Maj 2019

”Tack för ditt tålamod. Du behåller din plats i kön”… sa rösten i luren. Varje minut upprepades hejaropen som gjorde mig stolt och motiverad att hålla ut. Men, jag kände verkligen hur tålamodet utmanades. I nära nog 30 minuter fortsatte detta tillstånd av omväxlande stolthet och frustration. Efter halva tiden började jag inse hur sant det faktiskt var; jag hade verkligen behållit min plats i kön. Jag hade suttit som fastgjuten medan alla andra på underligt vis hade lyckats smita förbi mig i kösystemet och tagit de något bättre platserna. Jag var helt fast i min position, inget tvivel om den saken. Precis när jag började utveckla ånglås och förberedde mig på att trycka av samtalet, svarade faktiskt någon i andra änden. Wow! Denna någon inte bara svarade utan tog också beslutet att jag behövde kopplas vidare. Det var i det sköra läget av samtalet som det först blev alldeles tyst och sedan, inte helt oväntat, rasslade kontakten igång igen med att en ganska lång och uppkäftig spärrton ljöd i örat. Jag hade blivit bortkopplad och här försvann stoltheten i ett nafs. Hade jag varit uppkopplad mot en EKG-remsa, hade ett rakt streck tonat ut där. Explosion!

Mycket telefonköande och många korta telefontider har präglat denna månad. Alltsammans började som beskrivits redan i höstas med besök hos en naprapat, därefter Aleris röntgen och sen fysioterapeut och akupunktur för att fräscha till min onda rygg. Någonstans där taxade jag in på ett frikort som jag sedan färdats på genom nya läkarbesök hela vintern och våren. Förutom kontinuerlig akupunktur har jag varit hos kvinnodoktorn för att få ”tant-tabletter” med anti-vallningsmedel. Och hos husläkaren för att få starkare värktabletter efter långvarigt missbruk av mesiga Ipren. Och rådgivande besök för att få en bättre version av hörapparat (gick i och för sig inte på högkostnadsskyddet men kändes effektfullt att lägga till…) Och nytt besök hos husläkare efter en tvärnit med tvärbanan vilken orsakade en revbenssmäll. Och fotografering på Unilab Röntgen. Och Stockholm Norr Fysio & Gym i Åkersberga, rådgivande smärtblockering av rygg. Positivt besked; mitt onda förorsakat av artros i fasettlederna kan blockeras genom att  kortison sprutas in i lederna. Så, då blir det ett läkarbesök till efter lite remissförfarande och väntetid. Tjaaaa… vad är det man brukar säga? Det kan bara bli bättre. Mamma föreslog nyligen att jag borde boka tid för att utreda benskörhet, så snart sitter jag väl i ett nytt väntrum eller med en ny lur i örat: ”Tack för ditt tålamod. Du behåller din plats i kön”. Mami, jag orkar faktiskt inte just nu.

Eftersom jag aldrig varit i sämre shape, kondis och hälsa, löste jag ett gymkort. Lite avigt kan tyckas men efter månader av ”nej, den övningen får du genast sluta med” och ”den träningen kan du inte längre göra”, så kändes det friskt att gå till ett gym. Det blev Itrim i Roslags Näsby. Cirkelträning, det vill säga 22 stationer inklusive hydrauliska maskiner, vilka körs i 45 sekunder tills en räddande robotröst hörs från högtalaren och stoppar den temporära ansträngningen: ”BYT STATION”. Förutom detta finns olika slags cyklar, crosstraining, roddmaskiner, vikter, stänger och gummiband… samt tillgång till bastu!

Första besöket på Itrim höll på att sluta i en katastrof. Det var jättenära att jag välte med cykeln in i en parkerad bil eftersom regnjackan hade fastnat runt sadeln och höll mig kvar på sitsen samtidigt som farten helt tagit slut. En sån där på-milllimetern-typ-på-håret-aktig klantgrej då man gör en jättedesperat grimas för sig själv som man lite grann (men bara lite) kan skratta åt efteråt. Alltså fatta det onda, fatta bucklorna i bilen… den skämmiga mammatanten och det kalasdyra äventyret?! Nä, nu får det fanimej vara nog. Juni månad kommer att bli bekymmersfri, skadefri, klantarselfri. Juni kommer enbart att bli en enda lång inspiration och glädjekälla, plus en ny hörapparat som går att koppla till iPhone och alla mina ljudböcker 😉

