September 2018

Månaden då allt klappar igen. Hembygdsgårdscafét, Mälarpaviljongen och sommaren. Fast å andra sidan blir det alltid några nyöppningar och andra fräscha aktiviteter.

Till exempel familjedag på Skansen (egentligen bulldag på Skansen). Till exempel ytterligare en cykeltur till stan (som egentligen var en bulljakt även den). Och till exempel höstens tandläkarbesök inklusive den efterföljande bärsen. 

En alldeles utomordentlig träff med Manne och en lika fantastisk date med Carina. För att checka av sommaren liksom. Mannes Konststia bjöd på öppen scen och massor av musik framför ladorna på kullen medan Carina och jag sågs över en AW på Viggans stationscafé. Båda precis lika givande, var och en på sitt sätt. Mina fina kompisar!

Utöver detta hamnade jag och mannen i en eller annan pool på Centralbadet eller så besökte vi något så otippat som ”Food Market” i Täby, på före detta galoppen-området. Det var food trucks med mat och dryck. Försäljning i spiltor, filtar i gräset och en alldeles fantastiskt hög mysfaktor i solig höstvärme. Med marmelad! Som sagt; hösten kan också leverera… trodde aldrig att just jag skulle skriva det.

VALDAGEN! Glädjande nog var det rekordhögt valdeltagande i år. Kanske inte sen tidernas begynnelse, men sedan en tid tillbaka. Pessimisten i mig säger att det är de degiga soffpotatisarna, jagbryrmigintehurdetgår-folket och hämndenärljuvpåhelasystemet-jävlarna som i år vaknat i sina bruna skjortor. Äntligen såg de sin chans att träda fram.

Jag har alltid sagt att det finns två sorters medmänniskor som aldrig ger sig till känna. Det är lapplisor; de syns och finns där, men mig veterligt är det ingen som känner någon med jobb som parkeringsvakt. Och det är SD-anhängare. Fram tills i år har vi här inte känt till en enda som röstar på SD. man har liksom inte trätt fram och skrutit om det, bortsett i år. Plötsligt fick vi korn på flera stycken. De erkände!? Måste säga; föredrar lapplisor. Valet gick bra! Aldrig har jag brytt mig så lite om vilket parti som vinner, men aldrig så mycket om att just ett inte ska vinna.

”Tjock och glad”, så kallades han… han som blev lång, stark och allvarlig. Och i år hela 17 bast. Efter en första sommar med arbete önskade sig Ville ”ingenting”, han tyckte att han kunde köpa allt han önskade själv. På bilden här med ett bälte för 280 Euro. Japp, helt sant… jag har visst närt en kapitalistisk snobb vid min barm. Ett kalas blev det i alla fall. Ett grillkalas på altanen. Falukorv, pitabröd, coleslaw. För att hämta hem ursprunget. Gant-kille, Ralph Lauren… Dolce Gabana-grabben fick käka korv och kål.

Men allt det här utspelade sig bara i väntan på den 15:e. Närmare bestämt klockan 16:30 den 15:e. Då SK 7615 skulle taxa ut på startbanan och gasa upp sina jetmotorer. Vi skulle göra en septembertripp till Vassiliki och Wildwind, dels för att förlänga sommaren men också för att delta i årets Southern Ionian Regatta. Den 3:e för vår del. Den 35:e för regattans del.

Vi landade på Preveza Airport drygt en halvtimme senare än beräknat och taxin var framkörd. Det är varmt, ljumt och väldigt mysigt att komma fram, men också lite segt att åka den timslånga transfern till Vassiliki. När vi kom till hotellet var det ganska så dött. För omväxlings skull skulle vi bo på Kavadias denna gång, och valda delar av familjen var vakna och tog emot oss. Vi fick med oss en flaska vatten och så snart välkomstkramandet var över gick vi upp på rummet. Satte oss en stund på balkongen som hängde på hotellets östra sida, där Kavadias altantak skymde den huvudsakliga utsikten över bukten.

Efter en första kväll och natt i hotellrum K19, blev det ett desto större välkomnande på hotell Phoenix’s frukost. Förutom personalen stötte vi ihop med det holländska paret Remco och engelskan Karen. Strax senare det belgiska paret Philip och Karolien och därefter hittade vi tyskarna Martin och hans fru Petra och Gerhardt, tysken som Martin teamar med. Alla de här härliga människorna var på plats förra året också och medan fruarna Yogar eller bara hänger runt seglar männen…. undantaget Windrikarna som inte yogar men kanske litegrann mer än tidigare lyckades ”hänga runt”.

