Jolly Roger är hissad och sommarvärmen likaså. När blommornas alla färger börjar skära sig, när gräsdofter sprids, grilloset hänger i luften och pensionärer blandas med ungdomar under vardagens mitt-på-dagen-tider… då är sommaren här. Sommaren är också här när torrdräkter hängs undan och våtdräkter plockas fram.
Seglingen från april till juni har dock varit väldigt återhållen, hittills knappt 15 timmar. Förklaringen till de få timmarna är dels att Hobien aldrig sjösattes i år och dels att det ovanligt nog varit en vindfattig vår. I alla fall när vi haft chansen att komma ut. Tre torsdagsträningar med Vipern fick ställas in på grund av windy reasons. Noll vind två gånger och alldeles för mycket vind vid ett tredje tillfälle. Då kunde vi inte ens komma ut från bryggan, så hårt låg vinden på. Detta kompenserade vi med ett par extra seglingar kring midsommar.
Vi gav båten en förmiddag med kärlek på land också, exempelvis bytte vi diamantstag vilket visade sig bli ett litet pyssel. Målet sedan var en testkörning på Värtan för att se att masten uppförde sig som den skulle efter operationen.
Vi landade helt kort vid bryggan hos Carina med en liten födelsedagspresent och störde födelsedagsfiraren i sitt vilsamma läge i solstolen. Det hela kändes som ett klipp ur Young & Rubicams Gevaliareklam ”När du får oväntat besök”.
Den sista torsdagsträningen avslutades med en grillkväll på Bosön. Det som här efter gäller är att hålla igång med egen segling så att vi är väl förberedda innan vi sticker söderut. Som vanligt är det många ”timmar på vattnet” som höjer ribban. Maubuisson, i Bordeauxområdet är platsen för sammandrabbning i år. Vi kommer att segla med (eller mot) ca 50 andra team på en insjö alldeles invid Biscayabukten.
Till typiska juniaktiviteter hör examen. Vi var hos Simon i Linköping och bevittnade hans avslutning efter några års lärarstudier. Även Malin tog examen, en ingenjörsutbildning i Göteborg. Nästa år vid samma tid är det Idas tur; ”socionom-Ida” och även Ville slutar i skolan, ”student -20”. Joel däremot har tänkt om och lämnat skolbänken men för alla våra ungvuxna troll stundar nu arbetslivet och den autonomin som följer med det.
I en snabb parentes googlade jag på ordet ”autonomi” för att se hur rätt eller fel ordvalet var i sammanhanget. Följande läste jag då: Inom teknologin beskrivs autonomi som: ”Maskiner som fungerar helt utan mänsklig övervakning eller styrning” (oj då!). Inom området teknik beskrivs begreppet så här: ”kunna agera bakom fiendelinje, ofta utan någon kontakt med sina kamrater bakom fronten” (ännu mer oj då!). Inom politiken gäller: ”Självstyre som är sammankopplat i ett nätverk eller en federation” (ja, kanske?). Statsrättsligt: En suveränitet med rätt att bestämma över vissa inre angelägenheter” (japp, om det med ”inre angelägenheter” menas en själv). Den filosofiska förklaringen är: ”Individens kapacitet att, i någon mening, styra sig själv”. Det sistnämnda kändes kanske som den bästa förklaringen i sammanhanget. Med tillägget: ”styra sig själv i förhållande till andra”. Frågan är om de själva anar vilka krav som nu vilar över dem? Jo, det gör de nog.
Lustigt nog kommer dessutom alla (utom Ville) under hösten att byta boende och nästan alla flyttar till nya orter. Joel lämnar Gävle och flyttar in i en alldeles egen lägenhet i Gribbylunds Centrum. Ida byter upp sig från en 2:a till en 3:a i Grindtorp. Simon hamnar mest troligt i Malmö och Malin ska hyra en trerummare ihop med en kompis på Norra Djurgården/Hjorthagen.
11-13 juni, var dagar att minnas! Då gjorde vi mycket lyckade lägenhetsaffärer… med rafflande bankkontakter och förbluffande lyckosamma/överraskande/pulshöjande budgivningar inkluderade. Ida hade hittat en oslagbart fin trea som hon aldrig trodde att hon skulle få.
