Han är lång, han är stark, han är hårdhänt och han tar extra betalt för att visa empati.
Hans namn är Jonas Aneby och återfinns på Puls & Träning i Solna. Med sina tuffa armbågar hittar han triggerpoints överallt. På långt fler ställen än dem man först pekat ut som ömma. Först kör han 20 minuters armbågstryckningar på ena skinkan och hur jävla ont det än känns, så är den värsta smärtan den mentala… alltså tanken på att behandlingen/misshandeln snart ska gå loss på den andra sidan.
Jonas fastslog (typ) att på mig faller vänster hålfot in, vilket gör att knäet vrids och höften blir sned. Det i sin tur medför att ryggen blir felbelastad. Med denna sneda kroppsställning har jag tränat i alla år, exempelvis sprungit uppåt tre mil/vecka och sakta men säkert byggt upp helt fel muskler, exempelvis de som inte ska vara där. Dessa muskler är dessutom i ett slags konstant spänt läge för att berättiga sin existens (kanske?) Jonas kallar det för att vara mjölksyreförgiftad, noga med att poängtera att det i och för sig inte finns något som heter det, men han ville att jag skulle förstå hur han menade. Det Jonas vassa armbågar gör är att ta kål på mjölksyran i musklerna och det, det gör helvetiskt ont. Jag tar alltid en eftermiddagstid med baktanken att hans armbågar är trötta och egentligen bara vill hänga efter sidan efter dagens sammantagna tryckande.
Allting började nog i och med vår Australienresa i början av 2014. Vi satt och vi satt och vi satt, på ena flyget efter det andra och på ena flygplatsen efter den andra. Det tog knäcken på min häck och ländrygg. Jag har fått massage, tränat core, hållit igång och försökt stå mer än att sitta. Men i nästan fem år har ryggen känts av på ett eller annat sätt och det senaste året har det blivit än värre. Till slut fick jag… nej förresten… Thompa nog. Han bokade tiden hos Jonas, körde mig till Gustav III Boulevard 115. Han motade in mig genom dörren, höll för dörren på utsidan och satt sedan på vakt i hallen.
Efter första träffen log Thompa elakt och sa ”hehehe… visst gjorde det ont?”, väl medveten om vad Jonas kan ställa till på bara några minuter. Jo visst gjorde det. Det enda smärtlindrande som till slut funkade var psykoprofylaxandning. Takterna satt i sedan förlossningarna: in genom näsan… ut genom munnen… fullt fokus… in genom näsan… ut genom munnen… fullt fokus.
Vid ett tillfälle tittade jag upp ur den grop i bänken där jag placerat mitt ansikte vid behandlingens början och det jag då såg var rätt absurt. Hela långa Jonas lutade sig mot mig som om han sköt en sten i uppförsbacke. Hans fötter stod som i startblock två meter bort under skrivbordet och händerna/tummarna var i tryck mot mig. I det läget frågade jag om någon någonsin kräkts rakt ner i det lilla hålet i bänken.
Det har blivit sammanlagt tre besök hos Jonas och han är bra. Tuff, beslutsam och lite elak, men bra. Framför allt för att han säger att på kvällen efter behandling ska jag krypa upp i soffan, vila mycket och dricka vin.
Som ett rent komplement till denna behandling rekommenderades jag att begära en magnetröntgen. Jonas skrev tre termer på baksidan av ett visitkort och sa att jag skulle lämna det vid tillfället för röntgen. Jag fick inte googla på dem (säg det till en googlemästarinna) eftersom han inte ville skrämma upp mig (säg det till en nyfiken-i-en-strut). Inte på hela första timmen googlade jag, inte heller den andra men under den efterföljande tredje timmen åkte datorlocket upp. Så här i efterhand kan jag inte säga att ”jag råkade” googla, eftersom orden krävde inget mindre än lågmäld ljudning för att alls skrivas rätt i sökfältet. Spinal stenos, Spondylolisthes, Ank spondylit.
SPOND var den gemensamma nämnaren och för säkerhets skull googlade jag även på betydelsen av det ordet. Det stod: Perfect if you organize football, rugby, cycling, cricket or other group activities for either children or adults. Jamen då så, så farligt kan det väl ändå inte vara?
Den sista måndagen i månaden fick Fru Windrike åka in i en MR-trumma. ”Har du cellskräck?”, frågade remisskrivande läkare. För fanken. Skicka in mig i trumman och låt mig ligga kvar där länge, tänkte jag. Anslut mig till ett dropp och hämta ut mig lagom till maj. Det ger mig lugn och ro, utan mentala bråten. Jag har ändå alltid velat gå i ide…
”Cellskräck? Nej, verkligen inte”, blev svaret.
Hur var det då? Jo, tre stycken ”det-kunde-man-väl-ge-sig-fan-på” noterades:
- Något killade på näsan.
- Det mullrade, slog och hackade i maskinen. Hammarljuden liknade ljudet som uppstår om järn slår mot järn och upplevelsen påminde om varvsmiljö på 1800-talet. Sånt slumrar man inte till.
- Jag var förbannad. När jag ville lägga till Jonas tre (av mig söndergooglade) frågeställningar på remissen; Spinal stenos, Spondylolisthes, Ank spondylit, så fick jag inte det. Det var remisskrivande läkares hypotes som skulle bekräftas eller avfärdas av röntgenundersökningen och ingenting annat. Va? undrade jag. Remissens underlag skrevs efter 5 minuters prat och det går väl knappast före det underlag som naprapatens tre behandlingar givit? Diskbråck stod det på remissen men Herr Re Miss hade lika gärna kunnat skriva diskpropp… för att utan vidare kommunikation börja botanisera det genom röntgen. Kanske lite stelbent.
Sammanfattar: Ryggen är ingen dans på rosor och kommunikationen runt remisskrivandet är stelbent, men det är däremot inte dansen i denna ”evolution of dance” som sträcker sig över nio decennier. Titta!!!