”Så här är det: det finns två sorter av människor, och det har det gjort sedan tidernas begynnelse. Det finns bönder och jägare. Bönder kan planera och vänta. De sår och skördar tålmodigt och noggrant. Jägare däremot måste vara på spänn hela tiden, redo att reagera mot faror och snabbt agera. De uppfattar minsta ljud. Nu ska vi ta reda på om DU är en jägare. Det är inget fel på dig, det är samhället som är anpassat efter bönder och inte jägare. Man kan inte sätta en jägare i ett fyrkantigt bås och säga åt den att sitta still. De är inte gjorda för det.” (Måns Lööf, BUP i Gävle)
Vad är nu detta och Varför? Jo, jag har funderat. Igen.
Om det nu är så att man gärna drar sig till sådant man känner igen och connectar med… och som man har en mental koppling till… så funderar jag över min arbetsmässiga inriktning. Vad var det som gjorde att jag på praktikplatserna tyckte att tysta uttryckslösa klassrum med lydiga barn i raka rader var fullkomligt uttråkande? Varför ville jag hellre jobba med rörigare elever? Varför drog jag mig till, sniffade rätt på, och fick lättare tag om kontakten med expressiva elever? Varför hamnade jag så ofta i kaos och njöt så stort om/när jag fixade ordningen i det? Jag som praktiskt taget delar blod med godingar som fått diagnos … hur var jag själv som barn/ungdom? Hur är min mamma? (en illjärs drömmare). Hur är min pappa? (en arbetsknarkare med svårigheter att färdigställa). Mina förfäder? Tuffa, fnissiga mormor som alltid ville förändra, och morfar med tusentals aktiviteter och åtaganden på agendan. Farmor i en ständig städiver och den enda människa jag någonsin känt med tre städrockar. På landet (!) Slutligen farfar som jämt jobbade; slet, grävde, drog, bar, flyttade eller hantverkade. Majoriteten av de nyss nämnda befann sig i ett ständigt pillande med sina händer, fingrar, nagelband om de av händelse tvingades sitta still.
Vidare… Vilka sorters män har jag ”valt”/dragits till? Varför fungerar min relation nu medan de tidigare inte gjort det? Har jag mognat? Har jag lugnat ner mig/skärpt till mig? Eller måste alla andra runt omkring mig lära sig att stå ut och kanske gör det snällt? Ser alla andra det jag inte ser, en fråga som jag haft sedan barnsben… är jag riktigt normal?
Varför bokstavligen brinner det i huvudet när jag blir tillräckligt arg? Varför bölar jag helt utan anledning, och ofta utan att ens vara i förberedd sinnesstämning? Varför upplever jag känslan så hisnande i stunder av riktigt stark glädje och längtan att det nästan blir en sorg i stället? Varför pratar jag så mycket och så fort… och varför ibland utan att ens tänka till? Varför är min smärttröskel så hög… Jag har fött tre barn utan något som helst smärtstillande preparat. Varför gör jag alltid 2-5 saker samtidigt fort, fort, fort? Varför rannsakar jag mig själv så mycket och grubblar över tillfällen då jag borde ”skärpt till mig”? Varför har jag älskat att hoppa från den högsta avsatsen i hopptornet och snurrat i den snabbaste upp-och-ner-karusellen på Grönan? Varför kan jag aldrig nöja mig med ”good enough?” Se bara på den här inledningen…!
Frågorna blev många här, men förstå ändå att jag tycker att jag har begränsat mig.
