Man kan tappa sina glasögon i sopnedkastet men man kan också tappa dem i plurret. I värsta fall kan man glömma sina nycklar en gång, två gånger och tre(tio) gånger… och så kan man tappa bort sin plånbok någonstans i/på kommunen. Det finns en smal risk att man glömmer sin dator i en butik och kanske helt glömt bort var man har sina vinterdäck. En mössa hit och ett par handskar dit, en påse på bussen och en startnyckel i gruset. Sånt händer… men man tappar faaan inte bort varann i alla fall. I ämnet ”att glömma bort varann” kommer här en liten berättelse tagen ur verklighetens vardag. Vi kan kalla den: En cartoon på morgonen.
En puss i hallen, ett hej då och sen satt Thompa på cykeln för att ta sig till tåget. Vanligtvis har vi sällskap men denna morgon behövde han pinna iväg till ”37-tåget” och stack före mig. Strax senare lämnade jag hemmet. Till fots. Jag satte lurarna i öronen för att lyssna på en bok och påbörjade samtidigt ett SMS. I min egen lilla värld… i bokens värld, utestängd från övriga ljudintryck med enbart ett svagt fokus på vägen.
Plötsligt swishade det till när någon i mötande trafik cyklade förbi i full fart. Jag vände mig om och konstaterade att det var en karl på en herrcykel. Han verkade ha bråttom. Jag tittade efter honom och tänkte; vilken jävla idiot, hur vore det att cykla med lite avstånd?! Något var bekant med cyklisten, osäkert vad. Vet inte om det var cykeln, jackan eller väskan på styret… Jag stod och tittade länge efter gubben som snabbt bara blev mindre och mindre.
Så insåg jag vem det var det var. Och perspektivbytet; hur främlingen på cykeln… ”idioten” på cykeln var den mannen jag lever ihop med. Fnissig av att inte känna igen honom utan bara attiraljerna runtom. Jag vet att jag tittade på Helly Hansen-loggan på jackans ena axel medan jag flyktigt tänkte: ”en sån där jacka har ju T, så märkligt lika”. Jag såg situationen i repris, liksom utifrån. Han som stack, jag som gick efter, han som jäktade tillbaka, jag som tvärstannat. Han som störtade framåt, jag som bara stod och glodde. Så kul.
Men vad i hela friden hade ”The man – the myth – the forgetful” så bråttom till? Jo, efter att ha ägnat de sista fem minuterna hemma åt att leta efter busskort eller vaddetnuvar… koms det efter avgång på att det vore förbannat bra att ha sina passerkort med. Om man skulle lämna dem hemma, måste man springa mellan vakten och olika lokaler, ordna fram nya foton och göra nya kortbeställningar. Kort sagt ägna halva dagen åt ingenting av egentligt värde. Exakt det har redan testats en gång, och för att undvika det ytterligare en gång, behövde ”The woman – the myth – the bitterness” åka in till stan för att leverera korten. Men just idag var det tydligen pedalerna som fick göra jobbet, och så benen då! Helvete, med vilken fart det gick, men 37-tåget fick dessvärre vispa iväg utan Thompelompen.
(Mannen på bilden har ingenting med inslaget att göra).
Nu till frågan: vad har allt detta med Centralbadet att göra? Jo… även det är en plats där man kan tappa bort varann. Man kan missa varann på Fortvägen och man kan sumpa varann totalt utanför bastun. Jodå, det går! Hänvisar till förra årets oktoberblogg.
Men men, vi hade en bokning i kalendern sedan några veckor tillbaka. Tisdagen 30/10, sista dagen innan höstlovets start. Kunde det bli ett bättre skifte mellan det som varit och det som komma skulle? Knappast.
Jag hade satt mig på strategisk plats vid Centralbadets ingång för att inte missa maken och sen gick vi in. Vid sidan av att SPA-a och bada, ägande vi mycket tid åt att hålla koll på, och vinka åt varandra samt bestämma klockslag vid varje planerad separation. Det visade sig vara en bra strategi. Efter en och en halv timmes bubblande, simmande, bastande och duschande släpptes vi ut rosiga om kinderna av lättnad men också av all den insupna värmen och kärleken. Eftermiddagen kunde beskrivas med två ord: Mycket lyckad.