Hösten (oklart) 2003 föddes den lille grå, fifty fifty bondkatt/Russianblue, i en lägenhet i Fittja Centrum. Han blev lägenhetskatt i ett ungkarlsboende i Masmo men flyttade hem till oss våren 2004. Där blev han med både familj och natur. Barn i olika storlekar och en hund, fåglar utanför fönstret och en stor vid värld. Ytorna i huset, två våningar, dörrar som öppnades och många ben som rörde sig runt, sååå läskigt. Värst var nog utelivet. Det tog många veckor för honom att ens våga gå över tröskeln till ytterdörren. Ännu längre tid innan han tordes lämna tomtgränsen… och ytterligare längre tid innan han klättrade upp i ett träd första gången.
Men sen hände något. Puma blev jägare. Fåglar i alla storlekar; small, medium och large. Ingenting var värt att släppa förbi. Tassarna vevade runt och käftarna klöv fångsterna på mitten. Bara igelkotten fick gå, den var i skummaste laget. Möss, kopparödlor, insekter och spindlar… Gott! Han tuggade så det knastrade. Bedövade fåglar bars in och kvicknade till. I de lägena fick hund och katt till ett samarbete och fjädrar spred sig i hela huset. Och fågelskit. En stressad ekorre jagades upp i aspen intill huset och utan annan väg att ta flög den från trädets yttersta gren, över till taket. Därifrån gled den så klorna gnisslade mot plåten innan den damp i backen och hann iväg. Det var Puma som fick ge upp.
Den grå ägde. Han blev allas katt. Rörde sig uppåt, neråt och utåt sidorna… klev in hos grannar och tog plats. På fönsterbrädor vid fågelmatare, satt på köksborden, la sig över korsord och smörlock. Fångade varje solstråle som smet in. Han var opålitlig och hungrig. Snodde allt som ställdes fram. Kattens och hundens samarbete var gott. Puma föste ner från bänken och hunden stal. Pålägg, kyckling, kött och annat uppskuret. En gång hade en limpa fastnat halvvägs ut genom kattdörren, förmodligen kattens misslyckade försök med att behålla för egen räkning. Så omaka de var men blev ändå kompisar. Den korta kvällsrundan med hunden gjordes i sällskap med katten många gånger. Sen var det nåt som störde och då följde han bara med en bit men la sig vid vägen väntade tills vi kom tillbaka.
En ny hund kom till familjen. En högre och starkare, lite stirrigare (ja faktiskt stirrigare än en terrier) och mer alert hund. Den blev inte kattens favorit. Inte heller hundens. De båda anpassade sig. Puma lärde sig att jama tystare. Tillräckligt högt för att göra sig förstådd men tillräckligt tyst för att inte dra igång den nya hunden. Han lärde sig att röra sig långsamt och ”oattraktivt”. Hunden var snäll men vande sig inte vid kattens rörelsemönster, därför fick katten göra jobbet och han löste det. Puma var otroligt snäll och tålig. Fann sig i mycket, var ganska tuff och smart. Streetsmart.
Sen blev det oreda i munnen. Puma hade ont av en tandinfektion så åtta tänder drogs ut. Det gjorde honom till lite mindre jägare. Den nya hunden försvann och 2014 även familjehunden. Då blev katten ännu mera tillgiven och sällskaplig. Var alltid med oss ute, satt runt och sökte sällskap, särskilt när jag låg i solen på altanen. Han hängde med när vi gick till mamma och Pelle, det var hans andra hem. Puma gick dit även utan oss. Varje morgon, i väntan på att de skulle vakna, satte han sig utanför och väntade tills han blev insläppt. Fick sin skinka och mysigt sällskap. Han hade ett eget vattenglas på köksbordet där. Det blev hans förstahem när vi var bortresta. Ibland blev han kvar till sent på kvällarna och då bar mamma honom till kattdörren. Hon bjöd på mycket kärlek och sång.