För att återgå till frågan om hur jag var som barn/ungdom. Så som jag minns det hade jag alltid saker på gång. Jag ägde rikligt med fantasi och var mycket kreativ. Jag var ingen långsovare och säkert halvjobbig, med idéer redan från tidig morgon. Jag älskade exempelvis att bära, plocka, samla, studera djur och bygga bo åt dem. På sommaren alltså. På vintern behandlade jag snön på samma vis. Bar, samlade och byggde. Jag älskade att röra på mig. Cykla, klättra, springa, bada, gunga, undersöka och bygga: … kojor, tågbanor, lego, städer och affärer. Jamen vadå, det gör väl alla barn? Ja absolut, så inget konstigt här. Men jag skulle alltid klättra högt, cykla snabbt, gunga fort, tävla och utmana, hitta varianter på temat, utveckla konsten, ändra inriktning. Jag minns att jag alltid ville förändra, sträcka ut, ta rekord, höja ribban. Jag hatade att ha tråkigt och hade heller inte tråkigt särskilt länge förrän jag kommit på något att göra. Jag har ett minne av att jag verkligen kunde roa mig själv. En känsla jag även i vuxen ålder har kvar. Om jag inte for runt, höll jag mig aktiv på annat sätt. Möblerade ofta om i mitt rum, plockade ut andra stämman till flöjtnoterna, skrev av låttexter från LP-skivorna, läste, sorterade frimärken och bokmärken, skrev brev och räknade pengar. Små pyssliga grejer men med väldigt mycket tid lagt på det noggrant utförda arbetet. Mönster och färger attraherade mig. Jag pillade, plockade och var otroligt kreativ, teknisk och ”olat”. Har aldrig känt mig som en nejsägare. Däremot tyckte jag att det var jobbigt med mycket folk, var (och är) ingen mingelnjutare. En perfekt en-till-en-kompis. Jag åt dåligt och tyckte mycket smakade konstigt. Hade ofta ont i magen. Jag var besviken på mat och minns att jag ofta blev ivägskickad från matbordet för att jag inte åt eller för att jag fnittrade. Det var pappa som inte stod ut, och jag som inte kunde sluta. Så här i efterhand förstår jag inte vad som rimligtvis kunde ha roat mig så stort vid familjesittningen men det kan lika gärna ha varit ett nervöst beteende. Jag fnittrade ofta sjukt mycket.
I skolan fick jag svårt att få ihop och läsa texter, vilket inte hade att göra med läs- och skrivsvårigheter, utan snarare bristande koncentration. Det jag läste liksom fastnade inte. Allt gick segt och långsamt, studiestil saknades. Hellre än att fokusera på mitt eget arbete lyssnade jag på andras pennrafs och höll koll på hur långt andra kommit. Jag störde mig på att höra hur ofta de andra vände blad i boken. Uppgifter på tid gick åt fanders. Huvudräkning var en omöjlighet, arbetsminnet kalaskasst. Jag tyckte själv att jag var trög, en riktig medelmåtta. Jag minns ett tillfälle senare i livet, på KomVux, när jag fick tillbaka ett prov med alla rätt. Det hade aldrig tidigare hänt och då som först fick jag ett kvitto på att jag hade något, men inte utan slit. Alla utbildningar jag tagit, har jag klarat av, men inte utan mycket jobb. Jag hade liksom inte så mycket att fästa kunskaper på. Högstadiet upplevdes jobbigt och svårt. Gymnasiet lika skralt, till och med ganska skolkigt. Det var anledningen så klart till att jag behövde lägga så mycket tid på pluggandet för att lyckas. Jag såg till att vara ute i god tid, ligga långt före alla andra med att läsa in. Systematisera, repetera, kontrollera och aldrig släppa taget. Som tonåring och ungdom fortsatte aktivitetsnivån, och att göra saker lagom gick liksom inte. När jag tänker tillbaka på mig, minns jag mig själv som förhållandevis orädd för utmaningar och ganska lättlärd, I synnerhet när det kom till sånt som motiverande.
