets tre sjöar är sammanlänkade, vilket ger totalt 265 miljoner m³ dricksvatten.

Sjön är även en plats för bad, segling och andra vattensporter.

 

 

 

 

Inspirerade av dammliv, besökte vi också Urftstaumauer.

Det är den äldsta dammen i Eifel, byggd mellan 1900 och 1905. Även denna reservoar användes för energi och dricksvattenförsörjning, men också som översvämningskydd.

Det var en mycket spännande väg dit. Supersmalt, brant och krokigt genom världens Hobbitskogar. Tur nog var klockan förbi tiden då vanliga turistbussar åkte där eftersom det hade varit fullkomligt omöjligt att mötas på vägen. Vi kände oss skitbusiga. På var sida om Urftstaumauer flöt floderna Rur och Urft fram.

Vi tog några baddagar vid poolområdet nere i parken. Sköna stunder. Vi grillade oss som bratwurstar, badade som sälar och vilade som katter. När skinnet hade blivit så där lagom bränt och motsträvigt bestämde vi oss för att vila det och i stället göra nya utflykter. Denna gång med bil till Moselregionen. Vi siktade i första hand in oss på staden Cochem men det kom att bli ytterligare två; Zell och Bernkastel. Anledningen var egentligen lika enkel som begriplig. Vin har tre färger; rött, vitt och rosé och vi ville köpa en flaska från respektive ställe. Vi ville också att det skulle framgå på etiketten var vinet kom ifrån… Jamen okej då, ”vi” och ”vi” var det kanske inte. Det var strukturfascisten som styrde upp. Från Cochem fick vi med oss en flaska vitt, från Zell en rosé och från Bernkastel en röd.

Det tog 1,5 timme med bil till Cochem, och vilken bilväg sen! Vi följde Moselfloden och den, tillsammans med vägen, kantades av vinodlingar och små samhällen på dalens båda sidor. Cochem var även det en plats med smala gränder, kyrkor, torn och borgar. Flera broar gick också från sida till sida över floden. En och annan kanalbåt och andra fritidsbåtar passerade. Vi fikade och åt varsin tårtbit där.

Någonting som är typiskt för Tyskland är att tårtorna ser bra mycket godare ut än de smakar, och maten smakar bättre än den ser ut. Ett faktum. Det var väl någonstans här, efter fikat, som vi hittade en kartbild över Moselfloden och insåg att vi ville se fler platser. Tre kunde väl vara lagom?

Nästa stopp blev Zell. På vägen dit passerade vi ännu fler sagostäder där slott av olika sorter prydde höjderna. Floden i botten av dalen flöt nära och vidsträckt, liksom majestätiskt. Slotten, som antagligen var gigantiska, såg små ut på grund av avstånden. Mellan höjderna och vattnet, så långt ögat kunde nå… bara vinodlingar. Vi kom fram till Zell. De flesta känner nog till ”Zeller Schwarze katz” och såna fanns det gott om här men de flesta vinotheken var stängda konstigt nog. Vi fick dock tag i en pava samt ett par timmars travande på huvudgatan där innan vi körde vidare.

Efter lite felkörningar, irrande och felberäkningar hittade vi till Bernkastel. Vi körde riktigt mycket fel, så utflykten blev längre än vi tänkt oss eftersom vi hamnade flera mil för långt söderut. Bernkastel var nog den finaste staden av de tre. Ännu fler gränder, många spektakulära byggnader, så dignande blomlådor under varje fönster att man häpnade. Flera små torg och uteserveringar.

På en restaurang på ett av dessa torg åt vi dagens middag. Sånt är semester! Att hitta rätt, se nytt, fyllas av intryck, leta, promenera och äta ute… på ett torg med en fontän. Helt enkelt makalöst. Därefter var det lika lång bilväg tillbaka, backe upp och backe ner. Kurvor i ett oändligt antal mellan alla superstrukturerade odlingsfält i raka led.

Verklighetens Nordschleife.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sista leden vi hade tittat ut utgick från Kermeter, den centrala delen av Nationalparken. Vi tog bilen till en parkeringsplats som vi kände till och denna gång lämnade vi en termos med kaffe, ett par mackor och en flaska vatten i bilen. Vi tänkte gå först och fika sen och promenaden var cirka en mil. Leden gick mestadels utmed vattnet ut mot udden vid Rurberg, bland annat förbi dammen Urftstaumauer.

Det var där vi hittade 3D-kartan över nationalparkens alla områden och just den blev inledningen till vår dogmafilmisch. I den kan du hänga med en stund på Nürburgring också och spola i en tysk toalett. Inget konstigt med det.

Skogarna i Kermeter såg lite annorlunda ut. Stammarna var grövre och skogen upplevdes mer blandad, bitvis gles och stundtals död. Vi konstaterade också att träden nästan såg planterade ut, de stod upprätta i något som i vissa vinklar liknade kanaler. En lagom promenad tyckte vi men dödsstöten kom mot slutet när vi fick en 300 meter brant stegring från en punkt till nästa, upp mot platsen där vi hade ställt bilen.

Sista utflyktsdagen: Aachen. Redan efter berättelsen i marsbloggen om Gutenberg, entreprenören med tryckpressen och alla typerna, kändes det som en spännande grej att få åka dit. Innan Gutenberg blev boktryckarguru, höll han nämligen på med en helt annan slags verksamhet i Aachen.