Vår bankkontakt var inte heller det minsta sugen på att skriva lånelöfte till en student, men efter lite lock och pock samt med en realistisk (inte med bankögon) monetär syn på läget engagerade hon sig djupt i ärendet och beviljade lånet. Föga anade hon att lägenheten skulle bli tvåhundratusen kronor billigare än hennes kalkyler. Men (!) För att köpa något MÅSTE man först sälja, på den punkten var hon tydlig. Först alltså. Sen hände något även på den punkten, för ingenting var i detta läge sålt. Det skulle, enligt mäklaren, ”bli mycket svårt”. Han hade rätt och sedan fel. (Tur för oss att alla ändrar sig hela tiden!) Idas nuvarande lägenhet såldes för tvåhundratusen kronor mer än vad hon köpte den för, fyra år tidigare. Så passande.
Samma tur hade vi med Joels nya lägenhet. Ett tag höll det på att bli en 60-talslya som hällts ut någonstans i Vallentuna men det blev i stället (och för samma peng) en fin liten trea i Gribban. Även här var yttersta-gränsen-marginalen på tvåhundratusen SEK på vår sida och inte på säljarens. Kort sagt: vi sålde dyrt och handlade billigt… om nu något kan anses billigt i sammanhanget. Behöver det sägas? Från och med nu äääälskar vi tvåor och nollor!
Dessa dagar var spännande på mer än ett sätt eftersom Idas bästa kompis hade fått värkar. Och ja! Ida blev ”moster” då kompisen fick sin lilla Edda. Född nästan samma klockslag som Ida och med samma födelsevikt och längd. Åh, det finns inget finare en alldeles ny liten människa. Tårar igen.
Och mer då? Jo, Mia kvitterade ut sin födelsedagspresent, det vill säga libanesisk buffé med 12 kalla och 12 varma smakportioner. Därefter såg vi filmen ”Rocket Man” en story om Elton John´s liv och karriär. Den var bra! Överraskande sorglig och förvåningen stor över hur produktiv en människa kan vara vars liv varit så kantat av droger, dåligt leverne och stor brist på kärlek. Goodbye Yellow Brick Road… love it! Elton John gav sååå mycket 70-talsstämning och minnen från ungdomstiden. Det är smått fantastiskt vad musik gör med en. Mycket mer än bara njutning för stunden.
För den som attraheras mer av bild än musik finns här en länk med ännu mer 70-talsnostalgi!
Som sagt; 11-13 juni kommer vi att minnas som unika, dramafyllda och galna dagar… dagar då jag också befriades från alla mina arbetande förpliktelser när terminen lackade mot avslut. Bara tanken på att få casha in 8 veckors sammanhängande semester är lika ljuvlig varje år. Thompa däremot, måste tuffa på till andra veckan i juli. Morr.
Järnvägsmuséet arrangerar olika utflykter året om och en sådan hakade vi på. Med tåg från centralstationen vid 10-tiden på förmiddagen färdades vi i sammetsfåtöljer i vagnar från 40- och 50-talet. Första stopp hade vi i Läggesta.
Där flyttades vi över till ett fantastiskt fint ångtåg med öppna vagnar som körde för glatta livet till Mariefred. Vi fick några timmar på oss på platsen för att titta runt, bland annat på Gripsholms slott. Och inte nog med det…
En ångbåt körde sedan ut oss på fjärden mot Taxinge Näs i närheten av kakslottet där ett fika med smarriga tårtbitar stod uppdukat. Ångtåget körde oss sedan åter till Mariefred där vi hoppade på 40-talstågets fina vagnar igen för färd mot Stockholm Central. Vi hade fått oss en riktigt lyxig och fullfjädrad dag. Innehållsrik, minnesvärd och solig. För den nyfikne kan avslöjas att 700 kronor var priset för att åka två sorters tåg tur och retur samt en ångbåtsresa, inkluderat kaffe/te och tårta i slottsmiljö. Det gör vi nog om tänker jag. ”Slott och ånga”.
Garaget hemma börjar ta form… för att inte säga; börjar bli klart! Sedan sist har golvet spacklats och putsats. Målning av golv och färg på ena väggen följde därefter. Några element har satts på plats och hyllor spikats upp. Vi hade en liten golvlagsinvigning med fika.
I juni fick jag min första behandling av artrosen i ryggen. De som mötte mig på ”Specialistcenter Scandinavia” kallade sig för kartläsare (sjukgymnasten) och förare (ortopeden). Jag lades på mage med ländryggen blottad.