Är allt detta måhända spår av Adhd, har jag ofta tänkt. Det finns Adhd i de närmaste släktbanden och någonstans borde det ha kommit ifrån. Tanken har träffat mig allt oftare de senaste åren, och kanske främst sedan jag fick en melt down på hösten för fyra år sedan. Jag började fundera runt symptomkriterier, skillnaden mellan flickor och pojkar samt vuxna med Adhd. Vad handlar detta om, är det arv eller miljö som spelar huvudrollen? Cirka 80 % förklaras av biologiska faktorer, alltså stark ärftlighet. Resterande 20 % förklaras av stress, miljöfaktorer, trauman eller brister i familjefunktionen. Min melt down handlade om stress, men samtidigt… hur kunde jag känna så stark stress som jag gjorde just där? Då jag kom tillbaka i tjänst efter åtta veckors ledighet.
Familjemamman! Familjelivet, eller mammaskapet hölls fläktande med babysim, sångstunder, sagoläsning på biblioteket, barndans, gymnastik, fotboll, innebandy, judo, skridskoåkning, teaterskola, utflykter, skogsfrukostar, med mera… med mera. Det var alltid något på gång. Min egen privata fläkt höll jag i ett slags milt orkanläge genom att manövrera pågående mammaskap samtidigt som jag jobbade och pluggade. En person med Adhd kan inte klara av att planera en sådan vardag. En person med Adhd kan inte sköta sin ekonomi, rutiner runt barn med läxor, säsongsgarderober, matsäckar, aktiviteter och kompisar. En person med Adhd skulle ha misslyckats med precis allt det, så därför har jag inte Adhd. Check på den. Fast å andra sidan… hur är det nu? Kan man ha ”lite” Adhd?
Eftersom jag så gott som aldrig skjuter upp saker, eftersom jag är en fena på att planera och förbereda, sällan agerar impulsivt, så har jag inte Adhd. Eller? Jag ser mig själv som normalt högfungerande. Jag har gjort mycket och kommit långt… kanske bra mycket längre än vad någon (inte heller jag) trodde, när det efterlängtade ”kaoset” familjeliv äntrade scenen för 30 år sedan. Innan familjelivet jobbade jag intensivt och målmedvetet med allt som sattes i mina händer. Inte en lugn stund. Inte en paus utan att komma på något att fylla den med. Jag snosade upp extrajobb om det jag var anställd för att göra alltför snabbt blev överstökat. Något som hände jämt. Plikttrogen och sällan sjuk från min tjänst vilken ofta utökats till ta-en-men-kör-för-två. Jag var en arbetsgivares dröm… en fackrepresentants mardröm. Tempo på jobbet, tempo på fritiden. Jag somnade sju kvällar av sju i soffan, så kvällstrött, att jag inte hann i säng. Apatiskt trött. En gång när jag stod i tunnelbanan, vaknade jag av att tåget krängde till och då, i det chockartade uppvaknandet, förstod jag att jag hade somnat. Fast då var jag också gravid och den tröttheten jag kände gjorde att jag nästan blev rädd för mig själv. Stackars mitt barn.
Mitt varumärke är att alltid komma på nya grejer att göra eller planera upp, förändra eller förbättra. Jag är en queen på att organisera. Att det är som det är, och att det var som det var, har jag letat en förklaring till. Jag har tittat bakåt, framåt och åt sidorna. Jag har lyssnat på andra och läst massor! Genom åren i min tjänst varit på många återgivningar efter psykologutredningar, läst många utlåtanden och tror mig veta. Jag har också gjort ett test på nätet, och jodå, det stämmer alldeles säkert. Jag kanske har Adhd i mild grad.
ADHD-test för vuxna. ”Du visar tecken på ADHD. Svaret är baserat på ditt resultat, 5 poäng. Ditt resultat tyder på att du visar några få eller milda symptom som kan vara ADHD. För att få rätt diagnos, kontakta en läkare som kan göra en noggrann kartläggning av dina symptom”. (Nej, det tänker jag givetvis inte göra. Jag är bara glad om jag kan bredda ”normalen” i normalfördelningskurvan).