Bloggrepris: ”För länge sedan i staden Aachen i Tyskland ställdes reliker ut vart sjunde år. Då vallfärdade 100 000 pilgrimer dit från hela Europa för att komma i närheten av de kvarlevor och ägodelar som kunde knytas till olika helgon. Trängseln var alltid stor vilket ställde till svårigheter att alls lyckas få en glimt av relikerna. Då kom någon på den geniala idén att konvexa speglar kunde fånga upp det heliga ljuset från relikerna på avstånd. Just detta hade Gutenberg fått nys om, så år 1439 såg han sin chans att tjäna en hacka. Han påbörjade sina affärer men böldpesten bröt ut och hela relikutställningen ställdes in… Gutenberg som redan börjat tillverka speglarna fick problem… 

Jag vet inte, men allt kändes så heligt på den tiden. Pilgrimmigt, helgonlikt, rituellt och spännande. Skulle vi få se något av det i Aachen idag? Vi styrde västerut i cirka 6 mil via byar och landsbygd på magiska höjder över havet.

Det var otroligt vackert i Aachen. Det stora torget i staden var inringat av rådhuset på ena sidan och katedralen, kulturminnesmärkt i UNESCOs arvslista, på den andra. Denna 1200-talsstad är den västligaste tyska storstaden, känd för sin långa historia, sitt arkitektoniska och kulturella arv. Här ligger en av de största och mest traditionsrika tekniska högskolorna i Europa, som sedan 2007 räknas till de tyska elituniversiteten. Det moderna Aachen har svavelhaltiga hälsokällor, vilka är en av de största inkomstkällorna i staden. Den hetaste av källorna har en temperatur av 73,9 °C och används mot bl.a reumatism och hudsjukdomar, (mamma, ÅK dit!) Källorna såg vi inte röken av och ingenstans såg vi heller skymten av Gutenberg eller något som påminde om hans bedrifter. Typiskt.

Däremot MÅSTE vi tillägga, på tal om nån slags allmän uppfattning att ”alla” arabiska män heter Ahmed… att den frankiske kungen Pippin den lille (tillika far till Kejsare Karl den Store) uppförde en herrgård i Aachen på 700-talet. Pippin den lille kallades även för Pippin den yngre eller Pippin III. Kejsare Karl ärvde kungariket och herrgården i Aachen och utvidgade den till ett palats. Två av Kejsare Karls barn fick så superfyndiga namn som Pippin Puckelryggen och Pippin av Italien (!)

Åt rakt motsatta hållet sett från Aachen, alltså rakt österut, ligger Euskirchen dit vi åkte samma dag. I jämförelse med fina Aachen var detta mer ett slags Ullared med kommers på fler än en butiksgata. Här gällde outlet och erbjudanden på alltifrån mode, sportartiklar och elektronik till parfym och juveler. Vi hittade Jack & Jones och Only med flera kända shoppar.

Thompa hittade en butik som hade REA på skjortor och snappade åt sig två stycken och gick till provrummet. Väl på plats blev han tillräckligt försvarslös för att klara avvärjningsförsöken gällande ytterligare två. Fyra skjortor senare och efter en glass lämnade vi Euskirchen. På hemvägen passerade vi Nürburgring där vi stod och kikade på allmänhetens åkning ett tag. Vi avslutade dagen med att äta middag på en av restaurangerna på området där.

Lördagen kom och två veckor hade passerat. Vi åt den sista frullen i lägenheten. Den som varje morgon bestod av kaffe, varsin macka plus fruktsallad och yoghurt. Vi packade ihop oss och tömde ur lyan efter att ha snyggat till och skrivit i gästboken. Klockan 10 på förmiddagen lämnade vi Gemünd och styrde mot Holland. Tog vägen upp mot Eifel och Vogelsang, en lång och snirklig stegring. Längst där uppe kunde vi se ut över enorma fält och bortom det en sista skymt av Urft see. Vi hade cirka 60 mil framför oss och passerade flera tyska städer innan vi korsade gränsen till Holland.

Vi måste säga något om de tyska husen, eller rättade sagt om beklädnadsmaterialet. Det finns hur många olika sorters väggbeklädnader som helst. Trä, natursten (i många olika färger, strukturer, storlekar), helt putsat, korslagda trästockar varvat med puts, timmer, vanligt tegel, putsat tegel, maxitegel, olika sorters plattor… avseende färg, material, storlekar, mönster eller (vilket inte alls är ovanligt): en mix av detta i många olika varianter på ett och samma hus. Trädgårdarna sedan kunde vara stilrent strikta i japansk snitt med stora stenklot och/eller olika färger på prydnadsstenar utlagda i någon slags dekorativ ordning alternativt i mönster. Eller totalt överpyntade trädgårdar med prunkande blomlådor (företrädesvis en per fönster), trädgårdstomtar, träkärror, stora prydnadsföremål i keramik, lite ”festliga” krukor och kärl och Jesusfigurer i en salig blandning.

Det arkitektoniska är ett av alla intryck från Tyskland. Förmågan att organisera ett annat och bra standard på vägarna. Det storslagna å ena sidan och det ”precisa” å den andra. Var man två stycken, fick man två servetter, inte fler enligt nån slags ”om-i-fall-att-ordning”. De här tre veterantraktorerna är ytterligare intryck från landet vi gillar mer och mer för varje besök… trots att många ur befolkningen spenderar sina dagar med att ha munnen i ett ganska så rakt streck från mungipa till mungipa. Å andra sidan stör de oftast ingen annan med det.

Auf Wiedersehen!