Äntligen, äntligen börjar ljuset titta fram igen och plundringen kan sägas vara över. Ny fyller vi i stället på och njuter av våra vårfönster!
Redan på juldagen plockade vi bort julen och lekte julgransplundring – som om något kunde bli mer plundrat? Ända sedan i november har julen lånat tid, tankar, bryderier och beslutsamhet. Motiverat beställningar, planeringar, returer, förväntningar … så vem behöver vänta till tjugonde knut när all plundring redan skett?
Direkt efter jul och de första dagarna i januari är som vanligt mysiga. Kanske årets bästa? Vi mötte snön som uteblev på självaste julafton och minusgraderna kom, likaså förkylningarna och segdagarna… men ingenting av det gjorde något för vi var ju ändå bara lediga, lata och obokade. Sköna dagar då Nyårskarameller och annat summerande rullar på teven. När Janssonpizza och andra nya, galna recept testas (och påminner en om att vara mindre galen). När promenader går både när och fjärran.
Om man kunde sätta dioder på allas skallar i juletid som registrerade hur många som tänker på sina barndoms jular, då skulle man se en klar peak på kurvan i slutet av december. Bilderna här ovan kan vara från juletid sent 60-tal. Vi och kusinerna! Då var det färglatt, bast på väggarna, hängselbeklätt och festis i trekantiga tetror.
Ett gym startade i Gribbylund i januari – så jag, Joel och Loretta körde gymstart. Så vitt jag vet blev det mest bara det: en gymstart.
Men med ett klippkort finns ingen stress och faktum är, med det vårlika vinterväder som varit, att det går lika bra att springa utomhus som på springband.
Alternativt köra roddmaskinen hemma.
Och äntligen, efter närmare 2,5 år är dödsboet ett avslutat kapitel. Äntligen kan jag och syrran prata med varandra om någonting annat än vad som står i diverse dokument. Vad de menar, hur de tänker, vad vi ska svara, vilka de är, vilka vi är, vad allt kommer att sluta med, hur vi mår, hur ”han” mår, om han verkligen kan sova på nätterna, varför vi sover så dåligt, varför vi är så arga, ilskna och vredgade. Jag roade mig med att summera alltihop i ett familjespel bara för att allt var så sjukt. Både träligt och jobbigt. Familjespelet namn är Bläckfisken men jag tvivlar på att det går att finna någon särskild spelglädje.
Arvsderbyt avslutades med oss som ett division 3-lag på fel arena med landslaget på den andra planhalvan men vi kämpade så gott vi kunde. AIK, eller Djurgården… eller Hammarby vann… för inte var det vi i alla fall. Dock avslutade vi det snyggast, med varsin salchow, ett par toeloop och någon axel. Enligt vårt sätt att se det är det ”han” som ligger platt på isen i frusen skam och vi som gör piruetter. Han tänker nog annorlunda.
Vi satte punkt genom att överraska vårt hjälpsamma ombud med en Guldkula och lyxig choklad, och tänker att det är på tiden att vi får lämna allt detta bakom oss nu.
Vi firade med våra gubbar på Villa Godthem på Djurgården, där vi åt varsin planka och god efterrätt. Thompa och jag har varit på andra skojigheter på stan under månaderna, exempelvis egenkonstruerade AW. Dels på Hotell Kung Carl på Birger Jarlsgatan, dels på O´Learys på Storgatan.
Det har blivit en del åkande med kommunaltrafiken och då föll ögonen på den nya klädseln på sätena. I en första anblick ser de grågrå ut men faktiskt… är de inte rätt så coola och stadstypiska? Gillar hon med mobilen och han med skateboarden.
Vi har ätit palt på Knut tillsammans med vännerna Per och Annelie. Vi har också firat bådas våra födelsedagar med att se Änglagård på Oscarsteatern. Det blev ett halvdygn på stan genom att bo på hotell den natten. Checkade in på Stockholm Plaza på Birger Jarlsgatan. Alltså… den frukosten! Helt klart en test-etta!
På hemmakulfronten bjöd vi hem Annika och Henke på middag, och mamma och Pelle en annan kväll. Jag har träffat alla väninnor på olika sätt, både i Täby och på stan på fika eller lunch. Vi har också sett till våra vuxenbarn i olika konstellationer och sammanhang, till och med allihop vid samma tillfälle då Thompa firade sitt 65e kalas med korvgrillning på altan. Alltså på grillen på altan.