AD står för ”attention deficit” det vill säga svårigheter med uppmärksamhet, koncentration samt att styra och kontrollera sig. HD står för ”hyperactivity disorder” vilket handlar om hyperaktivitet, impulsivitet och aktivitetsreglering. Särskilt väl märks allt detta för den som befinner sig i en icke anpassad miljö eller som saknar egna fungerande strukturer. Graden av Adhd varierar beroende på hur miljön är anpassad och tillrättalagd samt vilken förekomst det finns av fungerande strukturer i varje situation. Sammantaget gäller att individen själv har insikt om sina svårigheter för att kunna styra upp sig, ta emot stöd och kräva hjälp av sin omgivning. Slutligen att motstå impulsen att ständigt skjuta upp allt, speciellt det nödvändiga och det tråkiga… alltså det som gör att morgondagen kanske blir en riktigt bra dag.
Det ovan föreslaget ”milda” kommer sig kanske av att jag i hög grad har utarbetade strukturer genom vilka jag ständigt planerar och förbereder. Jag sliter hårt med min exekutiva funktion. Jag skriver listor, noterar, samlar och organiserar samt vakar över kalendern som om den är det värdefullaste ägget i boet. Utan den ansträngningen hade det kanske handlat om medelhög grad av Adhd. Alldeles säkert… Att styra upp exekutiven är ett tungt jobb som aldrig tar slut och kanske är det så, att den som försöker upplever sig stressad?
Adhd – innebär att leva sitt liv ihop med ett funktionshinder. Detta gäller särskilt i dagens samhälle eftersom det ställer enorma krav på den exekutiva funktionen. Den exekutiva funktionen är ett system som metaforiskt kallas för ”hjärnans dirigent” i och med att den reglerar många av de funktioner i hjärnan som styr oss. Det gäller planering och genomförande av handlingar (i vid bemärkelse) samt målstyrd hantering av problem och uppgifter som vi ställs inför. De reglerar beteenden, motiv och känslouttryck med hänsyn till deras lämplighet i situationen.
Adhd beror på bristande nivåer av signalsubstanserna dopamin och noradrenalin i hjärnan. Det betyder att hjärnans eget belöningssystem är svagt utvecklat. Obalans i systemet påverkar den exekutiva funktionen, men systemet kan smörjas upp med medicin. Centralstimulerande medel höjer koncentrationen av dopamin och noradrenalin i synapserna och lindrar symtomen av Adhd. Exekutivens tre funktioner rör allt det som riktar och vidmakthåller uppmärksamhet och koncentration, en slags övergripande bedömning av impulsers och planerade handlingars lämplighet.
- Kontrollfunktion, som en slags inre reglering. Den sköter ex. självkontroll, impulser och emotioner men kontrollerar och uppmärksammar också hur egna beteenden och prestationer står sig i förhållande till andra.
- Reglera och organisera, exempelvis backar upp förmågan att hålla ordning, prioritera, planera, stötta strategiskt tänkande, utföra systematik och förbereda… tänka före.
- Styra ett målinriktat beteende, exempelvis att reglera affekter, hantera krav, stå ut, acceptera förändringar, vara flexibel, klara problemlösning, stå ut med trista saker och motivera sig utan belöning.
Inte alla, men många personer med Adhd saknar ofta dessa regleringar. Det märks i beteende och känslouttryck samt att det som ska skötas och utföras inte riktigt sköts och utförs. Du kan ha olika form av adhd, beroende på vilka symtom du har, och vilka svårigheter det skapar i ditt dagliga liv. Generellt kan man säga att ju lägre uppmärksamhet desto större hyperaktivitet. Adhd brukar delas in i tre former:
Kombinerad form – problem med uppmärksamhet, överaktivitet och impulsivitet. Det är den vanligaste formen av adhd.
Huvudsakligen ouppmärksam form – problem med uppmärksamhet och koncentration, men få eller inga problem med överaktivitet och impulsivitet. Denna form av adhd benämns ofta Add. Det kan ta längre tid att upptäcka eftersom det inte märks lika mycket utåt. Dessa personer ”stör” inte andra. De är drömmande, tysta och inaktiva.