Kartläsaren letade upp, med hjälp av ultraljud, perfekta positioner för föraren att trycka in sina nålar och tömma kortisonet över de mest angripna facettlederna. De teamade bra och fyra sprutor sköts av. Behandlingen utfördes på Kungsholmen, vilket efteråt kändes som jättelångt hemifrån när benen knappt bar. De var liksom som al dente-spaghetti och hade inte mycket spänst att bära mig hem. Jag liksom smög hela vägen tillbaka med tunnelbana och tåg. Aldrig har jag upplevt en rulltrappa så snabb att jag knappt kommit av i farten. Två veckor senare fick jag en uppföljande spruttid. Denna gång var det än mer oskönt men ändå mycket bättre styr på benen efteråt.
”And while we’re at it”; på förmiddagen samma dag sprutade jag bort lite åderbråck. Jag lyckades visst planera in en hel sprutdag här? 
Dr Brigitte Gilland Perhard och jag pratade segling hela tiden. Hon kommer från Paris men känner till Carcans Maubuisson (som är Frankrikes största sjö) och området runt omkring där vi kommer att vara sen. Under sin ungdom seglade och surfade hon på UCPA-centret där. Alltså hur ofta är inte världen precis så liten? …men skum i blodet är inte skönt ändå, vill bara säga det. Båda sprutbesöken kommer att göras om i augusti.
Vi, och även Ville, saknar ju verkligen traditioner av att fira Midsommar hemma. De senaste nio åren har vi nog bara varit hemma två midsommarhelger. I stället har vi dansat små grodor runt Ilias bar på hotell Melas i Vassiliki. I år gick vi ner till Ängsholmsparken och Ville följde med. Nerpackat fanns sill, gräddfil, köttbullar och korv, bröd, mjukost samt jordgubbar, grädde och kaffe. Midsommarvädret som ofta bestått av hällregn och regnställ, 8 grader och dunjacka, var i år soligt och närmare besläktat med värmeslag. Så blir det när Windrikarna håller sig på hemmaplan.
Vi hade knytisgrill hos oss inklusive leken ”Land och Stad” och det var milt sagt ett jävla liv som vanligt 🙂 ”Nääädå, hos oss finns inga tävlingsinstinkter. Vi bara leker och har kul!”
Den 19 juli 1989 föddes Ida på Nacka BB. En kvart efter henne föddes Linn, och hennes mamma och jag delade på en tvåsal under tre, fyra dygn. Mamma Annika, också tandläkare Annika, och jag har varit vänner sedan dess och hon har bergis tittat mig i mun ett trettiotal gånger. Nu har vi träffats för sista gången som tandläkare och patient och jag var den absolut sista kunden för dagen, för veckan, för månaden, för alltid. Det var känslosamt och tårfyllt. Tänk känslan att efter en lång karriär ha gjort något för allra sista gången. Efter att instrumenten med ett klingande ljud landat på metallbrickan behövde Annika vända sig bort. Hon ägnade ovanligt lång tid åt dokumentationen i sin dator för att få vila i situationen. Det snyftades och snörvlades bakom min rygg. Käraste Annika… 
Något som vi däremot innerligt hoppas inte tar 30 års arbete innan det är klart, är Villes körkortskola med Thompa. De båda ägnade en kväll åt handledarkursen på Tibble trafikskola och körde för första gången 1 juli. Nu jädrans ska det äntligen bli verklighet. You go guys!
Sista junidagen var otroligt het men också innehållande vind vilket var tur för Gotland Runt-fararna som startade inne i stan inför sin långa resa söderut. De passerade Oxdjupet vid 14-tiden och där satt vi nedanför Fredriksborgs fästning på Värmdösidan. Vi hade gillrat en picknick åt oss med laxcrêpes, jordgubbar, kardemummabullar och kaffe. Inte illa. Detta var på söndagen men redan på fredagen gick vi brygga ut och brygga in på Skeppsholmen och spanade in alla båtar som skulle vara med. Ett trevligt jippo med musik och glad atmosfär.
Två jättar var med i år, Volvo Ocean Race båtarna med sina 65 fot; ”Ambersaill” och Team Brunels ”HiQ”… drygt 20 meter långa och över 30 meter höga. Minst sagt pampiga båtar. Team Brunel kom trea i juni förra året efter många månaders havskappsegling. Segelytan är 163 kvadratmeter (att jämföra med Hobiens 20) och man kan få chartra båten. Endera några timmar för 3500 Euro, en dag för dubbla priset eller en 24-timmars för 10 000 Euro. Hmmm, som hittat.
Om ni inte vill göra något av det, så ha fina dagar vad ni än tar er för. Man måste inte bada, boka upp en massa umgänge och fladdra runt. Det räcker gott att bara passera bullfatet och sedan sätta sig på Vaxholms hembygdsgårdskafé. Vid vattnet. Må mys!