Förresten, backar lite här. Innan jag kom till den gudsförgätna tvärbanan, klev jag ner på Tekniska Högskolans perrong. Uppe i taket zoomade min uppmärksamhet in en ny sorts informationstavla. ”Ah! Vad coolt, har de börjat med sån info?”, hann jag tänka innan en kille stegade fram och började ställa frågor (inte särskilt ovanligt att just jag, av precis alla i trängseln, blir haffad…) Infotavlan visade hur det kommande tågets platstillgänglighet skulle se ut. Två färger illustrerade var det fanns lite, respektive gott om plats på tåget. Infotavlan visade detta i tre sektioner; två röda (de längst fram) och en grön (sista vagnen). Färgerna angav samtidigt en procentsiffra som beskrev hur sannolikt trångt det skulle vara i de olika sektionerna. Ex: 40 % sittplatser, eller 0 % sittplatser. Jag hann precis tänka; vad trevligt det skulle vara om det i stället stod ”40% mer kärlek” osv, när killen som var student på KTH, fångade in mig för att ställa frågorna: Såg du skylten? Var det vägledande? Det är projekt vi håller på med på KTH. Gick du längre bort på perrongen när du såg skylten? Vad såg du först, färgerna eller siffrorna? Vad tänkte du? Har du några synpunkter? ”Ja, jag tänker att det skulle ge fler leenden och varma tankar i morgonrusningen om det stod 40 % mer kärlek på skylten i stället”, sa jag. Samma resultat men mycket trevligare. ”Hehe, säger du det? Ja det har jag inte tänkt på, kanske det…!?” blev svaret från KTH-studenten. Så, vi får väl se?

Även Thompa har varit ute på roligheter, eller förresten inte han men hans jobbarkompisar. Förresten inte heller de men situationen var kul, så kanske man skulle kunna säga. De var några stycken som var iväg på en konferensdag. Hela förmiddagen gick och sen var det dags för lunch. Någonstans mitt i någons tugga uppkom frågan om vart Windrike tagit vägen. Vad konstigt, sa de och tittade sig omkring, varför äter inte han med oss? ”Jo! Där sitter han ju!”, var det nån som sa och alla andades ut och fortsatte äta. Poängen här är att Thompa var inte med vid lunchen. Han hade smitit redan efter förmiddagens två första timmar. Den som jobbisarna hade sett vid lunchen var antagligen väldigt lik Thomas, alternativt var de väldigt förvirrade, eller så måna om att räkna in flocken att de tog vem fan som helst till adoption. När de senare fick facit på övningen var de helt övertygade om att den personen som de valt att kalla Thompa verkligen liknade honom till kropp, själ och outfit. Själv tycker jag att han kan byta arbetskamrater efter detta. De har sannerligen ingen koll. De ser honom i alla fall inte på riktigt.

Här kan man tänka flockbeteende. Eller egentligen är det bara ytterligare ett exempel, av många liknande, där ett flocklivs beteenden kan skönjas. Den här bilden, där indelning gjorts av vargar i grupper, visar tydligt att det finns ett system. ”Bakom varje beteende ligger ett behov som behöver bli bemött”, läste jag nyligen någonstans, och så är det faktiskt. Jaja, kanske inte specifikt hos vargarna men generellt. Till och med djuren har tankar om bemötande och omsorger. För det handlar ju inte precis om att någon hjälpt vargflocken, liksom ordnat upp dem i ett vandrande slags Luciatåg, utan det finns en inbyggd struktur som djuren har och som de verkligen vet håller måttet när fara hotar.

ALLT som kan slå ut har nu slagit ut. Snöklocka, Krokus, Tussilago, Vitsippor, Blåsippor, Skillor, Vårkrage, Magnolia, de japanska körsbärsträdens blommor och annat vårlikt försvann i ett huj.

Nu har alla träden präktig lövskrud och syrenen står i full blom. Ett alldeles unikt fenomen av frökapslar, förorsakat av Aspens minne av förra sommarens hetta, har spridits runt i det vita färdmedlet som av gemene man kommit att kallas ”Guds navelludd”. Precis så har det sett ut. Det har varit fullt i luften och det har legat som drivor på marken. Faktiskt som snö! Lika vackert som störande… och liksom all over. Ett regn senare så hade det sköljts bort eller packats ihop men innan dess svävade det runt under en dryg vecka. Majtemperaturerna har för övrigt rört sig mellan som minst 6 grader nattetid och ända upp till generösa 25 grader dagtid. Med regn och sol om vartannat. Ibland nästan isande kallt och stundtals panikartat svettigt.

Jag har googlat upp information om Sveriges fridlysta blommor, se det som en liten repa på kunskaper från förr. Jag såg på FB att flera hade ställt frågan vilket får mig att förvånat undra varför de inte googlar direkt?

Blåsippan är fridlyst i hela landet. Man får plocka enstaka blommor, men inte gräva upp dem med rötterna. I Skåne, Halland, Stockholms och Västerbottens län samt i ett antal kommuner på västkusten får du dock inte plocka blåsippor alls.