Huvudsakligen hyperaktiv-impulsiv form– problem med överaktivitet och impulsivitet men få eller inga problem med uppmärksamhet. Denna form av adhd är vanligast hos förskolebarn och kan med tiden antingen avta eller övergå till en kombinerad form av adhd.
En släng? Det är en skymf att tro att man har ”lite”, eller en ”släng” av någonting. Om det finns slängar, så kan man i så fall undra vad de har som fått diagnosen? Jag tror däremot att man kan ha slängar av bättre uthållighet, av mer eller mindre välfungerande strukturer och av medvetenhet om sina svagheter respektive styrkor. Man kan vara så att säga högfungerande. Detta betyder i så fall att den som har Adhd (med allt vad det innebär… se ovan) och där det inte märks så tydligt (tänk tjejer, som genom nedärvd fostran sedan generationer tillbaka, inte hänger i gardiner, skriker och slåss) antagligen gör ett hästjobb. Där måste ju, på toppen av all energi som går åt för att leva med Adhd, också galet mycket energi läggas på att strukturera och planera tillvaron. Alltså både hemma och på jobbet/i skolan. Är det svårt att förstå varför en del blir utbrända, deprimerade eller marinerade i psykisk ohälsa? I värsta fall uppmärksammas de inte förrän de isolerar sig, hetsäter, svälter, säljer sig, skär sig eller på annat sätt demonstrerar olika former av självskadebeteende.
Adhd har alltid funnits men konsekvenserna har blivit alltmer påtagliga i takt med att skolan och samhället i stort blivit alltmer kognitivt krävande. Människor i alla åldrar översvämmas av intryck och valmöjligheter, och ska utifrån det fatta välgrundade beslut.
Detta ställer höga krav på den exekutiva funktionen och medför att följderna av Adhd blir mer märkbara än tidigare. Vi lever i ett kognitivt krävande samhälle med 40-60 procent fler intryck idag än tidigare.
Men jag som är så noggrann, som fullföljer samt leder och stöttar andra med NPF. Jag på mitt jobb… jag kan väl inte sköta det om jag har Adhd? Nej, så klart inte, klart jag inte har Adhd. Jag skulle försova mig, missa tider, glömma bort möten, inte hålla reda på papper och så vidare.
Den som inte slarvar bort grejer, som alltid passar tider och som lyssnar och utför kan inte ha NPF. Jo, kanske… om strategin för att inte komma för sent är att hoppa ur sängen när klockan ringer i stället för att ligga kvar. Om strategin är att ha lagt fram allt som behövs inför nästa dag, redan på kvällen innan. Om strategin för att inte glömma, är att ha allting uppskrivet i mobilen, ha larm påslaget, ett kryss på handen, alla papper systematiserade i gem eller mappar och sorterade i logiska högar. Om strategin är att ta bussen innan den bussen som egentligen hade räckt att sikta in sig på. Om strategin är att att alltid ha postIt-lappar och penna med i väskan. Om strategin är att så faaan heller missa något, eftersom det i sig blir så otroligt svårt att reparera eller förklara.
Tecken: Jag har inte svårt att komma igång med uppgifter, snarare tvärtom. Jag har absolut inte svårt för strukturer och ordning, det har jag tränat på sedan decennier tillbaka. Jag passar tider, och jag glömmer eller tappar sällan bort saker. Alltså landar resultatet av mina självstudier på ”mild grad av adhd” med följande tecken:
- Svårt med koncentration, många tankar och idéer i huvudet på samma gång
- Svårt att komma ihåg långa instruktioner
- Vanligt att skjuta upp sådant som inte intresserar, sådant som klassas obegripligt eller som kan kräva stor mental energiåtgång
- Gör/säger ibland saker utan att tänka efter före
- Har stort behov av av rörelse
- Är orolig, har svårt att sova, har ångest (i bemärkelsen ågren, ältar, grubblar, vrider och vänder… släpper inte)
- Känsla av otillräcklighet, att inte göra nog
- Blir trött av att umgås länge med andra
- Svårt att reglera känslor/humör. Är en jäkel på att härbärgera men sen… poff!