Vad strumporna har med det hela att göra kan man undra men svaret är enkelt. Vi fick båda roliga och kalasknasiga strumpor i födelsedagspresent.
Nu har en termin avslutats i skrivskolan och nästa startats upp. Det har varit åtta inlämningar på samma tid och nu återstår bara fyra, fram till avslutningen den 5 juni. Eftersom mina manus alltid jäser så in i helvete har jag startat ytterligare ett skrivprojekt. Det kommer att bli fortsättningen på fortsättningen på Pepper – alltså är en trilogi i görningen!
Huvudpersonen i manus ett (Pepper) är Anna. I manus två (Syrrer) får hos sällskap av Millan och Selma. I manus tre (Wåller) som blir en bildroman, fortsätter storyn runt dessa tre tjejer och deras texter om Rut och Pernilla. Det är årets skrivutmaning på många sätt eftersom jag ska squeeza in dessa båda delar mellan Pepper och de nio andra böckerna i serien. Jag måste tänka lika mycket bakåt som framåt och samtidigt vara precis här och nu.
Och mitt i alltihop vill jag hinna läsa annat också. Jag hittade förresten en läsutmaning att sätta tänderna i för den som har lust.
Till bildromanen och jag har bjudit in ett riktigt fotoproffs att ta bilderna. Till min stora glädje har hon accepterat så vi har setts för ett första planeringsmöte. För närvarande skickar jag henne ett par texter i taget och hon funderar över lämpliga bilder att illustrera texterna med. Bilderna ska läggas först i varje avsnitt. Jag kan inte tänka mig någon bättre fotograf. Hon fotar kommunikation och känslor i svartvitt – det kommer att bli hur bra som helst och jag hoppas att vi ror alltsammans i mål någonstans i framtiden, typ 2026.
Jag lyckades också ha en Skrivkula, min skriv-kom-igång-kurs, dock med endast en deltagare, med det blev ett bra test på upplägget. Min enda deltagare var positiv som få och vi fick många samtal om skrivande och pepp för att komma igång. Det blev bra! Hon fick idéer för att ta tag i sin önskan om att börja skriva.
Och ja just det. Jag har nu tekniskt sett, ”sagt upp mig.” Egentligen bara informellt eftersom min uppsägningstid inte har startat än men jag närmar mig den och gav en hint om läget när skolan undrade.
De frågade och jag svarade – och efter mitt svar har jag inget hört så då är väl alla nöjda då. Efter 14 års tjänst kan jag bara glida ut i det Levitating som Dua Lipa sjunger om. Där mitt sugarboo är skrivande.
På tal om Levitating så har Levi svävat in i sitt fjärde år och det är faktiskt inte klokt. Och vilken fyraåring sen! Han är sångare, gitarrist… till och med artist. Storebror, pusselläggare, doktor Samuel och konstnär. ”Skrammel” är det han helst ritar nuförtiden, alltså skelett men det fattar man ju 😉 Numera är han också kranförare, doktor, hundtämjare, trampolinhoppare, sandlådekock och pizzabagare. Men… även solen har sina skavanker och att äta den mat som serveras vid familjens middagsbord går sådär, men vem fan har tid liksom?!
Lillasyster då? Finns det något kvar för henne att vara bäst på? Absolut! Hon sitter stadigt och halar sig fram, med rekordfart. Kryper inte men är uppe på alla fyra och gungar. Hon är skitstark, står i brygga 24-7, så det finns gott om sisu i henne också. Hon kan babbla, vinka, leka titt-ut och har fått två tänder, väldigt nära tre. Dessutom har hon humor.
”Det hände något”, del 1:
Kl 11:45 måndag morgon var jag hemma igen. Då hade jag gått från 610:an som tagit mig från Mörby och innan Mörby hade jag varit på T-centralen där jag sagt hej då till Thompa som skulle till jobbet. Fram tills dess hade via haft sällskap till Centralstationen, via Köping, O´Learys, Bärsta hästgård, Västerås, E18, E4, väg 265 och Gribbylund. Frågan är varför och svaret är enkelt. För att byta avgaspipor (eller vad det nu heter) på bilen, vilket skulle ske på Ferrita i Köping. Det är bara där sånt händer om Thompa får som han vill. Jag var sällskapet på resan och intrycken som följde med oss hem var flera.