Även Backsippa, Mosippa och Våradonis, är fridlysta i hela landet. Detsamma gäller Gullvivor. Inte heller dem får du gräva upp eller plocka till försäljning. I Halland, Skåne och Örebro får du inte plocka dem alls.

Liljekonvalj är bara fridlyst i vissa delar av landet. I Kronobergs, Stockholms och Södermanlands län samt på Öland får du inte gräva upp dem eller plocka till försäljning. I resten av landet finns inget förbud. Mistel är fridlyst i hela landet, men markägare har rätt att skörda mistel till försäljning om de inte skadar beståndet. Alla orkidéarter är också fridlysta. En tumregel säger att om en växtart är sällsynt kan du räkna den som fridlyst.

När det gäller plockning av mossor och lavar, är det generellt sett tillåtet i Sverige, men egentligen bara om du har markägarens tillåtelse. Dessutom kan plockning vara förbjuden inom vissa skyddade områden. Det är tillåtet att plocka mossor och lavar för eget bruk i liten skala om du har markägarens tillstånd. Confession: Vi plockar inte. Vi kväver skiten. Har inhandlat två säckar Algomin och återkommer om resultatet i ett senare inlägg. Tänk gräsmatta nu.

Uppsala har blivit vårt nya näste. Både en gång, sen en gång till och slutligen ytterligare en gång. Först var det: Stängt. Nästa gång: Provkörning, och gången efter det: Upphämtning. Vad har det blivit då? Jo en beg.bil som har allt (tror BMW-Thompa, men jag är tveksam… han kommer nog snart på nåt som saknas), men med ”allt” menas: rejäl motor, dragkrok, bensindrift, komfort, fyrhjulsdriven, tonade rutor, taklucka, skinnklädsel, värme i ratten… tja, ni fattar? Om Windrike kommer att ha den här bilen i sin ägo till nästa höst, är att betrakta som en riktig högoddsare!

När vi ändå rett ut saken om fridlysta blommor, kan vi lika gärna reda ut oddsbegreppet. De allra flesta (jag) behöver tänka till både en och två gånger för att använda det på rätt sätt. Odds används för att definiera sannolikheten att en händelse inträffar. Det kan också beskriva oddsets proportion mellan vinst och insats. Låga odds är nämligen samma sak som hög sannolikhet och dålig utdelning. Om man däremot satsar sina pengar på något som har höga odds är det mindre chans att vinna men om man vinner är summan pengar betydligt större. Sammanfattningsvis; höga odds = osannolikt men ger mer pengar i vinst. Låga odds = sannolikt men ger färre slantar. Odds inom statistik anger hur troligt det är att en händelse inträffar. Oddset för att en viss händelse ”E” sker är kvoten mellan antal fall där ”E” inträffar och antal fall där ”E” inte inträffar. Detta kan skrivas som ett bråktal, exempelvis:

Odds = möjligheten att T behåller bilen / möjligheten att T inte behåller bilen.

Eftersom detta är en (1) bil av tidigare 30 blir oddsen 1/30, alltså är det något mer än 3 procent sannolikhet att bilen står kvar nästa höst, med andra ord ganska osannolikt vilket gör det hela till en högoddsare. Här satsar vi dock inga pengar eftersom alla bilaffärer är förlustaffärer hur man än vrider och vänder på det.

PS, här kommer en kontrollfråga: Sverige och John Lundvik skulle enligt ovan bookmakers komma på 3:e plats i ESC 2019. Han sjöng sig in på en 5:e plats, efter att Vitryska juryn diskades. Innan tittarna sagt sitt gavs Sverige en 1:a plats efter jurygruppernas omröstning. Alltså, var oddsen höga eller låga här? Ja, inte vet jag. Fattar fortfarande inte men chansar på låga. Det här med odds är klurigt, men shit vad det var spännande att följa ESC-omröstningen!

Sannolikheten för att vi klantar till det helt när vi seglar är kanske att betrakta som en högoddsare. Osannolikt men möjligt. Dagen efter Lidingö Runt deltog vi i ett flerskrovsrace på Askrikefjärden. Det var minimalt med vind vilket verkligen inte gynnar oss med en båt som har lägre mast och mindre segelyta än våra medtävlande. Vi var 8 båtar som gled runt på banan ett tag innan alltsammans avblåstes för lunch. Det fanns nämligen inte tillstymmelse till vind.

Vi började rigga av i tron om att det nog var färdigseglat, och tre båtar gav upp helt. När vi snabbt som ögat skulle ut på fjärden igen fattades sprintar till storskotet, inga trapetser var på plats och gennakerfallet var inte fäst. Det medförde att jag efter rundning av kryssmärket drog som en tok för att få upp gennakern utan att något hände. När det väl var åtgärdat och vi rundade nästa märke, satt inte nedhalet i råttan. KAOS! Vi kom typ sist efter denna dag, något som matchade vår positionering efter Lidingö Runt dagen innan.