Tidigare vistelser har vi flera morgnar gått upp 06:30 för att hinna springa eller köra en powerwalk innan solen gått upp med full styrka. I år sov vi i stället till halv nio, åt lång frukost och tog en timmes promenad därefter.

Förutom dagens första möte, den så kallade Safety briefingen, var vi inte med på alla klockan-10-teoripasss. Nej, vi tog det lugnt. Solade och badade i poolen och stack ut i bukten först efter lunch.

Ilias gör en helt outstanding räksallad som vi inte bara upptäckte (först nu efter 13 veckor på platsen) utan som vi praktiskt taget livnärde oss på hälften av veckans alla luncher.

Med den i magen for vi ut i crosshoren. Den här veckan kom den starka vinden ganska sent. Ibland inte förrän närmare 17.

På stranden såg allt ut som vanligt. Instruktörerna Ash, Henry, Rich, Tom, Hanna, Sam med flera var ännu på plats, medan många åkt tillbaka hem för att påbörja en ny termin studier i respektive hemland.

Strandbossen Joe var fortfarande på Gardasjön som deltagare i Tornado Europeans. Han kom tillbaka lagom till tisdagens BBQ för att hålla musik/rockbandet Big Dipper under vingarna. Utan Joe, inget Big Dipper.

Vi hängde en hel del med Remco, Karen, Philip, Karolien, Gerhardt, Martin och Petra under veckan. Vi som skulle segla regattan laddade upp och tränade inför den, och sammanstrålade med damerna lagom till lunch. De var mycket tålmodiga i fråga om att stå ut med allt seglingssnackande oss emellan. Jag gjorde mitt yttersta för att leda samtalen förbi segling och in på annat, men det gick knappt. Bla bla bla…

Som alla andra gånger när vi var i Vassiliki, fördelade vi kvällsmålen mellan The Wave i Ponti samt Ocean’s eller pizzerian i Vassiliki. Vi stannade på hotellet två gånger; dels för Kavadiasfamiljens BBQ men också Melasfamiljens grekiska buffé. Oslagbara måltider. En kväll var vi så klart i Sivota, på Taverna Spiridoula och det var efter regattans två första race.

På Oceans som är en alldeles fenomenal fisk- och skaldjursrestaurang laddade vi upp för lite tonfisk. Grillad tonfisk. Men det gick så där. Ingen tonfisk var upplockad för dagen men vips var vi inblandade i ett ihärdigt samtal om andra fiskar. Samtliga var döda men exponerade i en låda med is. De låg så fint på sidan under ett glaslock i demolådan. Vi kan verkligen ingenting om fisknamn på engelska. Jo salmon förstås men it was that med det. White fish? Fishpin? Fish’n Chips? Fishburger?

Kocken viftade med armarna och pekade runt med sitt finger, samtidigt som han matade ut gourmettermer på grekisk-engelska. Till slut bestämde han åt oss. Sea Bream fick det bli. En perfekt storlek för oss två. Efter den ambitiösa genomgången fanns inget utrymme för att harkla sig och be om calamares. Vi kände oss nöjda och satte oss. Snart kom det in förrätt ”on the house”, senare en liten jäkel ”on the house” och efter fisken… som var GUDOMLIG… en liten efterrätt ”on the house”. Därmed började vi ana kostnaden för kalaset. Bara fisken kostade 77 Euro (cirka 800 SEK) så hela notan landade på strax under 1000 spänn. Men det var det värt! Som den mest delikata eftersläckaren ever gick vi till Bar 155 och slörpade på en Irish medan vi lät fisken lägga sig tillrätta i krävan. The Sea Bream var en succé, och det hade nog även Red Snapper eller Cod fish varit, och nu har vi lärt oss mer.

En annan succé för veckan var att jag äääääntligen satte mitt mål. Alltså inte bara satte det, för det har jag gjort de senaste tre åren på Wildwind, utan också utförde det! Jag har länge velat styra med större säkerhet, jag har också velat våga styra i högre fart än några fjuttiga knop men mest av allt har jag drömt om att styra i en cross shore. Alltså i 15-20 knop eller så. Att få stå i trapets och vara kung i vinden. Så mycket har jag velat det men absolut inte begripit hur det skulle gå till. Hur jag skulle våga?! I år gjorde jag det. Jag styrde precis hela eftermiddagen.