För det första är det alltid kul med en roadtrip och även om den bara gick åt ena hållet, var det också förbaskat trevligt att åka tåg åt det andra. Däremellan, hade vi en vistelse på Bärsta gård, funnen genom Booking, och som vanligt med turen på vår sida. Vi har bokat många boenden via Booking under våra resor i Europa, och det är svårt att bli besviken. Den här gången hamnade vi på vischan hos ett par som driver en hästgård med flera egna hästar, inackordering och avel. Vi fick en skön kväll, en mjuk säng och ett fantastiskt kylskåp laddat för ett varierat frukostbehov.
Ferrita var ett spännande ställe. En riktig verkstad – hur ofta ser man det nuförtiden? Tre, fyra arbetsbord med en karl vid varje. Svetsandes, bockandes, justerandes… i kreativ koncentration. Och så bilhallen, platsen för byte av bilens avgasgrejer. Där fanns kaffemuggar, testosteron, verktygsskåp, billyftar, diagnosutrustning och andra viktiga grejer. När det kom till att välja ändrör, var det som i en godisbutik… som på ett bageri, då fanns det många att välja bland. Där stod också en Scania V8 Hotrod, ett hemmabygge som var så långt från hur man tänker att ett hemmabygge ser ut. Snarare var det en diamant! Jan Kårvik (71 år) är byggmästaren.
”Det hände något”, del 2:
Halv nio på morgonen gick bilen hemifrån med helt nya avgaspip… alltså ändrör, och färden gick mot Uppsala. Även den här trippen gick i lantliga tecken. Väg 265 igen, sedan E4 och väg 290 och där upphörde vägnamnen. Efter en dryg timme var vi framme vid Salsta slott. En aktivitet inklusive afternoon-fika, fast än var det bara morgon, så mer av ett before noon-fika. Hursomhelst var det inte fikat som var poängen, utan att få spela Förrädarna. (Se länk).
Vi har följt två säsonger av den svenska versionen och två brittiska på teve och nu fick vi köra vår första, live. Laget bestod av 10 personer. Det var Thompa och jag, plus en solitär annan och vi tillsammans bildade ett lag. Ett jobbgäng av 7 personer från Coop, delades upp i två lag… Så tre lag totalt och uppdragen (se bild) gjordes huvudsakligen i lag. Inledningsvis fick vi en historisk bakgrund till slottets tidigare förrädare mellan år 1300 och 1800. Det första uppdraget blev att leta upp så många porträtt som möjligt av de nämnda förrädarna i slottet. Vårt lag vann men shiiiit vad vi sprang i trappor och genom rum.
Vi som vann i första uppgiften fick gå in i ett rum för att få en amulett. Den av oss som fick den, hade därmed ett skydd från att ”dö.” Ingen i laget visste vem som fick den, det enda jag visste var att det inte var jag. (Det visade sig vara Thompa). I samband med det uppbrottet, och uppdelningen, som tre av deltagarna samtidigt blev utvalda till förrädare. Förrädarna var de som fick rätt att ”döda” oss andra och de var effektiva. En av oss tio hade redan blivit ”dödad.” Det visade sig när vi återsamlades i omröstningsrummet och den första skulle röstas ut. Efter det var vi bara åtta. Thompa och jag var fortfarande kvar.
Ny uppgift. Att leta efter Per Brahe med hjälp av en ledtråd i slottets kapell. Ny språngmarsch – vilket var välkommet för slottet var riktigt vårvinterkallt. På psalmtavlan i kapellet stod numret på en psalm och med en psalmboks hjälp hittades psalm 54: ”Vinden ser vi inte.” Lösningen var vinden men vårt lag misslyckades och kom sist. Vår tredje lagkamrat var plötsligt borta vilket fick oss att misstänka honom som en av förrädarna. Ny samling i omröstningsrummet. Ytterligare en deltagare hade ”dödats” och strax senare röstades jag ut. Då återstod sex deltagare – och så löpte det på tills bara en var kvar.
Vi som var utröstade eller ”dödade” agerade spöken och fick egna uppgifter samt var delaktiga vid omröstningsbordet. Thompa var den 6e som åkte ut efter enhällig utröstning, ett enkelt beslut eftersom alla förrädare var kvar och höll ihop. Under hela speltiden fikade vi av buffén som aldrig dukades ut och var både god och generös. En trevlig förmiddag som rundades av med en promenad i Uppsala stad senare.
Sista morgonen i februari hände det: Vi återupptog vårt morgonsimmande i badhuset. 1100 m. Det är ju ändå sportlov. Nu är det vårfeeling och när nästa blogg syns är det redan maj! I väntan på det blir det blomma, blad och choklad. Puss.