- Är extra stresskänslig, typ allergisk mot stress, men stressar ofta
- Pillar på saker, flackar med blicken, upplever rastlöshet
- Är strukturfascist med stort kontrollbehov
Så där. Nu kommer jag till essensen av mina funderingar. Jag lyssnade på en kvinna i 45-50-årsåldern som beskrev sig… fast mig. Hon jobbar som lärare, men skriver också en blogg om undervisningsfrågor och är skolboksförfattare. Hon hade fått diagnosen Adhd i vuxen ålder och lyckas beskriva sådant som inte står i ”bruksanvisningen” för Adhd på Vårdguiden 1177, utan som är symtom på det.
Läraren / bloggaren / författaren skriver hur svårt hon tycker att det är att reglera hur mycket tid hon ska lägga på saker. Det dubbelbottnade i att å ena sidan ha svårt att bygga upp motivation för att göra tråkiga saker och att undvika saker som kan ta tid. Å andra sidan fastna i något som liknar hyperfokus i andra sammanhang. Exempel här är att fastna i detaljer och lägga orimligt mycket tid på att leta upp det perfekta ordet, den snyggaste layouten eller det bästa typsnittet. Eller att djupdyka i ämnen och ta reda på precis allt om det innan det är klart. Att vara ambitiös och inte ge sig förrän det är perfekt. Hon beskriver att hon alltid måste förbereda sig, skapa stödstrukturer, att det är lättare att skriva än att prata eftersom det i talet lätt blir en oordnad röra. Att veta exakt vad som ska sägas, men höra sig själv (liksom utifrån) säga någonting helt annat.
Symptom på Adhd kan växla över tid. Som barn kan man varit mer hyper och impulsiv för att sedan i puberteten hamna i ett lugnare, mer drömmande tillstånd och inte få något gjort. Oavsett ålder finns det också snabbare växlingar, sådana som går från hyperaktivitet till stora krascher eller mikrokrascher på bara några timmar. Eller sådana som går från ett ledset, nedstämt tillstånd med behov av vila, och så tillbaka in i högt tempo. Hyperaktiviteten känner denna lärare / bloggare / författare igen med att inte kunna begränsa sig till good enough, men också i det att prata mycket. Typiskt för tjejer menar hon, de pratar oavbrutet. Hon beskriver ett kaotiskt inre, där hjärnan liksom aldrig riktigt vilar eftersom så många tankar ständigt surrar. En överaktivitet som om man går på högvarv. Det gör att man lätt blir stressad av ljud, främst höga ljud och småljud. Sådant skapar irritation och trängs med alla pågående tankar. En person med Adhd är också personkänslig och känner direkt in vilka de passar ihop med eller inte. De senare är energitjuvar. Jag har också andra slags energitjuvar och det är saker som ligger i pipeline. Alltså, jag måste ha helt tomt på agendan för att vila med genuin inlevelse. Jag skulle aldrig kunna lägga mig och vila utan att tvätten redan rumlar runt i maskinen, middagen puttrar i grytan, disken är urplockad och shoppingkassar upplockade. Allt måste vara klart.