 

Då kom vi på plats 11 av 14 i vår klass vilket ledde till plats 119 av 134 totalt. Dock gick vi i mål som 9:e båt men vad hjälpte det?

När det finns vind är vår lilla båt att betrakta som en GoCart. Fast vem vinner på att sitta med en raket i något så stillastående som en eftermiddagsrusning? Det tog fem timmar och 12 minuter att ta sig runt och här nedan syns målgången. Vi, och sju båtar till, satt och glodde på mållinjen i över en timme.

 

På tal om att köra GoCart fast precis tvärtom: Om man skulle köra tuk-tuk på Nürburgring kan det också ta ganska så lång tid, men det finns de som satt ett riktigt mästarrekord. De heter Björn och Peter och deras varvrekord är 31:49:46. När vi var på Ringen i somras och körde ett varv (med ärtsoppa och vinflaskor i skuffen) tog det 13 minuter… = ungefär dubbel tuk-tuk-fart.

Torsdagsträningen är i gång och vi har redan många härliga seglingstimmar bakom oss, detta trots att vi hoppat över två träningar. Ett tillfälle då det blåste nada ingenting och sen veckan efter, då det blåste så alldeles galet mycket att vi inte ens kunde lämna bryggan. Kul är att vi nu äntligen har gjort en anmälan och bokat tältplats i Maubuisson, där mästerskapen för F16 går i år. Det ligger i Bordeaux och vi ska segla på en insjö alldeles intill Biskayabukten. Nu följer vi med spänning hur många som anmäler sig och hoppas att det blir ett 4o-tal. Vi har redan hittat några kompisar på deltagarlistan. Det alldeles nya seglet som införskaffades i Holland förra året har vi monterat segelnummer på. Det var ett riktigt precisionsarbete.

Flera händelser som vi nosat rätt på, besökt och kärt återsett är: exempelvis Täby Food Market på Galoppen, där det kanske inte var riktigt samma stämning som förra året vilket nog vädret kunde skyllas för. Glatt noterade vi ändå att det äntligen kommit en crépesvagn in the hoods. Dessa har vi annars mest bara sett i Tyskland. Vi älskar konceptet men var för mätta för avsmakning just denna dag. Annat kärt återsett har varit godaste glassen uppe på Fjällgatan, den med ett geléhallon on top.

En av kvällarna tog vi och mamma tåget till Åkers Runö för att njuta av Mannes och Konststians Öppna scen. Korv, öl, pizzabullar och vin plus fantastiska musikanter och massor av härlig stämning. Inte minst att se mamma njuta var obetalbart. Några stycken nickade åt mig och gav gillande miner över hennes uppenbara glädje. Tänk, återigen fick jag känna mig som att jag hade världens lydigaste 3-åring sittande i dagissamlingen… En sån där som alla uppmärksammar, lägger huvudet på sned åt och säger ”åhhh”. De skulle bara veta vilken buse hon är. Min balla mamma!

 

 

Det blev vårt Mors dag, som för övrigt inte är något vi firar (väl?) Ändå kom Ida med en kruka lavendel och en kaka choklad. Så gooooolig!

Det här är en beskvibakelse som var så galet söt att jag fortsatte kväljas dagen efter. Bra det, för från och med nu råder sockerbegränsningar en masse.

 

 

Byängsskolan har funnits i 50 år och det har firats med röd matta, riktig champagne, ballonger, trerätters middag, ölkran och ett liveband. Platsen var matsalen och nästan all personal (ev. runt 70) var på plats. Först åt vi, sen dansade vi. Rektor snodde micken från vokalisten och ungtupparna körde ”masken” på dansgolvet. När händer sånt? Inget var begränsat, det var bara att flöda på. Superkul! Hela kvällen.

Det sedvanliga Öppna Huset, också kallat ”Byängskvällen” var även det lite extra i år. Femmorna hade som vanligt ansvar över grill och dryck medan de yngre barnen hade kaffebordet. Ett enormt långbord med massor av gott, vackert dekorerat och upplagt. På flera av gårdarna höll de övriga klasserna i bland annat bollekar, pilkastning, ansiktsmålning, tipsrundor och kast med papperplan. Regnet hängde i luften och till och med skvätte ner skolgården som en sista avstädning innan alla besökarna kom. På slaget 17, bröt solen fram. Perfekt! Det var fullt av folk överallt. Jättelyckat.

Äh, nu grinar i lite va? …rensar ur pollen och annat vårdamm ut kanalerna. Håll tillgodo med det här geniet.

Segelnummer? Vi hade kunnat freaka ut och klistrat fast ”AWESOME 2” på seglet i stället för det registrerade SWE 250. Det hade varit både kul och alldeles mitt i prick… skoja bara… Nä förresten, skoja inte! Pusspåer!