Från den lättaste vinden till den vildaste. Vi visste att det var cross shore på ”G”. Vi visste det, vi känner igen det: Först dör vinden helt, vattnet blir alldeles lugnt. Sen börjar det dra i öronen, det poppar om vattnet, blänker och glittrar. Sen kommer en doft av jord och fukt, då vet man att vinden slickat sig nedför bergssidan. I det läget brukade jag snabbt lämna över till Thomas, men den här gången gjorde jag inte det. FAN flög i mig. Jag tänkte ”nu”! Sen stod jag där och körde. Thompa skötte skotet och jag styrde. In och ut, in och ut, in och ut i bukten. Hilarious! Vårt hastighetsrekord för veckan var 20.3 knop, fast då styrde Thompa.

Vi erbjöds och tog emot sedvanlig seglingsteori av duktiga instruktörer även denna vecka. Klockan tio varje morgon samlas man och lyssnar, ställer frågor och diskuterar tillsammans. Det kan handla om allt från väjningsregler, trim och vindförhållanden till ett oändligt delande av erfarenheter tips.

Från onsdagen var det dags för race-förberedelser: Vi skulle välja/önska båt och besättning, raceträna på onsdagen och delta i två olika vändor av Safety briefing inför regattan.

Vi skulle bli 13 båtar. Fem Hobie16, tre Pacific, fyra Tigrar och en Tornado. Remco och Philip på varsin Tiger, Gerhardt och Martin på Tornadon och vi på en Hobie16. Fem instruktörer var också utrangerade på båtar för att så många som möjligt av de som kunde köra regatta skulle få göra det. Precis som förra året avgjorde de vilka som skulle få vara med, och inte. Vädret de närmaste dagarna såg bra ut, inga stormar eller andra oväder i faggorna, men med tanke på att det var ett långdistansrace, behövde man ha viss erfarenhet. Det gick inte an att bara vara semesterseglare.

Tre race: Ett från Wildwind bukten till udden. Nästa från udden, runt Arkoudi (ön) och till inloppet av Sivota. Det sista från Sivota, runda ”The rock” och tillbaka till Wildwind.

Start strax efter 12. Vi fick till en lysande start och jobbade oss ur bukten helt rätt. Höll oss tight utefter land där det fortfarande låg lite vind att kryssa i. En vind som senare dog helt. Stundtals låg vi nästan helt still, kanske till och med seglade bakåt… Det var flera duktiga seglare med och vi hade minst två båtar som utmanade oss. Ibland blev vi omseglade, ibland tog vi tillbaka ledningen, men efter 10 kilometer och två timmars nötande slutade det med att vi tog förstaplatsen för Hobie16  i race 1. Medan vi väntade in de sista båtarna åt vi varsin energibar, kissade i vattnet och laddade om.

Ny start. Undanvind. Något mera vind men inte förrän vi påbörjade rundningen av ön var det dags för lite trapets. Sedan rullade det bara på.

Den Hobie16 som vi hade haft närmast oss körde vi ifrån på öns baksida och vi siktade mot en solklar förstaplats i Sivota. Två timmar och 22 kilometer senare drog vi upp båtarna på stranden i Sivota. Dags för dusch, en välförtjänt bärs och mat i stora lass. I baren sammanstrålade vi med yogafolket och fler instruktörer.

Alla dagens rövarhistorier berättades, innan vi styrde oss mot Taverna Spiridoula i andra änden av hamnen. Vi blev femtio – sextio personer som åt massor av gott. Saganaki, calamares, tsatsiki, grekisk sallad och grönsaksbollar med fetaost till förrätt. Chicken souvlaki till varmrätt. Instruktörerna bjöds, så 27 Euro per betalande skalle. Sen blev det bråttom…

Klockan 21:30, den sedvanliga prisutdelningen. Tänka sig! Herr och Fru Windrike tog hem första pris. Igen alltså. Det är tredje gången vi står nedanför scenen på det lilla torget och blir uppropade för att hämta pris. En sån ära!