Adhd-läraren: Om någon frågar mig om råd angående något, har jag ett snabbt svar. Jag blir som en popcornmaskin som snabbt ser tänkbara lösningar. Det är sant när jag säger att det är sällsynt att jag bara svarar: ”Du, jag har inte den blekaste aning”. Jag har idéer, tänker utanför boxen och hittar ibland andra kopplingar och slutsatser än andra. Det gör att jag också hittar andra ingångar och det gör min undervisning varierad och tillgänglig. Jag låser mig inte i läromedel, det jag förberett eller sånt som ”borde” göras. Det är den kreativa sidan av jobbet och som gynnar eleverna. Precis det beskriver också läraren / bloggaren / författaren som jag lyssnade på. Hon satte ord på en typ av kreativitet som jag inte tänkt på och som jag faktiskt har guldmedalj i. Jag har bedrivit ett arbete som tröskelplanerare i över 15 år. En annan sak som hon avslöjade och som jag också skriver under på, är att lika snabb som jag är på att ge tips, lika dålig är jag att kunna saker i grunden. Jag intresserar mig för många saker och har en bredd men när jag tycker att jag kan tillräckligt, lämnar jag det. Det kallas att kunna lite om mycket (eller ytinlärning med ett fulare ord). Att vara snabb och kreativ är inte samma sak som att göra. När det kommer till att göra, kan jag gärna backa ur och förklaringen till det kommer här.
Jag har inte jobbat heltid i skolan på alla år. Det är inte bara skönt utan också nödvändigt. Jag skulle aldrig orka. Jag säger också konstant nej tack till allt som kan tänkas innebära någon form av arbetsinsats utöver det vanliga. Detta av det enkla skälet att jag går ”all in” i uppdraget. Liksom förlorar mig i det. Jag kan inte hitta knappen för ”good enough” och jag kanske aldrig gör det. Jag avskyr slarv, i alla fall hos mig själv. Jag avskyr också att förbereda och planera saker men sedan inte utföra det. Jag föraktar lättja som drabbar andra (eller mig själv vilket i sin tur drabbar andra) men älskar att vara lat och tycker också att det är helt okej att se andra slappa…. eller okej då, halvt okej. Jag beundrar människor som säger ja och sedan lugnt utför saker och tar sig fram i livet utan att vara styrda av sin kontroll, sina planer, påminnelser och förberedelser. Jag fattar inte hur de funkar, men en sak är säker: De kan gärna få uppdraget där arbetsinsatser utöver det vanliga krävs.
Något man inte tänker på är att ett av de yrken som rekommenderas för den som har Adhd, är läraryrket. Det är omväxlande, spännande och kreativt. Det erbjuder dagar som omöjligt kan tillåta en att bli uttråkad men det finns en grundstruktur, exempelvis ett schema, som håller dig hårt i tyglarna. Mitt hjälpmedel är mitt kontrollbehov och min planering. Det är min rullstolsramp, mina glasögon och min överlevnad. Jag är superstolt över mitt hjälpmedel och jag ser det inte ”kontroll” som ett skällsord, eftersom jag genom det räcker till för så många. Mitt kontrollbehov handlar inte om att tillgodose mina egna behov, att tillskansa mig makt över andra, utan för att fungera bland andra och för att kunna leverera. Det har givit ringar på vattnet och gynnat många runt mig. Ingen ifrågasätter en person som levererar. En latoxe däremot, ställer till det på arbetsplatser. Om jag varit en drömmare, mer Add än Adhd, hade jag känt mig otillräcklig. Ja kanske till och med hade upplevts som ett bekymmer för andra. En sak vet jag, att utan min effektivitet, mina strategier och min hårdplanerade tillvaro hade jag inte lyckats.
Nu gäller det bara att hitta formen – alltså mellanrummet mellan all in och good enough. Eller åtminstone Keep it simple. Slut på funderingar.
Hälsar läraren, bloggaren, författaren.
Hälsningar också från Walt Disney, Albert Einstein, Vincent van Gogh, John F Kennedy, Pablo Picasso, Sylvester Stallone, Mozart, Robin Williams, Bill Gates, Justin Timberlake, Michael Jordan, Samir Badran, Henry Ford, Bröderna Wright, Jack Nicholson, Petter Alexis Askergren, Frank Andersson och Jim Carrey.
Bilder: Royne Mercurio trebarnspappa som till vardags är kommunikatör i Svenska kyrkan i Linköpings domkyrkopastorat. Figurerna är hämtade ur hans serie Herregud & Co.