När någon kom, mötte Puma alltid upp vid dörren. För att se vem det var och för att hälsa. Han var en social katt och kommunikativ . Han drog gärna igång lek, det syntes lång väg när han var villig till bus. Kunde springa in under soffan och dyka fram med ett mycket långt grått framben för att ”överraska”. Sent upp i åren gjorde han små anfall från gömställen och han älskade när man rullade en boll av kolapapper. Svart i ögonen av det som komma skulle och efter ett kast över golvet, tog han bollen i farten, och sen var jakten i full gång. Men så klart, lite pinsamt var det allt, så mitt i ett skutt behövdes plötsligt pälsvård. Puma var runt oss jämt. Gick efter oss och satt med oss var vi än var. Han låg i knä eller precis i närheten och sov i vår säng, på min halva. Det gjordes klart från start att inte överskrida den gränsen. Han gick sällan och la sig före oss men om det hände, la han sig vid fotändan. Det var först när vi kom i säng som han intog sin position vid huvudkudden. Där låg han sen hela natten, plus minus små ärenden. Han visste sin plats.
En annan plats var hans korg. Den var inte märkvärdig, men han hade en märkvärdig korg en gång i tiden. En mjuk koja med mönstrat tyg och mycket fluff. Den gick han inte ens in i. Han blev motvalls bara vi försökte. Då lyfte vi ur korgens madrass och la den i sängen hos oss och tänkte att han skulle vänja sig. Liksom försöka övertala honom att förstå finessen med den. Han satte inte en tass på den utan la sig nedanför. Korgen han gillade var inget märkvärdigare än en tre centimeter hög kartong från 2014. När vi åkte till Australien hade jag ett paket med i packningen från syster och den kartongen kom med hem. Vi slängde den då på golvet och katten satte sig på den. Sen dess har den varit kvar. Det var en sittplats, mest så, och han gillade den. Alla sorters papper och kartong var bästa sittunderlaget.
Det nya året inleddes med sorg i huset. Tråkigheten knackade på redan för ett halvår sen. Egentligen började det med kiss i en soffa för ännu flera år sen. En gång, två gånger, tre gånger. Det fick bli en katt-toalett och ett nytt liv som semi-innekatt. Tuffingen var inte riktigt lika nyfiken längre. Pälsen blev ”flikig”. Kunde det vara sköldkörtelproblem? Urinvägsinfektion? Njurtrassel? Undersökningar och provtagningar gav inga tydliga svar men under det senaste året blev han väldigt mager. Mer orörlig, verkade ha ont i ryggen. Senaste hösten tappade han geisten alltmer, likaså förmågan att röra sig. Han kunde inte hoppa upp på möbler längre. Ner gick bra men inte upp. Vi fick ordna nivåer för att han skulle kunna hoppa till platser han gillade. Han som brukade ha fem, sex liggplatser att alternera mellan, valde till slut bara en.
Han sov otroligt mycket och ägnade all sin vakna tid åt att tjata på mat. Vi försökte mata upp honom men han bara tappade i vikt ändå. Sista månaden fick han 2 mediciner; dels för att dämpa överaktivitet i sköldkörteln men också antiinflammatorisk medicin. Han hade en snabb hjärtklappning och kräktes ofta. Sen började vi fundera. När var han ute sist? När hälsade han på hos mamma och Pelle? När lekte han senast? Plötsligt åt han sämre och sämre. Missade toan flera gånger och orkade knappt spinna. Vi fick handikapp-anpassa ännu mer. Sista två dygnen klarade han inte av att gå i trappan. Det enda han fortfarande orkade med var att vara nära oss, och faktiskt; möta oss vid dörren. Pumas allra sista kväll, som vi egentligen inte visste var den sista, kom mamma över med en bit kokt skinka. Det var länge sen han orkat gå till dem så nu kom hon till honom i stället. Han slukade skinkan hungrigt och glupskt.
Den 4 januari. Jag ringde veterinären kvart över åtta med beslutet om avlivning och vi fick tid klockan nio samma dag. Inte ett enda pip i bilen. Vi visades in och när vi lyfte av överdelen på transportburen låg han kvar. Sköterskan lyfte ur underlaget och honom. Han fick en spruta lugnande, som han började må illa av och blev orolig. När han försökte komma undan segnade han ihop till medvetslöshet. Efter en kvart var det dags för preparat två. Vi visste att det kunde ta så lång tid som 20-30 minuter innan han skulle somna in för gott. Det tog ingen tid. Pälsklingen somnade innan han ens fått hela dosen. Så slut var han, helt färdig med livet som katt. Det kändes så himla rätt att han hade fått med sig en sista skinkbit på resan. Här lämnade 2,3 kilo Puma oss… Den f.d modige jägaren, trädklättraren, soldyrkaren, matfriaren och sällskapet. Efter 18 år tillsammans.
Kan man göra en in memoriam på sin katt? Ja, det kunde man. Han var förresten allas katt. Mångas lilla älskling.