Trötta, mätta och nöjda tog vi 23-bussen tillbaka till hotellet, hängde allt fuktigt på tork och sov på skönaste kudden för att nästa dag klockan 10:30 sitta på bussen tillbaka till Sivota. Alla båtar var riggade när vi kom till stranden.

Tredje start: Farbar vind och den stod sig hela första tredjedelen, sen dog den sakta men säkert. Det gick till slut så sakta att det var omöjligt att avgöra om vi gick framåt eller inte. I denna absolut ingen vind, blev vi omkörda av två Hobie16 och en Pacific. Det tog över en timme att närma sig klippan där det (även vid mycket vind) uppstår totalt vakuum. Nu skulle vi få uppleva hur det var att segla i vacuum utan vind. Hemskt. Sååå segt, så frustrerande, så nervkittlande att tävla utan vind. Vi lyckades fånga något som låg i luften och styrde ut från bergssidan och där låg det mer vind så vi vann tillbaka lite position. Så småningom närmade vi oss bukten och det var fight in i det sista.

Tre båtar gick över mållinjen ungefär samtidigt, vi var en av dem. Efter fyra timmar på vattnet och 30 kilometer långt race. Trots så många timmar på vattnet, trots att alla spred ut sig och valde olika vägar, visade det sig att alla 13 båtar gick i mål inom en tiominuters period.

Väl tillbaka blev det en öl vid poolen, en massa bibbelbabbel och senare lite prepackning. Nästa dags morgon var det dags att lämna rummet.

Familjen Melas fantastiska grekiska middag inledd av instruktörernas ”fantastiska” drinkafton, flyttades på grund av regattan från torsdag till fredag. Den avslutades med prisutdelning. På Wildwind används Portsmouths Yardstick som handikappsystem för att räkna totalresultat när olika båttyper tävlar.

De drog hela listan av tävlande från botten till toppen och för varje steg upp kom vi närmare och närmare en ”pallplats” (igen). Faktiskt blev vi uppropade som totaltvåa, vilket nästan kändes ännu mer ärofullt än förstaplatsen bland Hobie16. Därmed fick vi med oss två priser hem. En stor träsköld i första pris och ett andrapris i form av ett ankare med  texten Lefkada och en termometer på. Rikt! Vi tog gruppkort och sa hej då till dem som skulle åka nästa morgon.

Det var det, sen var vi plötsligt hemma igen, brunbrända och glada på jobb och i vardag. Och till kyla! Från 27-28 grader till 10-12, alltså fruktansvärt kallt. Man vill bara ha mer, av resor alltså. Jag borde bli resereporter, och Thompa min sekreterare.

Den sista helgen på månaden deltog vi i ett riktigt high chaparall på Baggen. Sedan lång tid tillbaka bokade vi in oss på upplaga två av ”A Multifoiling weekend”. Ett mycket trevligt initiativ där alla möjliga kattor och foilande båtar tävlar på samma bana. I år skulle cirka 25 Mothar köra sitt klubbmästerskap på banan och förutom dem var vi sex Hobie16, en A-katta, en Nacra 20 och två F18. Många båtar alltså, fördelade på två starter. Det var rejält med vind och hur kul som helst. Lördagen tog nästan kål på oss både i fråga om vindstyrka (enligt startbåten 10,5 m/sek i medelvind) men också i fråga om kyla. Händer och fötter var som hårda klumpar utan känsel.

Vi lyckades dock spika förstaplatsen tre gånger av tre. På söndagen var det om möjligt ännu mer vindrikt, i alla fall mycket byigare. Och faktiskt, det blev en förstaplats igen även om Leff verkligen regerade på söndagen. Vi vann på att vi kört med samma båt båda dagarna. En fantastisk helg. En helg med sååå många kapsejsningar, då alla utom vi (!) lyckades vurpa. Några så många som sex gånger. Två båtar fick haveri och några bröt… ja kaos helt enkelt.

Kan du räkna till en miljard… ”Blomma, blad, en miljard”?

Avslutar månadens blogg med lite känsla för tal. Exempelvis skillnaden mellan 1 miljon och 1 miljard: Visst är det en tankeställare att en million sekunder = 11 dagar, medan 1 miljard sekunder = 31,5 år. Med blommor och blad kan man sätta ihop en vacker höstbukett (tack Thompelompen!) eller också duka vackert (stulen bild).

Njut av oktober!